Idag är det tanken att vi ska ta upp det spel som vi tycker levererade årets bästa historia. Just berättelser och berättande är ju något som ligger mig mycket varmt om hjärtat och även om spelmediet har mycket kvar att lära sig, så har det här året sett några riktigt intressanta experiment. Vi har t.ex. Heavy Rain, som jag visserligen inte spelat, men som fått både ros och ris för sin nästan filmiska upplevelse. Sedan har vi Alan Wake som gjort några riktiga djupdykningar in i den verklighet som annars brukar tillhöra Stephen King. Men jag vill ändå ge mitt pris till det spel som grep mig i hjärtat redan från första stund och slet med mig obönhörligt genom ett fantastiskt äventyr ända till den skruvade finalen. Jag talar så klart om Enslaved – Odyssey to the West.
Årets story: Enslaved – Odyssey to the West.
Enslaved bjuder på en vacker apokalyps. Världen är inte en radioaktiv öken, utan man börjar i en grön överväxt stad. Här finns en rikedom och känsla för detaljer. Det känns att skaparna har tyckt det var roligt att arbeta med spelet. Manuset är välarbetat och skrivet av ett riktigt proffs, författaren Alex Garland. Men det viktigaste är ändå levande karaktärer. Och det är på det här området som Enslaved levererad. Monkey spelas av Andy Serkis. De har använt samma teknik som när Serkis spelade Gollum i Sagan om Ringen-filmerna. Resultatet är slående. De rör sig, talar och har en mimik som riktiga människor. Det känns som om de lever. På riktigt! Som om det finns själ bakom polygonögonen.
Jag älskar jag dynamiken mellan Monkey och Trip. Precis som jag fängslades av det ständiga diskuterandet och gnatandet mellan Prinsen och Farah i Prince of Persia så tycker jag att det är omåttligt intressant att se hur deras relation utvecklas och förändras. Sedan kan man med rätta ha synpunkter på huruvida författarna verkligen tog chansen och drog deras relation så långt som möjligt, eller om det finns outnyttjad potential. Men även om jag rent objektivt kan se hur man skulle kunna göra det bättre så hindrar inte det Enslaved från att leverera en av mina största upplevelser detta år.
Enslaved kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta som ett av de där spelen som fångade min fantasi och inte släppte taget förrän allt var över. Läs gärna min lite lätt lyriska recension.
Missa inte de andra bloggarna:
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets story’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Aha! En som tyckte som jag! =)
Bra val såklart! Du vet att vi tycker väldigt lika i den här frågan, även om jag bara hade Enslaved som god tvåa idag.
@Niklas:
Great minds think alike.
@Familjespel:
Great minds think (almost) alike. 😉
Får fan ta och spela detta snart. Jag litar på er som säger att det är bra, inte på den där Malmer och hans fru. 😉
Mycket fokus på persondrama i år. RDR, Alan Wake, Mass Effect och Enslaved (de huvudsakliga kandidaterna verkar det som) är alla intima berättelser om en eller ett fåtal personer. Tydligen bara jag som gillar mer svepande storylines. 🙂
Börjar också känna ett visst sug efter att spela Enslaved.
Det här bloggprojektet kommer bli dyrt. Det är många titlar som dyker upp överallt som man blir sugen på 😀
Nämen, Enslaved även här på Munins skärvor i dagens kategori… Enslaved tillsammans med Singularity är två av spelen från i år som jag önskar att ta igen väldigt mycket (förutom de jag äger men som forftarande är oöppnade/ospelade, det vill säga).
@NuYu: 😉
@Micke: Ett persondrama är alltid lite enklare att hantera. För då kan man kanalisera de stora händelserna genom en eller ett fåtal personers ögon. Det gör att även stora svepande berättelser får ett fokus med emotionell kraft. Det var det som Halo Reach misslyckades med. De hade en stor svepande historia, men där fanns inga som helst känslor. Wow är ju lite annorlunda. Där finns tusentals historier, men den vars ögon man upplever det genom är ens egna. Du är din karaktär. Så det är en annan slags dynamik. Men den fungerar. Väldigt väl. (allt för väl.)
@Henke: Hehe. Jag vet vad du menar. Har själv blivit väldigt sugen på att testa RDR. Och jag gillar inte ens Westerns!
@Lunandrez: Enslaved tror jag inte du blir besviken på. Däremot blev jag lite besviken på Singularity. Alla höjer det till skyarna, men jag hade ett större antal irritationsmoment med det som sänkte min spelupplevelse betydligt. Med det sagt är Singularity en kompetent shooter. Det är alltså ett bra spel. Men det har sina störningsmoment. Det är väl som alltid frågan om vad man har överseende med. 🙂