Osmos var ett av de spel som verkligen öppnade upp ögonen för mig om vilken potential iPaden har som spelkonsol. Osmos är ett indiespel som redan rönt viss framgång på PC. Jag har inte spelat det på PC. Men jag kan säga att på iPaden kommer den verkligen till sin rätt.
Spelmekaniken är enkel men genial. Man styr en liten amöba genom ett mikrokosmos. Där handlar det om att äta eller ätas. När man kommer i kontakt med andra amöbor så slukar man de som är mindre och blir slukad av de som är större. Så enkelt är det.
Spelet lyckas ta denna enkla grundläggande spelpremiss och variera det nästan i oändlighet. De har till och med lagt till en multiplayerfunktion som jag fann oerhört rolig. Det är ju mycket roligare att sluka någon annan människas amöba, än att bara sluka datorgenererade.
Osmos har två sidor. Det handlar intressant nog både om att långsamt och strategiskt ta sig fram och beta av ett hinder i taget. Men det kan också handla om snabba reflexer och ett kvickt sinne. Denna kombination gör detta till en av årets mest kluriga och roliga upplevelser.
Det intressanta är att detta spel verkligen bara är spelmekanik. Här finns ingen historia, inga karaktärer, ingenting. Här finns bara din amöba och en hård oförsonlig verklighet. Och det är fruktansvärt roligt.
Åh, jag älskar det här spelet. Jag skrev ju en lång recension back in the day som jag skulle vilja formulera om helt och hållet, men alla mina metaforer menar ändå väl och försöker bara säga att Osmos på många sätt inte bara är ett fantastisk spel rent mekaniskt, utan nästan en filosofi som fångar det flyktiga och föränderliga i vad det innebär att vara levande.
Multiplayerläget som tillkommit, kanske enbart på bärbara enheter eller så missade jag det förut, verkar väldigt kul också. Antar att det blir något helt annat än de flesta andra multiplayerspel. Mer drabbande, känner jag.
Här är länken om någon är intresserad: http://bloggonoid.wordpress.com/2010/05/22/recension-osmos/
Ja man skulle nästan kunna säga att Osmos genom sin enkla genialitet visar på aspekter av livet och livets villkor. Sedan gör de olika spellägena att dessa villkor skiljer sig radikalt från varandra beroende på vilken kontext den lilla amöban hamnar i.
Jag vet inte hur många spellägen det fanns förr till PCn? Nu är det åtta stycken. Vissa kräver tålamod och strategi, likt ett organiskt schack, andra kräver reaktionsförmåga, vissa stor tankemöda. De är alla intressanta på olika sätt.
Multiplayerläget ställer det verkligen på sin spets. Det är bokstavligt talat att äta eller ätas. 🙂