by Oskar Källner -

Star Wars är död, länge leve Star Wars

Jag såg Star Wars ep 3 – Revenge of the Sith igår kväll. Det är säkert fem år sedan jag såg den senast och i mitt minne var den, visserligen inte lika bra som originaltriologin, men ändå bra mycket bättre än ettan och tvåan. Vad fel jag kunde ha. Även den här filmen är ju en total katastrof. Och jag skyller (nästan) allt på George Lucas som både skrivit och regisserat.

Jag ska inte gå in på varenda liten detalj som jag uppfattade ologisk eller helt enkelt dåligt skrivet, det finns det andra som redan har gjort. Och kanske är det så att jag piskar på en död häst här, men jag vill ändå skriva några rader om de absolut värsta delarna. Om inte annat för att skriva av mig den frustration jag kände efteråt.

  • Dialogerna är helt enkelt fruktansvärda. Det spelar ingen roll vem det är som pratar. De har ingen nerv, ingen personlighet, och är ofta totalt meningslösa. De är styltiga och konstlade och skådespelarna försöker göra det bästa de kan, men manuset är så uselt att till och med bra skådisar som Ewan McGregor famlar framför kameran. Den enda som ibland kan få lite känsla i sina repliker är Ian McDiarmid som Palpatine, innan han plötsligt förbyts till en kacklande idiot och all intelligens rinner ner i avloppet.
  • De “romantiska” scenerna framkallar mer en krypande känsla av obehag än något annat. Och det beror inte på att Anakin drömmer läskiga drömmar om sin frus förestående död utan på att Hayden Christensen som Anakin och Natalie Portman som Padme har absolut noll kemi. Ingen av dem reagerar eller talar med den andre på ett sätt som ens är i närheten av att kunna kallas för normalt. Det som antagligen är tänkt att vara en tårdrypande, tragisk kärlekshistoria av grekiska dimensioner blir istället en övning i att hålla skämskudden framför ansiktet.

  • Filmen är fylld av ologiska dumheter.
    • Så Anakin blir så rädd för att Padme ska dö i barnsäng att han är beredd att gå hela vägen över till den mörka sidan för att rädda henne? Och detta är hela filmens underliggande tema? Hur vore det om de helt enkelt beställde tid för ett kejsarsnitt istället?
    • Och när vi ändå är inne på ologiskheter, varför ger de R2D2 en mobiltelefon i början av filmen? Har inte han inbyggd radio?
    • Och hur kommer det sig att gravitationen ändras på rymdskeppet när det tippar ner mot planeten, om de är i omloppsbana är de ju tyngdlösa, förutom den artificiella gravitationen som alltid trycker dem mot golvet.
    • Och hur kommer det sig att det bara “råkar” ligga en landningsbana framför den störtande rymdkryssaren när Anakin och Obi-Wan försöker “landa” den. Det är ju inte så att de kan styra. Vilken tur att de krashade i rymdhamnen istället för in i en av de miljoner skyskrapor som sticker upp överallt på Coruscant.
    • Och varför är alla Jediriddare, som är så fruktansvärt badass att de kan besegra hela arméer av drioder, så svinenkla för några dussin klonsoldater att skjuta ner?
    • Och seriöst. Om jag var en Jedi som likt Mace Windu skulle åka och arrestera en mäktig Sithmästare så skulle jag ta med mig de absolut bästa Jediriddare som gick att uppbåda. Inte ett gäng otränade idioter som aldrig verkar ha sett en ljussabel förut och blir nedhuggna av Palpatine inom två sekunder. Scenen är så totalt misslyckad för den är designad för att få Palpatine att se häftig ut, men lyckas bara få Jedimästerna att se inkompetenta ut.
    • Och varför delar Obi-Wan och Yoda upp sig? Det bästa hade väl varit att tillsammans konfrontera Palpatine och sedan tillsammans konfrontera Anakin? Istället försvagar de sina odds genom att dela upp sig och ta var sin.
    • Yoda förlorar sin strid mot Palpatine. Men Obi-Wan vinner ju mot Anakin! Varför dödar han honom då inte? Det var ju hans uppdrag! Istället lämnar han honom, visserligen lemlästad, men ändå levande och går därifrån utan att se till att jobbet avslutas. Nu kunde Palpatine rädda honom och Darth Vader föddes. Oerhört klantigt av Obi-Wan.
    • Och Padme dör, inte för att hon egentligen är skadad, utan för att hon “förlorat viljan att leva.” Jag visste inte att man kunde tyna bort av ren brist på vilja på bara några timmar. Och två nyfödda barn var alltså inte en tillräckligt stark orsak att leva för? All den där modersinstinkten att skydda och ta hand om sina barn är alltså som bortblåst bara för att hon har ett brustet hjärta? Bahh!
    • Och varför har R2D2 raketer så han kan flyga när han inte kan göra det i senare filmer, och varför informerar han inte 3CPO (som får sitt minne raderat) om vad som hände tidigare, och varför… Skit samma…
  • Anakins resa mot mörkret är ett stort skämt. Alltså seriöst. Jag minns att jag tyckte det var lite osammanhängande redan för några år sedan. Men att det var så fullständigt uselt kom jag inte ihåg. Jag tycker riktigt synd om Hayden Christensen. Han verkar ärligt talat inte ha skådespelarresurserna för att axla en så tongivande roll. Men det manus som han hade att hålla sig till var inte direkt till någon hjälp. Istället för att få en övertygande resa från ljus till mörker där Anakin ledd av stolthet och arrogans gör små felaktiga val som steg för steg leder honom över gränsen, så får vi en karaktär som flaxar som en kråka först åt ena hållet och sedan åt andra utan egentlig orsak. Och han är så gränslöst korkad! Palpatines manipulerande är så övertydligt att det ger dålig smak i munnen. Det här hade kunnat vara intelligent skrivet. Det hade kunnat vara en fascinerande studie i en mans fall från heder och ära ner i mörkret, istället får vi en storögd pojkspoling som flaxar hit och dit och plötsligt utan egentlig orsak gör helt bisarrt onda saker (som att mörda en massa oskyldiga barn.)

