Month: September 2011

Det är nu över 10 år sedan jag första gången spelade Half Life. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var. Hur Half Life gjorde saker som ingen sett förut, och gjorde dem bra. Spänningen var på högsta nivå när man som Gordon Freeman försökte överleva Black Mesas mörka korridorer.

Sedan kom det två expansioner: Opposing Force, som jag älskade, för det var ännu mer skön action, och Blue Shift som var lite annorlunda mot sina båda föregångare. Det hade ett lägre tempo, lite mer pussel och andra klurigheter. Istället för Gordon Freeman får man spela säkerhetsvakten Barney Calhoun i sin kamp att ta sig ut från Black Mesa. Det är inte lätt, för stället kryllar med elaka aliens och soldater med order att likvidera alla vittnen.

Av någon orsak spelade jag aldrig klart Blue Shift. Jag tror jag fastande någonstans och kom aldrig vidare. Men så plötsligt för någon vecka sedan tog jag ner det från hyllan, installerade, och fem timmar senare var spelet avklarat.

Så hur står sig Blue Shift idag då? Tio år senare? Det första som slår mig är hur fult allting är. 2001 kanske det var state of the art, men man har blivit lite bortskämd under de senaste åren. Grafiken är verkligen fruktansvärt ful, med jättestora polygoner och suddiga texturer. Men så fort som man börjar spela så slutar man tänka på det grafiska. När monstren attackerar är man mer upptagen med att överleva än att studera antalet polygoner.

Blue Shift har, precis som alla Half Life-spelen, en fantastisk styrkontroll. Jag har spelat FPS på konsol så länge nu, att jag hade nästan glömt hur perfekt kontrollen är med en mus och tangentbord. Det spelar ingen roll hur mycket autoaim de slänger in på konsolerna. PC är och förblir den bästa FPS plattformen.

Sedan är faktiskt bandesignen fortfarande riktigt bra. Jag vet inte var jag fastnade för tio år sedan, för denna gång spelade jag igenom utan problem. Och det var kul att komma till slutet och plötsligt förstå några aspekter av Half Life 2 som jag aldrig kopplat tidigare. Däremot var fiendernas AI sämre än vad jag mindes. Visserligen lobbar de granater mot mig och försöker tvinga fram mig med korseld. Men oftast kan jag gömma mig bakom en dörr, eller en låda, och sedan plocka dem en och en när de behagar uppenbara sig. Inte bra.

Men låt mig sammanfatta med att säga att även om Blue Shift är fult som stryk jämfört med dagens underverk och AIn inte har åldrats med värdighet, så har det fortfarande en spelglädje, en bandesign och en atmosfär som håller 10 år senare.

Jag har tidigare skrivit om min kärlek till den pollinerande undervattensbjörnen i Undergarden. Jag fick då frågan om jag trodde att spelet skulle hålla i längden. Nu har jag svaret. Ja! Det håller. Efter säkert 20 speltimmar där jag flutit runt och hämtat varje liten diamant, varje liten bonusblomma och pollinerat 100% av alla undervattensgrottor så kan jag lugnt konstatera: Undergarden är helt underbart.

I Undergarden styr man en liten teletubbieliknande björn genom den ena grottan märkligare än den andra. Man stöter på hinder och spännande pussel som blir allt svårare ju längre man kommer. Dock blir de aldrig för svåra. Efter en stunds klurande kan man alltid lösa dem utan större problem.

Det bästa med Undergarden är att utvecklarna vågade göra något helt annorlunda. Här finns inga fiender att skjuta. Ingen klocka som tickar ner. Egentligen inget som höjer pulsen nämnvärt. Istället är det bara att sjunka ner i fåtöljen och låta de gnistrande färgerna och den mjuka musiken vagga en till ro.

Man skulle kunna tro att spelets avsaknad av tydliga mål, samt pusslens låga svårighetsgrad skulle störa spelglädjen. Men det är faktiskt tvärt om. För även om man bara behöver ta sig igenom en grotta för att den ska vara avklarad, så återvänder man snart igen. Man vill ju hitta de där diamanterna, och pollinera alla blommorna. Inte den där plågsamma kompletionismen som följer av en osund achievmenthets, utan för att det är så kul. Man tröttnar aldrig på att simma omkring och se hur grottorna exploderar av färg och liv.

Detta är inget spel för dig som är ute efter action. Men vill du ha en mysig stund då du kan koppla bort allt annat och bara njuta, så ska du skaffa Undergarden. Det kostar ju dessutom bara 400msp till XboxLive! Svinbilligt! Då ingår det ett stort antal banor i priset. Jag väntade mig hela tiden att spelet skulle ta slut, men det bara fortsatte. Det är alltid en skön överraskning.

Det finns de som gör associationer till Limbo, ett av förra årets bästa indiespel. Jag kan förstå att man gör den kopplingen. Båda är väldigt egna, artistiska och speciella upplevelser i 2D. Men där slutar också det gemensamma. För medan Limbo är ett skrämmande äventyr på kanske 3 timmar i en värld av vitt, svart och grått, så är Undergarden ett mysigt pusselspel på hur många timmar du vill i en värld av sprakande neon!