by Oskar Källner -

Tankar: Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 1

Så har jag till slut gått på bio och sett den senaste Harry Potter filmen. Den var bra. Låt mig börja med att säga det, så jag kan få det ur världen.  Jag gillade t.ex. hur de lyckades förmedla huvudkaraktärernas ensamhet och utsatthet. Det är ännu mer påtagligt i boken, men de gjorde ett bra jobb.

Det var ju en del kontrovers över att sista filmen delades upp i två delar. Personligen tycker jag att det var ett smart drag. Uppdelningen har inget att göra med, som vissa påstår, att de vill tjäna mer pengar. Inte heller är det för att vara snälla, för att vi ska få suga längre på karamellen. Man måste helt enkelt göra så här för att storyn ska fungera.

I de föregående böckerna vimlade det av sidotrådar. Utöver den stora huvudtråden kunde man följa med på alla möjliga små äventyr, som egentligen inte var nödvändiga, men som förgyllde upplevelsen och gjorde Hogwarts med omgivningar mer levande. Vid filmatiseringarna togs nästan alla dessa sidotrådar bort. Det är inget konstigt. Så måste man göra. Ska man ha med varenda liten händelse så räcker inte långfilmsformatet, då måste man göra en tv-serie.

Men till skillnad från tidigare böcker har Dödsrelikerna inte så många småtrådar. Tvärt om är den väldigt fokuserad på sin huvudtråd där Harry, Ron och Hermonie försöker finna och oskadliggöra Voldemorts Horrokruxer. Det fanns inte mycket för manusförfattarna att plocka bort.  För att göra en begriplig film var man alltså tvungna att utvidga speltiden.

Frågan är ju, som alltid, vad ska strykas och vad som ska med. Har de gjort rätt val? Både ja och nej, enligt min mening. De har strykt mycket relationella bitar, tankar, grubblerier, små händelser, bikaraktärer och krångligheter. Och det är delvis en styrka. Något som jag störde mig på i boken var nämligen Rowlings tendens till att fastna i långa,  (onödigt) invecklade resonemang och logiska kullerbyttor. Dessa är nedslipade till ett absolut minimum, vilket ger historien en helt annan spänst och drivkraft.

Åh andra sidan kapade de bort det som jag personligen betraktar som själva bokens kärna. Deathly Hallows handlar för mig om förlorad och återupprättad tro. I början är Harry en Dumbledores man. Han är redo att utföra hans uppdrag och jaga reda på och förstöra horrokruxerna. Men efter ett tag sviktar hans tro, och ju mer han läser i Rita Skeeters bok, ju mer misströstar han. Till slut tappar han helt tron på Dumbledore och börjar istället jaga efter Dödsrelikerna. Han vill ha relikernas makt, göra den till sin egen. Men efter en rad av händelser vilket kulminerar när han står och gräver Dobbys grav, så fattar han ett beslut och förs tillbaka till sin förtröstan. Men den här gången är det inte en barnsligt naiv tro, utan en vuxen tro, som tvingats mogna genom lidande och smärta. Detta är Harrys inre resa.

Hela denna tråd är bortkapad! Ron nämner någon gång att han hade förväntat sig mer från Dumbledore, men denna kommentar är enbart kopplad till hans egen inre resa. Ron går igenom en svår period där han sviker sina vänner för att sedan komma tillbaka och konfrontera sina demoner. Annars talas det knappt om Dumbledores ”tystnad” i hela filmen.

Istället fokuserar filmen på trions inbördes relationer och deras aktionfyllda kamp mot Voldemorts anhang. Inget fel på det. Jag tycker de gör ett bra jobb av att gestalta en trollkarlsvärld styrd av dödsätare. Man får nazi-vibbar mer än en gång. Jag tycker bara det är tråkigt att de såg sig tvungna att eliminera Harrys inre resa. Utan den får filmen, i alla fall för mig, inte alls samma relevans. Det är ju först när Harry har anlänt i andra änden av sin egen dödsskuggas dal som han också kan fullfölja Dumbledores vilja och omfamna sitt öde.

Vi får se hur de kan lösa det här med Harrys resa i sista delen. Jag vet inte hur de ska lyckas pussla in det. För det ska ju egentligen redan ha skett. Men de kanske lyckas trots allt. Rowling är ju faktiskt med och håller sin hand över filmproduktionen. Kanske har de bara flyttat om det lite. Hoppas kan man i alla fall.

författande
by Oskar Källner -

Författande: Nya manuset klart

Igår skrev jag de sista raderna i bokens sista scen. Nu är den klar. Eller rättare sagt, nu är den första BETA-version klart.

