I förra veckan köpte jag ett exemplar av det nya kulturmagasinet Fienden. Jag är den första att applådera ett magasin som äntligen vill skriv om dataspelens kulturella aspekter på ett fördjupande sätt.
Men efter att ha läst första artikeln stannade jag och kom inte vidare. Orsaken är att den lämnade en lite bitter smak i munnen. Det har inget att göra med valet av ämne eller stilen på artikeln, utan de pressetiska val som Fienden måste ha gjort under vägen.
Artikeln handlar om en ung kvinna som är djupt förälskad i Sonic the Hedgehog. Denna kärlek går bortom alla gränser. Om jag ska lita till den information som ges i artikeln, och jag har ingen orsak att betvivla den, så är det tydligt att hon är i stort behov av professionell medicinsk hjälp.
Kvinnans ”kändisskap” påbörjades då Sonic Online lyckades hacka hennes krypterade privata forum, Sonic Passion, och upptäckte att där doldes ett community som fokuserade på sexdrömmar med tecknade spelkaraktärer. Den som blev uthängd mest av alla var denna unga kvinna, som också var Sonic Passions grundare. Historien är ingen hemlighet. Vem som helst kan söka på nätet och få reda på grundläggande fakta, men Fienden har vinnlagt sig om att skriva en lång och detaljerad artikel om hennes uppväxt, kärleken till Sonic och hennes omåttliga jakt på rikedom och berömmelse. Det är lite som att läsa en thriller, med skrämmande detaljer och uppseendeväckande levnadsöden.
Men plötsligt väljer Fienden att aktivt engagera sig i historien! De åker ner och intervjuar kvinnan på plats. De ger henne just den uppmärksamhet som hon så hett eftertraktar.
Då börjar det kännas lite olustigt.
Eftersom sökandet efter uppmärksamhet är en så tydlig del av hennes sjukdomsbild, är då inte ett besök och en intervju lite grann som att ge sprit till en alkoholist? Är inte att fotografera henne, och till och med använda hennes ansikte som omslagsbild, att riskera att spä ytterligare bensin på elden? Fienden gör till och med en poäng i artikeln om hur viktig intervjun har blivit för kvinnan, hur mycket av sina hopp hon hänger upp på den. Hur tänker Fienden kring sitt pressetiska ansvar? Var drar man gränsen mellan att objektivt rapportera och att aktivt engagera sig? Och vilket ansvar är man beredd att ta efteråt, när artikeln är skriven och publicerad? Vilken effekt hoppas man att artikeln ska ha för henne?
För om man ska vara krass, och lite vanvördig, så är det egentligen inte så stor skillnad mellan Sonic Onlines outande av henne, och Fiendens artikel. Självklart är det en skillnad i grad, då Fiendens artikel är oändligt mycket mer mångfasetterad, men det är egentligen ingen skillnad i art. Båda skulle kunna sammanfattas med orden: ”Behold the freak.”
Och hur bra är det egentligen? Sedan är jag den första att erkänna att detta är min tolkning av artikeln. Ändå skulle jag gärna vilja veta hur Fienden reflekterar kring sitt pressetiska ansvar i allmänhet, och i denna artikel i synnerhet.
Nu ska jag se om jag kan komma igång med resten av tidningen.
Tack för ordet.
Med vänlig hälsning
/Oskar Källner
Jag satt i samma tankar när jag läste artikeln. Nu har jag inte hunnit läsa mer än den och artikeln därefter som handlar om “The Path”. Men redan nu är jag rädd för att resten av magasinet kommer innehålla fler historier om “freaks”. Personer som är udda och som Fienden väljer att spä på om för att det ger bra “publicitet”.
Jag kan som sagt ha fel, eftersom jag inte läst hela magasinet ännu.
Du sätter ord på mina känslor inför denna artikeln. Lite av tonen återfinns även i andra artiklar, tex intervjun med Uwe Boll, men Alix känns så utsatt att det gör ont att läsa om henne. Jag tycker att artikeln är aningslös och objektifierande.
Blir intressant att se vad du får för respons!
Jag vill inte att det ska låta som att jag vet vad jag talar om, för det gör jag inte, och det här kanske inte är applicerbart i det här fallet, men jag har hört att när det gäller många psykologiska störningar (i synnerhet typ fantasy-prone personality och paranoia) så är det värsta man kan göra mot dem att bekräfta deras världsbild, och det får man ju intrycket av att de gör i artikeln.
Som sagt, jag utesluter inte att jag har fel på flera plan och att det kanske inte gäller de problemen hon lider av, men tanken slog mig när jag läste artikeln, och väckte en del obehag.
@Gwellmyn: Inte heller jag har hunnit läsa resten av magasinet ännu. Ska försöka göra det idag när jag har lite tid över.
Men vi verkar vara ganska många som känner så här, så om detta är en plan för att få ”publicitet” är jag rädd för att den kan få motsatt effekt. Jag har fått mycket respons via twitter. En sa typ att ”Alla verkar hylla Fienden förbehållslöst. Innan du skrev om det här trodde jag att jag var ensam om att tänka annorlunda.”
Men vi är många som känner ett visst obehag, och därför är det ännu viktigare att Fienden redovisar sina pressetiska riktlinjer samt kommenterar sakfrågan.
@Miamat: Visst, gjorde det ont. Aningslös är ett riktigt bra ord. Det var därför jag kände mig tvingad att skriva brevet. Jag är också nyfiken på responsen.
@Joel: Jag är inte eller en utbildad psykoterapeut, eller något annat som ger mig auktoritet att uttala mig i dylika frågor. Men risken är att det är som du säger. Igår fick jag veta att kvinnan i fråga har satt upp en bild på Fiendens redaktion över sängen och postat ett foto över sin twitterfeed. Det känns inte sunt någonstans.
Jag berördes också väldigt illa av artikeln, främst den sista delen där Holmgren går in och kommenterar att hon beter sig som en hysterisk tolvåring etc. Jag förstår att iden är att ge ett chockvärde, men på vems bekostnad. Väldigt tråkigt att det är det absolut första som möter en i en annars bra satsning. Vill man vara en kulturtidsskrift tycker jag inte man ska inleda hela tidningen med sensasionsjournalistik av Aftonbladet-kaliber, men med en högre teckenbegränsning.
Det tråkigaste är att fienden med all säkerhet kommer besvara kritiken med “Se, så upprörda vi gör folk! Det är för att vi är så edgy! High-five!”
@Emma: Om det är svaret de ger, så kommer i alla fall jag aldrig att köpa ett nummer till.
Men jag har högre förhoppningar än så. Jag vill tro att det är ett bra gäng bakom tidningen som drivs av en passion att skriva om spel och kultur. Jag vill tro att de menar väl, men helt enkelt kanske inte tänkt igenom sitt pressetiska ansvar ordentligt. Jag hoppas på ett nyanserat svar som leder till en intressant diskussion med praktiska konsekvenser.
Men det är mina förhoppningar. Vi får se vad som händer.
Hej, jag är en av dem som skriver i Fienden. Jag kan inte svara å någon annans vägnar, men känner mig helt säker på att ingen sitter och slår sig för knäna av skratt åt att andra känner sig provocerade eller ledsna. Var Emmas säkerhet om motsatsen kommer ifrån vet jag inte. Jag ser heller inte att den, om man ser tlll hela artikeln och inte bara början, siktar in sig på chockeffekt utan snarare försöker gå bortom det som normalt brukar skrivas om Alix – bortom chockeffekten för att se människan. Jag blev dock själv lite “chockad” över det som berättades i början, och kände helt olika saker genom hela artikeln, sen när man kom till intervjun och så.
Själv tycker jag det finns två olika frågor här. Dels hur artikeln är skriven, vad som sägs om henne. Dels att den är gjord och publicerad över huvud taget, vilket verkar vara vad du, Oskar, riktar in dig på här. Alltså att man gjort ett slags ingrepp i hennes liv genom att kontakta henne och publicera artikeln.
