«

»

Oct 14

Alan Wake – En sann upplevelse

För en stund sedan spelade jag klart det sista kapitlet i Alan Wake. Då talar jag alltså om den senate DLCn ”The Writer.” Jag är över lag mycket imponerad över vad Remedy har lyckats prestera med Alan Wake. Så fort som jag började ignorera de stela ansiktena och njuta av berättelsen blev det en grym upplevelse.

Alan Wake är en deckarförfattare med skrivkramp. Tillsammans med sin fru Alice åker han till den lilla staden Bright Falls för att försöka få lite lugn och ro. Men stugan de hyr ligger på en ö i en bottenlös sjö. Enligt gamla indianlegender är sjön en portal till något fasansfullt. Och mycket riktigt. Där nere väntar mörkret på att få bryta sig loss. Snart är Alans fru försvunnen, antagligen drunknad. Han vaknar upp i en bil, en vecka har gått och han har inget minne om vad han gjort under den tiden. Han tvingas ta sig fram genom skogen, ständigt jagad av skugggestalter som vill mörda honom.

Mörkret växer sig allt starkare och tar över både människor och maskiner. Allt för att krossa Alan innan han kan nysta upp mysteriet med sjön. Till sin hjälp har han en ficklampa och diverse vapen med vilka han kämpar mot skuggorna. Actionmomentet är ganska enkelt, men det finns en viss finess. Först måste man med hjälp av ficklampan tränga bort det mörker som omsluter och skyddar fienderna. Först då kan man skjuta dem. Ett smart implementerat men lite primitivt stridssystem.

En av de roligaste sakerna med spelet var att Alan ständigt fann nya sidor ur ett manus som han tydligen har skrivit, men inte kan minnas när han skulle ha skrivit det. Sidorna beskriver händelser i framtiden. Händelser som sedan blir verklighet. Ofta är det helt lysande impelenterat och spoilar aldrig något, utan lyfter istället spänningen. (Däremot kunde de ha skippat de meningslösa kaffetermosarna.)

Ett av spelets bästa ögonblick för mig, var när en manussida beskrev hur en polis läste en manussida om en polis som läste manussidan om en polis som läste manussidan… …Ja ni fattar.

Det är svårt att riktigt sätta på pränt vad som är så bra med Alan Wake. Jag skulle kunna skriva flera sidor om hur smart de snickrat ihop storyn, hur väl berättarrösten levererar sina monologer, och hur maffiga specialeffekter och ljussättning är. Men det finns så många undertoner i spelet, så många finurliga referenser, sköna återkopplingar och stark användning av symboler, att uppgiften känns övermäktig.

Det är helt enkelt något man måste uppleva.

Jag tycker personligen att berättelsen når sin höjdpunkt i de två DLCerna, “The Signal” och “The Writer.” För där återanvänder de materialet från huvudspelet, men allt är förvridet och surrealistiskt. Det ska till en duktig författare för att lyckas referera så smart till sitt eget material. Flera scener är mycket starka med bra skådespeleri och träffsäker symbolik. Slutet är underbart, och författartermen ”Kill your darlings” får en helt ny betydelse.

Att berätta allt jag upplevt i spelet är omöjligt. Men jag skulle ändå vilja ge en antydan om hur snygga referenserna kan vara. Och det här är ett väldigt enkelt exempel. Låt oss titta på några namn. Alan Wake är inte så märkligt. Det blir A WAKE, alltså vaken. Som att vakna ur mardrömmen. Ett tema som återkommer ständigt i spelet. Samma sak för Alice Wake. Men i spelet finns också en lysande man i dykardräkt vid namn Thomas Zane. Rent historiskt var Thomas en av Jesu lärjungar. Han kunde bara inte tro på sin mästares uppståndelse. Han var tvungen att inspektera Jesu händer med sina egna fingrar innan han kunde tro på miraklet. Därför blev han känd som Tomas tvivlaren.

Zane är därtill väldigt likt Sane, alltså att vara vid sina sinnens fulla bruk. Dessutom betyder Zain ”gudomligt ljus” på hindu. Slutligen heter Zanes gamla flickvän Barbara Jagger. Mörkret bär hennes ansikte som en mask. Barbara Jagger är extremt likt Baba Yaga. Den största av alla häxor inom rysk folksagotradition. Baba Yaga bor i en stuga stående på två kycklingben. Och vad heter stugan som Alan och Alice har hyrt? Stugan där mörkret är fokuserat? Ja just det: Bird Leg Cabbin. Knappast en tillfällighet. Och det här är bara lite skrapande på ytan.

