by Oskar Källner -

Cameron pratar Avatar 2… och 3.

Nyligen intervjuades James Cameron i i L A Times. Han avslöjade då en hel del angående de två kommande Avatarfilmerna. Han sa att han  hela tiden hade siktat på en trilogi, så det är inte förvånande att det nu blir uppföljare.

Egentligen hade han några andra projekt på gång, te.x. Battle Angel Alita. Men  vi får se hur det blir med det nu. Efter Avatars enorma ekonomiska framgångar vill Camerons finansiärer (20th Century Fox) snabbt få fram uppföljarna. Inte så konstigt kanske, då Avatar är världens mest inkomstbringande film. Totalt har den spelat in häpnadsväckande 18,7 miljarder kronor.

Tvåan kommer att utspela sig på Pandora men inte enbart i regnskogarna. Mycket av filmen kommer att utspela sig i Pandoras väldiga hav. Cameron lovar att oceanen kommer att vara “lika rik, spektakulär, galen och fantasirik” som regnskogen i första filmen.  Det är inte så konstigt att Cameron återvänder till havet. Redan 1989 skapade han ju en av de första tekniskt fulländade undervattensfilmerna, The Abyss. Personligen anser jag att den till skillnad från Avatar, dessutom hade en riktigt bra berättelse och inte bara teknisk perfektion.

Cameron har i alla fall ett dokumenterat intresse för livet under haven. Förutom The Abyss har Cameron tydligen också gjort två djuphavsdokumentärer, och om man kollar på en hel del av floran i Avatar så ser man att de är inspirerade av undervattensflora. Jag tycker det är modigt av honom att faktiskt våga sig på något nytt. Igen. Det finns många regissörer som bara skulle gjort en Regnskog 2.0, men Cameron har ytterligare visioner han vill förmedla till bioduken.

Angående den tredje filmen ger Cameron ledtrådar om att han planerar lämna Pandora till förmån för någon annan av månarna i samma solsystem, och så skapa en ny historia på en ny plats, men ändå med kopplingar till resten av trilogin.

För övrigt pratar han en hel del om hur Avatar fått politiska, ekologiska och ekonomiska implikationer runt hela världen. Själv är han förundrad över att amerikanerna verkar tro att de måste välja mellan en miljövänlig politik eller en stark ekonomi. Han säger att det är de länder som satsar starkast på t.ex. förnybara energikällor som kommer att ha de starkaste ekonomierna om tjugo år. Och just nu är det Kina. Men han säger att det är svårt att jobba med dessa frågor i ett land där två tredjedelar av befolkningen väljer att inte tro på global uppvärmning. Han hoppas att hans filmer kan hjälpa till och skapa kraft i debatten, och på så sätt kanske vara en del av att skapa en bättre värld.

Sedan tjänar han otroligt mycket pengar också. Men det har han säkert inget emot. 😉

Själv är jag bara glad över att få avnjuta ytterligare några Avatarfilmer. Jag gillade verkligen den första. Även om den rent berättartekniskt följde en grundläggande formel, så var världsbygget och den bakomliggande idén ruskigt bra. Man kan ju alltid hoppas att de åter lyckas bygga en lika fascinerande värld, men denna gång kanske de stoppa in en oväntat bra story också.

T.ex. Suly åker och fiskar. Två timmar av fantastiska solnedgångar över ett skimrande CGI hav.  😉

Läs gärna hela artikeln i L A Times.

by Oskar Källner -

Stargate Universe – säsong 2 börjar starkt!

Jag gillar scifi. Ända sedan jag i tolvårsåldern slukade allt jag kunde komma över av Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein, så har jag scifi haft en speciell plats i mitt hjärta. Ingen annan genre har förmågan att på samma sätt vända och vrida på verkligheten och visa saker ur nya perspektiv.

Det är inte alltid som tv-serier inom genren når upp till samma höjder som böckerna. Egentligen händer det nästan aldrig. Det finns några undantag, t.ex. Babylon 5, Firefly och Battlestar Galactica, som visar vilka banbrytande konster som är möjligt med formatet.

Stargate har aldrig tillhört den exklusiva skaran. Inte heller Star Trek i min mening. (Nu kommer jag säkert att bli lynchad av en mobb Trekkies, men det får man ta.) Stargate och Star Trek tillhör de där serierna där man kan plocka en episod då och då och utan större eftertanke äta dem som godis. En här, och en där. Godisbitarna är av varierande kvalité och ställer inga större krav.

Tanken var att SGU (=Stargate Universe) skulle bli annorlunda. Det skulle inte bara bli ännu en serie med tuffa amerikanska marinsoldater och knasiga forskare på äventyr i universum. Denna serie skulle med BSG som förebild få riktiga karaktärer. De skulle porträttera människor med riktiga känslor, med djup och trasiga kanter. Men samtidigt behålla det där äventyret som utmärkte de tidigare Stargateserierna.