Jag har inget att svar att ge förutom att jag håller med att det är en svår fråga. Hur stort egenansvar ger man intervjupersonerna – det är inte Uwe Boll eller männen som gjorde Limbo of the Lost vi pratar om nu. Det är den unga tjejen som anses oförmögen att ge ordentligt samtycke till artikeln, om man så vill, och som ev. borde ha skyddats mot sig själv på så vis. Det vore intressant att höra om det påverkar din syn något att du också läser de andra artiklarna, vad det är som gör just Alixporträttet upprörande jämfört ex. Uwe Boll.
Att uppmärksamhet kan vara förödande för självkänsla och hälsa behöver man ju bara titta på Hollywoodkändisarna för att se. Ändå verkar få mena att man ska sluta konsumera underhållning därifrån av solidaritet med de kändisar som far illa. Har inga svar i det här inlägget, mest funderingar!
@Gisela, jag gjorde en jämförelse med Uwe Boll-intervjun. Den gav mig samma känsla av objektifiering av en utsatt människa, skillnaden i min reaktion beror kanske på att Uwe Boll både tjänar pengar och har ett stöttande nätverk i form av sin familj. Kanske även på att jag läste artikeln om Alix först. Limbo of the lost skummade jag bara.
Jag reagerar även på omslagsbilden på henne, hittar inget annat ord än objektifierande (igen). Faktiskt höll jag på att ställa tillbaka tidningen i hyllan när jag såg den, det kändes som ett uttjatat grepp och efter att ha läst om Alix kändes det inte bättre precis.
Nu låter allt detta väldigt kritiskt, men jag hoppas att det kan vara konstruktivt att få veta hur det kan uppfattas? Jag kan tillägga att jag inte ångrar att jag köpte Fienden och att jag förmodligen kommer köpa nästa nummer också, det är ett spännande initiativ.
Miamat: Du höll på att ställa tillbaka tidningen, jag gjorde det faktiskt. Och det är tråkigt att redan omslaget gjorde att jag valde att inte läsa tidningen då jag faktiskt sett ifram emot den lite smått. Så jag har inte läst artikeln så jag ska inte kommentera den. Men när jag läser både Oskars och dina tankar runt den så tror jag på det ni säger. Både du, Mirjam, och Oskar är personer vars åsikter jag värderar högt.
(har läst alla texter i Fienden, svarar inte för tidningens skapare men har egna tankar om den)
Oskar:
När jag läser din OP låter det på dig som att det du opponerar dig mot är att Fienden åker ner till Alix. Till skillnad från att göra som alla andra och bara googla fram internetrykten och slarvskriva ihop en skräpartikel helt utan förstahandsinformation? Borde man stannat hemma och gjort en artikel om Boll utan att prata med Boll? Skrivit om utvecklarna av The Path utan att träffa utvecklarna av The Path?
Till skillnad från internethatarna vill Alfred varken fappa på eller mörda Alix. Tycker det är intressant att få veta mer om Alix, även om det absolut finns en känsla av att man stirrar på en trafikolycka.
Hela diskussionen borde handla om huruvida man kan göra personporträtt av människor som kan anses ej vara vid sina sinnens fulla bruk. Och jag är inte säker på att jag vill svara nej på den frågan.
Att ha henne på omslaget är inte konstigt. Hon är på sätt och vis huvudpersonen. Jag själv blev nyfiken eftersom jag undrade vad det var för människa och varför hon hade ett Sonichalsband.
@Gisela: Tack för ditt inlägg och dina tankar.
Du har helt rätt när du benar upp frågan i två delar. Den första handlar om sättet artikeln är skriven på. Det andra är huruvida det var ansvarsfullt att kontakta henne överhuvudtaget för en intervju, gjorde det mer skada än nytta?
Jag håller på och läser resten av tidningen nu. Det tar sin tid eftersom det är mycket matiga texter, på ett positivt sätt. Jag gillar när det är lite substans. Och jag måste säga att jag över lag gillar artiklarna. Gillade din väldigt mycket. 🙂
Har precis kommit halvvägs genom Uwe Bolls intervju och jag håller med Miamat nedan att skillnaden mellan Boll och kvinnan i fråga är att han har makt, pengar, ordnade förhållanden, och något att falla tillbaka på. I hans liv spelar inte intervjun med Fienden någon roll. Han hade klarat sig lika bra utan den. (I alla fall efter halva artikeln, har som sagt inte läst klart än.)
Skillnaden är brutal gentemot kvinnan. Fiendens artikel i sig gör det tydligt att hon sätter nästan allt sitt hopp om berömmelse och rikedom till intervjun. Att den ska bli en språngbräda för henne.
Det är där som det skär sig för mig.
Vad gäller den första frågan, hur artikeln är skriven, så har jag en mer detaljerad kommentar till det nedan i svaret till Tommy Rydling.
@Miamat: Jag håller med dig. Både i kritiken och i de uppmuntrande tillropen. Detta är ett spännande initiativ. Jag är inte heller ute efter att såga förbehållslöst, utan för att försöka öppna upp för en nyanserad diskussion. Förhoppningsvis är nästa nummer av Fienden ännu bättre.
@niklas: Det är smickrande att du sätter så stor tilltro till våra åsikter. 🙂 Men jag tycker att du borde köpa dig en egen kopia och läsa. Både för att bilda dig en egen uppfattning om artikeln i fråga, och för att flera andra artiklar i den helt klart är läsvärda.
@Tommy Ryding: Tack för dina tankar. Det är precis det här jag söker efter. Lite intressanta motargument så vi kan få en konstruktiv diskussion.
Det är två saker jag reserverar mig emot. Som du redan nämnt har jag svårt att förstå varför man åker ner till henne och intervjuar henne, när man vet att det är precis det hon föder sina föreställningar med. Skillnaden mot Boll är enorm, för han har som sagt ett annat nätverk omkring sig, och intervjun gör inte samma sorts skillnad i hans liv.
Den andra saken jag reagerar på är hur artikeln är skriven. – Här kommer tankarna som jag inte skrev ut på svaret till Gisela. – Genom hela artikeln används en litterär teknik där man får se hela händelseförloppet utifrån reporterns perspektiv. Han är huvudpersonen i denna berättelse, inte kvinnan. Man får följa hans tankar, hans flygtur, hans upplevelser under intervjun. Det är alltså inte en ren intervju i sig självt, utan någon som ständigt recenseras av reportern. Hennes beteende beskrivs ingående, och hennes intervjusvar ges omedelbart tolkning.
Det tog ett tag för mig att upptäcka detta. Det var först när jag läste vidare och insåg att samma teknik användes i intervjuerna med ”The Path”-folket och med Boll som polletten ramlade ner. Att skriva på detta viset kan vara ett kraftfullt verktyg, som när reportern i Belgien berättar om hur han upplever ”The Path”-folkets harmoniska kärlek, så blir det mot slutet en extra knorr när man inser det fruktansvärda pris den kärleken utkrävt.
Samma sak med Boll. Reportern kommenterar t.ex. hans skratt, att det låter som en seriemördare som garvar. Intervjun är alltså inte bara en intervju, det är ett stycke skönlitteratur. Märkligt nog gör det inte intervjuoffren mer mänskliga och fördjupade, utan snarare plattare och plastigare. Jag gissar att det är just det som gör att Miamat upplever dem som objektifierade. Inte riktigt verkliga.
Självklart ska man inte skriva en artikel baserat på internetskvaller och rykten, men det finns olika vinklar, olika sorters språk man kan använda och olika bedömningsgrader för huruvida man ska publicera eller inte.
Jag skriver själv skönlitteratur. Jag har tvingats lära mig att ”döda mina älsklingar.” Det är inte lätt, men måste göras. Jag förstår att det skulle ha varit väldigt svårt för redaktionen att inte ha med den här älsklingen, men min personliga åsikt är att de borde ha dödat den. Då tror jag att första numret av Fienden hade varit ännu starkare.
