by Oskar Källner -

Förlorade sci-fi serier: Stargate Universe

Så har jag då sett sista avsnittet av Stargate Universe. Det är med en viss känsla av vemod som jag ser eftertexterna rulla. Det var på många sätt en fantastisk serie. Eller, rättare sagt, det blev en fantastisk serie. Men tyvärr tog det över halva första säsongen innan de började finna sin väg. För några år sedan hade det inte gjort något. Det känns som om folk hade mer tålamod då. Men idag är konkurrensen om människors uppmärksamhet så hård, att några initiala dåliga avsnitt lätt dödar en tv-show. Det var det som skedde med Stargate Universe.

Jag förstår hur de tänkte. Först ville de lägga en ordentlig emotionell grund. De ville skriva mycket om karaktärer och relationer. De ville göra något annorlunda gentemot de tidigare Stargate-serierna som mer varit baserade på action, humor och nörderi. Problemet var att de genom att presentera serien som ”Grey´s anatomy in space” effektivt lyckades alienera nästan hela den trogna Stargate-publiken.

Serien förtjänar inte sitt öde. Efter första säsongens avsnitt 12, tog de sig i kragen, fokuserade mindre på karaktärsutveckling och fann en bättre balans mellan action och relationer. En bit in i säsong två hade SGU förvandlats till en helt lysande bra serie. Tråkigt att de aldrig fick tillbaka publiken. De var värda många säsonger till.

Samtidigt tycker jag att SGU avslutade sig självt med stil. Den sista scenen, som ju var tänkt att vara en säsongsavslutning, fungerar perfekt som en serieavslutning. Det var en scen som både satte punkt och samtidigt pekade på att äventyret fortsätter, där ute. I din fantasi.

Vi får lägga SGU till högen av sci-fi serier som gått i graven för tidigt. Faktum är att jag funderar på att börja skriva en ny följetong på bloggen om förlorade serier. Det saknas ju liksom inte material.

by Oskar Källner -

Recension av Drakhornet på Spektakulärt

Nu har det kommit en ny recension av Drakhornet. Det är Anna på Spektakulärt som har läst och recenserat.

Spektakulärt är en sida med fokus på nordisk SF, fantasy och skräck. Det är roligt med ett sånt “lokalt” fokus då dessa genrer lätt domineras av den anglosaxiska världen.  Så här beskriver de sig själva:

“Spektakulärts ambition är att skriva om all ny svensk science fiction-litteratur och genrefilm. Recensioner av gamla och nya böcker och filmer varvas med nyheter och tips. Fokus ligger på Sverige och Norden och den fantastik (sf, fantasy och skräck) som produceras här. Spektakulärt pris delas ut varje år i syfte att uppmärksamma svensk science fiction och genrefilm.”

Jättekul att bli uppmärksammad på Spektakulärt. Och Anna verkade gilla boken. Kolla gärna in recensionen, som du finner här, samt lite andra inlägg på deras blogg. De har mycket på gång.

by Oskar Källner -

Onsdagsretro – Wing Commander 2 (1991)

Det var sent en onsdagskväll. Jag sov över hemma hos min bästa kompis Jocke. Vi var båda datornördar, något som inte var riktigt lika coolt 1991 som det är idag. Så plockade Jocke fram ett nytt spel han ville visa mig. Det hette Wing Commander 2 – Vengeance of the Kilrathi och var en rymdsimulator. Jag hade testat Elite några år tidigare, men inte fastnat. Med WC2 var jag hopplöst fast från första ögonblicket.

Man fick strida som rymdpilot i ett galaktisk krig. Det var en brutal och stundtals hopplös kamp mot de brutala, kattlika Kilrathi. Något jag fascinerades av var att man faktiskt kunde misslyckas med ett uppdrag, men ändå fortsätta med spelet. Man kunde komma tillbaka till sitt moderskepp, sönderskjuten och blodig, men ändå få landa utan att få Game Over.

Det kunde till och med gå så illa att man fick skjuta ut sig. Om man hade tur var det Confederationen som plockade upp dig, och inte Kilrathi. Var det ConFed så var det bara att fortsätta. Men de misslyckade uppdragen påverkade i sin tur vad som hände med historien och kunde ta en som spelare in i andra grenar av uppdragsträdet där man fick allt svårare att överleva.