Det finns fortfarande mycket arbete att göra. Den har redan genomgått en språklig och scenstrukturell revidering. Nu ska jag gå igenom hela boken och göra en så kallad “line-edit.” Det innebär att man försöker kapa bort så mycket onödig text som möjligt. Att man kritiskt granskar varje grupp med meningar, för att se om man kan kapa ord, eller hela stycken.

Man gör en “line-edit” för att snabba upp språket och få en mindre pratig stil. Vissa författare menar att man ska skala bort så mycket som 10%. Jag tror inte att jag kommer att klara det. Texten har redan reviderats och slimmats flera gånger och det får inte bli så spartanskt att man förlorar meningsbärande innehåll.

Samtidigt håller jag på och kollar med framsidans illustration. Utan att säga för mycket så händer det grejer. Känns väldigt spännande. 🙂

Jag tror att boken kommer att finnas ut till försäljning någon gång under våren. Förhoppningsvis under mars månad. Men vi får se vad tiden lider och vilka möjligheter som öppnar sig.

författande
by Oskar Källner -

Författande: Vad ska boken heta?

Skrivandet börjar närma sig sitt slut. Jag har fortfarande revideringar kvar att göra. Jag kom så sent som idag på en ny idé jag bara måste implementera. Det kommer att styrka huvudstoryn något grymt, men samtidigt måste flera scener skrivas om. Ändå känns det som att jag kan se horisonten.

Snart är det klart. Eller klart och klart. Det finns många författare som säger – och jag tror att de har rätt –  att man slutför aldrig en bok, till slut överger man den.

Men vad ska babyn… nej förlåt, jag menar så klart boken heta? Jag har hela tiden haft ett arbetsnamn. Men då jag fick klyva boken i två och strukturera om historien så hamnade arbetsnamnet på del två. Frågan är vad jag ska kalla del ett. Jag har några alternativ. En av dem är min klara favorit. Men jag säger inte vilken.

Jag skulle nämligen vilja ha lite hjälp med att välja en bra titel. Det är inte alltid lätt att göra det själv. Man är liksom för nära sitt arbete.  Jag har fyra alternativ än så länge:

  • Drakhornet
  • Dryadens kyss
  • Arvingen
  • Bäckahästen

Till höger har ni möjlighet att rösta på den som ni tyckte var bäst. Kommentera gärna också. Huvudsaken är att jag ser vilka som funkar och vilka som inte funkar.  Jag är även öppen för förslag. (Kan vara svårt utan att ha läst manus, men ändå.)

Det är nämligen inte helt lätt att fixa en bra titel till en fantasy, det är alltid en balans mellan det riviga och det klyschiga. (Som hela genren i sig skulle man kunna säga, om man var lite elak, vilket jag inte är, så det säger jag inte. 😉 )

Det finns otaliga exempel på titlar där man undrar vad förläggarna egentligen tänkte på. För det är ofta förläggarna och inte författaren som slutligen bestämmer titeln. Klyschorna står som spö i backen. Men samtidigt som det inte får bli klyschigt så måste ändå titeln ringa “fantasy” i öronen på prospektiva köpare. Därför kan inte boken heta vad som helst. Skulle jag kalla den för “Din olidliga närvaros lättnad,” skulle alla tro att det var en Twilight ripoff, eller i värsta fall en Harlequin. 😀

Det finns även generatorer för fantasytitlar. Som den här. Väldigt roligt, men inte speciellt användbart.

Så snälla lägg din röst, och hjälp mig sortera bland alternativen.

författande
by Oskar Källner -

Författande: Spännande tider.

Jag har inte spelat så mycket senaste veckorna. Det är för att jag lägger nästan all ledig tid på min andra stora passion, skrivandet. Jag håller på och skriver på en fantasyserie förlagd till det tidiga 1800-talets Sverige. Mer exakt börjar historien 1809 när Sverige precis har förlorat Finland, hela riket står inför kollaps och kungen avsätts.

Mitt i natten, under mystiska omständigheter, förs Erik Mariasson, en ugn stallpojke, ut från Stockholm. Han vet inte riktig vad som händer. Men han förstår att han inte har något annat val än att fly. Han hamnar hos Kyrkoherde Kloo uppe i ett litet brukssamhälle i Kilsbergen. Snart får han nya vänner, och nya fiender. Där bor också Hanna som ska giftas bort med en tre gånger så gammal man. Hon söker sin frihet, men vet att priset kommer bli högt. Samtidigt är de är inte ensamma. Det finns varelser i skogen, och alla är inte vänligt inställda. Snart är Erik och Hanna indragna i en kamp på liv och död med krafter de inte riktigt förstår.