Tyvärr var misslyckandet totalt. Istället för en spännande serie, med en bunt människor som slängts ihop på ett enormt skepp utom deras kontroll på andra sidan universum, så fick vi “Grey´s Anatomy in Space.” Detta kanske inte låter så illa om man råkar gilla Grey´s Anatomy. Men för egen del tröttnade jag till slut på alla hysteriska relationer. SGU höll på att gräva sig samma djupa grav.

Det var alldeles för mycket överdrivna relationsproblem, och alldeles för lite aktion. Missförstå mig rätt. Jag gillar karaktärsutveckling lika mycket som alla andra. Men det får inte ske på bekostnad av historiens tempo. Och det är faktiskt bra om några av karaktärerna är så pass sympatiska att man bryr sig…

SGU höll på att helt kantra ner i det stora såpträsket. Jag var nära att ge upp. Men mot slutet av säsong ett började det ta sig. De började finna balansen. Och nu efter de första avsnitten av säsong två är jag helnöjd. Äntligen verkar de ha funnit sin stil.

Huvudkaraktärerna börjar faktiskt fatta smarta beslut. De stöter på diverse aliens, och tvingas hantera dem. De blir invaderade av en grupp fiendesoldater från vår hemgalax. Ett tag lyckas faktiskt fienden ta över skeppet innan de till slut besegras. Nu står ledarskapet inför den svåra uppgiften att försöka integrera denna skara med originalbesättningen. Samtidigt håller ledarna hemligheter för varandra, och försöker själva tillskansa sig makten över skeppet.

Det är faktiskt riktigt tajt. Äntligen har jag funnit en scifi show att följa. Något som kan ge mig min behövliga veckoenliga scifikick! Hoppas bara att de håller kvaliteten upp och inte åter glider ner i träsket.

Men det ser lovande ut.

by Oskar Källner -

Välkommen till min nya blogg

Välkommen till Munins Skärvor! 🙂

Så har även jag börjat använda WordPress. Det var en del jobb men nu fungerar det hur bra som helst. Efter att ha klickat runt lite bland alla funktioner så förstår jag varför WordPress är världens mest spridda bloggsystem. Det är helt enkelt imponerande!

Jag började blogga lite smått för ett år sedan. Då min domän ligger hos one.com, så använde jag deras egna bloggsystem och skapade Om denna och andra världar. One.coms system är enkelt, men ganska buggigt och inte speciellt modifierbart. Dessutom blev bilderna nästan alltid suddiga och kommentarsfälten såg riktigt sunkiga ut. Så det var dags att byta.

Inför det nya bloggbyggandet ville jag importera mina gamla inlägg. Jag sökte runt, men hittade ingen funktion för det hos one.com. Till slut frågade jag supporten och fick till svar att det helt enkelt inte går. Uruselt!  Nu har jag importerat de senaste tio inläggen för hand. Resten får vara. De får väl ligga kvar som arkiv, som ännu en övergiven liten vrå av internet.

Bloggen kommer även i fortsättningen att handla om berättande i alla dess former: böcker, film, tv eller dataspel. Dessutom kommer jag då och då uppdatera hur det går med mitt lilla författarprojekt, en fantasyserie satt i det tidiga 1800-talets  Sverige.

Återigen, välkomna! 🙂

by Oskar Källner -

A Game of Thrones – snart en tv-serie nära dig.

För den som gillar scifi eller fantasy-serier finns det inte så mycket att se på just nu. Merlin är på tok för barnsligt, Battlestar Galactica är slut, Caprica visade sig vara skräp. Och jag vill inte ens prata om StarGate Universe…

Under de senaste två åren fick jag min fantasyfix av “Legend of the Seeker”. Inte direkt en kvalitetsserie med djuplodande karaktärer, men ändå alltid rolig och underhållande. Ibland gör det inget om något är simpelt, så länge som man ser på det med ett leende på läpparna. Tyvärr la de ner den serien i maj i år.

Men nu finns det plötsligt hopp, i alla fall på fantasyhimlen.

Jag har personligen inte läst George R R Martins böcker, men jag har förstått att de är väldigt mörka och riktade mot en äldre publik. Nu kommer en av hans fantasyserie “A song of Ice and Fire” att förvandlas till tv under namnet “A Game of Thrones.”

Det är en komplex saga med mycket intriger, slag och strider. De har dessutom fått tag i några riktigt bra skådisar. Eller vad sägs om Sean Bean och Peter Dinklage m.fl.

Här är en trailer samt en “Behind the scenes” för att få upp ångan. Serien beräknas komma ut under våren 2011.


by Oskar Källner -

Jag vann Halo Reach! :-)

För en tid sedan utannonserade den utmärkta spelbloggen Spelgubben en tävling där man kunde vinna det splitter nya Halo: Reach.

