Skriver idag på Debutantbloggen om den pionjära satsningen att göra en egen tv-serie, Pioneer One, med enbart donationer som finansiellt underlag.
Pioneer One har dessutom en riktigt intressant story, med en gammal sovjetisk rymdkapsel som kraschar över Nordamerika, innehållande … en ung man från Mars. Barnet till två kosmonauter som sändes dit i mitten på åttitalet. Läs mer på debutantbloggen…
Jag hittade nyligen ett mycket intressant seminarium med SF författaren Neal Stephenson. Tydligen höll han det redan 2008, så det är bara jag som är lite sen. 😉
Han talar om SF som genre och hur den distingerar sig från andra genrer. Om man nu ens kan tala om genrer längre. Han lägger ut texten om SF som en intelligent genre, “idea-porn” som han kallar det och har slutligen några kängor att dela ut till dagens post-strukturalistiska kritikerelit.
I klippet nedan ser man bara de första 10 minuterna. Klicka på “watch full program” nere i högra hörnet för hela föreläsningen.
Tydligen var det inte bara jag som tyckte att Caprica var ett totalt slöseri med tid. Syfy har beslutat att lägga ner serien. Inte en dag för tidigt! Jag älskade verkligen Battlestar Galactica och har samtliga DVDboxar hemma. Men Caprica kommer jag att förskjuta från mitt minne. Det har aldrig existerat.
Syfy verkar vara desperata att bli av med Caprica. I januari tänker de visa alla återstående avsnitt i ett enda långt marathon. De verkar ha insett hur illa det gått. Nu vill de bara bli av med serien så de kan fylla tablån med serier som faktiskt har tittare.
Men för den som vill ha nytt BSG material är ändå inte hoppet ute. Syfy har gett tillstånd att börja produktionen av en ny feature på totalt 90 min. Denna ska sedan klippas ner till 10st 9min avsnitt och släppas som webisodes. Namnet på den nya featuren är ”BSG: Blood and Chrome.” Man får följa en ung William Adama som stridspilot under det första Cylonkriget. De ska fokusera mer på action och äventyr. Ryktet går, att om den blir populär, så kanske de gör en ny tv-serie utifrån den.
Det ska bli intressant att se om de lyckas. Men jag vet inte om jag vågar hoppas på något. Caprica var ett totalt misslyckande, och jag är rädd för att ytterligare försök att mjölka guldkon bara kommer att förstöra BSG-franchiset. Titeln: ”Blood and Chrome” är inget som inger förtroende. Låter inte som något i nivå med det vi kommit att vänta oss av BSG, utan snarare som något riktat mot pubertala pojkar.
Nu ska jag inte bli allt för pessimistisk. Blood and Chrome kanske blir något riktigt bra. Saken är bara den att när de filmade BSG så hade de lyckats samla ihop en enastående grupp talanger: skådespelare, regissörer, författare, specialeffektfolk. Alla var väldigt duktiga och i den gemenskap de skapade blev något till som var mer än de inbördes delarna. De fick en synergieffekt…
Bara för att man sätter en berättelse i BSG-universumet så innebär inte det att det automatiskt blir lika bra som originalet. Det krävs det där lilla extra…
Men vi får vänta och se. Det kanske trots allt blir riktigt bra. Man får ju hoppas.
Ibland undrar jag hur folket i Hollywood får nya idéer. Kanske kastar de tärning. Eller kanske finns där en stor anslagstavla, fylld med lösryckta ord, som de kastar dart på.
Jag kan se det framför mig:
Steven Spielberg, James Cameron, George Lucas, Ridley Scott och de andra grabbarna (för detta är tyvärr fortfarande en grabbklubb) är samlade kring ett stort pokerbord. Cameron puffar över sin kortlek. Scott försöker hålla sitt pokerface. Lucas gör sin Darth Vader imitation. Spielberg tröttnar, ställer sig upp och kastar iväg en pil mot anslagstavlen. Den fastnar på “Aliens.”
“Den filmen har jag redan gjort,” säger Scott.
“Du menar Alien,” säger Cameron. “Aliens gjorde jag.”
“Vi har alla gjort filmer med aliens,” säger Lucas. “Ärligt talat står det mig upp i halsen. Det var knappt jag överlevde de nya Star Wars filmerna.”
“Det märktes,” säger Scott.
Lucas tittar surt ner i sin kortlek och mumlar något om “…bara för att jag ville bygga en ny svimmingpool.”
