«

»

Feb 08

Cthulhu och en övning i gestaltning.

För ett tag sedan höll jag på och läsa igenom ett manus som en författarkompis skrivit. Vid några tillfällen kommenterade jag texten med “Mer gestaltning! Mer show och mindre tell!” Bara för tydlighets skull frågade min kompis om jag kunde definiera ytterligare vad jag menade med det. Jag ska inte säga att jag är världsbäst på det här. Men utifrån min förståelse skrev jag ändå en liten guide.

Nu har jag beslutat mig för att lägga ut dessa tankar på bloggen. Vem vet. Kanske kan de vara till hjälp för någon mer.

Gestaltning eller “Show don´t tell” kan för mig handla om två saker.

Den första varianten är en mer övergripande formen av strukturering av narrativet. Jag tänker ofta på det som en fluga. När det händer något intressant och man vill visa en dramatisk scen så sitter flugan still på väggen och bara betraktar allt. Det är show. Texten blir alltså omedelbart väldigt detaljerad men även långsammare. När det inte händer något dramatiskt flyger flugan snabbt till nästa scen. Det är tell. Historien blir mer som en exposition, sammanfattad av författaren, och allt går mycket snabbare. Tanken är att man i en bra historia har en balans mellan show och tell så att historien löper på snabbt mellan scenerna och att scenerna i sig inte blir expositioner utan detaljerade observationer. Då får man ett fint flöde och läsaren blir varken uttråkad eller överbelastad.

Den andra sortens gestaltning (som på sätt och vis är en undergrupp till den första sorten) handlar om känslor och emotionella uttryck. Att istället för att skriva att någon är rädd (tell), så visar man fysiska tecken på att personen i fråga är rädd (show), precis som att texten skrevs av en fluga på väggen som bara observerade kroppsspråk, röstläge och agerande. Att istället för att berätta att det regnar förmedla känslan av regndroppar mot huden.

För att illustrera hittar jag på en scen och skriver den i två versioner, en med gestaltning och en utan. Först kommer scenen som den skulle se om jag verkligen tänker på gestaltningen medan jag skriver.

 v1.

Sandra sprang längs stranden så sanden stänkte. Bara månljuset guidade hennes fötter. Den gamle prästen flåsade tungt bakom henne men han höll fortfarande jämna steg.

“Kom igen nu!” skrek hon. “Maria kan inte ha hunnit långt med boken.” Men den gamle mannen svarade inte. Till hennes stora förvåning ökade han istället takten och nu var det Sandra som fick anstränga sig för att inte halka efter.

De kom över en sanddyn och framför dem låg det gamla stenröset. Enligt legenderna hade det rests av druider för oräkneliga tidsåldrar sedan. Bland de stora stenarna skymtade hon Marias blonda kalufs. Flickan satt på marken med Necronomicon uppslagen framför sig. Hennes finger rörde sig sakta över en av sidorna och munnen rörde sig som av sig självt.

“Sluta omedelbart!” röt prästen och kastade sig fram men snavade över sin långa rock och dök istället med huvudet före ner i sanden.

Sandra skulle just rycka boken från henne, men då tystnade flickan och tittade upp på henne med stora ögon. Hennes händer skakade och tårar rann nedför kinderna.

“Jag hade inget val”, sa hon. “Djupet kallade på mig. Jag måste svara.”

Sandra tittade snabbt på den uppslagna sidan och det knöt sig i magen. Det var en besvärjelse för att frammana, det var en kallelse till den sovande staden i djupen.

Den gamle prästen hade kommit på fötter och stod nu med blod rinnande nedför ansiktet och betraktade dem med brinnande ögon.

“Det här är ditt fel”, röt han och pekade ett knotigt finger mot Sandra. “Om du inte hade gett henne boken hade det här aldrig skett.”

Orden slog henne som en knytnäve i magen och hon skakade till, för hon visste att det var sant.

“Jag menade aldrig…” började hon.

Men det var för sent.

