Som ung tonåring läste jag Frank Herberts Dune för första gången. Jag har för mig att det var en svensk översättning som hette typ “Arrakis ökenplaneten.” Och jag minns än idag hur Herbert lyckades, så som ett fåtal andra författare, verkligen föra mig bort till en helt annan värld där jag fick uppleva ett i sanning episkt äventyr.
Fortfarande än idag så kan tankarna stundtals återvända till Arrakis. De vindpinade öknarna, de enorma maskarna, de nobla men dödsdömda Atreides, de grymma Harkonen och de mystiska Fremen. Det är en värld så full av textur och känsla att varje försök att återge den på film eller i bilder aldrig riktigt lyckas nå fram.
Nu gillade jag både David Lynch märkliga megaprojekt från 1984 och den miniserie som SciFi försökte sig på från 2000. Men fortfarande är det inför det inre ögat som Dune framträder med hela sin härlighet.
Men så hittade jag de här fantastiska illustrationerna på nätet av konstnären Mark Molnar. Ett tecken på att Dune fortfarande lever i allra högsta grad. När jag ser de här bilderna kan jag känna en resonans med mina egna bilder och minnas, och återigen drömma mig tillbaka till den ökenplanet jag en gång lärde känna.
The Baron
Arrival of the Fremen
Vill du se mer bilder från Dune av konstnären så finns de här.
Spektakulärt är en blogg som fokuserar på svensk fantastik. Det är grymt bra att det finns en sådan blogg som har som mål att promota nordisk fantasy och science fiction. Nu har de tagit ett kul initiativ och intervjuar en stor mängd av svenska fantastikförfattare. Jag fick den stora äran att få vara med under den första omgången.
För två veckor sedan hade vi en riktigt trevlig kväll på SF-bokhandeln i postapokalypsens tecken. Jag har tidigare skrivit om det på debutantbloggen. Nu har de släppt videon med intervjuerna. Ta en titt!
Nu har intervjuerna från sommarens Eurocon dykt upp på UR-Play. Jag tänker inte säga så mycket mer, utan bara uppmuntra er alla att lyssna på samtalen med bl.a. Elisabeth Bear och Ian McDonald. Det är både bra och tänkvärt. (Även om jag inte håller med Ian McDonald om en del saker, lyssna och försök räkna ut vad det kan vara!) 🙂
Nu har jag sett de första två avsnitten av Falling Skies. Det verkar vara populärt på sistone med invasion från rymden. Vi har bl.a. den nya V-serien, Battle: LA, Monsters och Skyline. Falling Skies skiljer sig en hel del från de andra. Till skillnad mot B:LA och Skyline så ligger inte fokus på aktion utan på drama. Till skillnad från V är det inte politiska intriger i väntan på invasionen utan tvärt om är den redan fullbordad.
Serien startar sex månader efter att moderskeppen anlänt. Människorna höll tillbaka sina kärnvapen i förhoppning om att rymdvarelserna var fredliga. Istället utplånade de snabbt allt motstånd och runt 90% av mänskligheten dog. Man får följa några familjer i deras kamp, inte bara för överlevnad, utan även i deras försök att skapa ett liv för sig själva.
Rymdvarelserna ser ut som en blandning mellan kentaurer och spindlar. De fångar in ungdomar och sätter någon slags biologisk kontrollmekanism längs ryggraden. Vad exakt de vill och var de kommer ifrån är fortfarande ett mysterium och människorna famlar i mörkret.
Det känns som att serien har potential. Men efter två avsnitt får jag en massa frågor.
Om nu 90% av mänskligheten är döda, varför är då alla så muntra?
Om hela samhället är slaget i spillror och själva överlevnaden hänger på en skör tråd, hur kommer det sig då att man har tid att stanna och rita teckningar så att barnen kan bearbeta traumatiska minnen?
Om nu huvudpersonerna är en professor i krigshistoria, en snygg kvinnlig läkare (professorns framtida romantiska intresse), professorns två söner och den äldsta sonens flickvän. Hur kommer det sig att jag finner den griniga militären som är tänkt att vara gruppens ”badguy” som den mest rationella och intressanta av karaktärerna?
Om nu rymdvarelserna är så tekniskt framstående, varför har de inte infraröda sikten så de kan skjuta människorna i mörkret? Och varför skjuter rymdvarelsernas stridsflyg bara mot ljuskällor i natten och inte mot människorna?
Varför är det stereotypiskt nog just den svarte killen som får vara redshirt och stryka med först? Varför inte någon i den ljushyade majoriteten?
