Sen kväll med Blue Shift

Det är nu över 10 år sedan jag första gången spelade Half Life. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var. Hur Half Life gjorde saker som ingen sett förut, och gjorde dem bra. Spänningen var på högsta nivå när man som Gordon Freeman försökte överleva Black Mesas mörka korridorer.

Sedan kom det två expansioner: Opposing Force, som jag älskade, för det var ännu mer skön action, och Blue Shift som var lite annorlunda mot sina båda föregångare. Det hade ett lägre tempo, lite mer pussel och andra klurigheter. Istället för Gordon Freeman får man spela säkerhetsvakten Barney Calhoun i sin kamp att ta sig ut från Black Mesa. Det är inte lätt, för stället kryllar med elaka aliens och soldater med order att likvidera alla vittnen.

Av någon orsak spelade jag aldrig klart Blue Shift. Jag tror jag fastande någonstans och kom aldrig vidare. Men så plötsligt för någon vecka sedan tog jag ner det från hyllan, installerade, och fem timmar senare var spelet avklarat.

Så hur står sig Blue Shift idag då? Tio år senare? Det första som slår mig är hur fult allting är. 2001 kanske det var state of the art, men man har blivit lite bortskämd under de senaste åren. Grafiken är verkligen fruktansvärt ful, med jättestora polygoner och suddiga texturer. Men så fort som man börjar spela så slutar man tänka på det grafiska. När monstren attackerar är man mer upptagen med att överleva än att studera antalet polygoner.

Blue Shift har, precis som alla Half Life-spelen, en fantastisk styrkontroll. Jag har spelat FPS på konsol så länge nu, att jag hade nästan glömt hur perfekt kontrollen är med en mus och tangentbord. Det spelar ingen roll hur mycket autoaim de slänger in på konsolerna. PC är och förblir den bästa FPS plattformen.

Sedan är faktiskt bandesignen fortfarande riktigt bra. Jag vet inte var jag fastnade för tio år sedan, för denna gång spelade jag igenom utan problem. Och det var kul att komma till slutet och plötsligt förstå några aspekter av Half Life 2 som jag aldrig kopplat tidigare. Däremot var fiendernas AI sämre än vad jag mindes. Visserligen lobbar de granater mot mig och försöker tvinga fram mig med korseld. Men oftast kan jag gömma mig bakom en dörr, eller en låda, och sedan plocka dem en och en när de behagar uppenbara sig. Inte bra.

Men låt mig sammanfatta med att säga att även om Blue Shift är fult som stryk jämfört med dagens underverk och AIn inte har åldrats med värdighet, så har det fortfarande en spelglädje, en bandesign och en atmosfär som håller 10 år senare.

2 comments
  1. Tragiskt att ingen kommenterar! 🙂

    Jag minns både Blue Shift och Opposing Force som utmärkta tillägg till Half-Life, men har inte spelat nåt av dem sen de kom ut för… ja, just det – 10 år sen(!).

    Har i dagarna spelat igenom HL2 samt de på båda episoderna, så det kanske är ett ypperligt läge att knyta ihop säcken med de gamla expansionerna (om än inte i kronologisk ordning), särskilt med tanke på kopplingarna till HL2 som du nämner.

  2. Hehe.. det är ingen fara. 😉 Jag skriver ganska oregelbundet, och folk kommenterar ganska oregelbundet. Sånt är livet helt enkelt. 😉

    HL2 med episoder är likaså en underbar upplevelse. Trots att även de börjar få några år på nacken tycker jag likaså att de står sig väl även med många helt nya spel.

    Kvalité står sig i längden helt enkelt.

Comments are closed.