Science Fiction och Fantasy är två av mina favoritgenrer. Det gäller både film, böcker och dataspel. Men ibland är det svårt att se vilken kategori en produkt tillhör. Vad jag tänkt göra i den här artikeln är att förklara varför jag anser att Star Wars är fantasy snarare än en science fiction.
Det är väldigt svårt att definiera vad som specificerar science fiction som genre. Det beror på att genren är så oändligt mångfasetterad, och för varje definition man lägger fram så kan man alltid finna undantag. En ganska primitiv men ändå intuitiv definition skulle kunna vara, att science fiction handlar om rymdskepp, laserpistoler, rymdvarelser och sånt där, ofta i en hyfsat avlägsen framtid.
I kontrast skulle man kunna säga att fantasy handlar om drakar, alver, orcher, förtrollade svärd, magiska djur, och trollkarlar med höga hattar. Detta stämmer självklart inte alltid. Egentligen är dessa båda definitioner väldigt begränsande då de misslyckas med att ta in vidden av vad science fiction och fantasy kan vara. Det finns också många genreöverskridande verk. Star Wars har t.ex. inga orcher, alver eller drakar. Ändå vill jag påstå att det är fantasy. Bara det att historien är uppklädd i science fiction kostym.
För min del så handlar skiljelinjen mellan genrerna snarare om var de har sina rötter. Science fiction för mig är ”vad skulle hända om…”-historier. Fokus ligger alltså på att utifrån kända premisser bygga upp en värld/miljö där man på ett trovärdigt sätt kan berätta en historia. Det kan alltså inte bara vara vilda fantasier utan någon som helst bas i vad man skulle kunna kalla för ”trovärdiga” vetenskapliga resonemang. Detta går tillbaka hela vägen till science fictionens urfäder.
När jag gick på mellanstadiet slukade jag allt som fanns på svenska av Jules Verne. Den gamle 1800-tals författaren fascinerade mig. Nästan hundra år innan atomubåten skrev han om Kapten Nemo och hans ubåt Nautilus.
Verne var en man som ständigt frågade sig ”Vad skulle hända om…”
- Man försökte skjuta människor till månen i en kanonkula, och skrev ”Från jorden till månen”
- Jorden var ihålig och man sände en expedition ner i en vulkan, och skrev ”Till jordens medelpunkt.”
- En lite excentrisk rikeman fick för sig för att ta sig runt jorden med alla 1800-talets nya moderna transportmedel, och skrev ”Jorden runt på 80 dagar.”
- En stor industripamp fick för sig att bygga en utopisk, flytande stad på en mekanisk ö och lät den kryssa runt världshaven, långt från världens lidande, och skrev ”Maskin-ön.”
Jules Verne var alltid noggrann med att utgå från sin tids främsta vetenskapliga forskning när han byggde basen för sina böcker. Om han inte hade tillräckligt med vetenskapliga rön så konstruerade han en egen fiktiv vetenskap, baserad på spekulationer, som var så väl kamouflerad att man knappt märkte det. Det ryktas att när han läste sin kollega och konkurrent H G Wells stora roman ”Världarnas Krig” så lär han ha utbrustit, ”Men kära hjärtanes, han hittar ju på!”
Man skulle med andra ord kunna säga att renlärig Science Fiction är en beskrivning av sådant som faktiskt skulle kunna bli verklighet. Här finns nya världar, och nya sätt att tänka. Här finns nya teknologier och man utforskar deras sociologiska effekter. Däremot finns inget av vad vi skulle kunna kalla för paranormala faktorer, även om, som Arthur C Clarke sa, tillräckligt avancerad teknologi är oigenkännlig från magi. I sin rena form anser jag att science fiction är den genre som bäst av alla kan visa oss hur oändligt märkligt och mäktigt vår universum är skapat. Science Fiction kan som ingen annan genre ge oss en hissnande känsla av alienering, i vår egen verklighet.
När vi kommer till fantasy, så anser jag att den genren hämtar sin kraft ur en annan källa. Fantasy är ett modernt återberättande och en vidareutveckling av antik mytologi, medeltida sagotraditionen och gammal folktro. Detta är den genre där så kallade paranormala faktorer får blomstra ut i all sin skönhet. Här behövs inget vetenskapligt extrapolerande. Här handlar det om att finna karaktärer och symboler som säger något om livet. Här berättar man historier om vad det innebär att vara människa. Att växa, att förändras, att finna sig själv, sin väg i livet, att kämpa mot det onda, att finna försoningen. Detta är alla klassiska teman inom fantasy, rakt ur mytologiernas myller.