Mitt första manus var klart för lite mer än ett år sedan. Men det är verkligen en ödmjukande (för att inte säga förkrossande) process att skicka in till förlag efter förlag, och bara få refuseringsbrev tillbaka. De flesta breven var bara de vanliga standardformuleringarna. ”Vi måste tyvärr meddela att ditt manus inte passar in i vår utgivning för tillfället.” Men det var några som faktiskt skrev personliga brev med lite konstruktiv kritik.

Jag förstod till slut att boken hade två problem. Den var för lång, och för komplicerad. Jag tyckte själv inte det. För den var på 150 000 ord, ganska exakt samma storlek som Tolkiens ”Sagan om kungens återkomst.” Men när jag grunnade på det lite mer så insåg jag att Tolkien inte skrev för tonåringar, utan för vuxna. En vanlig bok för den yngre publiken ligger på mellan 90 000 till 100 000 ord. Det är t.ex. ganska exakt längden på den första Harry Potter boken.

Sedan analyserade jag berättarstrukturen. Det är inte lätt att ta ett kliv tillbaka och skärskåda sitt eget manus. Men jag var tvungen. Då insåg jag att jag hade ungefär sex olika trådar i berättelsen. Alla var inte parallella med varandra. Vissa påbörjades när andra avslutades. Men det var ändå för mycket. Jag hade helt enkelt, som tydligen ofta händer när man skriver sin första bok, blivit överexalterad och försökt klämma in alla idéer på en gång. Men så fick jag en kommentar av min pappa (som trots att han egentligen inte gillar fantasy ändå läst manuset).

”Men om den är för lång. Kan du inte dela den? Det händer ju en hel del där i mitten.”

Jag insåg att han hade rätt. Det fanns nog med material för att kunna konstruera ett nytt slut i mitten. Då kunde man dessutom på ett bättre sätt knyta ihop de första trådarna, utan att förändra utgångspunkten för del två. Jag hade redan en skön, lätt psykotisk, antagonist i första delen. Så det var inga problem att bygga historien mot ett klimax . Allt jag behövde göra var att förstärka min antagonists karaktärsdrag och ge hans historia mer utrymme.

Så nu är mitt gamla manus uppdelat i två. Av de sex gamla historietrådarna har de båda manusen fått tre var. Det blev en hel del plockande med scener, och en rejäl revidering av hela texten för att få allt att hänga ihop. Men det fungerar. Och det känns som att del ett blir en mycket starkare bok.

Och den är mindre. Jag är inte riktigt klar än. Men jag tror att jag landar på 90 000 ord. Perfekt för en tonårsfantasy.

by Oskar Källner -

Därför är Star Wars fantasy

Science Fiction och Fantasy är två av mina  favoritgenrer. Det gäller både film, böcker och dataspel. Men ibland är det svårt att se vilken kategori en produkt tillhör. Vad jag tänkt göra i den här artikeln är att förklara varför jag anser att Star Wars är fantasy snarare än en science fiction.

Det är väldigt svårt att definiera vad som specificerar science fiction som genre. Det beror på att genren är så oändligt mångfasetterad, och för varje definition man lägger fram så kan man alltid finna undantag. En ganska primitiv men ändå intuitiv definition skulle kunna vara, att science fiction handlar om rymdskepp, laserpistoler, rymdvarelser och sånt där, ofta i en hyfsat avlägsen framtid.

I kontrast skulle man kunna säga att fantasy handlar om drakar, alver, orcher, förtrollade svärd, magiska djur, och trollkarlar med höga hattar. Detta stämmer självklart inte alltid. Egentligen är dessa båda definitioner väldigt begränsande då de misslyckas med att ta in vidden av vad science fiction och fantasy kan vara. Det finns också många genreöverskridande verk. Star Wars har t.ex. inga orcher, alver eller drakar. Ändå vill jag påstå att det är fantasy. Bara det att historien är uppklädd i science fiction kostym.

För min del så handlar skiljelinjen mellan genrerna snarare om var de har sina rötter. Science fiction för mig är ”vad skulle hända om…”-historier. Fokus ligger alltså på att utifrån kända premisser bygga upp en värld/miljö där man på ett trovärdigt sätt kan berätta en historia. Det kan alltså inte bara vara vilda fantasier utan någon som helst bas i vad man skulle kunna kalla för ”trovärdiga” vetenskapliga resonemang. Detta går tillbaka hela vägen till science fictionens urfäder.

När jag gick på mellanstadiet slukade jag allt som fanns på svenska av Jules Verne. Den gamle 1800-tals författaren fascinerade mig. Nästan hundra år innan atomubåten skrev han om Kapten Nemo och hans ubåt Nautilus.