Alan Wake är en av de största spelupplevelserna i år. Och det säger inte lite. För det har varit ett mycket bra år.

Dela med dig:
  • Facebook
  • Twitter
  • email
  • MySpace
  • PDF

6 comments

1 ping

Skip to comment form

  1. Micke

    Tror du att du känner annorlunda för Alan i och med ditt eget författarskap? Själv kan jag nästan bli lite irriterad över karaktärer som ligger för nära mig själv i yrke (forskare/ingenjör), jag misstänker att toleransen för förenklingar bli mindre.

    AW + DLC blir ett vinterprojekt för mig, känns lite som att det förtjänar att man spelar det med lite kvalitetstid och just nu finns inte det.
    Micke skrev nyligen om..Höstpromenad med Skillpod

  2. Oskar Källner

    Intressant frågeställning. Jag tror inte att det påverkar min känsla för Alan som karaktär. Alan spenderar nämligen mycket mer tid skjutande skuggvarelser i skogen än vid skrivmaskinen. Över lag är han lite en karikatyr av “Den stora framgångsrika jetsetförfattaren.” Så han är ganska långt från den verklighet jag upplever när jag sätter mig vid tangentbordet.

    Däremot kan jag uppskatta hur hela spelet leker med författartermer. Alan pratar ibland om olika författartekniker. Hur man t.ex. inte kan tvinga in historiens förlopp i en förutbestämd bana, utan att berättelsen måste vara ärlig mot sig själv och dess karaktärer. Sedan tar Remedy ofta olika författartekniker och lägger en extra tvist på det hela. Eller också leker de bara med termerna. T.ex. är “Kill your Darlings” i slutet av “The Writer” en helt briljant achievement.

    De citerar också Stephen King en hel del. Man förstår att de har läst hans utmärkta författarhandledning “Att skriva.”

    Jag ska ge ett exempel på en scen jag älskade. Alan möter upp med en man som påstår sig ha kidnappat hans fru. Alan hugger tag i mannens krage och ryter “Ge mig min fru NU!” Men mannen bara ler och säger “Det är inte så berättelsen går.” Och det accepterar Alan. :-) För han känner berättelsens kraft.

    Det är sådana scener som ger mig den där lilla extra kicken. Men jag tror inte att det är en kick som alla upplever. Säkert beror det på mitt eget författarskap. Det får mig att uppskatta spelets narrativa detaljer.

  3. Spel-Malmer

    Ibland måste det vara underbart att vara du och se alla dessa referenser.
    Spel-Malmer skrev nyligen om..Veckans gäst i Radio Speltorsk

  4. Spel-Malmer

    Kan ju tillägga att Baba Yaga även är med i senaste Castlevania. Och jag kan lova dig att du kommer älska slutet. Väldigt mycket i din stil. Säg till när du vill låna så fixar vi det.
    Spel-Malmer skrev nyligen om..Veckans gäst i Radio Speltorsk

  5. Oskar Källner

    Jag gillar underfundiga referenser. Det är liksom bara så min hjärna är funtad. Den tycker om att plocka runt associationer och systematisera beröringspunkter. Det är extra kul om det ligger en djupare tanke bakom spelet/filmen/tv-serien. T.ex. älskar jag verkligen serier som: Lost, Farscape och Battlestar Galactica. Där finns mycket att hämta.

    Så Baba Yaga är med i Castlevania också! :-) Roligt. Jag lånar det gärna. :-)

  6. NuYu

    Väl skrivet Oskar, som alltid intressant att läsa om referenserna du hittar, och vissa scener du nämner känns väldigt häftiga, så jag ska överväga att köpa detta (som om jag inte gjort det redan!).
    NuYu skrev nyligen om..Vännerna och Mario Kart

  1. Munins skärvor » GOTY – Årets spel: 1:a plats

    [...] gärna: Min recension, mina första intryck (som inte var lika positiva), samt de utmärkelser det vann under Årets [...]

Comments have been disabled.