by Oskar Källner -

Vad gör att man knyter an till karaktärerna i ett spel?

Nyligen har jag kritiserat Halo: Reach för att inte låta spelaren knyta an till dess karaktärer. Samtidigt har jag hyllat Enslaved: Odyssey to the West, just för att man där får en omedelbar emotionell investering i huvudpersonerna. Nu har Bitgarden.se utlyst en liten bloggdiskussion angående detta tema. Då just berättandet är något som ligger mig varmt om hjärtat tänkte jag dra mitt strå till stacken.

Jag tror inte att dataspel skiljer sig mycket från andra medier när det kommer till att skapa karaktärer. Visst är det praktiska genomförandet av en karaktärspresentation lite annorlunda, men inte mer än vad det skiljer sig mellan andra medier. T.ex. beskriver en bok karaktären med ord, medan en film visar karaktären med ljud och bild. Det spelar i slutändan inte så stor roll. Det är den bakomliggande berättartekniken som är avgörande.

För mig är denna fråga ständigt aktuell. Jag skriver på en fantasyserie och brottas därför med mina karaktärer varje gång jag sätter mig vid tangentbordet. Det är faktiskt fascinerande hur de, om de bara rotas ordentligt, snabbt får sin egen röst och t.o.m. egen vilja. Jag har haft tillfällen då en eller flera karaktärer dragit iväg och gjort något helt annat än vad jag först tänkt mig. Och det är väldigt bra (så länge som man kan väva ihop det med huvudstoryn). För då växer boken fram organiskt.

Vad ska man då göra för att kroka en läsare/tittare/spelare redan i första kapitlet/scenen/episoden av en berättelse. Jag tänkte presentera några punkter som jag efter mycket slit och studerande har funnit fungerar. Och jag tror att detta gäller oavsett medium:

  • Försätt genast din protagonist i stor fara och visa läsaren hans emotionella respons. Det viktigaste här är egentligen den emotionella responsen. Vem som helst kan vara en actionhjälte och rulla runt bland explosioner. Men en levande människa har känslor! Det kan t.ex. vara, som i min första bok,  att protagonisten blir jagad genom skogen av svartklädda soldater. Hjärtat bultar i öronen. Vilda uppspärrade ögonen söker desperat efter ett gömställe. Han kan knappt stå på högerfoten. Han mår illa. Ändå fortsätter han. Han är ingen superhjälte utan bara en människa. Och det är just när man som läsare får se hans mänsklighet, hans fruktan men också det mod som uppbådas, som man kopplar an till karaktären.
  • Låt gärna din protagonist, eller någon som han håller kär drabbas av en gruvlig orättvisa. Visa protagonistens sorg och vrede. Om det görs rätt så förs den sorgen och vreden över till läsaren som får sympati för protagonisten och vill se denna orättvisa hämnad senare i historien.
  • Släng in läsaren mitt i en händelse som skapar frågor. Låt där finnas ett mysterium som man undrar över. Något som är oklart och som läsaren vill veta mer om. I min bok t.ex. så verkar de svartklädd männen inte vilja döda protagonisten. De vill ha honom till något. Men varken läsaren eller protagonisten vet vad. Man vet bara att han måste fly. Han bär också på ett paket han inte får öppna, utan bara blint ska leverera. Gör han det? Öppnar han paketet? Vad finns inuti?
  • Presentera bitar av världen, men gör det helst i dialogform så att man kan lämna saker oklara och ofullständiga. Detta skapar en nyfikenhet på världen, vad som finns däri och hur den fungerar. Vad man än gör ska man aldrig ge läsaren allt på en gång. Då dödar man nyfikenheten.
  • Använd dialoger som visar att karaktärerna har ett liv. Ett annat liv, ett större liv, än just den situation man har hamnat i för tillfället, och hur den kris de går igenom påverkar det livet. Dels får man som läsare lite mer information om de olika karaktärernas bakgrund, men det viktigaste är att det skapar motivation för karaktärernas handlingar. Dessutom fungerar det också som en slags normaliserare, där läsaren får lättare att relatera till dem. Om en värld är i kris, så behövs något som är normalt för att sätta krisen i proportion till det normala och på så sätt visa hur extremt farlig situationen egentligen är.
  • Ge karaktärerna något som är unikt för var och en. På så sätt får läsaren något att kroka fast en karaktär på. En klassisk första presentation av en rad karaktärer kan vara: Den starke men snälle, den räddhågade men smarta, den arga men vackra, den tjocka men glada, den gamle och vise, den galne och äventyrlige o.s.v. Alla dessa är standardmallar för karaktärer som jag själv använder i min fantasyserie. Men det viktiga är att detta enbart skall vara en första introduktion. Så fort som bilden är fastställd för läsaren bör man omedelbart börja driva med förväntningarna. Karaktärerna måste börja göra oväntade saker. Kanske visar det sig t.ex. att Den vackra men arga, har en lillebror som hon skyddar med all kraft från sin alkoholiserade far. Mot lillebror är hon aldrig arg, utan bara mot de människor som råkar komma i hennes väg. Den starke men snälle kanske visar sig vara näst intill xenofobisk och är trots sin styrka livrädd och därmed oväntat aggressiv inför det okända, o.s.v.

