SpelMalmer skrev nyligen en intressant artikel angående spel och deras berättelser där han menar att själva berättelsen ändå är det viktigaste.
Jag håller inte med, och skrev nedanstående text som ett inlägg. Det blev dock så stort att det blev en artikel i sig, så därför publicerar jag den även på min egen blogg.
När det kommer till vad som är viktigast i ett spel, själva spelmomentet, eller berättelsen så tror jag att vi egentligen talar om två olika mänskliga behov.
Det första är behovet av historier. Som människor behöver vi berättelsens kraft för att få ordning och mening i en annars kaotisk tillvaro. Genom berättelsen skapar vi struktur och får en röd tråd i våra liv. Vi har alla våra livsberättelser, och genom att minnas och hela tiden använda denna livsberättelse så kan vi också lättare bearbeta saker som sker i våra liv, samt relatera empatiskt till andra människor och deras berättelser.
Dessutom söker vi efter metanarrativ, alltså efter de stora övergripande berättelserna, som ger livet mening. Berättelser med vilka man kunde finna platsen för sin livsberättelse i ett större skede. Förr i tiden hade man bl.a. den grekiska mytologin, medeltidens sagotradition, och framför allt bibelns berättelser som metanarrativ. Denna kunskap är nästan helt borta idag. Vi har andra metanarrativ med vilka vi brottas, t.ex. Star Wars, Sagan om Ringen, Harry Potter, m.fl. Historier som ställer de stora frågorna om gott och ont, och om vad det innebär att vara en kämpande människa.
Det andra är behovet av att bemästra sin omvärld. Behovet av kontroll. Även detta är något vi har med oss i självaste vår genetiska makeup. Jag har en åtta månaders dotter och fascineras varje dag över hur hon hela tiden tränar sig på att manipulera (och med tiden kontrollera) sin omgivning. Kontroll är något vi eftersträvar. Den som har kontroll, har makt, och kommer att överleva och få framgång. Därför älskar människohjärnan att lära sig bemästra nya saker. Vi älskar när vi kan få pilla, och trixa, och lära oss, och bli allt skickligare på något, vad det än är. Så länge som det är lagom utmanande så är vi fast!
Om man bara vill ha en berättelse så läser man antagligen en bok, eller går och ser en film. Om man bara vill bemästra något så kanske man går och flyger drake, eller… spelar tetris.
Och här kommer jag till poängen. Det finns många spel som faller inom kategorin ”bemästrings-spel.” Där det enbart handlar om skicklighet och kontroll. Där finns inget (eller nästan inget) berättande. T.ex: Tetris, Bubble Bobble, Asteroids, Ice Climbers, Space Invaders, Dance Dance Revolution, Guitar Hero, SingStar, SimCity, Virtua Cop, etc…
Det finns däremot inga spel som enbart är berättande. För då vore de inte längre spel, utan filmer. Jag har inte själv spelat Heavy Rain, men jag har förstått att det ligger väldigt nära filmen som medium.
Jag älskar när spel innehåller en bra berättelse, som t.ex. Final Fantasy X. Jag tror att ett spel (med bra bemästringskapacitet) blir ännu bättre av en bra story. Av den enkla orsaken att en bra berättelse berör oss på en djupare nivå, och kan relatera till vår egen livsberättelse och så ge oss delar till vårt meningsskapande metanarrativ.
Det finns även exempel på spel med dålig kontroll som räddats av sin fängslande berättelse, te.x. Alan Wake. Men det finns inga spel med enbart berättande. För då är det per definition en film.
Därför är inte handlingen det största i ett spel, och kan inte heller vara det.
