Det händer en hel del kring boken nu. Det innebär att jag tyvärr inte hinner spela så mycket för tillfället. Nästan all extra energi går till mitt skrivande och till förlaget. Det är väldigt mycket att arrangera. Nästa månad kommer att bli proppfull med olika aktiviteter för att marknadsföra boken. Måste se till att ordna en releasefest och sånt också. Väldigt roligt, men slukar enorma mängder energi …
Jag tänkte i alla fall dela med mig av den baksidestext som jag efter mycket möda och stort besvär har karvat fram ur den stora högen med ord. Jag känner mig ganska nöjd. Den presenterar vad boken handlar om, och väcker (förhoppningsvis ) nyfikenhet utan att tala om för mycket.
Skriv gärna en kommentar och säg vad ni tycker. Eventuella förslag till ändringar mottages alltid tacksamt. Vill ni läsa mer om hur jag resonerade när texten mejslades fram så kan ni läsa detta inlägg på debutantbloggen.
Baksidestexten:
Erik är bara en enkel stallpojke. Men varför jagas han då av svartklädda soldater? Och varför är Kyrkoherde Kloo så mån om att ta sig an honom?
Erik hamnar i Barkhammar, ett litet samhälle i Kilsbergen. Där bor även Hanna med sin lillebror och alkoholiserade far. Hon är bortlovad till en tre gånger så gammal man och söker sin frihet, medveten om att priset kan bli mycket högt. Snart upptäcker Erik att det finns varelser i skogen och alla är inte vänligt sinnade. När ett märkligt väsen försöker dränka barnen i byn dras Erik och Hanna in i ett spel som de inte förstår, men desperat måste vinna.
Oskar Källners debutroman Drakhornet är en smart, spännande och bitvis obarmhärtig ungdomsfantasy. Den utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige där det fortfarande finns älvor i mörkret och troll i underjorden.
Bra, men här kommer lite konstruktiv kritik:
* De två första styckena börjar båda med “Erik”. Känns sådär.
* “då” i “varför jagas han då” känns inte riktigt rätt. Ta bort?
* Tycker även första stycket generellt inte knyter an så bra till andra stycket. Kvalitén på andra stycket är även mycket högre.
Tack för kritiken.
Du har rätt angående de två första punkterna. Kolla in den modifierade texten nedan.
Angående din tredje punkt så hoppas jag att förändringen i andra styckets början knyter samman de båda styckena bättre.
När du skriver att kvalitén på andra stycket är högre skulle jag vara tacksam för lite mer input. Man blir så lätt blind för sin egen text. Tanken med att skriva första stycket som ett påstående och sedan två frågor är just för att komma undan lite från de vanliga klichéerna och göra något som väcker uppmärksamhet och nyfikenhet. Tycker du att det fungerar? Om inte, utveckla gärna. 🙂
Den nya versionen:
Erik är bara en enkel stallpojke. Så varför jagas han av svartklädda soldater? Och varför är Kyrkoherde Kloo så mån om att ta sig an honom?
Efter en vild flykt hamnar Erik i Barkhammar, ett litet samhälle i Kilsbergen. Där bor även Hanna med sin lillebror och alkoholiserade far. Hon är bortlovad till en tre gånger så gammal man och söker sin frihet, medveten om att priset kan bli mycket högt. Snart upptäcker Erik att det finns varelser i skogen och alla är inte vänligt sinnade. När ett märkligt väsen försöker dränka barnen i byn dras Erik och Hanna in i ett spel som de inte förstår, men desperat måste vinna.
Oskar Källners debutroman Drakhornet är en smart, spännande och bitvis obarmhärtig ungdomsfantasy. Den utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige där det fortfarande finns älvor i mörkret och troll i underjorden.
MYCKET, mycket bättre. En tanke kring det där med svartklädda soldater…det finns logik i att klä sig i svart och så, men i en baksidetext kan det kännas lite generic. Kanske ta bort den beskrivningen helt eller hitta ett annat ord?
sedan: “och ATT alla inte är vänligt sinnade”. Eller?
Blir klockren ironi föresten sen med titeln på min commentluv-länk nedan:
Nice, men håller med Fredrik om det där med de svartklädda.
