Jag gillar scifi. Ända sedan jag i tolvårsåldern slukade allt jag kunde komma över av Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein, så har jag scifi haft en speciell plats i mitt hjärta. Ingen annan genre har förmågan att på samma sätt vända och vrida på verkligheten och visa saker ur nya perspektiv.
Det är inte alltid som tv-serier inom genren når upp till samma höjder som böckerna. Egentligen händer det nästan aldrig. Det finns några undantag, t.ex. Babylon 5, Firefly och Battlestar Galactica, som visar vilka banbrytande konster som är möjligt med formatet.
Stargate har aldrig tillhört den exklusiva skaran. Inte heller Star Trek i min mening. (Nu kommer jag säkert att bli lynchad av en mobb Trekkies, men det får man ta.) Stargate och Star Trek tillhör de där serierna där man kan plocka en episod då och då och utan större eftertanke äta dem som godis. En här, och en där. Godisbitarna är av varierande kvalité och ställer inga större krav.
Tanken var att SGU (=Stargate Universe) skulle bli annorlunda. Det skulle inte bara bli ännu en serie med tuffa amerikanska marinsoldater och knasiga forskare på äventyr i universum. Denna serie skulle med BSG som förebild få riktiga karaktärer. De skulle porträttera människor med riktiga känslor, med djup och trasiga kanter. Men samtidigt behålla det där äventyret som utmärkte de tidigare Stargateserierna.
Tyvärr var misslyckandet totalt. Istället för en spännande serie, med en bunt människor som slängts ihop på ett enormt skepp utom deras kontroll på andra sidan universum, så fick vi “Grey´s Anatomy in Space.” Detta kanske inte låter så illa om man råkar gilla Grey´s Anatomy. Men för egen del tröttnade jag till slut på alla hysteriska relationer. SGU höll på att gräva sig samma djupa grav.
Det var alldeles för mycket överdrivna relationsproblem, och alldeles för lite aktion. Missförstå mig rätt. Jag gillar karaktärsutveckling lika mycket som alla andra. Men det får inte ske på bekostnad av historiens tempo. Och det är faktiskt bra om några av karaktärerna är så pass sympatiska att man bryr sig…
SGU höll på att helt kantra ner i det stora såpträsket. Jag var nära att ge upp. Men mot slutet av säsong ett började det ta sig. De började finna balansen. Och nu efter de första avsnitten av säsong två är jag helnöjd. Äntligen verkar de ha funnit sin stil.
Huvudkaraktärerna börjar faktiskt fatta smarta beslut. De stöter på diverse aliens, och tvingas hantera dem. De blir invaderade av en grupp fiendesoldater från vår hemgalax. Ett tag lyckas faktiskt fienden ta över skeppet innan de till slut besegras. Nu står ledarskapet inför den svåra uppgiften att försöka integrera denna skara med originalbesättningen. Samtidigt håller ledarna hemligheter för varandra, och försöker själva tillskansa sig makten över skeppet.
Det är faktiskt riktigt tajt. Äntligen har jag funnit en scifi show att följa. Något som kan ge mig min behövliga veckoenliga scifikick! Hoppas bara att de håller kvaliteten upp och inte åter glider ner i träsket.
Men det ser lovande ut.
Jag håller med dig, var också osäker till en början men kände ändå på mig att detta kan bli bättre bara några avsnitt får gå. Och så blev det ju. Det var en bra inledning på säsongen förra fredagen, hoppas morgondagens avsnitt blir minst lika bra.
Oh, jag tror och hoppas att vi har en riktigt bra säsong att se fram emot.
Hm, jag missade första halvtimmen, men resterande var bra. Nu känns hotet från de utanför lite mer påtagligt än tidigare, eftersom man vet att de inte ger sig, och inte bara hört någon påstå det. Intressant avslut på avsnittet också.