Så fick jag till slut händerna på en kopia av Halo3:ODST. Jag hade verkligen hört blandade rykten om det här spelet. Jag gillar ju starkt de tidigare delarna i serien (speciellt tvåan) och hade hört att ODST var halvtråkigt och alldeles för kort.
Jag håller inte med. Men kanske är det just för att jag gick in med ganska låga förväntningar som jag också hela tiden blev positivt överraskad. Rent kronologiskt utspelar sig ODST mellan Halo 2 och Halo 3. Den stora alliansen som kallar sig för Covenant har funnit vägen till jorden. De kämpar sig förbi jordens försvar och landsätter trupper.
Man får följa några ODST (=Orbital Drop Shock Troopers) som dödsföraktande kastar sig ner i sina små pods mot New Mombasa i Afrika. Covenant har nämligen intagit staden. De söker efter något. Och de har en hemlighet.
Det finns ett flertal spelartekniska nyheter i ODST. Framförallt så spelar man inte längre som Master Chief, utan man är en vanlig ODST Rookie. Plötsligt är man alltså inte längre en övermäktig mördarmaskin med återgenererande sköldar, utan en liten tanig soldat som måste förlita sig på snabbhet och healthpacks. Men man har också något som inte ens Master Chief hade. Nämligen en riktigt fin night vision som även kontrastmarkerar fienderna med rött åt dig. Nästan för enkelt! 
Och det bästa av allt. Här finns ingen jobbig Flood att tampas med. Bara alla de supersöta Covenantsoldaterna.
Men det skönaste är nog ändå det intressanta sätt på vilket de lägger upp storyn. Något går fel när plutonen kastar sig ner mot staden och man kraschar så hårt att man inte vaknar upp förrän sex timmar senare. Då är staden redan förlorad. Natt råder och de tomma gatorna patrulleras av Covenants. Även om jag fann stadens design totalt ologisk (inte en chans att en stad, designad som New Mombasa skulle kunna vara funktionell) så är ändå atmosfären på topp! Man kryper sakta fram längs med de mörka gatorna. Den ensliga musiken ekar i öronen. Plötsligt smäller det till av plasmaeld, och efter en kort strid är man återigen ensam…
Men plötsligt hittar man en sönderslagen hjälm. Den tillhörde en annan soldat i ens pluton och med ens förs man tillbaka sex timmar i tiden och får spela som den karaktären. Se vad den upplevde, och kämpa mot Covenants i sin del av stan. När man sedan klarat den karaktärens bana/story så förs man tillbaka till sin Rookie, ensam i mörkret. Så finner man nästa artefakt, som gör att man får spela som nästa karaktär i plutonen, och så vidare. Så man får se väldigt många olika vinklar av kampen mot Covenant, och göra många olika saker. Flyga Banshee, spränga broar, åka tank, invadera hemliga underjordiska militärbunkrar, och mycket, mycket mer. Slutligen kommer ens Rookie ikapp de andra, natten övergår i dag, och man får tillsammans med sina plutonskompisar kämpa sig ut ur staden.
Detta upplägg gör spelet väldigt varierande och underhållande. Karaktärerna är roliga, och deras dialoger är överlag välskrivna. Det var en stor glädje att upptäcka att inte bara en, utan tre av mina favo-skådisar från Firefly lånade sina röster åt några av huvudkaraktärerna. Framförallt är det Nathan Fillion som på ett fantastiskt sätt ger hela spelet karaktär.
Och visst var ODST bra mycket kortare än Halo3. Men det var minst lika kul! Får mig att se fram emot Reach när det väl kommer.
(Och jag vet att ODST framförallt handlar om den stora multiplayerkomponenten. Att få lira matcher med och mot sina kompisar. Men jag är tyvärr mer en singleplayer-gamer nu för tiden.)