Ska börja med att säga att jag inte läst artikeln eftersom jag inte tror att Fienden är något för mig. (inte pga av debattämnet utan för att jag är väldigt ointresserad av personporträtt och matiga behind-the-scenes reportage)
Jag tror iofs ändå att jag efter att ha läst en hel del om reaktionerna kring numret har en uppfattning om vad Alix-artikeln handlar om och tänker därför unna mig att delta i diskussionen.
En anledning till varför jag tror att många reagerat på den här artikeln är att spelrelaterade medier varit relativt befriade från den här typen av journalistik. Normalt sett så skrivs det mest om själva spelen och ibland olika spelstudios och utgivare utan att man går nämre in på individerna och deras liv där bakom.
Ett antal personer har såklart utmärkt sig ändå men det är nästan uteslutande pga av positivt laddade bedrifter. Man har designat några kultförklarade spel (tex tim schafer) eller man driver framgångsrika spelstudios och tycker till med massa uppseendeväckande uttalanden (cliffy b) osv men skriverier om sorgligare livsöden lyser med sin frånvaro.
I andra medier tex dags/veckotidningar och tv är situationen annorlunda och det är mer regel än undantag att kapitalisera på folks bristande medvetenhet om sin situation. Se bara alla semi-dokusåpor som tex Färjan eller Ullared där man löpande letar efter personer som är sådär lagom avvikande för att vara underhållande för oss “normala” att titta på till fredagschipsen. Man snärjer de här personerna med löften om de 15 minuter i rampljuset som de aldrig trott att de varit unika eller spännande nog att få uppleva.
Samma med dagstidningar där man låter folk beklaga sig över de mest obskyra saker och sedan låter dem stå utan uppbackning när internet gör sig löje över dem.
Är det ondskefullt? Ja jag kan definitivt tycka det… Men ser man till vilka succeer tex ovan nämnda dokusåpor är så går inte att säga annat än att det är “framgångsrikt” producerat material. Och när det gäller Fienden så har de onekligen fått en hel del uppmärksamhet tack vare artikeln och till och med du Oskar ,som är ju märkbart kritisk, rekommenderar att Niklas köper sig ett nummer.
Så som producent är det inte så farligt att röra sig i det etiska gränslandet då och då och frågan är kanske om man som journalist inte har ett visst ansvar att ta i obkväma artiklar ibland. Eller hur mycket vill vi att våra journalister ska sålla i den information som når oss?
Vrider och vänder man på händelserna kan man ju även säga att även om artikeln förvärrar Alix problem så upplever inte hon det så. En snabb titt på hennes hemsida visar att det betyder massor för henne att en utländsk tidning skriver om henne… lite samma symptom som när folk frivilligt söker till Big Brother, och vilka är egentligen vi att sätta oss över det folk vill “förgylla” sina liv med… hur tragiskt det än må se ut utifrån.
Vi väljer väl mest om vi vill delta eller inte… så frågan är enligt mig snarare var tidningsproducentens ansvar för innehållet övergår till oss konsumenters ansvar. Det är ändå vi i slutändan som styr över vad reportagen kommer handla om och det finns ju olika sätt att visa sitt missnöje.
Ett sånt här blogginlägg/brev är ett bra sätt tycker jag. Sannolikt kommer Fienden att fundera igenom hur man skriver sina artiklar i fortsättningen. Att inte köpa tidningen alls är ett annat sätt, som jag själv begagnar mig av.
Problemet är dock att om vi vill konsumera personporträtt så måste vi kanske acceptera att alla inte kommer vara vackra.
@holmberg: Jag kan bara tala för mig själv … Personligen läser jag knappt speltidningar. Så det är inte därför jag reagerar. Sedan tycker jag att alla dessa dokusåpor är helt undermåliga som underhållning. Inte bara för att de är tråkiga, utan även de använder människor som objekt innan de slänger dem på sophögen. Så det är sant att mina attityder mot taskiga dokusåpor i allmänhet och användandet av människor i synnerhet även fick mig att reagera på denna artikel.
Men det är mer än så. Jag har inget emot personporträtt som inte är vackra. Jag har inget emot att man drar fram det mörka i ljuset. Men jag frågar mig vad syftet med det är. Är det bara för att stirra på det förvrängda och säga ”Oj!”, då betackar jag mig.
Men även svenska dokusåpor har sina gränser. Satt och tittade på Debatt med Janne Josefsson för ett tag sedan. Det var avslutning på den nya Big Brother-omgången. De hade med en psykolog som varit ansvarig för vilka som fått delta de första säsongerna. Hon berättade att hon varit stenhård. Alla som hon ansåg kunde få psykiska men av upplevelsen skickades hem. Hon nekade över 75% av de sökande.
Om till och med Big Brother har förstånd nog att göra en gallring, för att minimera eventuella psykiska skadeverkningar för deltagarna, då är det kanske inte för mycket begärt att en kulturtidning gör detsamma?
Du menar att en kulturtidskrift med minimala resurser också borde anställa en psykolog?
BB borde nog ha behållt den psykologen isf med tanke på hur många sköra eller bara galna personer de släppte igenom nu. De spelar lite i sin egen liga kan man säga.
@Gisela: Nej. Jag tycker inte att Fienden borde anställa en psykolog.
Min poäng är att när till och med ett skitprogram som BB faktiskt vinnlägger sig (i alla fall till en början) om att se till att deras deltagare inte tar skada av upplevelsen, då borde väl ett kulturmagasin, med oändligt högre målsättningar, också göra oändligt mycket mer välavvägda bedömningar.
Och du har helt rätt angående psykologen. Till slut blev konflikten mellan henne och BBs ledningsgrupp för stor. Så efter några säsonger slutade hon. Tragiskt.
Men två fel gör inte ett rätt.
Men har hon tagit skada? Är det det vi diskuterar?
Tycker du beskyller Alfred/Fienden för två saker här, varav ingen påvisats:
1) att han skulle ha gjort detta lättvindigt/utan omdöme och 2) att hon skulle ha tagit skada av att artikeln publicerats. Inget av det tycker jag har stöd i något som har framkommit hittills.
Folk spekulerar och vissa menar att de själva skulle gjort en annan bedömning. Det som Alfred kan anklagas för här är eg hittills bara att ha skrivit en artikel som vissa fick ont i magen av att läsa. Att säga att han “inte vinnlagt sig om att se till att deltagarna inte tar skada” känns ju som ett grundlöst påstående om ingen skada finns att påvisa.
Samtidigt känns det lite som att debatten stannar där. Då jag själv har en psykologisk utbildning tycker jag generellt att det nog vore en bra idé för många instanser i samhället att ha ett lite mer psykologiskt perspektiv på vad man gör. Men jag skulle verkligen inte vilja se ett medielandskap där varje uttalande måste sanktioneras av en psykolog som styrker att avsändaren är vid sunda vätskor. Utan var och en får som sagt göra sin bedömning. Att inte alla kommer till samma slutsats är förstås väntat, och förmodligen bra.
@Oskar:
Tack själv! Några reaktioner på dina reaktioner:
“Som du redan nämnt har jag svårt att förstå varför man åker ner till henne och intervjuar henne, när man vet att det är precis det hon föder sina föreställningar med”
Absolut. Det är just detta som är intressant att diskutera. Nu är ändå Fiendens artikel förmodligen den mest balanserade som skrivits om Alix, så jag tror i det större sammanhanget att den inte skadat henne ytterliggare — men det är bara min amatörmässiga gissning.
“Genom hela artikeln används en litterär teknik där man får se hela händelseförloppet utifrån reporterns perspektiv”
Det är ju detta som menas med “reportage”. Att som människa åka till en plats och en person och där insupa intryck och sedan förmedla dem — den överlägset bästa tekniken för att skapa närvarokänsla. Jämför med en epostintervju där man bara reproducerar fråga/svar. Bägge är text, men det är två helt olika textformer. Att skriva ett reportage (i ordets mest snäva journalistiska betydelse) UTAN att blanda in sina egna förstahandsintryck är den fulaste formen av fuskjournalistik och alltså inget reportage alls.