  • Antagonisterna fungerar inte. General Grevious är en patetisk tönt. Man känner aldrig för en sekund att han är ett hot att räkna med. Count Dooku är ganska cool, men så spelas han ju också av Christopher Lee. Men utövar några extremt tråkiga oneliners så hinner han inte göra så mycket innan han dödas precis i början av filmen. Palpatine är det enda ljuset i mörkret, men även hans manipulationer är så övertydliga att det blir direkt pinsamt och dessutom försvinner den kallt beräknande Palpatine mot slutet till förmån för den kacklande kejsaren. Ett klart nedköp.
  • Riktigt usel humor. Stackars Ewan McGregor och de lama skämt som han var tvungen att servera. De faller platt till marken. Som allt annat i den här filmen.

Detta är så tragiskt för förutom det genomgående usla manuset har de faktiskt några riktigt bra skådisar, fantastiska specialeffekter (de lärde sig till slut att hantera CGIn) och ett schyst världsbygge med skön design. Problemet är bara att en usel historia och usla dialoger inte går att rädda med en massa bling bling. Men antagligen fanns det väl ingen som kunde säga åt Mr Lucas att hans manus var undermåligt, ingen som kunde hejda fiaskot, inte ens efter de två tidigare misslyckade försöken.

Men George Lucas dagar vid rodret är räknade. Nu när Disney har köpt hela Star Wars franchiset så planerar de ju att ge ut en ny Star Wars-film om året. Med nya fräscha manusförfattare och regissörer. Den första ska regisseras av J J Abrams. Inte mig emot. Jag har svårt att tro att någon kan göra ett sämre jobb än Mr Lucas. Tvärt om gillade jag J J Ambrams omtolkning av Star Trek universumet. Hans Star Trek-filmer är inte perfekta, men man måste vara medveten om att han gjöt nytt liv i ett franchise som ärligt talat hade sett sina bästa dagar. Förhoppningsvis kan han styra upp Star Wars också. Jag tror inte att det går att återskapa den gamla magin. Men jag tror att det finns ny magi att finna.

Star Wars är död, länge leve Star Wars.

by Oskar Källner -

Typ världens bästa Star Wars fanfilm! Och den är italiensk!

