Detta är ett spel jag egentligen inte hade tänkt spela. Jag gillade ettan och tvåan till PS2an, men hade stora problem med övervåldet i trean till PS3an. Ändå kunde jag inte låta bli att testa på Ghost of Sparta och jag är glad att jag gjorde det.
God of War serien har problem. Kratos har i och med GoW3 blivit en så pass osympatisk karaktär att han är väldigt svår att sympatisera med. I första spelet fanns i alla fall en försonande mänsklighet, minnet av brutala handlingar som plågade hans samvete. Men till trean tappades allt sådant bort till ett alluppslukande raseri.
Ghost of Sparta utspelar sig mellan ettan och tvåan. Det ger en Kratos som ännu inte riktigt tappat sin mänsklighet, eller sin förmåga till empati. Faktum är att spelet handlar om hans försök att finna sin bror som blev bortrövad redan som barn och som sedan dess hållits fången i dödsriket.
Spelet är fantastiskt att spela på PSPn. Man kan knappt tro att den gamla, lilla apparaten kan klämma ur sig så pass snygg grafik. Spelmekaniken sitter som ett smäck. Som vanligt. Det är ju trots att GoW-seriens största styrka.
Roligt nog har den faktiskt också en hyfsat intressant historia. Ärligt talat tycker jag nog att både Ghost of Sparta och Chains of Olympus, båda till PSP har haft intressantare och mer nyanserade historier än sina kusiner på de stora plattformarna.
Vi får väl se vad som händer med franchisets framtid. Men om de inte lyckas göra Kratos någorlunda, om inte sympatisk, så i alla fall mänsklig igen, så kommer nog i alla fall jag att hålla fingrarna borta.
