Så har man blivit intervjuad av lokaltidningen. Det var egentligen i förra veckan som intervjun gjordes, men artikeln kom först nu, perfekt till releasen. Det var väldigt trevligt. Jag och journalisten Jeanina Santiago från Knivstabygden fick oss en lite längre pratstund om svenska folksagor, arrangerade äktenskap, Sveriges historia, podcastteknologi och framtidens förlagsbransch.
Som barn började jag tidigt spela äventyrsspelen från Sierra Online. Jag har tidigare skrivit om mitt allra första äventyrsspel, Kings Quest 1, men det slutade inte där. Snart kom Police Quest, Space Quest och inte minst Leisure Suit Larry som var lite lagom hormonpirrande för en 12åring i slutet av åttitalet. 😉 De var alla härligt primitiva med cga/ega grafik och en texttolk som ibland lämnade en hel del att önska.
Ändå älskade jag dem alla. Och jag är säker på att min engelska inte hade varit hälften så bra utan dem. Bredvid datorn låg ett stort engelsk-svenskt lexikon, för man fick ju i tid och otid slå upp nya ord och begrepp. Kanske var det just därför som mina föräldrar inte klagade över att jag spelade för mycket. De såg hur mycket jag lärde mig.
Av alla Sierras äventyrsspel var det en serie som kom att bli den största för mig: Quest for Glory. Eller, “Hero’s Quest – So you want to be a hero” som det första spelet hette, men sedan var de tvungna att byta namn då det blev strid över rättigheterna.
Hero´s Quest var det spel där den gamla texttolken togs till sin absoluta höjdpunkt. Det fanns snabbkommandon för allt, och hela tolken var väldigt snyggt systematiserad vilket undanröjde de misstag som ofta skedde i de tidigare spelen. Dessutom var spelet ett enda stort segertåg för de glada egapixlarna. Aldrig har väl skogar, monster och rövare varit så färgglatt utmålade.
Spelet hade ett antal grepp som var mer eller mindre revolutionerande för äventyrsspel. Egentligen var det ett rpg med äventyrsspelsambitioner. Man kunde välja att spela som svärdskämpe, magiker eller tjuv. Och man kunde knåpa ihop sina egna kombinationer. Beroende på klass hade de olika problemen i spelet ofta olika lösningar.
Man samlade xp och gick upp i level. Dessutom gick olika förmågor och trollformler upp i level, beroende på hur mycket man använde dem. Så om man t.ex. använde ”fireball” mycket, så blev man till slut riktigt vass på den. En speciell sak var att tiden ständigt gick. Dag blev kväll, och kväll blev natt. Med mörkret kom också de stora monstren ut. Om man var liten och otränad var det bäst att hitta en säker plats att sova.
Storyn är egentligen ganska enkel. En ung man, nykläckt från äventyrsakademin, anländer i den lilla staden Speilburg (!) uppe i en bergsdal någonstans i ett fantastiskt Europa. Där finns öldrickande tyskar, grönsaksodlande kentaurer, brutala rövare, förtrollade Hertigar, stolta fäktningslärare, galna trollkarlar, elaka goblins, enorma kattmonster, den onda häxan Baba Yaga, roliga skogsfilurer och andra knasiga filurer.
Det märks att de hade väldigt roligt när de designade spelet. Det vimlar av underfundig humor och det anspelar på många av de stora folksagorna. För min del var det Quest for Glory 1 en otrolig upplevelse. Och även om jag uppskattade del två och tre nästan lika mycket (del fyra och fem var tyvärr inte riktigt lika bra.) så är det ändå det första spelet som etsat sig fast i mitt minne som en upplevelse för livet.
“…vissa kapitel är väldigt spännande, speciellt de som har med det övernaturliga att göra. Slutet bäddar för en uppföljare och det är med ett sug i magen som jag lägger undan den färdiglästa boken ifrån mig.”
Så har den första recensionen av Drakhornet kommit. Det är Anna på bloggen Boktycke som har läst och recenserat. Förutom att hon irriterade sig över att Erik stundtals beter sig väldigt ovist, så har hon också mycket positivt att säga.
Nu är boken ute. Vem som helst kan beställa den. För mig är det en dröm som blivit verklighet. Nästan lite surrealistiskt. Men otroligt skönt att äntligen ha kommit i mål.
Egentligen släpps Drakhornet först den 1:a april. Då anländer den i butiker och på alla internetbokhandlar. Men för de som inte orkar vänta (och som vill ha den till ett bättre pris) så säljer jag den just nu för bara 119kr via förlagshemsidan. Detta är en liten försläppskampanj. Priset kommer att gå upp den 1:a april, så passa på!