Jag slösurfade lite på youtube igår. Det är sådant jag nästan aldrig hinner göra annars min just igår var jag gräsänkling. Av en slump hittade jag Dark Resurrection vol 0, typ världen bästa Star Wars fanfilm någonsin. Och den är italiensk!

Älskar hur de har tagit de mörkare aspekterna av Star Wars och låtit det genomsyra alltihop. Glöm episode 1-3 och deras plastglada färger och gulliga aliens. Här är det mörker och brutalitet som härskar, kryddat med en gnutta estetik från Aliens. Älskar scenografin, specialeffekterna och det faktum att de pratar italienska. Visst finns det lite spagettivästern över det hela. Men skådespelarna är faktiskt helt okey. Manus är kanske inte det mest slipade men strunt samma! Det är en fan-film som ärligt talat är bra mycket bättre än det George Lucas lyckats göra med ep1-3.

 

Det finns en fortsättning också, vol 1. Den gjordes egentligen innan vol 0, och det märks då den inte är lika slipad. Sämre specialeffekter, sämre skådespeleri, men den har ändå något av den här mörka känslan som nästan påminner om Dune. Som en fan-film är den fortfarande bra. Ska bli spännande att se om de släpper vol 2 någon gång.

by Oskar Källner -

Därför är Star Wars fantasy

Science Fiction och Fantasy är två av mina  favoritgenrer. Det gäller både film, böcker och dataspel. Men ibland är det svårt att se vilken kategori en produkt tillhör. Vad jag tänkt göra i den här artikeln är att förklara varför jag anser att Star Wars är fantasy snarare än en science fiction.

Det är väldigt svårt att definiera vad som specificerar science fiction som genre. Det beror på att genren är så oändligt mångfasetterad, och för varje definition man lägger fram så kan man alltid finna undantag. En ganska primitiv men ändå intuitiv definition skulle kunna vara, att science fiction handlar om rymdskepp, laserpistoler, rymdvarelser och sånt där, ofta i en hyfsat avlägsen framtid.

I kontrast skulle man kunna säga att fantasy handlar om drakar, alver, orcher, förtrollade svärd, magiska djur, och trollkarlar med höga hattar. Detta stämmer självklart inte alltid. Egentligen är dessa båda definitioner väldigt begränsande då de misslyckas med att ta in vidden av vad science fiction och fantasy kan vara. Det finns också många genreöverskridande verk. Star Wars har t.ex. inga orcher, alver eller drakar. Ändå vill jag påstå att det är fantasy. Bara det att historien är uppklädd i science fiction kostym.

För min del så handlar skiljelinjen mellan genrerna snarare om var de har sina rötter. Science fiction för mig är ”vad skulle hända om…”-historier. Fokus ligger alltså på att utifrån kända premisser bygga upp en värld/miljö där man på ett trovärdigt sätt kan berätta en historia. Det kan alltså inte bara vara vilda fantasier utan någon som helst bas i vad man skulle kunna kalla för ”trovärdiga” vetenskapliga resonemang. Detta går tillbaka hela vägen till science fictionens urfäder.

När jag gick på mellanstadiet slukade jag allt som fanns på svenska av Jules Verne. Den gamle 1800-tals författaren fascinerade mig. Nästan hundra år innan atomubåten skrev han om Kapten Nemo och hans ubåt Nautilus.

Verne var en man som ständigt frågade sig ”Vad skulle hända om…”

  • Man försökte skjuta människor till månen i en kanonkula, och skrev ”Från jorden till månen”
  • Jorden var ihålig och man sände en expedition ner i en vulkan, och skrev ”Till jordens medelpunkt.”
  • En lite excentrisk rikeman fick för sig för att ta sig runt jorden med alla 1800-talets nya moderna transportmedel, och skrev ”Jorden runt på 80 dagar.”
  • En stor industripamp fick för sig att bygga en utopisk, flytande stad på en mekanisk ö och lät den kryssa runt världshaven, långt från världens lidande, och skrev ”Maskin-ön.”