Varför lägger serien så stort fokus på småungar som skatear, istället för att berätta intressanta historier om överlevnad i kampen mot märkliga rymdvarelser?
Men det kanske bara är jag. Vi får väl se vad som händer i kommande avsnitt. Det känns ändå som att det kan bli något intressant, om de bara vässar till det lite.
Babylon 5 är en av mina absoluta favoritscifiserier. Det spelar ingen roll att specialeffekterna är helt daterade och ser plastiga ut. Det spelar ingen roll att säsong 1 bitvis är ganska skakig. Totalt sätt är B5 en episk upplevelse och något av det bästa jag upplevt i scifiväg (en ära serien delar med Farscape och nya BSG.)
Tyvärr har hela franchiset varit ganska dött de senaste åren. Det har gjorts lite försök att få till stånd några spin-offs, och nya uppslag, men det har inte riktigt fungerat. Men plötsligt börjar ryktena igen. Och man kan ju inte låta bli att undra, och hoppas. Kanske är det annorlunda den här gången! Kanske kommer det att bli av! Läs mer här!
Upptäckte att “Jättestora frågor” i P3 tydligen gjorde en intervju med Ian McDonald när han var här i Sverige och besökte Eurocon. Ian McDonald är en av de största science fiction författarna med nomineringar och vinster av alla de stora litterära sf-priserna. Det blev en intressant intervju på nästan 18 min. Lyssna här
De som följt mig på debutantbloggen de senaste dagarna vet att jag spenderade helgen på Eurocon 2011. Eurocon står alltså för Europeiska science fiction kongressen. Under dessa dagar gästades vi av ett flertal internationellt kända författare: Ian McDonald och Elisabeth Bear som är hedersgäster. Men utöver dem har vi också Charles Stross, Hannu Rajaniemi, Amanda Downum och M. D. Lachlan.
Utbildningsradion från SVT var med under första dagen och filmade i stora salen. Nu finns det klipp från det på youtube. De kompletta inspelningarna kommer att landa på SVT-play till hösten, så se detta som en liten uppvärmare. Sedan filmade även SF-bokhandeln i gamla stan de intervjuer de hade i samband med författarsigneringarna.
Här är filmerna från SVT:
Här är filmerna från SF-bokhandeln:
Och sist men absolut inte minst, så intervjuades också våra svenska författare Nene Ormes och Karin Tidbeck på SF-bokhandeln.
Så har jag då sett sista avsnittet av Stargate Universe. Det är med en viss känsla av vemod som jag ser eftertexterna rulla. Det var på många sätt en fantastisk serie. Eller, rättare sagt, det blev en fantastisk serie. Men tyvärr tog det över halva första säsongen innan de började finna sin väg. För några år sedan hade det inte gjort något. Det känns som om folk hade mer tålamod då. Men idag är konkurrensen om människors uppmärksamhet så hård, att några initiala dåliga avsnitt lätt dödar en tv-show. Det var det som skedde med Stargate Universe.
Jag förstår hur de tänkte. Först ville de lägga en ordentlig emotionell grund. De ville skriva mycket om karaktärer och relationer. De ville göra något annorlunda gentemot de tidigare Stargate-serierna som mer varit baserade på action, humor och nörderi. Problemet var att de genom att presentera serien som ”Grey´s anatomy in space” effektivt lyckades alienera nästan hela den trogna Stargate-publiken.
Serien förtjänar inte sitt öde. Efter första säsongens avsnitt 12, tog de sig i kragen, fokuserade mindre på karaktärsutveckling och fann en bättre balans mellan action och relationer. En bit in i säsong två hade SGU förvandlats till en helt lysande bra serie. Tråkigt att de aldrig fick tillbaka publiken. De var värda många säsonger till.
Samtidigt tycker jag att SGU avslutade sig självt med stil. Den sista scenen, som ju var tänkt att vara en säsongsavslutning, fungerar perfekt som en serieavslutning. Det var en scen som både satte punkt och samtidigt pekade på att äventyret fortsätter, där ute. I din fantasi.
Vi får lägga SGU till högen av sci-fi serier som gått i graven för tidigt. Faktum är att jag funderar på att börja skriva en ny följetong på bloggen om förlorade serier. Det saknas ju liksom inte material.
Det var sent en onsdagskväll. Jag sov över hemma hos min bästa kompis Jocke. Vi var båda datornördar, något som inte var riktigt lika coolt 1991 som det är idag. Så plockade Jocke fram ett nytt spel han ville visa mig. Det hette Wing Commander 2 – Vengeance of the Kilrathi och var en rymdsimulator. Jag hade testat Elite några år tidigare, men inte fastnat. Med WC2 var jag hopplöst fast från första ögonblicket.