Spielberg kisar på lappen och tuggar sitt skägg. “Jag har redan gjort filmer om aliens som blinkar med stora lampor, aliens som ringer hem, aliens som jagas av män i svart, aliens i kristallskallar, robotaliens… Vad mer finns det?
“Undervattensaliens?” säger Scott.
“Den har jag gjort,” säger Cameron.”
“Jaja… blåmålade aliensmurfar då?”
“Den med.”
Spielberg kastar iväg ännu en pil. Den fastnar på “Cowboys.” Han gnuggar sig om näsan.
“Vad tror ni om det här grabbar? Cowboys & Aliens, kan det vara någonting?”
“Jag tror det finns en serietidning som heter så,” säger Lucas.
“Bra! Då behöver jag inte uppfinna hjulet själv. Var är min telefon, måste ringa och köpa rättigheterna.”
“Vem ska du ha i huvudrollen då?” säger Scott.
“Jag ringer väl Harrison Ford. Efter senaste Indiana Jones är han desperat nog att ta vad som helst” Med ett elakt flin lämnar Spielberg rummet.
“Varför ska alltid han få alla bra idéer?” säger Cameron, griper två pilar och kastar iväg dem. De hamnar på “delfiner” och “cybernetisk.” Ett plötsligt leende sprider sig över ansiktet. “Jag måste dra grabbar!” säger han och slänger sig ut genom dörren.
“Oj vad han fick bråtton,” säger Lucas. “Behöver han också en ny pool?”
Tro det eller ej. År 2011 är den här.
Regisserad Jon Favreau och producerad av Steven Spielberg:
Cowboys & Aliens.
Jag vet att jag spelar Mass Effect väldigt sent. Speciellt med tanke på att jag älskar scifi i alla dess former. Men det har helt enkelt inte blivit av tidigare. Nu har jag kommit några kapitel in i spelet och känner att jag kan lämna några första omdömmen. Mass Effect är intressant nog både ett väldigt bra och väldigt dåligt spel. Det finns aspekter som är helt lysande och andra där man undrar hur de egentligen tänkte.
Det som är riktigt bra:
Historien.
Jag sugs snabbt in i universumet med alla dess historia, politik och fraktioner. De har skapat ett ganska smart system där man som spelare kan nöja sig med den info man får i dialogerna, eller så kan man gå in och titta i sin codex, för mer detaljer. Då jag är en sucker för världsbyggen så har jag så klart lyssnat igenom varenda litet codexinlägg.
Egentligen är det en ganska standard B-scifi story, med uråldriga varelser som återvänder för att utrota allt liv i galaxen, bla, bla, bla. Har sett det tusen gånger förut. Men det gör inget. För det är kul och snyggt berättat.
Karaktärerna.
Även om inte alla karaktärer har fått tillräckligt med tid för att fläskas ut, så är det ändå ett ganska intressant gäng. Människorna är som väntat de tråkigaste, medan alienkompisar som Wrex och Tali är väldigt underhållande.
Dialog och moralsystemet.
Jag gillar den valfrihet som finns i dialogsystemet och hur mycket de olika valen kan påverka vad som sker i spelet. Det är också väldigt roligt att man kan spela som en riktig badguy (Renegade) och inte alltid måste vara en typisk goody goody (Paragon).
Man är egentligen inte ”ond” som Renegade. Det handlar mer om hur hänsynslös man är för att uppnå sitt mål. Jag har haft väldigt kul med att ta ut svängarna som Renegade, och Jennifer Hale som gör rösten till min kvinnliga Shepard är helt fantastisk i sin tolkning. Också skönt att de poäng man får för Paragon och Renegade inte tar ut varandra, utan har två helt olika staplar. Sedan straffar inte spelet en för att man kör mer hänsynslöst. (Som många andra rollspel gör.) Det finns t.ex. gott om tillfällen då man kan skrämma fiendesoldater att lägga ner vapnen, bara för att man har ett sånt brutalt ryckte, och så kan man den vägen undvika onödig blodsspillan.
Jag ska nog ändå köra igenom det en gång till. Då ska jag testa som en manlig Paragon. Men jag undrar om det blir lika kul utan Jennifer Hales röst i mitt öra.
Designen.
Det är väldigt snyggt. Både miljöerna, alla dessa underbara aliens. Wrex är en av de coolaste aliens jag sett. Och jag älskar att lyssna till hans djupa vibrerande basröst. Här har verkligen designteamet lyckats långt över förväntan.
Dock undrade jag i början varför bilden flimrade. Det störde mig riktigt ordentligt. Men så upptäckte jag att man kunde stänga av ”film-grain”, och plötsligt blev allt skarpt.