Drakhornet är första delen i en serie. Jag har de andra böckerna i huvudet. För några vet jag precis vad som kommer att hända. Andra är lite suddigare. Men det är ju det som är det stora äventyret, att få upptäcka denna värld tillsammans med mina huvudkaraktärer. Och jag kunde inte ha bett om bättre sällskap att få utforska med, än Hanna och Erik.
Det kommer att bli en mycket intressant resa. Häng med från början du med. Köp en kopia av Drakhornet, dela äventyret.
Välkommen till andra avsnittet av Onsdagsretro. En serie där jag tar upp spel från min uppväxt som berörde mig och som jag än idag kan tänka tillbaka på med värme. Detta var spel som lämnade spår, som precis som en riktigt bra bok, blev en del av mig.
Idag tänker jag ta upp ett underbart litet strategispel som heter Warlords. Det kom ut 1989 och var ett av de första spelen jag körde på vår nya fina 386:a. Det är ett turbaserat strategispel som utspelar sig i fantasylandet Illuria.
Man börjar med en stad och en hjälte. Sedan gäller det att snabbt ge sig ut och erövra fler städer för att kunna producera fler enheter. Hjälten var dessutom en oväntat kraftfull karaktär. Han kunde själv besegra ett stort antal fiender, men om han väl dog så var det slut på honom. Inga andra chanser.
Spridda över världen fanns det dessutom ett stort antal grottor och hemliga kistor. Dessa gällde det att komma till först och utforska. Ibland mötte man monster, men lika ofta kunde man få några drakar som allierade eller hitta magiska svärd.
Spelet krävde att man snabbt lärde sig att väga sina begränsade resurser. Man var tvungen att försöka räkna ut vilka städer som man snabbt kunde ta, och sedan hålla mot fienden.
Man var tvungen att göra avgörande val. Skulle man gå för den där fiendestaden, eller satsa på den mystiska grottan i bergen. Skulle man försöka blockera bron i öst mot stormjättarna, eller bevaka bergspasset mot Lord Bane. Olika enheter hade olika styrkor och kunde förflytta sig olika långt i terrängen. Vilken sort skulle man satsa på? Mot slutet blev det en ganska avancerad övning i logistik och stegräkning när man i stora fältslag gjorde upp om makten.
Med dagens mått är det ett ganska simpelt spel. Men i min barndoms minne kommer det alltid att vara en lysande stjärna.
Så kom de. Kartongerna från tryckeriet innehållande den första laddningen med Drakhornet. För jag tror inte att det kommer att bli den sista. Det är lite märkligt. Det är ju ändå detta jag drömt om så länge, att få se min egen bok. Nu står de där nere i vardagsrummet i sina kartonger.
Flera har jag redan skickat iväg. Första kartongen börjar bli lite halvfull, och jag tror det kommer att gå fort att tömma resten. Jag ska ju ha dem både till signering och releasefest. Förhoppningsvis tar de slut snabbt, så jag tvingas beställa en ny laddning. Det vore ett kärt problem.
I den närmsta framtiden kommer det att bli väldigt mycket att göra. Dels ska jag ha den där signeringen jag nämnde tidigare. Den blir på vårt lokala ICA här i Knivsta, lördagen den 2:a april, kl 11-15.00. Folket på ICA Kniven har varit väldigt tillmötesgående och verkar tycka att det är kul med lite lokal fägring. Så det är något jag ser mycket fram emot. Jag är inte säker på om jag kommer att sälja så mycket böcker. Men det är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är att få träffa människor och att de upptäcker att man existerar. Bor du i norra Stockholm eller i Uppsala så ta gärna vägen förbi!
Sedan har vi releasefesten. Har ännu inte riktigt bestämt mig kring hur jag ska göra. Får återkomma kring det. Men det blir nog något ganska litet. Tror inte jag orkar rodda en stor allmän tillställning. Gör hellre något tillsammans med mina vänner, de som har puffat och uppmuntrat mig hela vägen fram i mål. De är värda något extra.
Kartongerna känns som en utmaning. Nu är boken här. Nu är det på allvar. Nu ska kartongerna tömmas, om det så är det sista jag gör.
Jag har ju tidigare tipsat om trailern till den norska filmen Trolljägaren. Trailern såg riktigt bra ut, men jag frågade mig ändå om det skulle bli kanon eller kalkon. Nu har jag sett det färdiga resultatet. Och det är kanon!