Hej! Här kommer lite respons, hoppas det kan hjälpa. Modigt av dig att lägga upp en text så här så det borde belönas med respons tycker jag. 🙂
Jag gillar att du börjar med frågor. Kyrkoherde Kloo är ett nice namn och ger stämning. Obarmhärtig fantasy låter också myket spännande, riktigt awesome till och med.
Jag tror att du med din baksidetext skulle kunna sälja historien och genren ännu mer. Framförallt 1800-talsgrejen, hur kan du antyda den utan att säga det rakt ut? Okej, han är jagad av soldater och väsen, hur kan du få mig att känna det, redan här? Försök att få mig att verkligen känna det, att inte bara informera mig om det utan att visa det på något sätt. Då kommer jag bli nyfiken. Har du övervägt att använda ett citat från boken? Det kan skapa spänning och stämning.
Fundera över ord som bär tyngd, både de du använder här och sådana du kan tänka dig skulle stå för din bok. Både ord som presenterar karaktärer, världen och storyn. Att smyga in något sådant kan skapa mycket stämning.
Är all information nödvändig? Kommer den få läsaren att vilja läsa mer? Att Hanna bor med en lillebror och en alkoholiserad far, är det något som kommer väcka nyfikenhet eller är det relevant info?
Språkliga funderingar:
Stort k på kyrkoherde får mig att associera till barnlitteratur, eller engelska. Väldigt få titlar på svenska skrivs med stor begynnelsebokstav, mig veternes bara de kungliga.
Många namn, är det nödvändigt? Barkhammar och Kilsbergen tänker jag framförallt på. Ett vanligt misstag i på fantasyböckers baksidor är att det förekommer för mycket namn och info på en gång.
Det är lätt att råka använda klichéer när man ska skriva en så här kort text. Se över uttrycken du använder och fundera en extra gång över om du ofta har sett dem i tryck. ”Alkoholiserade far”, till exempel, och ”ett litet samhälle”.
Se över vartenda ord. Behövs det? Om inte, stryk.
Du skriver att det är ”en [. . . ] ungdomsfantasy”. En ungdomsfantasyroman kanske? Det ser lite slarvigt ut att det är avklippt.
Lycka till med boken, och hoppas att mina kommentarer kan hjälpa dig och att jag inte är för hård. Mitt hopp är mest att ge dig några tankar som kan leda dig vidare. 🙂
Ha det gott,
Emma
En sak till, jag hade lugnt läst den här boken när jag var 14, utan att tveka en sekund. 🙂
@Spel-Malmer: Vi ändrar det där med svartklädda. Frågan är bara vad man ska ta istället utan att det låter lika klyschigt. För jag tycker det känns tomt utan något adjektiv. Mystiska? Neeh… Skumma? Neeh. Elaka? Neeh.. 🙂 Jag testar med skoningslösa, så får vi se hur det fungerar.
Fixar ”att” också.
Och visst är ironin underbar. Men denna gång hade du rätt, fast du hade fel. 🙂
@NuYu: Byter det.
@Emma: Hej Emma. Vilken fantastisk respons. Tack så mycket! 🙂
Det är precis det här jag är ute efter, att flera personer läser och kommenterar utifrån sina olika perspektiv. Det är ju så svårt att se svagheter i sin egen text. Men ju fler ögon ju bättre.
Du tog upp väldigt många bra saker. Ska se om jag kan beta av dem i punktform.
Och du är inte alls för hård, det är precis sånt här jag vill ha. Hur ska man kunna lära sig och bli bättre om man inte får ärlig, och bra, kritik.
@Emma: Det glädjer mig att din inre fjortonåring vill läsa boken. 🙂 Jag hoppas att boken kommer att attrahera många fjortonåringar, både de yngre och de lite äldre. 😉
Ny version:
Han höjde armarna och slungade sig bakåt, precis utom räckhåll för gripande händer. Fallet var långt. Det tog aldrig slut. När han väl träffade vattenytan blev allt svart.
Erik är bara en enkel stallpojke. Så varför jagas han av skoningslösa soldater? Och varför är kyrkoherde Kloo så mån om att ta sig an honom?
Efter en vild flykt hamnar Erik i en by i Kilsbergen. Där bor även Hanna med sin försupna far. Hon är bortlovad till en tre gånger så gammal man och söker sin frihet, medveten om att priset kan bli mycket högt. Snart upptäcker Erik att det finns varelser i skogen och att alla inte är vänligt sinnade. När ett märkligt väsen försöker dränka barnen i byn dras Erik och Hanna in i ett spel som de inte förstår, men desperat måste vinna.