Du är tveksam till att de träffar Alix på grund av hennes mentala hälsa. Det förstår och respekterar jag. Att du inte anser att man bör skriva ett reportage baserat på ens egna upplevelser känns bara väldigt märkligt. Det är ju JUST DÄRFÖR man åker någonstans när man gör ett klassiskt reportage. Och det är just därför som IRL-intervjuer alltid blir bättre (som i mer närgångna, personliga, närvarokänsliga, djupgående, bättre följdfrågor, fler infall triggade av det direkta mötet med intervjuoffret, etc) än telefonintervjuer, som i sin tur alltid blir bättre än epostintervjuer. För att bara ta ett väldigt simpelt exempel.
Vilka bra kommentarer! Tack så mycket. Det känns verkligen kul att kunna föra ett så pass nyanserat samtal om det här utan en massa påhopp.
@Gisela:
(1) Jag tror, och vill tro, att detta inte gjordes lättvindigt och utan eftertanke. Det är just därför jag ställer frågorna. För jag hoppas och tror verkligen att Fienden kan ge mig ett utförligt svar. Jag är inte ute efter att såga tidningen, tvärt om önskar jag den väl. Men jag skulle bara vilja höra Fienden resonera kring dessa frågor och om vilket ansvar de egentligen har.
(2) Jag vet inte om hon tagit skada. Jag är inte på plats i Frankrike, och jag är inte hennes läkare. Vad jag däremot kan reagera mot är risken att hon tar ytterligare skada. För mig känns den risken klar, uppenbar och stor. Jag tror vi har två aspekter här. Dels handlar det om värderingsbas, och dels handlar det om riskbedömning. Och du har helt rätt. Vi gör inte samma bedömningar. Och det kanske är tur …
Men det är just därför jag så gärna vill veta hur Fienden resonerade inför artikeln. Vilken är deras värderingsbas. Vilka risker såg de ? Eller ansåg de att det inte förelåg några risker? Vad var det bakomliggande syftet? Vilka var argumenten, och de överordnade värdena, som fick dem att publicera?
Och jag vill inte heller se ett medielandskap där varje uttalande måste sanktioneras av en psykolog. Det känns som en horribel tanke.
@Tommy Rydling: Låt mig förtydliga mig angående reportagets litterära form. Du har helt rätt i att den här typen av reportage måste utgå från reportern. Men även då finns det olika nyanser man kan ha i sin berättarröst.
Inom skönlitteraturen pratar man ofta om berättarröst. Genom historien har berättarrösten varit olika dominerande i olika epoker. Läser man en gammal barnbok, t.ex. Narniaböckerna, så är berättaren väldigt närvarande och kan ibland skjuta in små kommentarer, skämt eller förklaringar om hur det ligger till. Berättaren är alltså i sig själv en karaktär i historien. Idag är det inte längre speciellt populärt, utan man försöker minimera berättarens röst till förmån för karaktärernas egna röster.
Reportagen är till skillnad från ovan nämna böcker skrivna i första person. Då brukar man inom skönlitteraturen ofta ge personen i fråga fullt utrymme att fylla sidorna med sina tankar, upplevelser och känslor. Men detta är en intervju, inte ett stycke skönlitteratur. Enligt min åsikt så är berättarrösten allt för dominerande i artikeln. Nästan ingenting får stå för sig själv, utan allt filtreras genom reporterns perspektiv. Det iakttas, kommenteras och recenseras. Det behöver inte vara något fel i sig, men denna gång är ljudnivån allt för uppskruvad.
Samma problem dök upp några gånger i intervjun med Owe Boll, dock inte lika frekvent. Berättarrösten var ännu bättre balanserad i intervjuerna med ”the Path”-folket och ”Limbo of the Lost”-folket. Och det har inte bara att göra med att de intervjuerna var aningen ljusare, även om det påverkar, utan det har att göra med styrkan i berättarens närvaro. De intervjuades ord fick i högre grad stå för sig själva.
Du har helt rätt i att reportageformatet är ”den överlägset bästa tekniken för att skapa närvarokänsla.” Och det är säkert helt sant att detta är det mest nyanserade som någonsin skrivits om henne, men varför kan jag då inte skaka av mig den obehagliga känslan av att hon objektifierats. (Omslaget hjälper ju iofs inte.) Jag eftersöker en högre nivå av balans och känslighet. Kanske är jag hård. Kanske är jag rent utsagt omöjlig. Men det är fortfarande min åsikt.
___________________
God midsommar på er!
Jag uppfattade inte artiklarna om Alix Henriol och Uwe Boll på det viset. Alls. Jag tyckte att det var två väldigt sympatiska texter. De skildrade två trasiga människor som det på många vis är jävligt synd om. Människor som fått ta emot oerhört mycket skit från en anonym och tanklös internetmobb. Utan att för den sakens skull försöka romantisera bilden av dem. Jag både tror och hoppas att de flesta som läste texterna fick sig en tankeställare.
Man kan väl undra hur det påverkar Alix Henriol mentalt att få se sitt ansikte pryda ett tidningsomslag, men jag tycker absolut att det är försvarbart med tanke på innehållet i artikeln. Det är nämligen inte gjort för att håna henne. Tvärtom, snarare. Till skillnad från alla andra artiklar som någonsin skrivits om Alix är inte Alfreds text ute efter att göra narr av hennes problem. Om det är vad du får ut av texten har du ju missförstått allting på en fundamental nivå. Artikeln gör en väldigt tydlig poäng av att INTE måla upp Alix som ett freak. Den gestaltar istället hennes mentalt sköra tillstånd, hennes ångest och hennes totalt avskärmade tillvaro. Och precis som i fallet med Uwe Boll börjar man känna medan man läser att, “Vad har de egentligen gjort för att förtjäna det här?” Och sedan skäms man lite å mänsklighetens vägnar. Omslaget till det första numret av Fienden är i mina ögon det första porträttet av MÄNNISKAN Alix Henriol istället för FREAKET Alix Henriol.
Jag har svårt att se det som att ge sprit till en alkoholist. Om texten har bidragit till något är det förhoppningsvis snarare att få skrattet att fastna i halsen på alla människor som suttit bakom sina datorskärmar och grinat åt någon annans olycka.
… och “grina” betyder alltså “gapskratta” på skånska, inte “att gråta” som jag just blev informerad om att det gör längre upp i landet.
@CJ: Tack för ditt inlägg. Intressant att höra.
Det verkar som att du har uppfattat texten på ett helt annorlunda sätt än mig. Det kan hända att det var din reaktion som Fienden var ute efter när texten skrevs.
Egentligen finns det väl inget mer att säga än att vi läser texten olika, upplever omslaget olika och reflekterar olika kring ämnet.
Sedan innebär det inte att jag har “missförstått allting på en fundamental nivå.” Det kan hända att jag har missförstått Fiendens intentioner, men i sådana fall är jag inte direkt ensam. Det är något i artikeln som fått många att reagera. Jag tycker jag redovisar ganska tydligt ovan, varför jag har den åsikt jag har. Din åsikt invaliderar inte min, och vice versa.
Det mesta i vår verklighet går att mäta med en normalfördelningskurva. Men skulle mycket enkelt kunna plocka in negativa kontra positiva reaktioner på artikeln på en sådan kurva. Vill Fienden överleva som tidning tror jag det är viktigt att puckeln på kurvan inte är förskjuten allt för långt mot det negativa, och då tror jag att man bör tänka över sitt pressetiska ansvar.
Återigen så är detta min upplevelse av situationen. Men jag har svårt att tro något annat, då det är så många som hört av sig och håller med.
Men på ett helt annat plan, oberoende av populär opinion, så anser jag att Fienden har gjort fel gentemot Alix. Det är min personliga åsikt, och den är inte avhängig på hur många som håller med mig, utan är baserad på en djup övertygelse över hur vi människor bör bete oss mot varandra.
“Egentligen finns det väl inget mer att säga än att vi läser texten olika, upplever omslaget olika och reflekterar olika kring ämnet.”
