Month: December 2010

För mig var det ingen tvekan vem som skulle uppmärksammas i den här kategorin. Det finns en person som har gjort ett ordentligt och varaktigt intryck på mig år 2010. Vad hon än gör så gör hon det med passion och kvalité. En av spelvärldens absolut främsta voiceovers. Jag pratar så klart om Jennifer Hale.

Årets spelpersonlighet: Jennifer Hale.

Jag träffade först på henne när jag tidigare i år spelade Brutal Legend. En orsak till varför det spelet ändå var så bra är för att röstskådisarna verkligen la ner själ och hjärta i spelet. Jennifer Hale gjorde rösten till spelets kvinnliga huvudperson, Ophelia, en skön karaktär med oväntat djup. Och hon gjorde det så grymt bra!

Sedan började jag spela Mass Effect och blev helt tagen av rösten  på “Female Shepard.” Framför allt då man spelar som en syrlig Renegade tar hon verkligen ut svängarna. Jämförelsevis var “Male Shepard” riktigt blek. Jag kollade voiceovern och insåg att det återigen var Jennifer Hale.

Jag gjorde lite efterforskningar och insåg att hon är en rutinerad röstskådis. Hon har många spel, filmer och tv-serier i bagaget. I år är hon bland annat aktuell med Mass Effect 2, Spider Man: Shattered dimensions, No more Heroes 2 och Kingdom Hearts: Birth by Sleep. Och man märker att hon är ett proffs. För även om det är samma person som gjort rösten både till Ophelia och “Female Shepard” så låter de helt olika.

Titta gärna på den här intervjun med Hale där hon pratar en del om sitt jobb. (Intervjuaren är inte jättebra, men Hale är intressant ändå.)

En spelkaraktärs röst gör mycket för hela upplevelsen. Personligen kommer jag att hålla utsikt efter hennes framtida projekt. Om hon är med så är chansen mycket större att jag köper spelet.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets utvecklare’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

I den stora spelindustrin finns det en tendens att kopiera fungerande koncept, om och om igen, till leda. Då och då dyker det upp nya innovativa lösningar, men det är nästan alltid bland de små utvecklarna som man finner de riktigt nya greppen. Årets innovation var för min del något oerhört enkelt, men som samtidigt fick allt att bli helt magisk. Jag talar så klart om Limbo.

Årets innovation: Alla dessa nyanser av grått i Limbo.

Ibland behöver en innovation inte vara så stor, för att det ska ge något helt nytt. Att som i Limbos fall, göra världen helt i svart och vitt, är både så enkelt, och så radikalt, att jag är fortfarande är helt förbluffad. Den lille Pojken är själv en helt svart figur, förutom hans glödande ögon. Han är som en skugga, på resa genom  dödsskuggans dal.

Visserligen har de använt sig av gamla stapelvaror som parrallaxscrollning, och högupplösta bakgrunder med lagom mycket suddlins i kanterna. Men det spelar ingen roll att just det gjorts förut. Ofta handlar innovation om att ta existerande tekniker, men att applicera dem på ett nytt sätt.

Att Limbo dessutom kan berätta en så bra historia, trots att de medvetet dämpar det narrativa flödet, är om möjligt än mer imponerande. Jag måste gå tillbaka till minnet av Another World på den gamla Amigan, för att finna något liknande. Det är subtilt, det är innovativt och inte minst, genialt.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets innovation’: Aftonstjaerna, BitGarden, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Årets kontrovers har inte varit någon jättegrej i bloggosfären. Däremot var den en rejäl kontrovers för mig, och fick mig att reflektera över mitt eget spelande och var jag egentligen drar gränsen. Jag talar om God of War 3.

Årets kontrovers: Det überextrema våldet i God of War 3.

Min kontrovers är väl snarare att det aldrig blev någon kontrovers. Medan God of War 3 fick massor av skäll (med rätta) i bloggosfären för sin unkna sexism, så var det väldigt få, om ens någon som tog upp hur de med tredje delen eskalerat våldet till tidigare osedda nivåer. Jag skrev en del om det men fick inte så mycket respons. Nu var visserligen varken ettan eller tvåan direkt oblodiga affärer. De var också brutala och våldsamma, men något hände med trean.

Det berodde inte bara den nya förbättrade grafiken, även om det var en del av det. Det berodde inte bara på att man slogs mot fler ”människor” och inte mestadels  mytologiska monster, även om det var en del i det hela. Istället var det hur extremt grafiskt och utstuderat grymt Kratos tog livet av sina fiender. Det räckte inte med att bara döda dem. De skulle misshandlas, stympas, ögon petas ut, huvuden slås till köttfärs, blodet skvätta tills skärmen var helt röd. Det fick mig att må illa.

Klicka här för scenen där Kratos dödar Helios, en av många avrättningsscener.

Jag är inte en speciellt blödig typ. Jag har dödat fler spelmonster än jag kan räkna. Jag har skjutit demoner i Dooms mörka korridorer. Jag har bränt klagande zombies i Ravenholm. Jag har kört rakt genom båda Gears of War utan att blinka. Nyligen sköt jag mig igenom alla galna tidszombies i Singularity. Men GoW 3 blev för mycket. Där måste jag dra gränsen.