Mellan varje uppdrag fick man följa med i en rymdsåpa. Ibland pratade man med vissa personer, andra gånger visades bara mellanspel. Man fick lära känna ett stort antal karaktärer och följa deras öden. Faktum är att detta är kusligt likt den spelmekanik som man fortfarande kan se i moderna spel som t.ex. Mass Effect. Men det visar väl bara att WC-serien var långt före sin tid, både med den sociala aspekten, och med att ens handlingar kunde ha långtgående konsekvenser.

Jag minns hur vi satt där och försökte komma underfund med kontrollerna. Han hade ingen joystick, utan vi styrde med musen. Det var svårt, men efter ett tag fick man in känslan och vi sköt kilrathiskepp åt höger och vänster. Uppdragen var varierande, och man flög många olika skepp. Ibland var det spaningsuppdrag, med små lätta Ferrets, ibland var det bombningar av fiendens modersskepp, då flög man tunga torpedlastade Broadswords.

Men Jocke hade en överraskning. Plötsligt plockade han fram några disketter med ett speechpack. Vi installerade, och plötsligt pratade karaktärerna, både över radion i cockpiten, och i vissa mellansekvenser. Vi var helt hänförda över hur häftigt det var! Kom ihåg, detta var 1991, många, långa år innan mp3. Enda ljudet på datorer då var i Wav-format, och den enda musik som fanns var MOD-filer.

Något år senare fick jag tag i WC1. Även det var ett riktigt bra spel, men det var WC2 som först vann mitt hjärta. Tills dess WC3 kom några år senare och fullständigt golvade mig. Men det är en annan historia.

by Oskar Källner -

Bakom kulisserna hos Bilbo

Efter att Peter Jackson avslutade filmatiseringen av Ringentrilogin så var det många som trodde att han direkt skulle gripa sig an Bilbo. Men tydligen var Jackson lite trött på Midgård efter så många år i dess skogar och projektet gick från den ena regissören till den andra. Ett tag spreds till och med ryktet att filmen var död. Men så några år senare steg Jackson in igen och tog tillbaka filmen. Tack Jackson! 🙂

Här följer 10 min av material från bakom kulisserna hos Bilbo. Håll till godo.

by Oskar Källner -

Game of Thrones avsnitt fyra

Tittade på fjärde avsnittet av ”Game of Thrones igår”. Serien var redan bra, men nu blir det ännu bättre. De har sänkt tempot ytterligare och ger mer tid åt karaktärsutveckling, samt att presentera världen och dess historia. På så sätt växer serien och berättelsen får kött på benen.

Jag förstår att de var tvungna att starta serien hastigt, för att komma igång med den komplicerade handlingens alla trådar. Men jag hoppas att de nu behåller det här lite lugnare tempot, för det är i samtalen, intrigerna och karaktärsdaningen som den här serien verkligen kommer till rätta.

Man kan göra en enkelt jämförelse med andra fantasyserier. För ett tag sedan gick ju ”The Legend of the Seeker” på tv. Den var ju baserad på Terry Goodkinds ”Sword of Truth”-böcker. Den var stundtals underhållande, men man kan inte anklaga den för kvalité. Istället för ett djupare grepp så gjorde de i princip en Xena 2010. Inte fel i sig. Ibland vill man bara ha lite campy fantasy med mycket aktion och lite hjärna. Men TLOTS kommer aldrig att bli en klassiker. Det har däremot GoT potential att bli, beroende på hur de sköter sina kort.

Även det sexuella tycker jag att de sköter mycket mer smakfullt. Nu handlar det bara om karaktärsutveckling. Inga nakenchocker längre bara för sakens skull. Skönt, för annars hade det blivit billigt.

Det enda jag önskar vore lite fler ”transportscener” där de reser. Man förstår av de olika hus karaktärerna vistas i att de har rest, ibland flera mil. Men ändå får man inte se dem till hästrygg speciellt ofta, så man får inte riktigt känslan för avståndet, eller av den tid som flyr. Det blir lite för mycket hoppande, en scen här, en scen där, och det kan vara både mil och veckor mellan dem. Ändå förväntas man som tittare räkna ut det själv. Men det är ett mindre problem och inget som förstör serien. Ser fram mot nästa del.

by Oskar Källner -

Final Fantasy XIII – Några första intryck

Nu vet jag att jag ligger ungefär ett år efter alla andra. Men förra våren spelade jag FFXII, inte FFXIII. Fick dock låna XIII för ett tag sedan av en kompis och för några dagar sedan satte jag tänderna i det. Jag hade ju hört ganska mycket snack från folk som var besvikna och snackade ner det. De sa att allt bara var en enda lång korridor, att man bara trycker på A-knappen de första 20 timmarna, att storyn sög, att stridssystemet var helt trasigt… osv.