Det tycker jag absolut att det finns. Folk får ha vilka åsikter de vill, men vissa är fortfarande mindre rimliga än andra. Tanken med diskussion är väl att väga dem mot varandra med ett mått av självkritik och – förhoppningsvis – komma fram till någon sorts konsensus. Jag inbillar mig att det är just därför man skrivet ett öppet brev när man blir upprörd över någonting man har läst.
Jag ber om ursäkt om jag lät avfärdande i mit förra inlägg, förresten. Det var självklart inte meningen. Svårt med ton på Internet och allt det där. Jag tycker (och ja, det är mycket riktigt min åsikt) emellertid att du missförstått texten om “behold the freak” verkligen är känslan som den lämnar dig med. Och jag har ärligt talat svårt att se hur den skulle kunna vara tydligare på den punkten. Intentionen lyser genom redan i första meningen. Artikeln är ju skriven för att ge en mer nyanserad bild av någon som blivit uthängd och hånad, och hur allt hat och alla motgångar har påverkat henne (det är ett tydligt tema genom resten av de bärande reportagen i tidningen också: Uwe Boll, Tale of Tales, Lovedelic…). Att säga att den är ute efter att måla upp henne som ett freak är lite som att säga att Den Tunna Röda Linjen är en film som propagerar för krig. Man har förväxlat ämnet med budskapet.
Man kan såklart fråga sig hur påverkar Alix självbild att få se sitt ansikte på ett tidningsomslag (och jag ska erkänna att det var en sak som omedelbart slog mig också när jag hade läst genom artikeln), men att anklaga Alfred för att kasta fler vedträn på elden när han snarare är kritisk mot folk som har objektifierat, hånat och skrattat ut henne känns bara fel. Och att insistera på att det faktiskt är så gör den här diskussionen ovärdig att föra. Alternativet vore väl att inte skriva en text överhuvudtaget och inte ge henne mer uppmärksamhet, men det är en helt annan sak och en helt annan diskussion. Och den väcker ju en viktig fråga i gengäld: Varför skulle det inte finnas plats för en text som gör ett ärligt försök att förstå Alix Henriol bland alla de tusentals som mobbat henne sönder och samman? För att svaret – att det är en skör människa med väldigt stora problem – inte är roligt?
“Återigen så är detta min upplevelse av situationen. Men jag har svårt att tro något annat, då det är så många som hört av sig och håller med.”
Du menar det dussin kommentarer som ditt inlägg har fått, vägt mot alla de som har läst Fienden och uppskattat artikeln? Jag säger inte att din åsikt är tokig eller att du inte har en poäng, men du förvränger ju medvetet bilden när du talar om normalfördelningskurvor. Sanningen är att artikeln har fått mycket mer positiva reaktioner än negativa.
@CJ: Vad bra.
Jag var inte säker på att du ville diskutera detaljerna, eftersom du faktiskt lät rätt avfärdande i förra inlägget. Därav min reaktion att du hade din upplevelse och jag hade min. Men om du verkligen vill resonera kring frågorna, så låt oss då göra det.
Jag anser, som jag skrivit förut, att man kan dela upp frågan i två delar. Dels om hur själva artikeln som sådan är skriven, dels om huruvida det var en bra idé att kontakta Alix för en intervju.
Som skribent på Fienden så antar jag att du har en personlig relation till Alfred och därmed känner hans tankar och intentioner. Det gör ju av förklarliga skäl inte jag. Så när du säger att han hade de bästa av intentioner så tror jag dig. Samtidigt måste det ju då ändå vara frustrerande att ett flertal läsare ”missuppfattar” artikeln. Då är ju frågan, ligger problemet hos läsarna, eller i hur texten är strukturerad?
Jag vill påstå att det finns saker i texten som göder en ”missuppfattning.” När jag först skrev brevet så visste jag inte riktigt varför jag reagerade, bara att jag gjorde det. Efter alla kloka och fina svar så tvingades jag reflektera kring texten och kom fram till, att för min del, handlar det om hur Alix hela tiden blir recenserad. Hur hennes ord och handlingar hela tiden kommenteras. Jag förstår att det är en svår balansgång då man vill göra ett nära porträtt, men det är ändå en balans som måste upprätthållas? Eller vad säger du? Vilka problem kan du se när det kommer till ett så närgånget porträtterande av en trasig människa? Hur balanserar man t.ex. mellan att skriva en informativ artikeln och att samtidigt visa respekt för hennes personliga integritet?
För det andra handlar det om huruvida det var en bra idé att åka ner och intervjua henne. Det är inte en helt annan diskussion, utan en av de stora huvudfrågorna. Jag tycker absolut att det ska finnas plats för personporträtt av sköra människor med väldigt stora problem. Jag vill absolut inte sopa det under mattan. Jag tror att fler sådana personporträtt, rätt gjorda, skulle vara till stor gagn för mänskligheten. Förhoppningsvis skulle vi lära oss att vara räddare om varandra.
Dilemmat som jag ser med just Alix, är att hon har ett speciellt problem. Hon är, enligt artikeln, helt besatt av att bli en rik kändis, och slukar därför all uppmärksamhet, och matar så sin egen sjukdomsbild. Om jag var redaktör skulle jag tänka mig för, både en, två och tre gånger innan jag åkte ner och faktiskt gav henne just den uppmärksamheten. Antagligen hade jag inte ens åkt. Men nu fattade Fienden ett annat beslut, och då undrar jag hur de resonerade. Är det så konstigt? Vilka potentiella risker ser du själv i att intervjua henne?
Och för att ingen ska missta mina egna intentioner. Jag är inte en fiende till Fienden. Tvärt om tycker jag att det är ett bra initiativ. Jag hoppas faktiskt att denna kritik ska få redaktionen att tänka till och göra en bra tidning bättre. Om man verkligen vill rätta till problemen så är denna diskussion inte ”ovärdig” utan nödvändig.
Slutligen, låt oss tala om hur många det egentligen är som reagerat negativt. Jag blir nästan lite irriterad när du skriver att ”du förvränger ju medvetet bilden.” Kanske redovisar jag en förvrängd bild av hur du uppfattat situationen. Men det är i sanning den bild jag har fått.
Det hela började på twitter, där jag och några andra oberoende av varandra upptäckte att vi kände ungefär likadant inför artikeln om Alix. Sedan har jag fått mail, personliga samtal och slutligen, även kommentarer på denna blogg. Mer än så tänker jag inte redovisa, då detta i värsta fall kan urarta till en pisstävling, där man försöker bräcka varandra med mest negativa och positiva kommentarer. Det är ganska ointressant.
Antagligen är det så att ingen av oss har den kompletta bilden. Det är mycket möjligt att de som reagerat negativt hör av sig till mig, och de som bara har positivt att säga hör av sig till Fienden. I sådana fall sker snedvridningen redan i responsen. Egentligen skulle man behöva, typ en sifo-undersökning för att få reda på sanningen.
Men låt oss göra en helt ovetenskaplig undersökning. Jag går till google och söker på ”fienden forum alix.” De två översta träffarna ger inlägg där folk, av olika skäl, ställer sig tveksamma till publiceringen.
”Man kan ju diskutera hur smaklöst det är att göra en sån här människa till huvudfokus för en ny tidning, ”
http://sveafur.se/forum/viewtopic.php?f=1&t=2754
”Finns det någon relevans i artikeln, eller är det av typen “ha ha, vi intervjuar ett psyksjuk kvinna”? ”
http://loading.se/forum.php?thread_id=97159&page=9
Lite längre ner på listan finner man några åsikter från Level 7.
”Holmgren gör ett utmärkt jobb i personskildringen. Men är artikeln försvarbar? Är det okej att lämna ut en så känslig person så totalt, även om det är hennes största dröm att få uppmärksamhet? ”
http://level7.nu/texter/read.php?id=204881
Jag är med andra ord inte ensam. Så jag tror det kan vara värt att sluta bagatellisera reaktionerna, oavsett hur få eller många de är, och istället försöka förstå varför de uppstår. Det måste ju vara oändligt frustrerande att ha höga ambitioner, samt de bästa av intentioner, och ändå få tidningen jämförd med ”sensasionsjournalistik av Aftonbladet-kaliber” eller Big Brother.
