Jag har inte spelat så mycket senaste veckorna. Det är för att jag lägger nästan all ledig tid på min andra stora passion, skrivandet. Jag håller på och skriver på en fantasyserie förlagd till det tidiga 1800-talets Sverige. Mer exakt börjar historien 1809 när Sverige precis har förlorat Finland, hela riket står inför kollaps och kungen avsätts.
Mitt i natten, under mystiska omständigheter, förs Erik Mariasson, en ugn stallpojke, ut från Stockholm. Han vet inte riktig vad som händer. Men han förstår att han inte har något annat val än att fly. Han hamnar hos Kyrkoherde Kloo uppe i ett litet brukssamhälle i Kilsbergen. Snart får han nya vänner, och nya fiender. Där bor också Hanna som ska giftas bort med en tre gånger så gammal man. Hon söker sin frihet, men vet att priset kommer bli högt. Samtidigt är de är inte ensamma. Det finns varelser i skogen, och alla är inte vänligt inställda. Snart är Erik och Hanna indragna i en kamp på liv och död med krafter de inte riktigt förstår.
Mitt första manus var klart för lite mer än ett år sedan. Men det är verkligen en ödmjukande (för att inte säga förkrossande) process att skicka in till förlag efter förlag, och bara få refuseringsbrev tillbaka. De flesta breven var bara de vanliga standardformuleringarna. ”Vi måste tyvärr meddela att ditt manus inte passar in i vår utgivning för tillfället.” Men det var några som faktiskt skrev personliga brev med lite konstruktiv kritik.
Jag förstod till slut att boken hade två problem. Den var för lång, och för komplicerad. Jag tyckte själv inte det. För den var på 150 000 ord, ganska exakt samma storlek som Tolkiens ”Sagan om kungens återkomst.” Men när jag grunnade på det lite mer så insåg jag att Tolkien inte skrev för tonåringar, utan för vuxna. En vanlig bok för den yngre publiken ligger på mellan 90 000 till 100 000 ord. Det är t.ex. ganska exakt längden på den första Harry Potter boken.
Sedan analyserade jag berättarstrukturen. Det är inte lätt att ta ett kliv tillbaka och skärskåda sitt eget manus. Men jag var tvungen. Då insåg jag att jag hade ungefär sex olika trådar i berättelsen. Alla var inte parallella med varandra. Vissa påbörjades när andra avslutades. Men det var ändå för mycket. Jag hade helt enkelt, som tydligen ofta händer när man skriver sin första bok, blivit överexalterad och försökt klämma in alla idéer på en gång. Men så fick jag en kommentar av min pappa (som trots att han egentligen inte gillar fantasy ändå läst manuset).
”Men om den är för lång. Kan du inte dela den? Det händer ju en hel del där i mitten.”
Jag insåg att han hade rätt. Det fanns nog med material för att kunna konstruera ett nytt slut i mitten. Då kunde man dessutom på ett bättre sätt knyta ihop de första trådarna, utan att förändra utgångspunkten för del två. Jag hade redan en skön, lätt psykotisk, antagonist i första delen. Så det var inga problem att bygga historien mot ett klimax . Allt jag behövde göra var att förstärka min antagonists karaktärsdrag och ge hans historia mer utrymme.
Så nu är mitt gamla manus uppdelat i två. Av de sex gamla historietrådarna har de båda manusen fått tre var. Det blev en hel del plockande med scener, och en rejäl revidering av hela texten för att få allt att hänga ihop. Men det fungerar. Och det känns som att del ett blir en mycket starkare bok.
Och den är mindre. Jag är inte riktigt klar än. Men jag tror att jag landar på 90 000 ord. Perfekt för en tonårsfantasy.
Intressant. Fick nyligen den fullkomliga kritiken till min bok Novell. Där finns det också mycket att göra, inte minst med språket. Men jag behövde inte dela upp den i mitten, den är trots allt inte mer än 80 sidor.
Den fullkomlig kritik?!
Wow!
Det låter bra. 😉
Själv har jag fått förslag och idéer från många olika håll. Det blir lite som ett pussel att försöka föra samman delarna till en gemensam kritik. Men det har också hjälpt att få se boken ur olika perspektiv.