Nu kanske du tänker: “Oj! Det här var mycket, går det verkligen att göra i ett dataspel?” Jo det gör det. Samtliga punkter finns med (i större eller mindre utsträckning) i introduktionen av t.ex. Enslaved, Brutal Legend, Alan Wake, Wing Commander 3, Final Fantasy X, Beneath a Steel Sky, Baldurs Gate 2, Ultima Underworld och Half Life 2.

I början av Halo Reach försätts Spartanerna i ett läge av omedelbar fara och får ett tydligt uppdrag. Men det ges (med Jorge som enda undantag) aldrig någon emotionell respons från dem. Istället är de hela tiden avmätta, coola och… tråkiga. Dialogerna går aldrig utanför det omedelbara uppdraget. Vi får inte veta något mer om världen eller om dem som personer. De har också fått något som är unikt för var och en. Men de går aldrig utanför ramarna och visar oss nya aspekter av sina karaktärer.

En av de mest intetsägande figurerna var Emile. Han var bara en standardiserad “Tuffguy.” Tänk vad intressant det hade varit om de anlänt till platsen för en  massaker. Covenant har iskallt slaktat tusentals människor. De står där och blickar ut över förödelsen när Emile plötsligt bryter ihop och gråter. Totalt på tvärs med vad man tror att man vet om honom. Och plötsligt har han ett mänskligt djup. Men nu sker det aldrig. Missförstå mig rätt. Det måste inte vara gråt. Det måste inte vara extremt. Det är inte det som är poängen. Det viktiga är att man får någon slags emotionell reaktion, gärna en som tar karaktären utanför ramarna. För det är genom protagonisten/protagonisterna som historien kanaliseras och får sitt känslomässiga djup. Inga känslor, inget djup.

Det finns mer man kan nämna, men jag lämnar det nog så. Ska bli intressant att se vilka fler bidrag som dyker upp på Bitgarden.se, och den diskussion som kan komma av det.

Edit: Dessa bidrag har inkommit till samtalet.

by Oskar Källner -

Manus mognar i byrålådan

Så är jag då till slut föräldraledig. Det ska verkligen bli fantastiskt roligt att ta hand om vår lilla dotter under detta året. Kan knappt fatta att jag ska vara med henne ett helt år! Vilken otrolig förmån! smiley

Men hon sover ju också ibland. Så nu har jag tagit chansen att dra fram mitt gamla manuskript. I över ett år har jag försökt få det utgivet. Det har inte gått så bra. Varken hos de stora drakarna eller hos de små. Nu funderar jag allvarligt på att göra det själv. Hur svårt kan det vara att starta ett litet förlag? smiley

Det händer dock något intressant när man återigen läser sitt manuskript efter en lång väntan i byrålådan. Man vill omedelbart börja korrigera. Satt nyligen och gick igenom en utskrift av första kapitlet med rödpennan glödande i handen. Så mycket att fixa, att ändra, att pilla med. Dialog som var allt för cheesy, meningsbyggnader som kändes konstlade, så mycket att polera…

Alla författare säger att man ska stoppa sitt manus i en byrålåda och låta det mogna där i minst tre månader så att man får känslomässig distans till sin text. Mitt manus har mognat i över ett år sedan jag jobbade med den sist. Och det märks.

