Caprica – vilken otrolig besvikelse

Jag såg det senaste avsnittet av Caprica igår, ”End of the Line” som också är det sista avsnittet på ett tag då serien tar paus. För min del blir det nog sista avsnittet någonsin.

Jag älskade Battlestar Galactica (BSG). Det var en fantastisk serie med mänskliga karaktärer som var och en drevs till den yttersta gränsen, och bortom. Det var en skitig, mörk och märkligt realistisk scifi serie som fokuserade mer på de mänskliga relationerna än på elaka mördarrobotar (Cylons). Den bearbetade samtidigt mycket intressanta teman som hopp, förtvivlan, tro, fanatism, självuppoffrande och sökande efter någon typ av frälsning. Serien höll genom alla fyra säsongerna (förutom möjligtvis några avsnitt i mitten av tredje) och även om det finns de som kritiserat seriens slut för att den inte knyter ihop alla trådar, så tycker jag själv att den är helt lysande.

Så det var med glädje som jag hörde att de skulle göra en spin-off, en prequel till BSG, vid namn Caprica. Den skulle utspela sig på just Caprica, en av mänsklighetens tolv kolonier, 50 år innan den atombombades av Cylons. De sa att man i Caprica skulle få följa två familjer, Adamas och Greystones och deras relation till skapandet av Cylons och vilka implikationer artificiell intelligens skulle få för Capricas samhälle. Alltsammans lät riktigt intressant.

Piloten var bra. Faktiskt riktigt bra! Och jag såg fram mot ett nytt mästerverk. Men nio avsnitt senare är jag otroligt besviken. Caprica är totalt värdelöst! Och det är så trist för piloten hade verkligen potential.


Låt mig lista det jag stör mig på:

1. Knappt inga karaktärer man egentligen bryr sig om. (Förutom Joseph Adamas gangster till bror. Jag gillar honom.) Om man sett nio avsnitt, men ännu inte fångats emotionellt av någon karaktär, så är det ju ett monumentalt misslyckande av författarna.

2. Knappt inga karaktärer som beter sig intelligent. Och det stör mig extremt att tvingas kolla på avsnitt efter avsnitt med folk som beter sig korkat.

3. Knappt ingen egentlig handling. Visst gillade jag att BSG var karaktärsfokuserat, men där fanns också en otrolig spänning och nerv. Det fanns gott om action som pressade karaktärerna framåt, eller action som karaktärerna pressade fram. Det var en positiv och balanserad cirkel mellan karaktär och action. I Caprica står de bara och snackar blaj… och inget… absolut inget… händer.

4. Den virtuella värld som de besöker ganska flitigt känns totalt platt och intetsägande. En VR värld borde ju vara en plats där fantasin får leka fritt! Istället är det nästan alltid en grå, tråkig, grå, och grå… (sa jag grå) femtiotalspastisch utan någon som helst originalitet. Alla man möter där är dessutom onda, ondare eller superonda. Och hur intressant blir det.

5. Samma sak gäller egentligen planeten Caprica. Hur annorlunda är Caprica egentligen? De har nästan allt som vi har. Bilar, höghus, vägar, tåg, tidningar… Allt ser ut och verkar fungera precis som i dagens USA. Det finns inget i designen som skriker ”Det här är en annan värld!” Man skulle lika gärna kunna tro att serien utspelade sig på jorden år 2015.

6. Det finns en terrorgrupp som heter STO = Soldiers of the One, som är en grupp monoteister. Man fick en viss inblick i dem i piloten. Och man hade ju väntat sig att författarna skulle sätta lite mer kött på benen och fördjupa deras roll. Men fortfarande, efter nio avsnitt, så vet vi knappt inget mer om dem. Jag förstår fortfarande inte varför STO bombar oskyldiga civila, samtidigt som de påstår att Gud är kärlek. Visserligen är resten av samhället polyteister, men man lär ju knappast få sympati för sin rörelse om man bombar ihjäl de andra. Vi har inte fått utforska deras motiv, varför de gör vad de gör, eller om de ens brottas med det moraliska dilemmat. De är bara endimensionella monster. Otroligt tråkigt.

7. Det samma gäller Taurons, den folkgrupp som Adamas tillhör. De beskrivs som en slags italienmaffiosos, och är en kraft att räkna med i den undre världen. De verkar ha en helt fascinerande kultur. Synd bara att man nästan aldrig får veta något mer om dem.

8. Historien om den första Cylonen är ologisk, tråkig, och känns allmänt meningslös.

9. Det finns mer… men jag orkar inte…

I det sista avsnittet försökte de få till en massa dramatik, med en karaktär som hoppade från en bro, andra som var nära att dödas av bilbomber, och dessutom försökte en viss Cylon fly från sitt labb bara för att krascha in i en militär vägspärr. Allt under smäktande musik, menat att få till en emotionell reaktion.

Och jag brydde mig inte ett smack! Jag kände rakt igenom att jag faktiskt struntar fullständigt i hur det går för dem. Och om inte det är ett totalt underbetyg på en serie, så vet jag inte vad det är.