Var faktiskt ute och fikade igår med en av “mina” tonåringar. Hon gav mig ett flertal handfasta tips som vore intressanta att implementera. Dessutom lyckades hon identifiera flera problemområden som ingen annan pekat ut tidigare.
Väldigt trevligt med andra ord.
Nåväl, från en person åtminstone. Alla har ju alltid något att säga, sen gäller det bara att sortera och lyssna på det man tycker ger något och låter bra, annars blir det inte mycket kvar av boken och ens egen stil.
Det låter spännande! Jag är också väldigt intresserad av just den tiden i svensk historia. Har en idé med en backstory som utspelar sig då (men den liknar inte din och ligger långt fram i tiden så du behöver inte vara orolig! 🙂 )
Det är en intressant tid i vår historia. Det är mycket som står och faller då. Hela Sveriges historia kunde ha sett så annorlunda ut.
Och jag är inte orolig. 😉 Det finns tusen historier man skulle kunna berätta från den tidsåldern.
Sedan har du ju som sagt händerna fulla de närmsta åren med Eld och Nyckeln. Ska bli spännande att se hur det utvecklar sig.
Spännande. Ser fram emot att läsa den och se hur allt går till med publiceringen.
Låter spännande! Stort lycka till och hoppas man får möjlighet att läsa den snart då. Det måste vara extremt lärorikt att genomgå en sådan omarbetningsprocess.
Ifall det glömdes bort efter samtalet på Bishops arms så vill jag tipsa om podcasten Writing Excuses, som jag tycker ger många bra hands-on tips. Avsnitten är korta och välproducerade (och ofta roliga).
Sen får jag säga att jag är djupt imponerad av att du fått ihop ett så stort manus. Jag slet mitt hår för att komma upp i mina 120 sidor avhandling, att skriva en verklig roman känns helt overkligt. Achievement unlocked, verkligen!
Jag vill också instämma i att du valt en cool setting, det är något speciellt allt läsa en bok som utspelar sig i områden man faktiskt känner till.
@Jon. Kul att du finner det spännande. Det gör jag med. 🙂 Man måste verkligen gilla den historia man skriver på, för man går igenom materialet så många gånger att man annars skulle tråka ihjäl sig. Jag försökte faktiskt skriva en deckare en gång. Men den fick inget liv. För jag hade ingen passion för historien.
@Miamat. Ja det är extremt lärorikt. Men det roligaste är ändå att jag känner hur historien blir starkare tack vare förändringarna. Det finns trådar och bitar av karaktärer som nu får blomma ut och knytas ihop på ett helt annat sätt en i den tidigare versionen. Det ger en mer komplett och inte lika hetsig läsupplevelse.
@Micke. Nej jag har verkligen inte glömt “Writing Excuses.” Ursäkta att jag glömt tacka dig för tipset. Jag tankade ner den till min ipod direkt.Har nu lyssnat igenom över femton avsnitt. (inte så svårt då de är korta.) och de är verkligen väldigt bra. Bland det bästa jag hört i som författarpodcast. De är både skickliga på hantverket och har dessutom väldigt roligt under tiden.
Vad gäller att kräma ur sig stora mängder text. Det har egentligen aldrig varit ett problem för mig. 😉 Mitt problem har alltid varit att jag skrivit för stora arbeten.
När det kommer till skönlitteratur är det viktigt att inte bara skriva en massa blaj. Varje scen måste skapa karaktär. Varje scen måste ha nerv och närvaro. Varje scen måste föra historien framåt. Det är en utmaning. I början hade jag ofta med en massa ovidkommande information, eller skrev in historiska saker som var intressanta, men som egentligen inte påverkade min historia. Så under revideringen har jag tvingats gå tillbaka och radera stora stycken, ibland hela scener, för att även om de var intressanta, så var de inte relevanta.
Menar du ord eller tecken? Du växlar mellan de två, verkar det som.
Det verkar som en intressant tid och miljö at förlägga ett fantasyäventyr i. Hoppas att det blir en professionellt utgiven bok av det så småningom!
Ojdå. Jag menar ord så klart. Om det vore tecken så blev det inte speciellt långt. 🙂
Har fixat till texten. Tack för att du påpekade misstaget.
Och när du är klar vill vi på Drömmarnas Berg läsa den!
/karl
Det får vi ordna. 🙂
Underbart!