Det dåliga.
Hissarna.
Jag förstår att de måste ladda spelet någonstans. Och visst åker jag hellre hiss än ser en laddningsskärm. Men så stora är faktiskt inte banorna! Jag har spelat många spel som helt friktionslöst laddar in hela världar utan så brutala avbrott. Det finns t.o.m. En hiss på ens lilla skepp, Normandy! Det skeppet är pyttelitet! De kunde verkligen ha optimerat koden för laddning bättre. Om man ändå måste ha alla hissresor så hade de varit mer underhållande om man fått lite radionyheter, eller om karaktärerna småpratade med varandra. Men istället är det helt tyst i 98% av fallen. Usch!
Klicka för större bild.
Att köra Mako
Vem designade styrningen på Makon? Den ska alltså föreställa ett terränggående stridsfordon med kanon och automatvapen. Problemet är att styrningen är helt värdelös. Till och med värre än Warthogen i Halo: Reach. (Och då är det illa.)
Jag försökte flera gånger köra lite lagom långt fram och skjuta ner mina fiender. Men blev bara racketbombad. Nu har jag lärt mig två taktiker som fungerar. Båda lika tråkiga. För större fiender ställer man sig på extremt långt avstånde. Backar fram och tillbaka medan man sänder iväg kanonskott på de stillastående fienderna. Tråkigt, men effektivt. För mindre enheter så gasar man helt enkelt upp i full fart och kör över dem. Blä! Tackar vet jag bilen i Brutal Legend. Den hade känsla!
Striderna
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar striderna eller inte. Vissa fungerar väldigt bra. Som när man ligger och pressar (a la Gears of War) bakom ett skydd och sträcker sig ut då och då för att snipra lite Geth. Men när bandesignen blir mer öppen känns det ofta rörigt. Som en FPS som inte riktigt vet vad den vill. Sedan är ens allierade ibland så urbota korkade. Hur många gånger man än säger åt dem att söka skydd, så står de kvar, mitt i fiendens eld, och dör ibland med överraskande snabbhet. Irriterande. Striderna känns lite… meh. Men jag har hört att det gjorts om rejält till tvåan. Så antagligen insåg BioWare sina misstag och rättade till dem.
Utrustningsmenyerna
Att utrusta sina sex följeslagare och hålla dem med nya vapen, rustningar och uppgraderingar, är ett jobb bara i sig. Dessutom är användargränssnittet faktiskt inte det enklaste. Tog mig ett tag innan jag räknade ut hur det fungerade. Kunde ha gjort mycket enklare och smidigare.
Allt som allt är det ändå ett bra spel. Men jag kommer nog inte att göra vartenda litet sidouppdrag utan gå ganska hårt på huvudstoryn. Jag vill helt enkelt inte köra mako för mycket i onödan. 🙂
Science Fiction och Fantasy är två av mina favoritgenrer. Det gäller både film, böcker och dataspel. Men ibland är det svårt att se vilken kategori en produkt tillhör. Vad jag tänkt göra i den här artikeln är att förklara varför jag anser att Star Wars är fantasy snarare än en science fiction.
Det är väldigt svårt att definiera vad som specificerar science fiction som genre. Det beror på att genren är så oändligt mångfasetterad, och för varje definition man lägger fram så kan man alltid finna undantag. En ganska primitiv men ändå intuitiv definition skulle kunna vara, att science fiction handlar om rymdskepp, laserpistoler, rymdvarelser och sånt där, ofta i en hyfsat avlägsen framtid.
I kontrast skulle man kunna säga att fantasy handlar om drakar, alver, orcher, förtrollade svärd, magiska djur, och trollkarlar med höga hattar. Detta stämmer självklart inte alltid. Egentligen är dessa båda definitioner väldigt begränsande då de misslyckas med att ta in vidden av vad science fiction och fantasy kan vara. Det finns också många genreöverskridande verk. Star Wars har t.ex. inga orcher, alver eller drakar. Ändå vill jag påstå att det är fantasy. Bara det att historien är uppklädd i science fiction kostym.
För min del så handlar skiljelinjen mellan genrerna snarare om var de har sina rötter. Science fiction för mig är ”vad skulle hända om…”-historier. Fokus ligger alltså på att utifrån kända premisser bygga upp en värld/miljö där man på ett trovärdigt sätt kan berätta en historia. Det kan alltså inte bara vara vilda fantasier utan någon som helst bas i vad man skulle kunna kalla för ”trovärdiga” vetenskapliga resonemang. Detta går tillbaka hela vägen till science fictionens urfäder.