Jag bara undrar, vad är det de klagar över? Nu har jag spelat 11 timmar, och jag bara njuter. Visst är det sant att det är linjärt. Men alla spel behöver inte vara sandlådespel. FFX var också linjärt, och jag älskade det också. Det känns väldigt mycket som en fråga om tycke och smak.

Som vanligt med ett FF-spel älskar jag universumet. Och även om storyn inte riktigt har tagit fart ännu, så är jag så glatt förundrad över den knäppa japanska estetiken, och alla hintar som ges om en mycket större värld, att jag är fast.

Sedan är det sant att det finns vissa aspekter av stridssystemet som man kan ställa sig frågande inför. Jag förstår att Square Enix ville automatisera mer än i FFX, där man fick styra varje detalj av striderna, vilket var mycket roligt, men också väldigt tidsprövande. De testade med ett system i FFXII som visserligen var intressant, men inte riktigt nådde hela vägen fram. Problemet med FFXII var att man efter ett tag lyckades programmera den perfekta stridsstrategin, varefter man aldrig behövde göra något. Ens gubbar stred så effektivt automatiskt och tog ner de största bossar utan någon hjälp alls.

Inför FFXIII har de i alla fall försökt att tackla problemet från ett nytt perspektiv. Jag tycker det är uppfriskande med att ha flera olika stridsparadigm att välja mellan. Det blir alltid en intressant jakt på att finna den ultimata kombinationen för att göra sig av med fienden så fort som möjligt.

Och de som bara trycker på A-de första 20 timmarna måste vara mycket bättre spelare än mig. Utan att byta paradigm då och då, samt att manuellt ge vissa order så skulle jag ha dött ett dussin gånger. Speciellt när det kommer till bossarna. Den första riktigt tuffa boss man möter är (enligt min mening) Aster Protoflorian, en stor blomstersköldpadda. Jag fick kämpa för glatta livet för att överleva. Den fighten vinner man knappast genom att trycka på A.

Än så länge har jag bara haft roligt. Och om spelet fortsätter så här, och ständigt expanderar, och jag inte stöter på något som är bra mycket mer trasigt, så kommer jag med all sannolikhet att fortsätta ha roligt. Och förresten, jag tycker det är grymt fräscht att äntligen ha en tjej i huvudrollen. Go Lightning!

by Oskar Källner -

Elder Scrolls V – Skyrim – Ser sanslöst bra ut

Jag har alltid gillat Bethesda. Redan 1994 när jag spelade deras Elder Scrolls: Arena, så visste jag att det här var början på något mycket speciellt. Två år senare släpptes Daggerfall, men jag fastnade aldrig för det, så som jag gjorde med Arena. Det var helt enkelt alldeles för buggigt. Men inför Elder Scrolls III: Morrowind kände jag mig väldigt peppad, och när det släpptes 2002  blev jag inte besviken.

Morrowind är en av  mina absolut största rollspelsupplevelser. Det fanns lager, på lager, på lager att upptäcka och utforska i denna makalösa värld. Bethesda hade byggt världens största sandlåda, och jag fick busa runt i den.  Där fanns tusentals quests, intressanta karaktärer, och en frihet som var makalös.

Morrowind som det såg ut 2002. Helt bländande vackert!

Och jag älskade all den  mytologi de bakat in! Eller bara det faktum att det fanns hundratals böcker i spelet, som expanderade världen ytterligare. Jag kunde spendera timmar bara med att läsa. I denna underbara värld gick jag på äventyr och efter oräkneliga timmar hade jag klarat spelet, samt expansionerna, och besegrat både gudar och monster.

När så del fyra, Oblivion kom 2006 så borde jag ha varit pepp. Men jag testade det, och fastnade liksom aldrig. Jag vet inte riktigt vad det var. Antagligen en kombination av flera olika faktorer. Långa laddningstider, konstlat användargränssnitt, en i mina ögon ganska ful grafik, och en story som aldrig verkade ta fart. Så det blev inget mellan mig och Oblivion.