Man fick strida som rymdpilot i ett galaktisk krig. Det var en brutal och stundtals hopplös kamp mot de brutala, kattlika Kilrathi. Något jag fascinerades av var att man faktiskt kunde misslyckas med ett uppdrag, men ändå fortsätta med spelet. Man kunde komma tillbaka till sitt moderskepp, sönderskjuten och blodig, men ändå få landa utan att få Game Over.
Det kunde till och med gå så illa att man fick skjuta ut sig. Om man hade tur var det Confederationen som plockade upp dig, och inte Kilrathi. Var det ConFed så var det bara att fortsätta. Men de misslyckade uppdragen påverkade i sin tur vad som hände med historien och kunde ta en som spelare in i andra grenar av uppdragsträdet där man fick allt svårare att överleva.
Mellan varje uppdrag fick man följa med i en rymdsåpa. Ibland pratade man med vissa personer, andra gånger visades bara mellanspel. Man fick lära känna ett stort antal karaktärer och följa deras öden. Faktum är att detta är kusligt likt den spelmekanik som man fortfarande kan se i moderna spel som t.ex. Mass Effect. Men det visar väl bara att WC-serien var långt före sin tid, både med den sociala aspekten, och med att ens handlingar kunde ha långtgående konsekvenser.
Jag minns hur vi satt där och försökte komma underfund med kontrollerna. Han hade ingen joystick, utan vi styrde med musen. Det var svårt, men efter ett tag fick man in känslan och vi sköt kilrathiskepp åt höger och vänster. Uppdragen var varierande, och man flög många olika skepp. Ibland var det spaningsuppdrag, med små lätta Ferrets, ibland var det bombningar av fiendens modersskepp, då flög man tunga torpedlastade Broadswords.
Men Jocke hade en överraskning. Plötsligt plockade han fram några disketter med ett speechpack. Vi installerade, och plötsligt pratade karaktärerna, både över radion i cockpiten, och i vissa mellansekvenser. Vi var helt hänförda över hur häftigt det var! Kom ihåg, detta var 1991, många, långa år innan mp3. Enda ljudet på datorer då var i Wav-format, och den enda musik som fanns var MOD-filer.
Något år senare fick jag tag i WC1. Även det var ett riktigt bra spel, men det var WC2 som först vann mitt hjärta. Tills dess WC3 kom några år senare och fullständigt golvade mig. Men det är en annan historia.
Som jag redan nämnt är det inne just nu med invasioner från rymden. Vi har den nya V-serien, Skyline, och Battle LA. Nu kommer ytterligare en TVserie. Men den här gången verkar de faktiskt göra det rätt. Hoppas jag i alla fall. Vid rodret står ju faktiskt ingen annan än Steven Spielberg! Och de olika trailers som släppts ser riktigt lovande ut.
Det är som sagt inne med invasionsfilmer nu. Elaka rymdvarelser kommer för att kolonisera vår planet och radera ut den mänskliga rasen. Den senaste är World Invasion: Battle Los Angeles. Ett stort antal meteorer kraschlandar i havet utanför några av världens största städer. Dock förstår man att något är fel, då meteorerna både har justerat sina banor, samt bromsat in, innan de landade.
Världen över mobiliseras militära krafter. Man får följa några US Marines som ingår i den stora kraftansamlingen för att försvara Los Angeles. Känns lite som Black Hawk Down, fast inte riktigt lika bra, och med rymdvarelser istället.
Men det finns ett antal saker som filmen lyckas med. Till en början finns där faktiskt en grundläggande känsla av realism. Marinsoldaterna beter sig som man kan vänta sig att marinsoldater faktiskt gör, med sin träning och med all sin mänsklighet. De använder sig av taktik och utrustning som känns autentisk. På samma sätt känns slagfältet realistiskt. I ena sekunden kan de promenera nedför en öde gata, i nästa pressar de sig bakom några soptunnor medan fiendens eld haglar omkring dem.
Sedan känner man faktiskt för karaktärerna. Det var något som Skyline totalt misslyckades med. Även om många karaktärer i Battle Los Angeles (BLA) är stereotypa (en afrikan, en asiat, en tjej, en tuff, en rädd, en rookie, en ärrad gammal ledare, osv.) så känner man ändå för dem. Och det är livsviktigt. För om man inte känner för karaktärerna så betyder all aktion, och all fara de måste överleva, ingenting. Det innebär inte att dialogerna är välskrivna. Vissa bitar är bra medan man vid andra delar undrar varför de inte redigerades bort redan på manusstadiet. Men som helhet fungerar det ändå, man får bara stänga av hjärnan lite och ha kul.