Jag ser fram mot dina svar. Ska bli intressant att höra hur du resonerar.
Ha de bra.
“Som skribent på Fienden så antar jag att du har en personlig relation till Alfred och därmed känner hans tankar och intentioner. Det gör ju av förklarliga skäl inte jag. Så när du säger att han hade de bästa av intentioner så tror jag dig.”
Jag hade inte läst texten innan jag fick tidningen i brevlådan och jag har inte pratat med Alfred om den. Jag tycker bara att det är väldigt uppenbart. Jag är inte irriterad över att du ifrågasätter huruvida det är rätt att ge en psyksjuk människa den här typen av uppmärksamhet utan att du tror att artikeln är skriven som någon sorts freakshow.
“Dilemmat som jag ser med just Alix, är att hon har ett speciellt problem. Hon är, enligt artikeln, helt besatt av att bli en rik kändis, och slukar därför all uppmärksamhet, och matar så sin egen sjukdomsbild. Om jag var redaktör skulle jag tänka mig för, både en, två och tre gånger innan jag åkte ner och faktiskt gav henne just den uppmärksamheten. Antagligen hade jag inte ens åkt. Men nu fattade Fienden ett annat beslut, och då undrar jag hur de resonerade. Är det så konstigt?”
Nej, det är inte konstigt. Jag tycker det är en bra fråga som är värd att diskutera. Jag är inte Alfred så jag kan inte svara åt dig bara. Vad jag kan säga är att artikeln i Fienden skildrar en väldigt trasig människa som hon är istället för att håna hennes problem. Och det gör den mer läsvärd än någonting annat som någonsin skrivits om Alix Henriol.
En annan sak att ha i åtanke är att hennes namn ger 52000 träffar på Google i nuläget, och det är inte på grund av Fienden. Att fråga sig hur uppmärksamheten påverkar henne känns som en efterkonstruktion i det avseendet. Hon har redan blivit uppmärksammad, uthängd och hånad i flera år. Jag tror inte att Fiendens text gör varken till eller från ur den synpunkten. Däremot är det den första text som gör ett försök att förstå henne. Och det tycker jag är viktigt att påpeka i sammanhanget eftersom det ställer den i ett helt annat ljus jämfört med den vuxenmobbning som pågått i åratal på Internet och i andra tidningar.
“Mer än så tänker jag inte redovisa, då detta i värsta fall kan urarta till en pisstävling, där man försöker bräcka varandra med mest negativa och positiva kommentarer. Det är ganska ointressant.”
och
“Men låt oss göra en helt ovetenskaplig undersökning. Jag går till google och söker på ”fienden forum alix.” De två översta träffarna ger inlägg där folk, av olika skäl, ställer sig tveksamma till publiceringen.”
… rimmar ju ganska illa för övrigt – särskilt när en av de du citerar överhuvudtaget inte har läst artikeln. Twitter är fullt av positiva kommentarer om texten precis som feedbacken på Fiendens hemsida, är väl vad jag kan sträcka mig till att säga. Ovetenskapliga undersökningar är inte min grej. Det är., som du själv påpekar, både ointressant och ovidkommande. Av alla texter i tidningen är reportaget om Alix det som får överlägset mest beröm i varje fall. Och förmodligen det som också fått mest kritik. Det är inte långsökt att säga att det är det kontroversiella ämnesvalet som ligger till grund för båda reaktionerna.
@CJ:
Då ska vi se här. Vi har fått så pass många trådar i diskussionen att jag, för att underlätta läsandet, försöker dela upp dem i olika underkategorier. Here goes:
Var det en bra idé att intervjua Alix?
Jag tycker det är en bra fråga som är värd att diskutera. Jag är inte Alfred så jag kan inte svara åt dig bara.
Där är vi helt överens. Du är inte Alfred. Fiendens redaktion måste svara för sig själv, angående sina intentioner och reflektioner.
En annan sak att ha i åtanke är att hennes namn ger 52000 träffar på Google i nuläget, och det är inte på grund av Fienden. Att fråga sig hur uppmärksamheten påverkar henne känns som en efterkonstruktion i det avseendet. Hon har redan blivit uppmärksammad, uthängd och hånad i flera år. Jag tror inte att Fiendens text gör varken till eller från ur den synpunkten.
Nu vet jag inte om vi har missuppfattat varandra. Jag har aldrig sagt att det låg någon risk i att Fienden kanske ökar uppmärksamheten på hennes person med ytterligare några hundra människor. Det är inte det jag är kritisk till. Det handlar om ingreppet man gjorde i hennes liv.
Hur många av de där 52 000 träffarna på Google har kreditentia som riktiga journalister? Hur många är det som åkt hem till henne och intervjuat henne? Hur många är det som satt hennes ansikte på omslaget till ett riktigt magasin? Hur många, från den ”auktoriserat professionella mediasfären” är det som på samma sätt bekräftat henne i hennes sjukdomsbild?
Där är Fienden, så långt jag vet, unik.
Men sedan svarar du inte på min tidigare fråga. Ser du själv några potentiella risker med att intervjua henne?
Är det något problem med hur artikeln är skriven?
Här är vi tillbaka vid det här med intentioner inför artikeln och det faktiska utfallet. Du skriver att
Jag tycker bara att det är väldigt uppenbart. (att Alfrid hade de bästa av intentioner. [Mitt förtydligande.]) Jag är inte irriterad över att du ifrågasätter huruvida det är rätt att ge en psyksjuk människa den här typen av uppmärksamhet utan att du tror att artikeln är skriven som någon sorts freakshow.
Men vad ska jag tro? När du läser artikeln verkar du inte reagera på något. När jag läser den finner jag den subjektiv, recenserande, objektifierande och uthängande. Det känns mer som ett försök att skriva edgy skönlitteratur än att faktiskt intervjua någon.
Detta är min ärliga upplevelse. Blir du irriterad på det? Blir du irriterad för att jag inte delar din upplevelse över hur fint skildrande och fantastisk den är?
Självklart är artikeln tusen gånger bättre skriven än all denna nätmobbning som hon utsatts för under alla år. Men vill vi verkligen jämföra en kulturtidsskrift med nätmobbning och säga, ”Vi är i alla fall bättre än dom?” Har vi inte högre ambitionsnivåer än så?
Av alla texter i tidningen är reportaget om Alix det som får överlägset mest beröm i varje fall. Och förmodligen det som också fått mest kritik. Det är inte långsökt att säga att det är det kontroversiella ämnesvalet som ligger till grund för båda reaktionerna.
Här delar jag inte din åsikt. Jag tror inte att bara att det är ämnesvalet i sig. Det är också hur artikeln är skriven.
Men låt oss för ett ögonblick diskutera artikelns teknikaliteter. Vad har du att säga om stilgreppet? Vad tycker du om alla de extremt intima detaljerna som exponeras? Vem tycker du är artikelns huvudperson, Alix eller reportern?
Är det egentligen speciellt många som reagerat, och ska man ta dem på allvar?
Du påstod i föregående inlägg att det jag säger om pisstävling och ovetenskapliga undersökningar … rimmar ju ganska illa för övrigt”
Jag är ledsen om jag var otydlig. Låt mig förtydliga. Jag menar att det är meningslöst att vi jämför den negativa respons som jag fått med den positiva som ni fått, då det antagligen blir en snedvridning redan i urvalet och att det i värsta fall urartar till en pisstävling om vem som kan visa upp mest negativa eller positiva kommentarer.
Min ovetenskapliga undersökning handlade inte om att demonstrera något slags styrkeförhållande, utan var bara till för att visa att jag inte är ensam. Du lät tidigare påskina att så i det närmaste var fallet. Du menar det dussin kommentarer som ditt inlägg har fått, vägt mot alla de som har läst Fienden och uppskattat artikeln? Du verkade mena att det var en rejäl minoritet som var negativ. Att Sanningen är att artikeln har fått mycket mer positiva reaktioner än negativa. Jag ville bara komplicera bilden med en enkel googlesökning och på så sätt visa att jag inte var ensam Tvärt om.