Och tänka sig. Jag gick och vann!! 😀

Helt oväntat faktiskt. Jag har skickat in bidrag till flera av de tävlingar som florerat under senaste tiden, men det här var första gången det gick hela vägen.

Så jag vill rikta ett stort tack till Henke (spelgubben) med fru. Det känns otroligt roligt. 🙂

Tack!

by Oskar Källner -

Vad är viktigast i ett dataspel, spelelementet eller berättelsen?

SpelMalmer skrev nyligen en intressant artikel angående spel och deras berättelser där han menar att själva berättelsen ändå är det viktigaste.

Jag håller inte med, och skrev nedanstående text som ett inlägg. Det blev dock så stort att det blev en artikel i sig, så därför publicerar jag den även på min egen blogg.

När det kommer till vad som är viktigast i ett spel, själva spelmomentet, eller berättelsen så tror jag att vi egentligen talar om två olika mänskliga behov.

Det första är behovet av historier. Som människor behöver vi berättelsens kraft för att få ordning och mening i en annars kaotisk tillvaro. Genom berättelsen skapar vi struktur och får en röd tråd i våra liv. Vi har alla våra livsberättelser, och genom att minnas och hela tiden använda denna livsberättelse så kan vi också lättare bearbeta saker som sker i våra liv, samt relatera empatiskt till andra människor och deras berättelser.

Dessutom söker vi efter metanarrativ, alltså efter de stora övergripande berättelserna, som ger livet mening. Berättelser med vilka man kunde finna platsen för sin livsberättelse i ett större skede. Förr i tiden hade man bl.a. den grekiska mytologin, medeltidens sagotradition, och framför allt bibelns berättelser som metanarrativ. Denna kunskap är nästan helt borta idag. Vi har andra metanarrativ med vilka vi brottas, t.ex. Star Wars, Sagan om Ringen, Harry Potter, m.fl. Historier som ställer de stora frågorna om gott och ont, och om vad det innebär att vara en kämpande människa.

Det andra är behovet av att bemästra sin omvärld. Behovet av kontroll. Även detta är något vi har med oss i självaste vår genetiska makeup. Jag har en åtta månaders dotter och fascineras varje dag över hur hon hela tiden tränar sig på att manipulera (och med tiden kontrollera) sin omgivning. Kontroll är något vi eftersträvar. Den som har kontroll, har makt, och kommer att överleva och få framgång. Därför älskar människohjärnan att lära sig bemästra nya saker. Vi älskar när vi kan få pilla, och trixa, och lära oss, och bli allt skickligare på något, vad det än är. Så länge som det är lagom utmanande så är vi fast!

Om man bara vill ha en berättelse så läser man antagligen en bok, eller går och ser en film. Om man bara vill bemästra något så kanske man går och flyger drake, eller… spelar tetris.

Och här kommer jag till poängen. Det finns många spel som faller inom kategorin ”bemästrings-spel.” Där det enbart handlar om skicklighet och kontroll. Där finns inget (eller nästan inget) berättande. T.ex: Tetris, Bubble Bobble, Asteroids, Ice Climbers, Space Invaders, Dance Dance Revolution, Guitar Hero, SingStar, SimCity, Virtua Cop, etc…


Det finns däremot inga spel som enbart är berättande. För då vore de inte längre spel, utan filmer. Jag har inte själv spelat Heavy Rain, men jag har förstått att det ligger väldigt nära filmen som medium.

Jag älskar när spel innehåller en bra berättelse, som t.ex. Final Fantasy X. Jag tror att ett spel (med bra bemästringskapacitet) blir ännu bättre av en bra story. Av den enkla orsaken att en bra berättelse berör oss på en djupare nivå, och kan relatera till vår egen livsberättelse och så ge oss delar till vårt meningsskapande metanarrativ.

Det finns även exempel på spel med dålig kontroll som räddats av sin fängslande berättelse, te.x. Alan Wake. Men det finns inga spel med enbart berättande. För då är det per definition en film.

Därför är inte handlingen det största i ett spel, och kan inte heller vara det.

by Oskar Källner -

Fungerande fusion? För bra för att vara sant?

Kan det verkligen vara nära? Genombrottet som jag inte trodde skulle komma under min livstid:

Fusionskraft!

Om det verkligen fungerar så kommer det att förändra hela mänsklighetens förutsättningar. Kol och olja blir ett minne blott. Hela den ekonomiska och politiska världskartan måste ritas om. Vågar man hoppas på fred? Eller blir de rika rikare och de fattiga fattigare?

Fusion ger också helt nya förutsättningar för framtida rymdprogram m.m.

Kolla in denna länk till den intressanta artikeln i DN.