Ute i havet började vattnet att bubbla. Maria reste sig med ett litet skrik och Sandra la snabbt armarna beskyddande kring henne. Bubblorna blev allt större och enorma vågor välde in mot stranden med rasande hastighet. Så exploderade något enormt tentakelförsett upp genom ytan. Varelsen hade en kropp som en människa, stora läderaktiga vingar på ryggen och ett ansikte som en bläckfisk. En svärta mörkare än natten spred sig runt honom, som om han var ett svart hål där inget ljus kunde överleva.

Oavsiktligt släppte Sandra taget om Maria och tog ett steg bakåt, och sedan ytterligare ett, tills hon slog i en av de stora klipporna. Den grova stenen skar in i hennes rygg tycktes hålla henne fast i sitt grepp. En isande kyla spred sig längs ryggraden och frös alla tankar till is. Hela kroppen skakade och hjärtat bultade i öronen.

Men den gamle prästen däremot hade ställt sig högt uppe på en av sanddynerna. Han bytte ideligen tyngd från fot till fot, men kom på sig själv, ställde sig bredbent och hötte med näven mot odjuret i havet.

“Du har inget att hämta här, du vidunder från avgrunden. Återvänd omedelbart till därifrån du kom. För i mig finns någon som är större än mig själv, och jag kommer inte låta dig skada någon enda av dessa små.”
Hans ögon blixtrade, och för ett ögonblick tycktes han växa inför henne tills hans svarta prästkappa fyllde himmelen.

Sedan hördes ett långt, väsande skratt över vågorna. Ljudet tycktes släcka de sista av stjärnorna på himmelen och suga ut den sista värmen i Sandras kropp. Det skar genom märg och ben, hela vägen in i hennes själ. Maktlös sjönk hon ihop och grep sina egna ben i fosterställning. Skakande låg hon så vid stenens fot medan hennes tankar sakta slukades av mörkret.

Sedan kom enorma ord. Sandra förstod dem, fast de inte var på något språk hon någonsin hört, men de slog in i henne med hela det vilda havets samlade kraft.

“Tror du att du kan hindra mig?” Ytterligare ett skratt dånade genom natten. “Snickaren från Nasaret kan inte hjälpa dig nu. Kom till mig, så jag får dricka din själ.”

Prästen skrek till och tog ett ostadigt steg mot strandkanten. Sedan tog han ett till och snart var han på väg ut i vågorna.

Nej! tänkte Sandra. Han får inte! Hon tvingade sig att släppa taget om sina egna ben och drog in luft med pipande lungor. Kanske finns det något i boken! Något som kan sända honom tillbaka till djupen igen. Hon måste försöka.

Hon såg sig omkring. Maria låg på marken bredvid boken och stirrade upp mot natthimlen med oseende ögon. Hennes mun rörde sig som i trans.

Jag måste! tänkte hon och drog sig upp på fötter. Hon tog ett djupt andetag och knöt nävarna. Hon tog några stapplande steg fram till boken och betraktade besvärjelsen som Maria hade läst. Det var svårt att samla tankarna, mörkret ville hela tiden sluka dem. Men hon satte sig på knä och studerade orden noggrant. Det fanns inget som kunde hjälpa på den sidan. Hon vände blad och ryckte till. Hon kände igen den där besvärjelsen, eller i alla fall delar av den. Nu din onda djävul ska du få! tänkte hon och började muttra de hemliga orden.

 

Nu tar vi den andra versionen av scenen. I denna tar jag bort all känslomässig gestaltning och ersätter show med tell.

 v2.

Sandra sprang längs stranden så sanden stänkte. Bara månljuset guidade hennes fötter. Den gamle prästen sprang trött bakom henne men höll fortfarande jämna steg.

“Kom igen nu!” skrek hon. “Maria kan inte ha hunnit långt med boken.”

Men den gamle mannen svarade inte. Till hennes stora förvåning ökade han istället takten och nu var det Sandra som fick anstränga sig för att inte halka efter.

De kom över en sanddyn och framför dem låg det gamla stenröset. Enligt legenderna hade det rests av druider för oräkneliga tidsåldrar sedan. Bland de stora stenarna skymtade hon Marias blonda kalufs. Flickan satt på marken med Necronomicon uppslagen framför sig. Hon läste från en sida som i trans.