Rymdvarelserna är över lag ganska bra gjorda. De är inte på långa vägar lika coola som i Skyline, men det vore inte heller speciellt realistiskt, så jag tror att de gjort en bra avvägning. Men det är klart att man undrar hur det kommer sig att fienden är så svårdödad i början, men faller som käglor under den desperata slutstriden. Men det är ett problem många aktionfilmer har, först gör man fienden nästan ostoppbar, sedan dödar man dem i drivor. (Verhoevens Starship Troopers någon?).
Man undrar också varför amerikanarna inte bara atombombar fienden. Det hade löst problemet ganska snabbt. Men det är klart, då hade många civila strykt med, och så hade man ju inte fått visa upp sitt amerikanska hjältemod, och då hade det inte blivit mycket till film. 😉
BLA har ju förtiteln ”World Invasion.” Det får en ju får en att undra huruvida de tänker göra fler filmer i samma universum. Det vore faktiskt ganska roligt. Tänk er en serie filmer från jordens olika hörn, där olika nationer tampas med utomjordingarna på olika sätt och lyckas, eller misslyckas, med att stoppa dem. Det vore riktigt kul.
BLA är inte en fantastisk film, den har sina svaga punkter, men den är inte dålig heller, sina amerikanska stereotyper till trots. Man kan sitta och kritisera sönder hela filmen, eller man kan slappna av och bara ha roligt. Jag lämnade filmen med ett leende.
Det är som sagt inne med rymdinvasioner. I förra veckan skrev jag om Skyline, en b-film med a-effekter. Nu måste jag skriva några ord om den nya V-serien. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska göra med den!
När det ryktades att de skulle göra en remake på den gamla kultklassikern V så blev jag riktigt upprymd. Med goda erfarenheter från hur Battlestar Galactica hade förvaltat arvet och gått vidare, så såg jag fram mot en ny riktigt bra scifiserie. Och mina böner verkade bli bönhörda. För de första fyra avsnitten var grymt bra!
Men sedan hände något. Säsong ett var väldigt ojämn. Vissa avsnitt var riktigt bra, andra drogs med stora problem, framför allt i tempot som ibland saktade ner till kryphastighet. Säsong två, vars sista avsnitt jag såg häromdagen, har haft samma problem.
Men det är inte enda problemet de har. För att man ska identifiera sig och känna med en protagonist så vill läsaren/tittaren/spelaren känna att karaktären i fråga är smart och kompetent. Då kan läsaren själv känna sig smart när protagonisten gör något riktigt bra och man belönar sig själv med positiva känslor. Det kanske låter konstigt, men det är så det fungerar. Man vill ha historier med intelligenta människor som strider mot oändligt svåra odds, och ändå vinner, eller förlorar, men ändå gör det smart.
Det känns lite konstigt när de enda som känns kompetenta, smarta och målmedvetna, är rymdvarelserna. Anna och hennes lakejer är helt underbara. Motståndsrörelsen känns rörig, oorganiserad, ofokuserad och för att vara helt ärlig, ganska gnällig. För inte är det meningen att man ska börja heja på ödlorna?
Sedan finns det också strukturella problem. Man förväntar sig, i avsnitt efter avsnitt, en emotionell payoff, när motståndsrörelsen äntligen får till det. Men det händer liksom inte. Saker och ting sjabblas bort, ofta i onödan. Istället för att ta historien till nästa nivå, och öka spänningen, så sjunker det ständigt tillbaka till ett slags status que. I alla fall till sista avsnittet i säsong 2, då händer mycket. Nästan för mycket.
Jag tror en delförklaring är att de fokuserat på fel karaktärer. Det finns gott om potential i serien, men vissa val känns helt enkelt inte trovärdiga. Men med en omfokusering och lite vassare manus så skulle V åter kunna leva upp till den fantastiska premiss som etablerades under de första fyra avsnitten.
Missförstå mig rätt. V är inte en dålig serie. Den är klart värd att se. Men den kunde vara så mycket bättre, och det är frustrerande att se hur många chanser de missar. Hoppas de fixar till misstagen till säsong tre. Och att det inte är för sent. Stargate Universe fixade ju till sina initiala misstag från säsong ett och gjorde en briljant säsong två. De gick från att vara mediokert till en av de bästa scifiserierna på länge. Men det var för sent. Serien kapades ändå. Får hoppas att V inte röner samma öde.