Det var en gång en ung föräldralös pojke som växte upp hos främlingar. Han hade en mystisk kraft, men ingen visste om det. Men en dag förändrades hans liv för alltid. Han blev tvungen att lämna sin trygga vrå och gripa ödet. Han mötte en äldre vägvisare som kunde lära honom om den kraft han besatt. Han fick ett magiskt svärd (eller trollstav), träffade prinsessan, och blev till slut tvungen att kämpa mot mörkrets furste. Efter stort lidande och stora uppoffringar besegrade han till slut ondskan och kunde återvända som en ärrad och erfaren ledare. Han var nu inte längre en pojke, utan en man. Äldre och visare, säker i sig själv och sin uppgift.
Vems liv beskrev jag ovan? Var det Eragon? Harry Potter? Rand i The Wheel of Time? Thomas Covenant? Nej, det är ju så klart Luke Skywalker! Men det kunde lika gärna vara någon av de andra. (Eller för den delen “The Apprentice” i Star Wars spelet The Force Unleashed.) För de följer alla Campbells hjältemodell. De är alla baserade på en gammal struktur som återfinns hos folksagor i kulturer över hela världen.
Star Wars må vara fyllt med rymdvarelser, maffiga rymdslag, laserpistoler och främmande världar. Men där finns också magiska svärd, trollkarlar, utvalda unga hjältar och väna prinsessor att rädda. Jag vet att jag ger mig ut på djupt vatten när jag på det här viset försöker arrangera någon typ av gränsdragning mellan genrerna. För det går som sagt alltid att finna undantag. Dock är det för mig självklart att Star Wars till sin struktur är en fantasy. Den har bara en genreöverskridande kostym.
Jag skulle gå med på att kalla Star Wars för en Science Fantasy. Det är faktiskt en ganska träffande beskrivning på något så genreöverskridande. Jag skulle till och med kunna kalla det för Space Opera. Men mycket längre än så vill jag nog inte gå.
Ps. Det är alltid lika roligt när Star Wars försöker verka vetenskapligt, och totalt misslyckas. Den mest klassiska är väl när Han Solo skryter om hur snabbt hans skepp är. “It’s the ship that made the Kessel Run in less than twelve parsecs.” Problemet är bara att parsec inte är en enhet för tid, utan en astronomisk enhet för avstånd. 🙂 Ds.
Jag tror du har helt rätt i att utgångspunkten för science fiction är själva “what if”, frågan. Frågan är då vad den motsvarande frågan för fantasy är?
Jag är inte säker på att fantasy har en motsvarande fråga. De är olika sorters varelser. SF uppstod under 1800-talets positivistiska modernism, i kölvattnet av alla de otroliga landvinningar som vetenskapen vunnit. Då var det enkelt att tänka tanken, “what if…”
Sagornas ursprung är något annat. Jag tror inte den besitter en fråga som är så konkret. Den enda motsvarigheten är väl kanske den klassiska inledningen: “Det var en gång för länge sedan…”
Eller i dess modernare variant: “A long time ago in a galaxy far, far away.” 😉
Kul att läsa dina funderingar. Min blogg-kompanjon Rymdolov har en fin sammanfattning av SF som jag brukar använda mig av. Han är min klippa när det gäller SF, jag är mer haj på fantasy och skräck.
Jag gillar också SF men sneglar gärna på mer lättsmälta sub-genres som just scifi eller rymdopera. länk till Olovs tankar om SF:
http://drommarnasberg.wordpress.com/2009/02/27/min-syn-pa-science-fiction/
Fantasy är en så extremt stor genre som är fruktansvärt luddig, stor skillnad på yx-dvärgar och wicca-varulvar men de ska ändå klämmas in under samma tak. Så jag vågar mig inte på någon gränsdragning om vad som kännetecknar fantasy, förutom att det är hittepå 😉
/karl
Jag kollade på Rymd-Olovs sammanställning och måste säga att jag håller med. Det är svårt att sätta bra definitioner men jag tycker han gör ett mycket bra försök.
Vi har ju dessutom en del tankar som ärde samma. Att Science Fiction t.ex. inte har så “paranormala” förmågor, utan exceptionella effekter uppnås istället med teknik. Att genren bygger i mycket på idéer samt att SF ofta handlar om teknikens förändringar på samhällen och människor.
