Jag köpte Prince of Persia 2008 för ganska länge sedan. Men av någon orsak har det mest stått och samlat damm i bokhyllan. Vet inte riktigt varför, jag älskar ju de gamla PoP-titlarna. Så satte jag väl i skivan och körde igång. Och vilket fantastiskt spel det var.
Spelet var ett försök att göra något nyskapande med PoP-franchiset. Och det gjorde de verkligen. Jag har dock förstått att det tyvärr inte sålde så bra, så den tänkta uppföljaren gjordes aldrig. Det är väldigt synd. För Prince of Persia 2008 är något av det bästa jag spelat inom genren.
PoP 08 är en fantastisk saga. Den är färgglad, mysig, stämningsfull och alldeles, alldeles underbar. Den har en riktigt bra historia, episka bossfighter, fantastisk design, en underbar värld att upptäcka och sist men absolut inte minst ett riktigt välskrivet manus när det kommer till dialogen och den ständigt utvecklande relationen mellan de två huvudkaraktärerna.
Jag vet att det fanns folk som irriterade sig på diverse olika aspekter av spelet. En sådan är att man faktiskt inte kan dö. En annan är att bossfighterna kan upplevas som repetitiva. Personligen tycker jag att de är trångsynta traditionalister som inte kan se hönan för fjädrarna. Visst kan man inte dö. Men det innebär inte att spelet inte bestraffar dig om du hoppar fel och faller mot en säker död, eller om du klantar till det mot en boss och får storspö. Vad spelar det för roll om du får upp en skärm som säger “Du dog, tryck för att börja om från senaste sparpunkt” eller om man får se en vacker scen där man blir räddad i sista sekund och upplyft till nämnda sparpunkt. Jag föredrar det senare.
Det mest spännande för min del var karaktärernas utveckling. Man får verkligen se hur de lär känna varandra. Hur de pratar om både stort och smått, och hur just denna relation växer till något som mot slutet faktiskt är viktigare än allt annat man gjort i hela spelet.
Ja slutet är sannerligen ett kapitel i sig. Jag kommer inte att avslöja något, men det räcker med att säga att det antagligen är det modigaste slut jag någonsin sett i ett datorspel. Detta är ett exempel på när genren faktiskt lyfter sig själv i håret och börjar bli något mer än bara underhållning. Slutet ställer frågor som inte är helt lätta att besvara.
Detta spel är en pärla som inte bör missas av någon. Dessutom kan man få ett exemplar för en spottstyver. Så om du inte har spelat det, skaffa en kopia och kör.
Jag blir alltid glad när någon upptäcker det där spelet. Det är verkligen en pärla. Det inledde min förälskelse i hela den där genren. Sedan dess har jag börjat uppskatta spel som har en betydligt högre nivå av utmaning (det senaste Prince of Perisa – som olyckligtvis inte var en uppföljare till det här spelet – är ett strålande exempel på detta), men jag kommer alltid att tycka att PoP08:s approach var riktigt trevlig. Jag förstod inte heller kritiken som riktades mot vissa saker av spelet. Jag menar, “Jag vill inte räddas i sista sekunden och återföras till senaste stället jag stod på, utan jag vill DÖ och ladda om och återföras till senaste stället jag stod på!” – eh, va? Det fanns fullt rimlig kritik, men mycket var också väldigt underlig.
Hur slutade din genomspelning? Slutade du vid originalslutet eller fortsatte du med epilog-DLC:n? Av din uppenbara kärlek till slutet du fick gissar jag att du inte spelade DLC:n, men kanske uppskattade du det slutet mer än jag gjorde. 😉
Originalslutet är i vilket fall som helst fenomenalt.
Jag vill bara krama dig när jag läser den här texten. Du har fångat precis allt jag älskar med det spelet. Ett av mina absoluta favoritspel någonsin!
Jag spelade det aldrig själv men upplevde en del av resan bredvid brorsan, och tyckte det såg väldigt bra ut. Slutet var dessutom riktigt bra, som ni alla säger.
@Sebastian: Jag har inte spelat de nyaste PoP-spelen. Men jag lirade igenom originaltrilogin på min PS2a. Eller förresten… Det var en överdrift. Jag kom aldrig igenom tvåan av diverse orsaker. Men ettan och trean var helt suveräna.
Jag hade initialt ett visst motstånd mot PoP08 eftersom det var så annorlunda från de andra jag spelat. Men när jag väl kom över tröskeln så kunde jag bara älska det.
Nej, jag tog aldrig ner DLCn. Kanske gör jag det senare. Men det känns inte aktuellt just nu. Slutet i originalet är så fantastiskt bra att jag inte är säker på huruvida jag vill ha någon fortsättning i mitt huvud. Jag är nöjd som det är.
@Fredrik: Kram på dig med. 🙂
@NuYu: Ja det är sannerligen en resa. Och skaparna lyckas göra den till något mycket mer än bara en fysisk aktionresa. Det är det som är så imponerande.
Testa The forgotten sands. Det är ett riktigt trevligt spel det också. Storyn är inte i närheten av 2008-spelet, men det är riktigt roligt gameplay.