Inte så att texten är dålig. Jag tycker fortfarande att det är riktigt bra! Men det fanns saker jag inte såg, för jag hade inte distansen. Nu kan det bli så mycket bättre!

by Oskar Källner -

Sista strået.

Idag fick jag mitt sista refuseringsbrev. Det var mycket vänligt och trevligt formulerat, antagligen det trevligaste hittills, men icke desto mindre är det ett refuseringsbrev.

Bäste Oskar!

Tack för manus Skogens hjärta som du sänt till oss.

Det är verkligen roligt att någon tar sig an uppgiften att skriva fantasy. Och det finns mycket gott att säga om ditt manus men vi behöver prioritera hårt och gallra tufft bland de projekt som vi faktiskt kan satsa på. Vi får ju in ganska många manus. Och vår bedömning är att marknads- och försäljningsunderlaget för ditt manus är alltför begränsat och osäkert för att vi ska våga oss på en utgivning.

Allt detta sammantaget gör att vi tackar nej till en utgivning. Det är alltid lika tråkigt att ge negativa besked men likafullt är det tyvärr vad vi måste göra. Vi tackar för visat förtroende och önskar dig lycka till. Hoppas du hittar en annan utgivare för ditt manus.

Med vänliga hälsningar

XXX

På sätt och vis kan jag förstå dem. Ett förlag måste göra en riskbedömning, och de bedömer att marknads- och försäljningsunderlaget för min bok är för litet. Då är det ganska självklart att de inte kan ge ut den. Alla förlag vill ju gå med vinst. De måste gå med vinst! Därför är det de säkra (eller i alla fall säkrare) korten som gäller. Inget konstigt med det.

Det är bara det att jag tror att de har fel. Jag tror på mitt material. Det är inte ovanligt att även författare som numera är stora, i början fick kämpa i flera år för att få en bok utgiven. T.ex. fick J K Rowling skicka in till ett otal förlag innan någon ville ta risken att ge ut det. Nu är jag inte J K Rowling, och Sverige är inte Storbritannien. Jag känner inget behov av att sälja tusentals böcker, även om det självklart vore väldigt roligt. Jag är nöjd om min bok finns att köpa på Internetbokhandlarna och i en eller två boklådor inne i Stockholm.

Så då återstår endast en sak. Att göra det själv. Till hösten ska jag skrida till verket och undersöka hur man startar upp ett litet förlag. Jag har redan kollat upp mycket av det som behöver göras, så jag vet redan nu att det kommer att bli en hel del jobb. Samtidigt kommer det också att bli väldigt kul och spännande att få lära sig hur allt fungerar.

by Oskar Källner -

Han älskade min bok! :-)

Jag har under snart ett år försökt hitta ett förlag som vill ge ut mitt bokmanus ”Skogens Hjärta.” Det är inte det lättaste. Egentligen inte så märkligt då bara 2% av alla insända manus ges ut.

Men efter ett tag då man läst tillräckligt många refuseringsbrev för att veta ungefär vad de säger innan man ens öppnat dem, så blir man trött. Och så börjar man fundera, kanske var inte boken så himla bra ändå.

Nu har jag låtit lite vänner läsa den under året och de har verkligen gillat den! Jag har en kompis jag brukar bolla idéer med, han är precis som jag teolog och fantasyfantast. Och han gillar verkligen manuset. Jag tror det beror mycket på berättelsens historiska och mytologiska djup (men också inbillar jag mig, dess fängslande karaktärer och häftiga intrig! 😉 ) Och det är ju jättekul att han gillar den, men min främsta målgrupp är inte 30 åriga teologer, utan tonåringar.