Faktum är att när jag satt och skrev på det här inlägget så fick jag ytterligare ett twitter från en som helt oberoende av mig har fått samma negativa reaktion. Frågan är då hur Fienden ska ställa sig till kritiken. Vad tycker du? Ska man ta den på allvar? Vad bör man göra?
Är artikeln om Alix överhuvudtaget relevant?
En fråga som vi inte riktigt har diskuterat förut. Den har legat och rört sig i mina tankar, men jag har inte riktigt kunnat formulera den fören nu.
Hur relevant är den här artikeln för spelkultur? På vilket sätt handlar det egentligen om spel? Säg att Alix hade haft sexuella fantasier om Musse Pigg istället för Sonic, hade det då platsat i Fienden?
För artikeln om Alix skiljer sig från den om Owe Boll, The Path och Limbo of the Lost, i det att de människorna på något sätt ändå har haft med spelproduktion att göra. Men vad har Alix med spel att göra egentligen? Det är en artikel om en sjuk kvinna med en fetisch. Nu råkar fetischmen ha fastnat för just Sonic, men det kunde egentligen ha varit vilken annan figur som helst.
Det borde finnas mer relevanta artikelämnen och större möjligheter än så här för ett kulturmagasin.
Och då kan jag inte hjälpa att återigen börja fundera kring intentionerna för artikeln. För det känns snarare som att man med hjälp av en kontroversiell artikel velat vara edgy och skapa uppmärksamhet kring tidningen. Och varje kommentar, så väl positiv som negativ, skapar bara mer uppmärksamhet och därmed fler sålda lösnummer. Cyniskt kanske, men vad ska jag tro?
På sätt och vis är jag också, genom min kritik, medskyldig till uppmärksamheten. En sobrande tanke.
Fick förresten ett tips om att gå in på Alix hemsida. Har inte varit där förut. Ville bara visa vad man hittar där. Dels hennes officiella respons på Fiendens besök:
As you probably already know, last summer Alix has received some journalists and photographers at her house in France. They came from Sweden to interview her about her life with Sonic. Lately it’s been confirmed that the first issue of the magazine (FIENDEN ) came out in Sweden and that Alix is making the cover ! Several sources also reported that the magazine contains about 15 pages featuring exclusive articles, interviews and photos of Alix. So, as you may have noticed, there has been lot of delay, but Alix is totaly honored and overjoyed to make a magazine cover for the first time in her life ! Becoming a Cover Girl is the most wonderful thing that ever happened in Alix’s life and It’s truly been a honor and a pleasure for her to work with Alfred Holmgrenand Tomas Gunnarsson.
Jag kan inte låta bli att undra över om huruvida hon faktiskt läst artikeln. Om ingen översatt den till franska/engelska för henne så vet hon antagligen fortfarande inte vad som står däri. Om hon fick läsa den … Frågan är hur ärad hon skulle känna sig då.
Hon hade också lagt ut mailet som Fienden skickade till henne när de presenterade sig själva. Vad säger ni om tonen i mailet, jämfört med den i artikeln?
“Dear Alix, the magazine isn’t out yet, you’re actually going to be one of the main attractions in our premiere issue, slated to be released by the end of the summer and it would be very appropriate to run a big article detailing your love for Sonic. When it comes to visiting you, this is something we’d really like to do. We are serious journalists (my dayjob is working for the biggest newspaper in Scandinavia), and we do these things all the time. We’d really like to give our readers a detailed account of what living as Sonic’s spouse is like. If we get to visit you, I can guarantee that our coverage of you will be much more extensive!”
Det här börjar bli lite utdraget nu så det känns som ett bra tillfälle att sätta punkt för min del. Jag har förklarat vad jag tycker om artikeln och vad jag tycker om ett par av dina synpunkter och hört dina svar. Det har varit en intressant diskussion även om vi tycker väldigt annorlunda.
Mina sista svar:
“Detta är min ärliga upplevelse. Blir du irriterad på det? Blir du irriterad för att jag inte delar din upplevelse över hur fint skildrande och fantastisk den är?”
Nej. Jag har redan berättat vad det är jag blir irriterad över och det vet du mycket väl. Jag kan citera det igen: “Jag är inte irriterad över att du ifrågasätter huruvida det är rätt att ge en psyksjuk människa den här typen av uppmärksamhet utan att du tror att artikeln är skriven som någon sorts freakshow.” Det handlar inte om hur artikeln är skriven, om den litterära kvaliteten av det som skrivits eller om iakttagelserna som skribenten gör – utan helt enkelt att du tror att man åkt till Frankrike för att göra narr av människan.
Men vill vi verkligen jämföra en kulturtidsskrift med nätmobbning och säga, ‘Vi är i alla fall bättre än dom?’ Har vi inte högre ambitionsnivåer än så?
Jag jämförde den inte med nätmobbning – jag påpekade att den var den raka motsatsen till all nätmobbning.
Men sedan svarar du inte på min tidigare fråga. Ser du själv några potentiella risker med att intervjua henne?
Jag kände att det kanske inte var en lysande idé att sätta hennes ansikte på tidningsomslaget när jag hade läst klart artikeln, men det är bara min åsikt. Jag har inga problem med att artikeln existerar eller hur den är skriven dock. Jag ser inte varför hon skulle ta skada av att någon skildrar hennes sida eller hur hon är som person. Jag tycker att texten ger en bra inblick i människan bakom datorskärmen och hur hårt allt näthat har tagit på henne. Och samtidigt hur och varför hon söker den sortens uppmärksamhet. Jag respekterar att du tycker annorlunda.
Men låt oss för ett ögonblick diskutera artikelns teknikaliteter. Vad har du att säga om stilgreppet? Vad tycker du om alla de extremt intima detaljerna som exponeras? Vem tycker du är artikelns huvudperson, Alix eller reportern?
Jag tror att texten skulle lämnat mig med en stor klump i magen om jag hade varit en av de som tidigare suttit och skrattat åt henne. Jag tycker det är ett regelrätt reportage som rapporterar hur hon är som person utan att förmildra eller försköna bilden. Som Tommy påpekade innan kanske du har missförstått vad ett reportage går ut på om du upprörs över att Alfreds personliga iakttagelser tar upp mycket plats. Det kändes överhuvudtaget väldigt märkligt att jämföra berättande journalistik med skönlitteratur.
Hur relevant är den här artikeln för spelkultur? På vilket sätt handlar det egentligen om spel? Säg att Alix hade haft sexuella fantasier om Musse Pigg istället för Sonic, hade det då platsat i Fienden?
Musse Pigg är huvudsakligen inte en spelfigur så jämförelsen haltar lite. Kanske om hon hade haft sexuella fantasier om Epic Mickey då. Texten handlar ju om hur en spelfigur har påverkat någons liv och sexualitet. Jag tycker att den har en lika naturlig plats i en speltidning som en text som berättar varför ett specifikt spel gjorde ett djupt intryck på artikelförfattaren. Eller ett reportage om två spelutvecklare som berättar om hur deras mest kända spel egentligen handlar om de människor de har sårat.
Frågan är då hur Fienden ska ställa sig till kritiken. Vad tycker du? Ska man ta den på allvar? Vad bör man göra?
Jag är säker på att de har läst din kritik och funderat över den. Jag vet inte om man borde “göra” något särskilt utöver det, dock. När du ställer frågan på det viset utgår den ju från att det är din åsikt och dina tankar som är rätta och riktiga. Vad man borde göra som artikelförfattare är att läsa kritiken för att förstå varför folk reagerar som de gör. Vad man gör efter det beror väl helt och hållet på om man håller med dem eller ej.
Det borde finnas mer relevanta artikelämnen och större möjligheter än så här för ett kulturmagasin.
Jag respekterar återigen att det är din åsikt. Jag håller bara inte med. Och det får du på motsatt håll också acceptera.
Jag tror också att det är dags att sätta punkt här. Jag känner också att jag har förklarat mina ståndpunkter och argumenten bakom dem. Det känns på sätt och vis som en bra punkt att avsluta på, och jag tror inte vi kommer vidare.