“Sluta omedelbart!” sa prästen och kastade sig fram men snavade över sin långa rock och dök istället med huvudet före ner i sanden.

Sandra skulle just rycka boken från henne, men då tystnade flickan och tittade upp på henne med ett ansikte fyllt av sorg.

“Jag hade inget val”, sa hon. “Djupet kallade på mig. Jag måste svara.”

Sandra tittade snabbt på den uppslagna sidan och kände oron stiga. Det var en besvärjelse för att frammana, det var en kallelse till den sovande staden i djupen.

Den gamle prästen hade kommit på fötter och stod nu med blod rinnande nedför ansiktet och betraktade dem argt.
“Det här är ditt fel”, sa han till Sandra. “Om du inte hade gett henne boken hade det här aldrig skett.”

Orden gav henne oerhört dåligt samvete, för hon visste att det var sant.

“Jag menade aldrig…” började hon.

Men det var för sent.

Ute i havet började vattnet att bubbla. Maria reste sig, tydligen livrädd och Sandra la snabbt armarna beskyddande kring henne. Bubblorna blev allt större och enorma vågor välde in mot stranden med rasande hastighet. Så exploderade något enormt tentakelförsett upp genom ytan. Varelsen hade en kropp som en människa, stora läderaktiga vingar på ryggen och ett ansikte som en bläckfisk. En svärta mörkare än natten spred sig runt honom, som om han var ett svart hål där inget ljus kunde överleva.

Sandra blev så rädd att hon släppte taget om Maria och tog ett steg bakåt, och sedan ytterligare ett, tills hon slog i en av de stora klipporna. Den grova stenen skar in i hennes rygg. Skräcken stegrade sig allt högre för varje sekund.

Men den gamle prästen däremot hade ställt sig högt uppe på en av sanddynerna. Han verkade först lite orolig, men ställde sig sedan med en oväntad självsäkerhet och skrek åt odjuret i havet.

“Du har inget att hämta här, du vidunder från avgrunden. Återvänd omedelbart till därifrån du kom. För i mig finns någon som är större än mig själv, och jag kommer inte låta dig skada någon enda av dessa små.”
Han verkade märkligt nog arg, och såg både stor och stark ut där han stod på sanddynen.

Sedan hördes ett läskigt skratt över vågorna. Ljudet fick Sandra att nå nivåer av rädsla som hon tidigare inte trodde var möjligt. Maktlös sjönk hon ihop och grep sina egna ben i fosterställning.

Sedan talade odjuret. Sandra förstod orden, fast de inte var på något språk hon någonsin hört, men de gjorde att hon skakade av skräck.

“Tror du att du kan hindra mig?” Ytterligare ett skratt dånade genom natten. “Snickaren från Nasaret kan inte hjälpa dig nu. Kom till mig, så jag får dricka din själ.”

Prästen blev plötsligt rädd, och mot sin vilja tog han ett steg mot strandkanten. Sedan tog han ett till och snart var han på väg ut i vågorna.

Nej! tänkte Sandra. Han får inte! Hon tvingade sig att släppa taget om sina egna ben. Kanske finns det något i boken! Något som kan sända honom tillbaka till djupen igen. Hon måste försöka.

Hon såg sig omkring. Maria låg på marken bredvid boken och stirrade upp mot natthimlen med oseende ögon. Hennes mun rörde sig som i trans.

Jag måste! tänkte hon och drog sig upp på fötter. Hon samlade all beslutsamhet hon hade. Hon tog sig fram till boken och betraktade besvärjelsen som Maria hade läst. Det var svårt att samla tankarna. Men hon satte sig på knä och studerade orden noggrant. Det fanns inget som kunde hjälpa på den sidan. Hon vände blad och blev överraskad. Hon kände igen den där besvärjelsen, eller i alla fall delar av den. Nu din onda djävul ska du få! tänkte hon och började läsa de hemliga orden.

Hoppas det är till hjälp för någon. Vad har du annars för tankar kring gestaltning? Kommentera gärna om dina erfarenheter och tips.

Dela med dig:
  • Facebook
  • Twitter
  • email
  • MySpace
  • PDF