Trolljegeren är filmad med känslan av handkamera. Ungefär samma stuk som Blair Witch Project, eller för den delen Cloverfield. Fast kameran i Trolljegeren är inte lika skakig, så man mår faktiskt inte illa.
Man får följa ett gäng högskolestudenter som ska göra en dokumentär om illegal björnjakt. Snart stöter de på Hans, som beter sig väldigt misstänksamt. De följer efter honom djupt in i skogen bara för att tvingas fly från några hiskeliga varelser.
Hans visar sig snart vara en trolljägare. Han är utsänd av norska staten för att hålla nere trollpopulationen och eliminera de som tar sig ut från trollreservaten. Filmen tar aldrig sig själv på för stort allvar utan har hela tiden en skön självdistans fylld med torr skandinavisk humor. Ibland satt jag och vred mig av skratt.
Många av skämten hänger på att man har en viss förståelse för skandinavisk kultur och sagotradition. Kan bara ta ett exempel. Vid ett tillfälle försöker de locka fram ett troll under en bro. Hans släpar ut en bock. Inget troll. Han tar ut en bock till. Inget troll. Hans tar ut ytterligare en bock. Så står de där, de tre bockarna, och bräker förtvivlat i natten. Då kommer trollet. Det är så grymt snyggt gjort, men har man inte hört sagan om de tre bockarna Bruse fattar man inte skämtet.
Samtidigt är trollen mycket välgjorda. Jag är ärligt talat djupt imponerad över effektteamet. Jag kan inte tänka mig att de haft någon större budget, ändå ser trollen helt fantastiska ut. Dessutom är den karga norska naturen otroligt vacker, och de avslutande scenerna uppe på fjällens karga vidder är ödmjukande i sin väldighet.
Sedan följer inte filmen en traditionell narrativ struktur. Här finns egentligen inte en början, en mitt och ett slut enligt den vanliga berättarstrukturen. Detta tror jag kommer att uppfattas olika av olika tittare. Vissa kommer att bli frustrerade över att den där finalen de väntar på aldrig riktigt kommer. Påsen knyts inte riktigt ihop. Jag tyckte tvärt om att det var uppfriskande med att de vågade göra något annorlunda, och det passa bättre med idén att filmen är en dokumentär, för livet följer sällan en struktur i tre akter.
Så vad väntar du på? Se till att skaffa DVDn nu! Den är värd att ha i hyllan.
Nu finns de två första kapitlen av Drakhornet att läsa på nätet. Jag blev tillfrågad för några månader sedan om jag kunde garantera att min bok var lika bra som en bok utgiven på ett av de stora förlagen. Jag svarade att jag kan inte garantera någonting. Vad jag däremot kan göra är att erbjuda smakprov, så att vem som helst kan få provläsa boken. Då kan de själva se om det är något som faller på läppen, eller inte.
Jag har nu kommit lite mer än halvvägs genom Castlevania – Lords of Shadows. Tror jag i alla fall. Jag har bytt till andra DVDn (Xbox360) och har precis besegrat den onde kocken. 🙂 Det är ett riktigt bra spel. Inget snack om saken. Men jag kan ändå inte låta bli att känna hur något saknas.
Jag har försökte att reda ut mina känslor, men det är inte lätt. Det positiva är lätt att se:
Det som stör mig:
Jag tror mycket av detta handlar om tycke och smak. Men än så länge måste jag säga att Castlevania är ett underbart spel, men det har vissa problem.
Nu är det här! Ett helt perfekt exemplar av min första bok! Kan säga att det är en grym känsla att hålla den i handen. Väga den, känna doften av cellulosan. Och den blev snygg! Omslaget passar perfekt. Jag tror att det här kan bli hur bra som helst! 🙂
Men det har varit en resa. Mer om det på debutantbloggen.
Välkommen till det första avsnittet av Onsdagsretro. En serie där jag tänker ta upp spel från min uppväxt som berörde mig och som jag än idag kan tänka tillbaka på med värme. Detta var spel som lämnade spår, som precis som en riktigt bra bok, blev en del av mig.
När jag var nio år tog min pappa hem en IBM XT från jobbet. De skulle fasas ut för nya kraftfullare maskiner. Själv kunde jag knappt tro min lycka. En alldeles egen dator! Mina vänner kanske hade C64or, och vi satt ofta och spelade på dem. Det var alltid ett äventyr att mata in spelen från kasettbandet. Men denna IBM var en riktig dator med 10 mb hårddisk, 340 kb RAM, 5,25 tums diskettstation och allt!