Men nu är Elder Scroll V: Skyrim på gång, och det ser helt fantastiskt ut! Jag är återigen hur peppad som helst! Förhoppningsvis når det upp till samma nivå som Morrowind, och jag skall ännu en gång få ge mig ut på äventyr. Och så innehåller det ju drakar. Man bara måste ju älska drakar.  Spelet släpps, om planerna håller, den 11 November i år.

by Oskar Källner -

Winter is coming

Det är väl ingen som har missat att George RR Martins stora fantasyepos ”A song of ice and fire” har blivit TV-serie på HBO. Serien heter ”Game of Thrones” och verkar vara en fantasy som snarare är inriktad på politiska intriger än stora episka quests.

Nu har jag sett de första tre avsnitten, och jag är imponerad. Jag har inte läst böckerna, men det är många som höjt dem till skyarna, så förväntningarna var förhållandevis höga. Dessutom såg de trailers som HBO släppt väldigt bra ut, vilket ökade peppen ytterligare. Ändå blir jag inte besviken, utan jag tycker nog att serien är precis så bra som man vågade hoppas.

Det är genomgående mycket duktiga skådisar, Sean Bean och Peter Dinklage för att nämna några. Även barnskådespelarna är över lag mycket bra, vilket inte alltid är lätt att få till. Dessutom har de arbetat mycket med att få till olika miljöer och färgteman, beroende på var i världen karaktärerna är. Det är stor skillnad mellan den bistra, kalla norden, de varma sandfärgerna nere i huvudstaden eller de gröna slätterna på andra sidan havet.

Serien börjar i ett rasande tempo. Redan i första avsnittet introduceras man till väldigt många karaktärer. Det är på gränsen till för många. Men som tur är så sänks tempot en aning i andra och tredje och man börjar pussla ihop landets politiska och kulturella struktur, samt vilka tidigare händelser och krig som har lett upp till den nuvarande situationen.

Jag har redan börjat få några favoritkaraktärer. Sedan finns det de man älskar att hata. Men oavsett vilken känsla som lockas fram, så är det ändå imponerande hur väl de lyckats.

Något som jag störde mig på i första avsnittet var den överdrivna nakenheten. I USA får det inte visas någon som helst naket på tv. Förutom på kabeltv. Just därför brukar en del kabeltvserier visa extra mycket naket, bara för att de kan. Det blir alltför ofta en cynisk sexuell objektifiering av kvinnokroppen. Jag har inget emot naket, eller sexuella situationer, men då bör det vara en integrerad del av historien, inte något som slängts in bara för att få fler tittare. Efter första avsnittet var jag rädd för att Game of Thrones skulle falla i den fällan, men efter tre avsnitt kan jag lugnt konstatera att det som varit med verkligen har varit invävt i själva historien. Det är bra, både för att det skapare bättre karaktärer, och för att det inte känns lika billigt.

Game of Thrones har alla chanser att bli något av det bästa på tv under 2011. Det ska bli spännande att följa alla dessa Starks, Lannisters och Targaryens i kampen om tronen.

by Oskar Källner -

Vinn ett exemplar av Drakhornet!

Vinn ett exemplar av Drakhornet! Tillsammans med podcasten Spelfokus är jag glad över att kunna presentera en liten tävling. Den som gissar hur många pennor jag har i mitt cylinderformade pennskrin vinner ett exemplar av Drakhornet!

För mer detaljer som kan hjälpa dig att räkna ut hur många pennor det skulle kunna vara, lyssna på podcasten Spelfokus: Religion och spel. Mer information om tävlingen finns på slutet.

Du deltar genom att lämna din gissning/beräkning i kommentarsfältet hos Spelfokus. Vi vill ha ditt bidrag senast den 10 Juni 2011.

Lycka till!

by Oskar Källner -

Onsdagsretro – Monkey Island 2 (1991)

Jag kan fortfarande minnas doften av min pappas kontor. Under några år drev han eget företag och hade ett kontor nere på stan. Det luktade väldigt speciellt, av gummi och kemikalier, kanske var det från däckverkstaden i samma kvarter. På jobbet hade pappa en 486:a, vilket var oerhört mycket kraftfullare än den gamla 386:a som vi hade hemma. Vissa spel fungerade helt enkelt inte hemma. Samtidigt kunde jag inte sitta och spela hur mycket som helst på jobbet, så jag fick välja ett spel. Jag valde Monkey Island 2.