Så jag kommer nog tyvärr aldrig mer att spela ett God of War spel. Det känns lite synd, för samtidigt gillar jag spelupplägget och uppskattar att få slåss mot gigantiska mytologiska monster. Men nu finns det ju alternativ. T.ex. har Castlevania fått mycket höga betyg nästan överallt. Jag har ett lånat exemplar i hyllan som jag ska spela så fort jag har tid. Det ser jag fram emot.

Min fråga är väl egentligen. Varför var det inte fler som reagerade? Varför uteblev kontroversen?

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets kontrovers’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Pixelviking, Spel på allvar, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Det finns självklart ett antal områden man skulle kunna ta gällande  årets trend. Men något som jag verkligen har tänkt på är hur många nya kvalitetsspel som släpps, som samtidigt är mycket små.

Årets trend: Det lilla spelets återkomst.

Under många år har spelen blivit allt större, allt fetare, fått allt större budget, växt sig till värsta mastodonterna. Ingen studio med självaktning vågade släppa något som inte haft en mångmiljonbudget.

I och med den nya digitala distributionen så är allt förändrats. Det finns gott om (mestadels nystartade) utvecklare som tar det lilla formatet på största allvar. Det märker man t.ex. genom den formliga uppsjö av kvalitetsspel som dimpt ner på Xbox Live Arcade i år. Limbo, Splosion man, Shadow Complex (ok, sent 2009, men ändå), Plants vs. Zombies, Super Meat Boy, Deathspank, etc. Men även på andra plattformar, inte minst hos Apple har de små spelen firat ständigt nya triumfer.

Det har gått så långt att vissa mer etablerade studios också satsar på det lilla. T.ex. Double Fine (som förra året släppte det underbara, men inte så väl mottagna Brutal Legend) har sagt att de i framtiden ska satsa på att släppa små spel, men släppa dem oftare. En bra taktik om man inte vill samla alla sina ägg i en korg.

För mig som växte upp på åttiotalet, då alla spel var av det mindre slaget, så är detta goda nyheter. Visst kan jag också uppskatta ett fläskigt mastodontspel. Men ibland vill man bara blåsa bubblor i Bubble Bobble.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets trend’: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Detta är det första inlägget i en serie som avser att kröna GOTY (Game of the Year) inom spelbloggosfären. Det är en ära att ha blivit inbjuden att delta, och jag vill redan så här i början av första inlägget tacka Spel-Malmer för idé och organisation.

Årets besvikelse.

Det har kommit ett flertal spel i år som inte nått upp till sin fulla potential. Men du jag älskar just bra berättande så är det ett spel som hamnar på första plats som en grundlig besvikelse. Ett av de mest hypade spelen på hela året, nämligen Halo: Reach.

Reach är en utmärkt FPS. Det är faktiskt väldigt underhållande. Men då jag spelat genom samtliga tidigare Halotitlar och där fått avnjuta episka historier med spännande karaktärer och plötsliga vändningar, så trodde jag ju att samma sak skulle gälla Reach. Och när man väl fick se teasertrailern så var man ju helt såld. Den var helt fantastisk i sitt emotionella anslag.

Kolla in trailern om du vill.

Hade spelet haft samma emotionella kraft som trailern hade det inte varit några problem. Men nu var spelets historia blek och utan drivkraft. Problemet låg framförallt i att hela historiens känslomässiga innehåll skulle kanaliseras genom sitt team av spartaner. Själv var man, i motsatts till Master Chief, bara en ansiktslös drönare. Då är det extra viktigt att karaktärerna och relationerna omkring än ger den där extra kicken som behövs för att motivera anslaget framåt. Men inget sådant fanns. Spartanerna dog den ena efter den andra. Det skulle föreställa hjältetragiska öden. Men jag brydde mig inte.

Så även om Reach som shooter är näst intill perfekt (vilket det borde vara vid det här laget) så är det ändå en oerhörd besvikelse. Det kunde ha varit så mycket mer. Anställ en riktig författare nästa gång!

Årets överraskning

Detta spel var lätt att välja. Det kom från ingenstans och fångade en enig spel- och kritikerkår. Jag talar så klart om Limbo. Det är egentligen bara en platformspusslare. Sådana har funnits tidigare. Det Limbo gjorde på ett sådant fenomenalt sätt var att fånga stämningen. Genom att bara använda olika nyanser av svart och grått skapade de en värld olikt något jag sett tidigare. De hade ingen spelmusik, utan arbetade istället med en otroligt kuslig ljudmiljö.

Det är det första spel på flera år som jag visat för min fru, och som hon blev sugen på att spela. Jag såg med stolthet på hur hon, som annars aldrig håller i en kontroll, med viss elegans knipsade av ben efter ben på den elaka spindeln med sin björnsax. Men bakom Limbos enkla kontrollschema och dess minimalistiska berättarstruktur dolde sig ett designmässigt mästerverk. För den som sökte fanns här lager på lager av mening.

Limbo är egentligen inget annat än ett retro-sidscrollande pusselspel. Men aldrig har det väl utförts så väl. Det är bara att gratulera danska Playdead och hoppas att de efter denna succé fortsätter att leverera nytänkande upplevelser.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets överraskning och besvikelse’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.