Medan alla gick och väntade på Mass Effect 3 så satt jag och spelade Mass Effect 2 istället. Visst var jag ett år efter alla andra, men det gjorde mig inte så mycket. Då slapp jag ju vänta på alla DLCs och kunde lira dem med en gång.
Och vad ska man säga. Hur skulle jag möjligtvis kunna få ner den enorma upplevelse som är Mass Effect 2 i en futtig minirecension? Jag hade spelat ettan och gillade det skarpt, även om det hade sina fläckar. Tvåan tar vara på allt det som gjorde ettan bra, som en enorm och cool värld, en lysande historia, bra karaktärer, helt fantastiskt röstskådespeleri, spännande lore, och byggde vidare.
Om föregångaren var som en riktigt maffig science fiction roman, så var Mass Effect 2 om en novellsamling sammanhållen av en ramhistoria. Detta var både spelets styrka och dess svaghet. Det fanns så otroligt mycket att göra, se och lära känna. Så många intressanta delhistorier och sidouppdrag, att det var lätt att glömma det stora hotet som hägrade i bakgrunden.
Personligen älskar jag den värld som Bioware har byggt upp. De har lyckats skapa kulturer, historia och befolkat den med intressanta karaktärer. Visst är vissa av rymdvarelserna lite töntiga. En hel ras som består av blå, ursnygga kvinnor. Visst… säkert… Men om man bortser från sådana irritationsmoment så är det hela ett fantastiskt världsbygge.
Sedan gjuter Jennifer Hale verkligen liv i Commander Shepard. Hon är verkligen en röstskådis av yppersta klass. (Jag har hört att man kan spela som kille också, men det vet jag inget om. För mig är Shepard kvinna, och kommer aldrig att kunna vara något annat.) Hon är stenhård, oberäknelig och kompromisslös. I alla fall min version av henne. Det är det som gör Mass Effect till den fantastiska serie den är. I slutändan är det jag som fyller Shepard med liv och som måste göra de olika valen hon ställs inför.
Nu är det bara att ta tag i trean. Ett år efter alla andra. Det ska bli kul.