Monkey Island 2 var det första jag spelade från LucasArts. Loom som jag nämnde för någon vecka sedan spelade jag strax efteråt. Det var kanske tack vare Sierra Online som jag upptäckte äventyrsspelen, men det var LucasArts som tog dem till gränsen och bortom.

Jag drogs in i ett fantastiskt äventyr bland galna pirater, halvblinda kartmakare och flygande hundar. Aldrig har väl det mytomspunna Karibien varit så vacker, aldrig har väl pusslen varit så utmanande, och spelets karaktärer så vansinnigt knäppa. Grafiken var direkt vacker, tänk att man kunde göra så mycket med pixlar, och dialogerna var helt underbart sjuk.

Detta var långt innan internet, så det fanns ingen walkthrough att tillgå. Istället kom jag tillbaka till jobbet, vecka efter vecka och spelade några timmar när pappa kunde undvara datorn. Istället fick man prata med sina klasskompisar, som spelade samma spel, och diskutera nya lösningar. Det var alltid någon av oss som hade upptäckt något nytt, och vi tipsade varandra. Till slut, när jag väl löste spelet, var det en gemensam ansträngning av hela vårt datagäng. Det var en slags gemenskap som jag ibland kan sakna, men var sak har sin tid.

Förra året spelade jag igenom både ettan och tvåan igen. På min telefon. Helt otroligt vad tiderna har förändrats. Då kunde jag bara spela det på pappa supermaskin på jobbet. Idag kan jag köra det i en emulator på min telefon. Spelen var fortfarande riktigt bra, och dialogen hade inte blivit sämre, utan tvärt om bättre med tiden. Det är faktiskt imponerande.

Monkey Island 2 är en klassiker som håller i längden. Därför är det egentligen inte konstigt, men väldigt kul, att de gjorde nya HD versioner av ettan och tvåan för något år sedan. Nu har jag inte kört dem, men jag undrar om humorn verkligen är densamma utan pixlarna. Det kanske fungerar … men jag gillar pixlar.

by Oskar Källner -

Battle Los Angeles – Invasionen möter motstånd

Det är som sagt inne med invasionsfilmer nu. Elaka rymdvarelser kommer för att kolonisera vår planet och radera ut den mänskliga rasen. Den senaste är World Invasion: Battle Los Angeles. Ett stort antal meteorer kraschlandar i havet utanför några av världens största städer. Dock förstår man att något är fel, då meteorerna både har justerat sina banor, samt bromsat in, innan de landade.

Världen över mobiliseras militära krafter. Man får följa några US Marines som ingår i den stora kraftansamlingen för att försvara Los Angeles. Känns lite som Black Hawk Down, fast inte riktigt lika bra, och med rymdvarelser istället.

Men det finns ett antal saker som filmen lyckas med. Till en början finns där faktiskt en grundläggande känsla av realism. Marinsoldaterna beter sig som man kan vänta sig att marinsoldater faktiskt gör, med sin träning och med all sin mänsklighet. De använder sig av taktik och utrustning som känns autentisk. På samma sätt känns slagfältet realistiskt. I ena sekunden kan de promenera nedför en öde gata, i nästa pressar de sig bakom några soptunnor medan fiendens eld haglar omkring dem.

Sedan känner man faktiskt för karaktärerna. Det var något som Skyline totalt misslyckades med. Även om många karaktärer i Battle Los Angeles (BLA) är stereotypa (en afrikan, en asiat, en tjej, en tuff, en rädd, en rookie, en ärrad gammal ledare, osv.) så känner man ändå för dem. Och det är livsviktigt. För om man inte känner för karaktärerna så betyder all aktion, och all fara de måste överleva, ingenting. Det innebär inte att dialogerna är välskrivna. Vissa bitar är bra medan man vid andra delar undrar varför de inte redigerades bort redan på manusstadiet. Men som helhet fungerar det ändå, man får bara stänga av hjärnan lite och ha kul.