Det verkar vara inne med invasionsfilmer i Hollywood. Har hört mycket om World Invasion: Battle Los Angeles och häromkvällen såg jag en annan film på samma tema: Skyline. Båda två handlar om utomjordningar som kommer till jorden med ett enda mål, invasion.
Skyline är en b-film. Men det är en b-film med effekter i a-klass. Faktum är att skådespelarna är riktigt usla, manuset är inte mycket att hänga i julgranen, men effekterna är det som får en att stanna kvar. De invaderande rymdvarelserna är helt fantastiskt designade.
Filmens styrka ligger i hur väl porträtterade rymdvarelserna är. De är allt annat än mänskliga. De försöker inte kommunicera. De verkar inte ha några känslor. De vill inte finna en plattform för umgänge. De är en välsmord, nästan ostoppbar maskin, som krossar allt motstånd framför sig. Just detta att filmmakarna inte försöker förmänskliga dem, eller göra dem förståeliga, är filmens största styrka.
De mänskliga skådespelarna är däremot filmens största svaghet. Men jag antar att det är svårt att göra en film av bara specialeffekter. 😉 Ingen av dem är trovärdig, och även om vissa av dem verkligen försöker så lyckas regissören inte få ut något vettigt ur dem.
Faktum är att man kan skippa filmens första 18 minuter. De är ändå bara en introduktion till karaktärerna, som man ändå inte bryr sig om. Men 18 min in börjar invasionen, och då börjar det roliga. Filmen blir faktiskt allt bättre ju längre man kommer. Det är egentligen först under filmens sista 15 min, när man ser mänsklighetens desperata kamp, och förstår omfattningen av förödelsen, som man blir känslomässigt engagerad.
Skyline kommer antagligen att vara totalt bortglömd om tio år. Men vill du ha lite enkel underhållning, utan krav på några högre hjärnfunktioner, med en massa ögongodis (och ibland vill man faktiskt det) så är Skyline den perfekta filmen.
Även om Drakhornet slukar det mesta av min fritid så måste man ta slappna av lite då och då. Så för några dagar sedan satte jag mig ner och såg den nya Predator filmen, passande kallad ”Predators.” Filmen börjar riktigt bra med huvudkaraktärerna i fritt fall (bokstavligt talat) på väg ner mot en djungelbeklädd värld.
De är ett omaka gäng krigare från jordens alla hörn. De känner inte varandra. Det sista de minns är ett kraftfullt ljus. Nu måste de slåss för sina liv på en främmande värld, där de inte längre är jägarna, utan de jagade.
När jag var i tonåren älskade jag de första två Predatorfilmerna. Speciellt gillade jag tvåan då det hade ett relativt smart manus och visade nya och intressanta karaktärsdrag hos själva Predatorerna. De två Aliens vs. Predatorfilmerna som slängdes ut på marknaden för några år sedan var så usla att de inte ens existerar i min bok. Så med tonåringens glada minnen i hågen såg jag ändå fram mot Predators.
Men lever filmen upp till sina föregångare? Nej. Inte egentligen. Är det en dålig film? Nja… Den är inte dålig, problemet är bara att den inte är bra heller. Skådespelarna gör vad de kan. Adrien Brody och Laurence Fishbourne är stabila skådisar, och Alice Braga gör en oväntat stark insats som gruppens ända kvinnliga deltagare. Ändå lämnar filmen inga spår, inga minnen.
Arnold och gänget 1987, notera likheten med Predators DVD-omslag.
Problemet tror jag ligger i att de inte vågade göra något nytt. Det är egentligen bara en rehash av ettan. Men istället för Arnold och gänget i en djungel på jorden så är det Adrien och gänget i en djungel på en annan planet.
Predator 2 satte man i en storstadsmiljö. Man adderade lite försvarshemligheter, hemliga forskningsprogram och maffiakrig till smeten och gjorde så verkligen något nytt och unikt i förhållande till ettan. Men Predators gör inget unikt. Det är samma gamla historia, där den ena efter den andra i gruppen faller offer för jägarna. Nästan som i en gammal Screamfilm.
Filmen är enligt min mening inte en värdig arvtagare till de gamla filmerna. Den vågar inte bygga vidare och finna något nytt. Tråkigt, för det kunde ha blivit så mycket bättre. Sedan är det ändå en film man kan se, om man har vettiga förväntningar på den. Vill man bara ha en allmänt hjärndöd actionrulle en sen fredagskväll, och ibland vill man det, så är Predators en utmärkt film. Men vänta dig inte stordåd.
