Halo Reach – bristfälligt men väldigt kul.

I förra veckan hade jag den stora glädjen att vinna Halo Reach. Jag köper sällan eller aldrig spel när de är helt nya, så det var ovant men väldigt roligt att få spela det på releasen. Annars är jag en stor fan av serien. Har spelat ettan, tvåan, trean och ODST. Så det var med stor förväntan som jag stoppade in skivan i 360n och körde igång.

Halo Reach är väldigt kul. Det är fullt ös från början till slut. Det mesta är sig likt från föregångarna, förutom några små nya funktioner, så som att man kan sprinta, flyga med jetpack, låsa sitt armor o.dyl. Dessutom är det bara Covenant man slåss mot, så man slipper slå sig fram genom oändliga horder av Flood, något som visserligen gav föregångarna en viss variation, men som ändå kunde bli lite tröttsamt efter ett tag.

Det faktum att Reach är så likt föregångarna har både för- och nackdelar. Fördelen är att man känner igen sig, och Haloserien är i grunden bra spel, vilket gör att även Reach är ett bra spel. Nackdelen är att man kanske hade förväntat sig mer.

Halo 1 var ett bra spel, men jämfört med konkurrenterna på den tiden ändå ganska ordinärt. Inför Halo 2 skedde ett stort ryck framåt, både vad gällde berättarteknik, bandesign, grafik, gameplay… ja, på alla områden var Halo 2 överlägset ettan. Trean var ytterligare ett ryck framåt, främst med grafiken, vilket inte var konstigt då det var första Halospelet till 360n. Sedan kom ODST och det var många som var besvikna på att det (förutom en ganska cool nightvision) inte medförde någon större utveckling av franchiseet.

Många längtade därför efter Halo Reach, och förväntade sig det perfekta Halospelet.Att det skulle ta ytterligare ett ryck framåt. Men så blev det inte. Halo Reach är kul, men på många områden bristfälligt.

Jag ska ta upp några punkter som störde mig vid första genomspelningen:

Extremt sladdrig fordonskontroll. Att köra bil i Halo har alltid varit som att dra en tvål framåt med snöre. Det glider hit och dit, men så länge som du har kameran riktad dit du vill, så kommer du oftast rätt. Men inte alltid. Och man tycker verkligen att de borde ha löst det inför femte delen i serien. Faktum är att jag tyckte styrningen fungerade bättre både i Halo 3 och ODST.

Snurrigt AI, både hos vänner och fiender. Flera gånger sprang Spartanerna i mitt team runt som yra höns och fastnade ibland under stegar eller bakom väggar. Det är inte speciellt snyggt i ett färdigt spel. Sedan hade vi fiender som ibland verkar ha glömt att anfalla. Istället yrar de omkring en bit bort och man måste ibland gå runt och ”moppa upp” innan man kan fortsätta med spelet. Detta sabbar ibland tempot i spelet då man t.ex. ska försvara en position, men kommer det inga fiender. För spelets script tillåter inte nästa våg av fiender att anlända innan de ”yra hönsen” har tagits hand om. Detta är något nytt. Enligt min erfarenhet var AIn bättre i samtliga tidigare spel.

Bitvis riktigt dåliga texturer. Grafiken i Reach är över lag häpnadsväckande vacker. De har verkligen jobbat med Spartanernas rustningar och många enheter, både vänner och fiender är otroligt detaljerade. Men det är väldigt ojämt. Det finns miljöer som ser ut att komma från 1995. Jag förstår ärligt talat inte hur de kunde släppa igenom det.

Jag hoppas att kommande uppdateringar tar hand om de här problemen.

För mig är det dessutom viktigt med en bra berättelse. Det finns ju oerhörd potential för drama och tragik när man ska skildra slutet för hel värld. Den dynamiska kärnan för denna berättelse är det team av Spartaner som man ingår i. Det är genom dem som berättelsen upplevs och kanaliseras. Och inte helt oväntat går de alla hjältemodiga/tragiska öden till mötes.

Men något är fel. Jag blir inte berörd. Det beror antagligen på att spartanerna inte får den tid som behövs att utvecklas till riktiga människor. De förblir bara en bunt ”stridsnissar” med coola rustningar. Faktum är att jag blev bra mycket mer berörd av karaktärerna i ODST. Detta beror antagligen på att i ODST hade de hyrt in duktiga hollywoodskådisar för rösterna, och de hade en hel del dialog som var personlig, rolig och karaktärsdanande. Spartanerna i Reach förblir, med kanske ett undantag (Jorge), bara standardiserade ”actionsoldater”. Inte heller visas så mycket av de civilas lidande. Överhuvudtaget infinner sig inte den där tärande, lidande känslan, det där hålet i magen av förlust. Därför blir jag inte heller berörd.

Men samtidigt måste jag ändå rakna spelet ganska högt. Hur kan det vara möjligt efter så mycket svidande kritik? Jo, det är ganska enkelt. Det är helt enkelt väldigt roligt att spela. Det finns få saker som är så kul som att sitta på en höjd och snipra Elites, eller att storma fram mot ett gäng Brutes med en gravityhammer i högsta hugg, eller att fästa en plasmagranat på valfri fiende och se hur han flaxar runt på slagfältet. Obetalbart roligt.

Synd bara att berättelsen inte höll för tre öre.