Men jag vill tacka för dina ärliga och nyanserade svar. Det var gott att få läsa.
Och du har helt rätt. Det har varit en intressant diskussion, men vi tycker väldigt annorlunda. Vi får helt enkelt respektera varandras åsikter i frågan och gå vidare.
Tack och ha en riktigt skön sommar.
[…] relation till Sonic the Hedgehog är som ett slag på käften, som även om det väckt en del publicistiska frågetecken tog mig med storm. När man väl lyckats smälta den sjuka historien om Alix kastas jag in i ett […]
Jag har inte läst kommentarerna ännu, men måste säga att jag backar dig 100% i frågan. Jag fick exakt samma intryck, och kom att tänka på en film jag såg där stadens barn uppmuntrade en förståndshandikappad man att äta bajs — vilket han gjorde eftersom han älskade vad han uppfattade som positiv uppmärksamhet mitt i allt hat som han vanligtvis utsatte för. Lite så, men under en mer sofistikerad mantel.
Jag vet inte om det faktum att Sonic kunde ersatts av precis vad som helst gör det värre, men egentligen har artikeln absolut ingenting att göra med tv-spel.
Tack för ditt stöd. Vi får hoppas att Fienden lyssnar och funderar …
[…] utan ork att skriva någonting under den tiden. Dels publicerade Oskar Källner en text – ett öppet brev till Fienden – i samma anda som det som jag höll på att skriva, efter att vi båda var för sig hittat […]
Ser ni länken ovanför denna kommentar? Klicka på den och läs Sebastian Åkerbergs tankar om Fienden och Alix. Ett intressant perspektiv som jag själv inte tagit upp.
Jag undrade ju i ett tidigare inlägg huruvida hon hade fått läsa artikeln före publicering, och hur ärad hon skulle känna sig när hon väl fått den översatt. Nu vet vi svaret. Hon hade inte läst den och inte gett den något slags godkännande. Åkerberg hittade hennes reaktion på twitter. Hon skriver:
Well…after translating almost all the 16 pages about me, I can definitely say that I’ve got a fucking massive roasting…. They’ve smashed my face in that’s for sure ! Feels like I’ve been beaten up with a baseball bat… I even wonder if I don’t have a few missing/broken teeth from the smack I’ve just received right now…. Man, I can almost see the stars spinning around my head! But that’s not going to stop me, and if it was the price to pay to become a cover girl I’m willing to pay it cash.
Hur var det nu. Vilken var distinktionen mellan Fiendens artikel och nätmobbarna? På vilket sätt skiljer den sig i art, och inte bara i grad?
Jag undrade varför det kom flera till mitt inlägg än vad det var som gick från mitt till ditt, efter att jag länkat till dig. 🙂
Tack för att du dirigerar lite trafik till mig. Det blev ett rejält besökshopp igår, och gissningsvis kan din hänvisning dit ha lett till en del av trafiken. Eller rättare sagt, enligt min bloggstatistik så har en ansenlig mängd besökare kommit härifrån, så det är väl mer eller mindre fastställt att du hjälpte till lite.
Gällande ditt inlägg så kan jag väl i stort sett bara upprepa det jag sade i mitt, att jag håller med dig om det mesta. Inte nödvändigtvis på så sätt att det var det som först fick mig att reagera på artikeln, men efter din argumentering så kan jag i efterhand hålla med om en hel del saker.
Mer än det: mellan dina, mina och Henriols tankar om artikeln så tror jag att vi kan utesluta att vi har “fel”. CJ mfl argumenterade riktigt bra och under en längre period satt jag mest bara och funderade på om jag missuppfattat allting eller om det faktiskt fanns någonting där som var värt att kritisera. Nu när jag har rätt ut vad jag tycker (eller åtminstone lite av det) så får jag också känslan av att vi är tillräckligt många för att man ska kunna säga att det i alla fall verkar finnas två läger. Visserligen ett stort och ett förhållandevis ganska litet, men två läger i vilket fall som helst.
Det är rätt skönt att veta.
For the record så var det inte jag som hittade Henriols Twitter, utan jag blev ditpekad när någon såg att hon hade reagerat.
Nej. Vi kan nog utesluta att vi har “fel.” Sedan är det ganska tydligt att det finns två olika läger där man tycker olika utifrån olika utgångspunkter. Vi behöver inte gå vidare in på vilka de punkterna är. Vi kanske har malt det tillräckligt ovan.
Men sedan delar jag inte din upplevelse av styrkefördelningen mellan de två lägren. Jag är inte alls säker på att det ena är stort och det andra är ganska litet. Tvärt om känns det som att de är ganska jämnstora. Jag får ständigt kontakt med nya människor som delar åsikten att artikeln var fel. Vi är faktiskt ganska många. Till och med recensenten i SvD som för övrigt var lyrisk över Fienden tyckte att just artikeln om Alix var hänsynslös.
Även andra människors blod har emellertid runnit över sidorna. De skarpa personporträtten slår över i hänsynslöshet när en av allt att döma psykiskt sjuk kvinna (som gift sig med Sonic the Hedgehog) dissekeras i ett närgånget reportage.
http://www.svd.se/kultur/speljournalistik-pa-slak-lina_6244240.svd
Så vi har inte bara inte “fel.” Vi är ganska många också.
Det är en väldigt svår etisk balansgång och inget är någonsin särskilt tydligt kring psykiskt sjuka människor. Det är svårt att säga att ingen ska göra ett mer nyanserat porträtt med en faktisk personlig intervju och visa upp henne på ett mer balanserat sätt när hela Internet redan vänt henne ut och in. Det borde ju vara en bra sak att någon ser till den faktiska människan och försöker presentera henne.
Å andra sidan visar hon tydligt en publik sida och det var alltså inte den berättelse hon skulle ha presenterat som Fienden gestaltade, det var journalistens. Bra poänger kring berättartekniken som faktiskt färgar artikeln väldigt starkt.
Oavsett om artikeln skulle ha skrivits eller inte, eller om den skulle skrivits annorlunda så har artikeln ett stort värde i vad den är och jag kan ärligt inte säga att jag någonsin sett en så intressant diskussion kring en spelartikel förut. Har en känsla av att fler journalister gjort liknande tveksamma etiska beslut i andra sammanhang och så länge Fienden begrundar diskussionen och kritiken så kan de göra något väldigt bra av tidningen.
Med tanke på din (Oskar Källners) bakgrund undrar jag hur du ställer dig till Strages artikel.
Länk:
http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/3705
Det känns som att Strage har ett ganska naivt och aningslöst förhållande till artikeln om Alix. Det är klart att han finner den fascinerande. Den är fascinerande. Den hade inte publicerats annars. Men det innebär inte att det är rätt att för den sakens skull fläka ut en ung kvinnas trasiga liv till allmän beskådning.
Men jag antar att du är mer nyfiken på de sista raderna där Strage gör en hänvisning till det kristna evighetshoppet. Jag skulle väl kalla de raderna för ”teologiskt oinformerade.” 😉
Visst är det så att det finns en slags evighetslängtan hos alla människor som tar sig uttryck på olika sätt i olika kulturer. Men om man analyserar vad Alix säger så tycks hennes längtan snarare ta sig uttryck som påminner om någon slags virtuell gnosticism. Gnosticismen är en lära som den kristna kyrkan kämpat med i årtusenden. Där kan alltså finnas en ytlig likhet med kristen tro, men som brister vid djupare granskning.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gnosticism
Dessutom är de sista raderna ganska raljant skrivna. När han börjar göra jämförelser med avvikelser som Knutby och har formuleringar som: ”Det anses dock fortfarande mer friskt att älska en hippie som spikades upp på ett kors för två tusen år sedan än att älska en blå igelkott med röda gymnastikskor.” blir det svårt att ta honom på allvar.
Han kanske verkligen tycker det här, och skriver det inte bara i ett försök att provocera. Oavsett så kan jag inte säga att jag bryr mig nämnvärt. Han får gärna tycka det om han vill.