Verne var en man som ständigt frågade sig ”Vad skulle hända om…”

  • Man försökte skjuta människor till månen i en kanonkula, och skrev ”Från jorden till månen”
  • Jorden var ihålig och man sände en expedition ner i en vulkan, och skrev ”Till jordens medelpunkt.”
  • En lite excentrisk rikeman fick för sig för att ta sig runt jorden med alla 1800-talets nya moderna transportmedel, och skrev ”Jorden runt på 80 dagar.”
  • En stor industripamp fick för sig att bygga en utopisk, flytande stad på en mekanisk ö och lät den kryssa runt världshaven, långt från världens lidande, och skrev ”Maskin-ön.”

Jules Verne var alltid noggrann med att utgå från sin tids främsta vetenskapliga forskning när han byggde basen för sina böcker. Om han inte hade tillräckligt med vetenskapliga rön så konstruerade han en egen fiktiv vetenskap, baserad på spekulationer, som var så väl kamouflerad att man knappt märkte det. Det ryktas att när han läste sin kollega och konkurrent H G Wells stora roman ”Världarnas Krig” så lär han ha utbrustit, ”Men kära hjärtanes, han hittar ju på!”


Man skulle med andra ord kunna säga att renlärig Science Fiction är en beskrivning av sådant som faktiskt skulle kunna bli verklighet. Här finns nya världar, och nya sätt att tänka. Här finns nya teknologier och man utforskar deras sociologiska effekter. Däremot finns inget av vad vi skulle kunna kalla för paranormala faktorer, även om, som Arthur C Clarke sa, tillräckligt avancerad teknologi är oigenkännlig från magi. I sin rena form anser jag att science fiction är den genre som bäst av alla kan visa oss hur oändligt märkligt och mäktigt vår universum är skapat. Science Fiction kan som ingen annan genre ge oss en hissnande känsla av alienering, i vår egen verklighet.

När vi kommer till fantasy, så anser jag att den genren hämtar sin kraft ur en annan källa. Fantasy är ett modernt återberättande och en vidareutveckling av antik mytologi, medeltida sagotraditionen och gammal folktro. Detta är den genre där så kallade paranormala faktorer får blomstra ut i all sin skönhet. Här behövs inget vetenskapligt extrapolerande. Här handlar det om att finna karaktärer och symboler som säger något om livet. Här berättar man historier om vad det innebär att vara människa. Att växa, att förändras, att finna sig själv, sin väg i livet, att kämpa mot det onda, att finna försoningen. Detta är alla klassiska teman inom fantasy, rakt ur mytologiernas myller.

Det var en gång en ung föräldralös pojke som växte upp hos främlingar. Han hade en mystisk kraft, men ingen visste om det. Men en dag förändrades hans liv för alltid. Han blev tvungen att lämna sin trygga vrå och gripa ödet. Han mötte en äldre vägvisare som kunde lära honom om den kraft han besatt. Han fick ett magiskt svärd (eller trollstav), träffade prinsessan, och blev till slut tvungen att kämpa mot mörkrets furste. Efter stort lidande och stora uppoffringar besegrade han till slut ondskan och kunde återvända som en ärrad och erfaren ledare. Han var nu inte längre en pojke, utan en man. Äldre och visare, säker i sig själv och sin uppgift.

Vems liv beskrev jag ovan? Var det Eragon? Harry Potter? Rand i The Wheel of Time? Thomas Covenant? Nej, det är ju så klart Luke Skywalker! Men det kunde lika gärna vara någon av de andra. (Eller för den delen “The Apprentice” i  Star Wars spelet The Force Unleashed.) För de följer alla Campbells hjältemodell. De är alla baserade på en gammal struktur som återfinns hos folksagor i kulturer över hela världen.

Star Wars må vara fyllt med rymdvarelser, maffiga rymdslag, laserpistoler och främmande världar. Men där finns också magiska svärd, trollkarlar, utvalda unga hjältar och väna prinsessor att rädda. Jag vet att jag ger mig ut på djupt vatten när jag på det här viset försöker arrangera någon typ av gränsdragning mellan genrerna. För det går som sagt alltid att finna undantag. Dock är det för mig självklart att Star Wars till sin struktur är en fantasy. Den har bara en genreöverskridande kostym.

Jag skulle gå med på att kalla Star Wars för en Science Fantasy. Det är faktiskt en ganska träffande beskrivning på något så genreöverskridande. Jag skulle till och med kunna kalla det för Space Opera. Men mycket längre än så vill jag nog inte gå.

Ps. Det är alltid lika roligt när Star Wars försöker verka vetenskapligt, och totalt misslyckas. Den mest klassiska är väl när Han Solo skryter om hur snabbt hans skepp är. “It’s the ship that made the Kessel Run in less than twelve parsecs.” Problemet är bara att parsec inte är en enhet för tid, utan en astronomisk enhet för avstånd. 🙂  Ds.