När jag gick på mellanstadiet slukade jag allt som fanns på svenska av Jules Verne. Den gamle 1800-tals författaren fascinerade mig. Nästan hundra år innan atomubåten skrev han om Kapten Nemo och hans ubåt Nautilus.
Verne var en man som ständigt frågade sig ”Vad skulle hända om…”
Jules Verne var alltid noggrann med att utgå från sin tids främsta vetenskapliga forskning när han byggde basen för sina böcker. Om han inte hade tillräckligt med vetenskapliga rön så konstruerade han en egen fiktiv vetenskap, baserad på spekulationer, som var så väl kamouflerad att man knappt märkte det. Det ryktas att när han läste sin kollega och konkurrent H G Wells stora roman ”Världarnas Krig” så lär han ha utbrustit, ”Men kära hjärtanes, han hittar ju på!”
Man skulle med andra ord kunna säga att renlärig Science Fiction är en beskrivning av sådant som faktiskt skulle kunna bli verklighet. Här finns nya världar, och nya sätt att tänka. Här finns nya teknologier och man utforskar deras sociologiska effekter. Däremot finns inget av vad vi skulle kunna kalla för paranormala faktorer, även om, som Arthur C Clarke sa, tillräckligt avancerad teknologi är oigenkännlig från magi. I sin rena form anser jag att science fiction är den genre som bäst av alla kan visa oss hur oändligt märkligt och mäktigt vår universum är skapat. Science Fiction kan som ingen annan genre ge oss en hissnande känsla av alienering, i vår egen verklighet.
När vi kommer till fantasy, så anser jag att den genren hämtar sin kraft ur en annan källa. Fantasy är ett modernt återberättande och en vidareutveckling av antik mytologi, medeltida sagotraditionen och gammal folktro. Detta är den genre där så kallade paranormala faktorer får blomstra ut i all sin skönhet. Här behövs inget vetenskapligt extrapolerande. Här handlar det om att finna karaktärer och symboler som säger något om livet. Här berättar man historier om vad det innebär att vara människa. Att växa, att förändras, att finna sig själv, sin väg i livet, att kämpa mot det onda, att finna försoningen. Detta är alla klassiska teman inom fantasy, rakt ur mytologiernas myller.
Det var en gång en ung föräldralös pojke som växte upp hos främlingar. Han hade en mystisk kraft, men ingen visste om det. Men en dag förändrades hans liv för alltid. Han blev tvungen att lämna sin trygga vrå och gripa ödet. Han mötte en äldre vägvisare som kunde lära honom om den kraft han besatt. Han fick ett magiskt svärd (eller trollstav), träffade prinsessan, och blev till slut tvungen att kämpa mot mörkrets furste. Efter stort lidande och stora uppoffringar besegrade han till slut ondskan och kunde återvända som en ärrad och erfaren ledare. Han var nu inte längre en pojke, utan en man. Äldre och visare, säker i sig själv och sin uppgift.
Vems liv beskrev jag ovan? Var det Eragon? Harry Potter? Rand i The Wheel of Time? Thomas Covenant? Nej, det är ju så klart Luke Skywalker! Men det kunde lika gärna vara någon av de andra. (Eller för den delen “The Apprentice” i Star Wars spelet The Force Unleashed.) För de följer alla Campbells hjältemodell. De är alla baserade på en gammal struktur som återfinns hos folksagor i kulturer över hela världen.
Star Wars må vara fyllt med rymdvarelser, maffiga rymdslag, laserpistoler och främmande världar. Men där finns också magiska svärd, trollkarlar, utvalda unga hjältar och väna prinsessor att rädda. Jag vet att jag ger mig ut på djupt vatten när jag på det här viset försöker arrangera någon typ av gränsdragning mellan genrerna. För det går som sagt alltid att finna undantag. Dock är det för mig självklart att Star Wars till sin struktur är en fantasy. Den har bara en genreöverskridande kostym.
Jag skulle gå med på att kalla Star Wars för en Science Fantasy. Det är faktiskt en ganska träffande beskrivning på något så genreöverskridande. Jag skulle till och med kunna kalla det för Space Opera. Men mycket längre än så vill jag nog inte gå.
Ps. Det är alltid lika roligt när Star Wars försöker verka vetenskapligt, och totalt misslyckas. Den mest klassiska är väl när Han Solo skryter om hur snabbt hans skepp är. “It’s the ship that made the Kessel Run in less than twelve parsecs.” Problemet är bara att parsec inte är en enhet för tid, utan en astronomisk enhet för avstånd. 🙂 Ds.