Jules Verne var alltid noggrann med att utgå från sin tids främsta vetenskapliga forskning när han byggde basen för sina böcker. Om han inte hade tillräckligt med vetenskapliga rön så konstruerade han en egen fiktiv vetenskap, baserad på spekulationer, som var så väl kamouflerad att man knappt märkte det. Det ryktas att när han läste sin kollega och konkurrent H G Wells stora roman ”Världarnas Krig” så lär han ha utbrustit, ”Men kära hjärtanes, han hittar ju på!”


Man skulle med andra ord kunna säga att renlärig Science Fiction är en beskrivning av sådant som faktiskt skulle kunna bli verklighet. Här finns nya världar, och nya sätt att tänka. Här finns nya teknologier och man utforskar deras sociologiska effekter. Däremot finns inget av vad vi skulle kunna kalla för paranormala faktorer, även om, som Arthur C Clarke sa, tillräckligt avancerad teknologi är oigenkännlig från magi. I sin rena form anser jag att science fiction är den genre som bäst av alla kan visa oss hur oändligt märkligt och mäktigt vår universum är skapat. Science Fiction kan som ingen annan genre ge oss en hissnande känsla av alienering, i vår egen verklighet.

När vi kommer till fantasy, så anser jag att den genren hämtar sin kraft ur en annan källa. Fantasy är ett modernt återberättande och en vidareutveckling av antik mytologi, medeltida sagotraditionen och gammal folktro. Detta är den genre där så kallade paranormala faktorer får blomstra ut i all sin skönhet. Här behövs inget vetenskapligt extrapolerande. Här handlar det om att finna karaktärer och symboler som säger något om livet. Här berättar man historier om vad det innebär att vara människa. Att växa, att förändras, att finna sig själv, sin väg i livet, att kämpa mot det onda, att finna försoningen. Detta är alla klassiska teman inom fantasy, rakt ur mytologiernas myller.

Det var en gång en ung föräldralös pojke som växte upp hos främlingar. Han hade en mystisk kraft, men ingen visste om det. Men en dag förändrades hans liv för alltid. Han blev tvungen att lämna sin trygga vrå och gripa ödet. Han mötte en äldre vägvisare som kunde lära honom om den kraft han besatt. Han fick ett magiskt svärd (eller trollstav), träffade prinsessan, och blev till slut tvungen att kämpa mot mörkrets furste. Efter stort lidande och stora uppoffringar besegrade han till slut ondskan och kunde återvända som en ärrad och erfaren ledare. Han var nu inte längre en pojke, utan en man. Äldre och visare, säker i sig själv och sin uppgift.

Vems liv beskrev jag ovan? Var det Eragon? Harry Potter? Rand i The Wheel of Time? Thomas Covenant? Nej, det är ju så klart Luke Skywalker! Men det kunde lika gärna vara någon av de andra. (Eller för den delen “The Apprentice” i  Star Wars spelet The Force Unleashed.) För de följer alla Campbells hjältemodell. De är alla baserade på en gammal struktur som återfinns hos folksagor i kulturer över hela världen.

Star Wars må vara fyllt med rymdvarelser, maffiga rymdslag, laserpistoler och främmande världar. Men där finns också magiska svärd, trollkarlar, utvalda unga hjältar och väna prinsessor att rädda. Jag vet att jag ger mig ut på djupt vatten när jag på det här viset försöker arrangera någon typ av gränsdragning mellan genrerna. För det går som sagt alltid att finna undantag. Dock är det för mig självklart att Star Wars till sin struktur är en fantasy. Den har bara en genreöverskridande kostym.

Jag skulle gå med på att kalla Star Wars för en Science Fantasy. Det är faktiskt en ganska träffande beskrivning på något så genreöverskridande. Jag skulle till och med kunna kalla det för Space Opera. Men mycket längre än så vill jag nog inte gå.

Ps. Det är alltid lika roligt när Star Wars försöker verka vetenskapligt, och totalt misslyckas. Den mest klassiska är väl när Han Solo skryter om hur snabbt hans skepp är. “It’s the ship that made the Kessel Run in less than twelve parsecs.” Problemet är bara att parsec inte är en enhet för tid, utan en astronomisk enhet för avstånd. 🙂  Ds.