Min mamma läste hela boken på 1½ dag. Hon skulle egentligen ha förberett inför kvällens syjunta (mammor! smiley ) men kunde inte slita sig och läste istället. Och det är ju jättekul. Men återigen, så är inte min målgrupp snart 60 åriga damer. (Och så är hon ju min mamma, så det kan ju hända att hon inte är helt objektiv i sin bedömning… 😉 )

På samma sätt har ett antal personer läst boken och gillat den. Men jag hade ändå inte fått ordentlig feedback från en riktig bona fide tonåring. Men för lite över två veckor sedan gav jag manuset till en skön kille i 16årsåldern, och sa att han hade resten av våren på sig. Men det tog bara en vecka. Sedan fick jag följande sms.

Nu när jag har kommit in i
boken ordentligt så är jag
väldigt glad att säga att den
är faktiskt riktigt bra, bättre
än fantasy böckerna jag har
läst hittills faktiskt 😀

Och det gjorde mig så klart väldigt glad! Så ringde han en vecka senare, för han hade läst ut den sent föregående kväll. Han sa ungefär: ”Den var bara grymt bra! Slutet var helt galet! Hade aldrig väntat mig det! Jag kan inte vänta på att få läsa fortsättningen!”

Vi ska träffas nu i veckan. Ta en fika och snacka karaktärer, tempo, längd, olika scener, allt sånt där som jag är extremt nyfiken på hur han har uppfattat (eller om han inte tänkt på det alls, vilket också säger en hel del i sig självt. Då funkar det ju!).

Just nu känner jag hur inspirationen och skrivarlusten bara väller upp. Så kan det gå när man får lite positiv kritik! Jag ska se till att få mina böcker publicerade! Förr eller senare. I värsta fall fixar jag det själv.

För jag har tro på mitt eget material. Och just nu är tron förnyad.

by Oskar Källner -

Varifrån kommer idéerna?

Igår hade vi besök av en av min frus väninnor. Jag visade henne mitt bokmanus till “Skogens Hjärta” och hon tyckte det var riktigt häftigt att jag faktiskt tagit tiden och skrivit en hel bok!

Hon frågade mig “Varifrån får du alla idéer?” Så jag tänkte skriva något kort om det.

Många författare, t.ex. Stephen King får sina bästa idéer av sitt undermedvetna när de sover. Det har hänt att jag också fått bokidéer ur drömmar. Men det sker inte så ofta. Mina idéer kommer istället oftast när jag är ute och promenerar (vilket jag gör en hel del med barnvagnen nu när man är småbarnsförälder.)

Ofta är det spridda tankar som plötsligt bara samlar sig till en helhet. Jag kan inte riktigt förklara det. Men man kanske har sett en riktigt bra film, och så går man och tänker på den, men så kommer man på att “vore det inte bättre om man istället gjorde så här…” och plötsligt kommer man att tänka på en bok man läste för en massa år sedan, som man sedan associerar med en bok i mytologi man hade som studielitteratur, som i sin tur kombineras med…

och plötsligt står man där. De olika delarna smälter samman till en idé! Så börjar hjärnan strukturera idén. Letar efter en stämning. Det börjar blixtra av bilder, starka symbolbilder, som börjar vävas ihop till någon form av narrativ struktur.

Ofta vet jag slutet först av allt. Sedan kommer början. Sedan kommer stolparna därimellan.

När jag så kommer hem från promenaden skriver jag ner idén på min idélista, och ber Gud om hjälp att finna tid så att jag en dag faktiskt kan skriva en bok av den. Jag kommer aldrig att hinna göra böcker av hela listan. Det kommer ständigt nya idéer. De är helt enkelt för många.

Men kanske kan jag ändå skriva något på de bästa! 🙂