Rymdvarelserna är över lag ganska bra gjorda. De är inte på långa vägar lika coola som i Skyline, men det vore inte heller speciellt realistiskt, så jag tror att de gjort en bra avvägning. Men det är klart att man undrar hur det kommer sig att fienden är så svårdödad i början, men faller som käglor under den desperata slutstriden. Men det är ett problem många aktionfilmer har, först gör man fienden nästan ostoppbar, sedan dödar man dem i drivor. (Verhoevens Starship Troopers någon?).

Man undrar också varför amerikanarna inte bara atombombar fienden. Det hade löst problemet ganska snabbt. Men det är klart, då hade många civila strykt med, och så hade man ju inte fått visa upp sitt amerikanska hjältemod,  och då hade det inte blivit mycket till film. 😉

BLA har ju förtiteln ”World Invasion.” Det får en ju får en att undra huruvida de tänker göra fler filmer i samma universum. Det vore faktiskt ganska roligt. Tänk er en serie filmer från jordens olika hörn, där olika nationer tampas med utomjordingarna på olika sätt och lyckas, eller misslyckas, med att stoppa dem. Det vore riktigt kul.

BLA är inte en fantastisk film, den har sina svaga punkter, men den är inte dålig heller, sina amerikanska stereotyper till trots. Man kan sitta och kritisera sönder hela filmen, eller man kan slappna av och bara ha roligt. Jag lämnade filmen med ett leende.

by Oskar Källner -

V – Invasionen närmar sig

Det är som sagt inne med rymdinvasioner. I förra veckan skrev jag om Skyline, en b-film med a-effekter. Nu måste jag skriva några ord om den nya V-serien. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska göra med den!

När det ryktades att de skulle göra en remake på den gamla kultklassikern V så blev jag riktigt upprymd. Med goda erfarenheter från hur Battlestar Galactica hade förvaltat arvet och gått vidare, så såg jag fram mot en ny riktigt bra scifiserie. Och mina böner verkade bli bönhörda. För de första fyra avsnitten var grymt bra!

Men sedan hände något. Säsong ett var väldigt ojämn. Vissa avsnitt var riktigt bra, andra drogs med stora problem, framför allt i tempot som ibland saktade ner till kryphastighet. Säsong två, vars sista avsnitt jag såg häromdagen, har haft samma problem.

Men det är inte enda problemet de har. För att man ska identifiera sig och känna med en protagonist så vill läsaren/tittaren/spelaren känna att karaktären i fråga är smart och kompetent. Då kan läsaren själv känna sig smart när protagonisten gör något riktigt bra och man belönar sig själv med positiva känslor. Det kanske låter konstigt, men det är så det fungerar. Man vill ha historier med intelligenta människor som strider mot oändligt svåra odds, och ändå vinner, eller förlorar, men ändå gör det smart.

Det känns lite konstigt när de enda som känns kompetenta, smarta och målmedvetna, är rymdvarelserna. Anna och hennes lakejer är helt underbara. Motståndsrörelsen känns rörig, oorganiserad, ofokuserad och för att vara helt ärlig, ganska gnällig. För inte är det meningen att man ska börja heja på ödlorna?

Sedan finns det också strukturella problem. Man förväntar sig, i avsnitt efter avsnitt, en emotionell payoff, när motståndsrörelsen äntligen får till det. Men det händer liksom inte. Saker och ting sjabblas bort, ofta i onödan. Istället för att ta historien till nästa nivå, och öka spänningen, så sjunker det ständigt tillbaka till ett slags status que. I alla fall till sista avsnittet i säsong 2, då händer mycket. Nästan för mycket.

Jag tror en delförklaring är att de fokuserat på fel karaktärer. Det finns gott om potential i serien, men vissa val känns helt enkelt inte trovärdiga. Men med en omfokusering och lite vassare manus så skulle V åter kunna leva upp till den fantastiska premiss som etablerades under de första fyra avsnitten.

Missförstå mig rätt. V är inte en dålig serie. Den är klart värd att se. Men den kunde vara så mycket bättre, och det är frustrerande att se hur många chanser de missar. Hoppas de fixar till misstagen till säsong tre. Och att det inte är för sent. Stargate Universe fixade ju till sina initiala misstag från säsong ett och gjorde en briljant säsong två. De gick från att vara mediokert till en av de bästa scifiserierna på länge. Men det var för sent. Serien kapades ändå. Får hoppas att V inte röner samma öde.