Skulle inte “The Kessel Run” kunna vara en tävling i hur kort sträcka man behöver för att komma upp i en viss hastighet? Han Solo klarade att komma upp i hastigheten x på den korta sträckan av 12 parsecs. Tid är ju också relativt, så avstånd är ju kanske mer intressant att mäta?
Visst kan man trixa med tid, avstånd, hastighet, acceleration och andra faktorer för att försöka få det att gå ihop. En rolig variant handlar om att Kessel Run kanske var hur tajt man kunde ta sig runt ett svart hål. 🙂
Men det är ändå ganska tydligt att detta är intressanta efterkonstruktioner. Inget annat,
Fint inlägg! Man kanske kan konstatera att Star Wars är ett jäkla hopkok av genrer: fantasy, sf, Kurosawas samurajfilmer och western. 🙂
Jag tycker att du är något på spåren med din beskrivning av fantasy. Själv har jag alltid tänkt på det som att fantasy i första hand fokuserar på moraliska dilemman. Kanske skulle frågan vara: “Hur skulle du handla om ..?”
Intressanta tankar.
Personligen tror jag dock inte att just moraliska dilemman är det som är utmärkande för fantasy som genre. Visst blir en fantasy mycket bättre om det där finns etiska problem. Men det samma gäller för alla historier, oavsett genre. Även scifi och deckare.
Däremot kanske etiska problem ligger närmare till hands då väldigt många fantasyböcker är en typ av uppväxts/mognads-sagor. Du vet… En ung person måste mäta sig mot väldiga krafter, göra svåra val och bli en sann människa på vägen. Just bland de svåra valen finns stor potential för etisk problematik.
Alltså, jag menar inte att fantasy är den enda genren med fokus på frågor om moral och etik. 🙂 Men jag menar att det är en stor del av genren. Hela “det goda mot det onda” konflikten är ju ganska central för genren – de flesta verk förhåller sig väl mot den polariteten på något sätt, använder den, leker med den, upphäver den …
Jag tänkte på din beskrivning: “Här berättar man historier om vad det innebär att vara människa. Att växa, att förändras, att finna sig själv, sin väg i livet, att kämpa mot det onda, att finna försoningen.”
Hehe.. Det trodde jag inte heller att du menade. 😉 Vill bara problematisera lite.
Jag håller egentligen med dig. Men samtidigt ser jag nog snarare de moraliska dilemman som uppstår som en bieffekt av att fantasy så ofta är just uppväxt/ mognadslitteratur.
Så jag vill alltså vända på det. Det som är utmärkande för fantasy är att det ofta är mognadslitteratur. Därför får huvudkaraktären ofta brottas med moraliska dilemman.
Samtidigt finns det ju en hel del dålig fantasy där konflikten mellan det goda och det onda bara följer stereotypa genrekonventioner utan någon som helst inovation eller nyansering. Då blir det inte heller speciellt spännande och det finns sällan några intressanta dilemman. De goda är goda och de onda är onda. Punkt slut.
Personligen anser jag att karaktärer som är onda bara för att de ska var onda, är bland det tråkigaste som finns. Ondskans psykologi kan vara mycket intressant att utforska, men då måste man börja i människans bräcklighet. Jag gillar antagonister som tror att de är goda, som gör allt för ett” högre syfte”, men vars handlingar är så pass hänsynslösa att de av andra upplevs som onda. Då kan man också få till intressanta samtal om etiska dilemman, och vad som kan leda en person in i ondska respektive godhet.
Det är väldigt trist med onda karaktärer som bara är onda. Fast inte lika tråkigt som genomgoda karaktärer. 😉
Hahaha…
Det har du helt rätt i. En protagonist, även en i grunden sympatiskt sådan, som inte har sina fel och brister är totalt ointressant som karaktär.
Det kanske går att säga att fantasy är litteratur som ställer frågan “Hur skulle du handla om x fanns på riktigt?”, där x alltid är något som är övernaturligt? Men då är det förstås svårt att dra en vettig gräns mot skräck…
Det är nästan omöjligt att komma fram till något i sådana här diskussioner, men de är alltid intressanta ändå. 🙂
Ja, haha, det är inte lätt att definiera genrer överhuvudtaget, fast det har gjorts ack så många tappra försök. Men kul är det, som du skriver. 🙂