Oskar Källners debutroman Drakhornet är en smart, spännande och bitvis obarmhärtig ungdomsfantasyroman. Den utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige där det fortfarande finns älvor i mörkret och troll i underjorden.
Gillar med citatet. Hooks me direkt. En annan sak. “tre gånger så gammal man”. Skulle det inte kännas skönare med “Hon är bortlovad till en flera gånger äldre man”?
Bra att det var till hjälp. Sånt här gör emmor istället för att diska… 😉
Jag upplever en helt annan intensitet i texten nu! Citatet funkar utmärkt för mig i alla fall, och gör mig mer nyfiken på texten. Sedan kommer frågorna som nästa hook och därefter den beskrivande texten. Ett fungerande upplägg i mina ögon.
Lite mer yxande i texten kommer göra den riktigt tight tror jag. Yx-tips:
* “Även” Hanna. Nödvändigt?
* “tre gånger så gammal”, tar upp mycket plats, går det att korta?
* priset kan bli “mycket” högt, blir det starkare eller svagare om du tar bort adjektivet?
* Skoningslösa soldater är värre än svartklädda soldater klichémässigt (i mina ögon), varför inte bara soldater? Det är möjligt att du upplever att det behövs ett adjektiv där för att du har vant dig med att läsa meningen i en viss takt. Prova att skriva meningen på olika sätt, kanske kan du hitta ett sätt där det blir ännu mer spännande, där du dessutom undvika passiv-formen (jagAS).
* Ett märkligt väsen. Det säger inte så mycket, även om det är spännande. Den här kommentaren är som mest en parentes. Men du kan tjäna på att prova några omformuleringar, se om du hittar något annat – om inte så, bra! Då har du hittat rätt.
När du har blivit rik på din bok, säg till om du behöver hyra en lektör. 😉
@Spel-Malmer: Intressant att ni båda gillar citatet. Kanske ska behålla det i alla fall. Och din omformulering av ”tre gånger så …” är mycket bättre. Det är bara jag som vet att han är nästan exakt tre gånger så gammal som skriver in den infon utan att tänka på det. Onödigt, och ska plockas bort till förmån för en bättre formulering.
@Emma: Vad bra att du känner intensiteten! 😉 Jag tror också upplägget ”citat-frågor-beskrivning” kommer att fungera bra.
Angående mera yxande:
– Jag har tagit bort och lagt till orden ”även” och ”mycket” fler gånger än jag kan räkna. Svårt att veta vad som är bäst. Men med den nya formuleringen angående Kilsbergen tror jag inte att ”även” behövs. Däremot behåller jag nog ”mycket” för att inskärpa vikten av priset.
– Nu har jag tagit bort adjektivet framför soldater. Men det känns verkligen som att det saknas något. Du kan ha rätt i att det handlar om takten jag läser meningen, men den känns liksom fel rytmiskt, det blir inget sväng i den. Frågan är bara vilket ord jag skulle kunna använda.
– Det finns andra försök på att formulera ”soldatmeningen”. Men de blir nästan alltid typ: ”Så varför jagar mystiska soldater efter honom.” eller ”Varför är okända soldater ute efter honom.” Då slipper man den passiva formen på jagar, men å andra sidan blir det istället irriterande upprepning med ”honom” och ett nytt ”honom” som avslutning i nästa mening. Svårt att veta vad som är värst, pesten eller koleran.
Jag skulle gärna ta lite lektörshjälp. Det vore suveränt! Så vi säger det. Jag hör av mig när jag blivit rik. 😉
Ny version:
Han höjde armarna och slungade sig bakåt, precis utom räckhåll för gripande händer. Fallet var långt. Det tog aldrig slut. När han väl träffade vattenytan blev allt svart.
Erik är bara en enkel stallpojke. Så varför jagas han av soldater? Och varför är kyrkoherde Kloo så mån om att ta sig an honom?
Efter en vild flykt hamnar Erik i Kilsbergen. Där bor Hanna med sin försupne far. Hon är bortlovad till en flera gånger äldre man och söker sin frihet, medveten om att priset kan bli mycket högt. Snart upptäcker Erik att det finns varelser i skogen och att alla inte är vänligt sinnade. När ett märkligt väsen försöker dränka barnen i byn dras Erik och Hanna in i ett spel som de inte förstår, men desperat måste vinna.