Jag spelade många spel på vår IBM XT. Men det är några som fortfarande stannar kvar i minnet. Ett av de bästa var utan tvekan Kings Quest 1. För sin tid var Kings Quest ett helt revolutionerande spel. Det hade en animerad huvudkaraktär (en gubbe) som man kunde styra med piltangenterna. Grafiken var underbar CGA med fyra färger i en upplösning på 320×200. Ändå var det genom dessa små pixlar som jag upplevde ett av min barndoms största äventyr.
Kungariket Daventry har problem. Det har förlorat sina magiska föremål, en spegel, en sköld och en kista. Som den unge riddaren Graham ger man sig ut för att återbörda föremålen. Lyckas man, så blir man krönt till näste kung.
Det var en stor och fantasifull värld. I alla fall i en nioårings sinne. Jag minns än idag hur jag satt och ritade kartor över världen. Där fanns häxans hus. Där fanns draken. Där var berget med den tjuvaktiga dvärgen, osv. Och med en nioårings oändliga tålamod lärde jag mig att bemästra den ganska primitiva kommandotolken. Här fanns inget peka o klicka. Istället var det genom kommandon som ”look at grund” och ”pick up walnut.” som man tog sig fram genom spelet.
Det var inte ett lätt spel. Man kunde dö. Man kunde förlora föremål som man tvunget måste ha senare i spelet. Det var oförlåtande svårt. Gick det snett var det bara att ladda senaste savegame. Och det fanns inget internet. Ingen smidig walkthrough att ladda ner. Istället var det metodiskt utforskande som gällde. Känslan när man väl klarade spelet, helt på eget bevåg, var obeskrivlig.
Idag skulle jag säkert inte orka spela det mer än en kort stund, för nostalgins skull. Men i min barndoms minne kommer det för alltid att vara en förborgad skatt. Sedan spelade jag Kings Quest 2, 3, 4, 5 och 6. Och även om flera av dem var bra, speciellt femman, så är det ändå ettan som en gång vann mitt hjärta.
Jag har i många år varit ett fan av apocalyptica, den finländska gruppen som spelar hårdrock med enbart cello och trummor. De är helt enkelt fantastiska, med grym tyngd och känsla. Om ni undrar vad jag yrar om så klicka bara på videon nedan för att se en mellanakt de gjorde under ett idrottsevenemang i Finland. Mycket bättre än så här blir det inte.
Nu är kapitel 2 av Drakhornet uppe.
Klicka här för att komma till förlagets hemsida och lyssna eller tanka ner.
För några år sedan körde jag ett spel som hette Beyond Good and Evil på min gamla trogna PS2a. Låt mig bara konstatera att det var ett helt fantastiskt äventyr. Det hade en underbar världsdesign, genomtänkt soundtrack, gripande story, smart spelkontroll, och en kvinnlig huvudperson som än idag, åtta år senare, ofta lyfts fram som en föredömligt designad kvinnlig spelkaraktär.
Nu släpper de Beyond Good and Evil i en ny upphottad HD version på XboxLive. Vad kan man säga? Jag tankade ner demot och spelade genom det. Det verkar som att de inte har gjort speciellt mycket åt grafiken, förutom att ge det högre upplösning och högre uppdateringsfrekvens. Nu var BGaE redan från början ett mycket vackert spel, så det gör inte så mycket. Men det känns ibland att det är ett spel från 2003 man spelar.
Jag startade upp min gamla PS2 version, bara för att jämföra. Och det är faktiskt inte så stor skillnad som man kan tro. Självklart är HD versionen mycket snyggare över lag. Det blir inga pixliga konturer på objekt som ligger en bit bort, och allt flyter mycket bättre. Samtidigt insåg jag att vissa effekter, som ljuseffekter och skärmsuddningseffekter, inte hängt med till HD versionen. Kanske för att de effekterna använde saker som var specifika för PS2ans grafikkort. Lite slarvigt tycker jag ändå att inte bygga en emulator för dem.
Oavsett upplösning, så är det ett grymt bra spel. Om du inte spelat det tidigare så gå och köp det omedelbart! HD versionen kostar 800 mp, ungefär 80kr. Det är som hittat! Du kommer att få en spelupplevelse som är få förunnad.
Då var det ordnat. Nu har Fafner Förlag en egen Facebooksida. Där kommer det att komma ut lite mer inofficiell information än vad som kanske publiceras på hemsidan eller här på bloggen.
Gå med på sidan genom att “gilla” den. 🙂