Oskar Källners debutroman Drakhornet är en smart, spännande och bitvis obarmhärtig ungdomsfantasy. Den utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige där det fortfarande finns älvor i mörkret och troll i underjorden.
Vad sägs om “maskerade soldater” då?
(Har stirrat på texten så länge nu att det börjar bli svårt att se vad som är klyschigt och vad som inte är det.,)
Deal. Jag hade gärna gjort sånt gratis dagarna i ända, det hade varit fint. 😉
Problemet med ett adjektiv just innan soldater är att där finns så många klichéer, vilket tyvärr också gäller “maskerade”. Generellt skulle jag vid sådana här bekymmer rekommendera att forma om meningen istället för att lägga till adjektiv – överflödiga adjektiv är inte snygga. Om man inte kan hitta något som är extremt specifikt, och det går inte alltid.
Hmm, kanske “Så varför är han jagad av soldater?”
Om jag hade varit du hade jag när jag kände mig färdig låtit minst tio personer i din målgrupp läsa texten och be dem hålla utkik efter “speed bumps”, alltså ställen där läsningen stannar av.
Men nu tycker jag att texten flyter på riktigt fint! Man kan verkligen stirra sig blind på en text. 😉 En tanke till kom jag på nu när jag läste, som kanske kan vara värdefull för dig. “Så mån att ta sig an honom” – jag tror att meningen skulle kunna vara tydligare. Vid mina första läsningar trodde jag att du menade att kyrkoherden ville ge sig på honom, men nu insåg jag att han kanske ville adoptera honom/ta hand om honom? Du behöver inte förklara, men det kan vara bra för dig att veta hur orden uppfattas.
Lycka till med boken, och lyssna inte för mycket på tokar som kommenterar på bloggar. 😉
Emma
PS När jag är klar med min egen bok får jag hojta till så att du får besserwissra tillbaka! 😛
“Så varför är han jagad av soldater?” är inte alls dumt. Ska tänka på den. Tack.
Hehe.. kul det där med kyrkoherden. I den första versionen skrev jag “mån om att ta in honom.” tills dess någon påpekade att det kunde misstolkas. Tydligen var “mån om att ta sig an honom” inte heller vattentätt. 🙂
Och jag lovat att inte lyssna för mycket på alla bloggtokar, om de inte har något vettigt att säga, vill säga, som att man t.ex. inte ska lyssna för mycket på alla bloggtokar. 😉
Jag kommer gärna och besserwissrar tillbaka. Synd bara att du bor i Göteborg, jag såg den där skrivargruppen som du håller på och organisera. Det hade varit hur kul som helst att vara med, men det blir lite svårt när man bor i Stockholm.
Jag tror vi börjar närma oss slutet av redigeringsprocessen nu, men jag vill ändå lägga ut den senaste versionen.
Ny version:
Han höjde armarna och slungade sig bakåt, precis utom räckhåll för gripande händer. Fallet var långt. Det tog aldrig slut. När han väl träffade vattenytan blev allt svart.
Erik är bara en enkel stallpojke. Så varför är han jagad av soldater? Och varför är kyrkoherde Kloo så mån om att ge honom husrum?
Efter en vild flykt hamnar Erik i Kilsbergen. Där bor Hanna med sin försupne far. Hon är bortlovad till en flera gånger äldre man och söker sin frihet, medveten om att priset kan bli mycket högt. Snart upptäcker Erik att det finns varelser i skogen och att alla inte är vänligt sinnade. När ett märkligt väsen försöker dränka barnen i byn dras Erik och Hanna in i ett spel som de inte förstår, men desperat måste vinna.
Oskar Källners debutroman Drakhornet är en smart, spännande och bitvis obarmhärtig ungdomsfantasy. Den utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige där det fortfarande finns älvor i mörkret och troll i underjorden.
Nice! 🙂
Jag kommer hålla samma kurs på nätet också, och du är ytterst välkommen att vara med! Det är bara att intresseanmäla sig till min mail så hamnar man på listan över reserverade platser. Den verkar bli rätt populär, så skriv upp dig även om du är osäker. 😉
[…] slutade. Det hög tid att ta tag i baksidestexten. Det är sannerligen inte lätt, men jag fick en massa hjälp med Drakhornets baksida, så jag hoppas på samma stöd […]