Igår tankade jag ner Undergarden på XboxLive och blev helt fast. Det är ett underbart och väldigt skumt spel som går på tvärs mot väldigt mycket av vad spel idag brukar handla om. Det är egentligen snarare en upplevelse än ett spel, även om det finns gott om pussel att bemästra.
Man styr en liten teletubbieliknande björn genom underjordiska vattenfyllda grottor. Uppgift är enkel, att försöka ta sig från grottans början till slutet. På vägen kan man dessutom passa på att pollinera så många blommor som möjligt. Då blommar de ut och grottorna formligen exploderar av färger och liv.
Dessutom finns där dolda kristaller och gömda blommor att leta reda på. Genom banorna stöter man på diverse fysikpussel som man dock med lite klurande löser ganska lätt. Och det är helt okey! För detta är ett spel där man bara vill flyta omkring och njuta av de psykedeliska färgerna och den avslappnande musiken.
Vi får väl se vad jag säger när jag spelat lite fler banor. Men än så länge är jag kär. I en pollinerande undervattensbjörn. Jag vet att det låter knäppt. Men det är underbart.
Nu har jag sett de första två avsnitten av Falling Skies. Det verkar vara populärt på sistone med invasion från rymden. Vi har bl.a. den nya V-serien, Battle: LA, Monsters och Skyline. Falling Skies skiljer sig en hel del från de andra. Till skillnad mot B:LA och Skyline så ligger inte fokus på aktion utan på drama. Till skillnad från V är det inte politiska intriger i väntan på invasionen utan tvärt om är den redan fullbordad.
Serien startar sex månader efter att moderskeppen anlänt. Människorna höll tillbaka sina kärnvapen i förhoppning om att rymdvarelserna var fredliga. Istället utplånade de snabbt allt motstånd och runt 90% av mänskligheten dog. Man får följa några familjer i deras kamp, inte bara för överlevnad, utan även i deras försök att skapa ett liv för sig själva.
Rymdvarelserna ser ut som en blandning mellan kentaurer och spindlar. De fångar in ungdomar och sätter någon slags biologisk kontrollmekanism längs ryggraden. Vad exakt de vill och var de kommer ifrån är fortfarande ett mysterium och människorna famlar i mörkret.
Det känns som att serien har potential. Men efter två avsnitt får jag en massa frågor.
Om nu 90% av mänskligheten är döda, varför är då alla så muntra?
Om hela samhället är slaget i spillror och själva överlevnaden hänger på en skör tråd, hur kommer det sig då att man har tid att stanna och rita teckningar så att barnen kan bearbeta traumatiska minnen?
Om nu huvudpersonerna är en professor i krigshistoria, en snygg kvinnlig läkare (professorns framtida romantiska intresse), professorns två söner och den äldsta sonens flickvän. Hur kommer det sig att jag finner den griniga militären som är tänkt att vara gruppens ”badguy” som den mest rationella och intressanta av karaktärerna?
Om nu rymdvarelserna är så tekniskt framstående, varför har de inte infraröda sikten så de kan skjuta människorna i mörkret? Och varför skjuter rymdvarelsernas stridsflyg bara mot ljuskällor i natten och inte mot människorna?
Varför är det stereotypiskt nog just den svarte killen som får vara redshirt och stryka med först? Varför inte någon i den ljushyade majoriteten?
Varför lägger serien så stort fokus på småungar som skatear, istället för att berätta intressanta historier om överlevnad i kampen mot märkliga rymdvarelser?
Men det kanske bara är jag. Vi får väl se vad som händer i kommande avsnitt. Det känns ändå som att det kan bli något intressant, om de bara vässar till det lite.
Babylon 5 är en av mina absoluta favoritscifiserier. Det spelar ingen roll att specialeffekterna är helt daterade och ser plastiga ut. Det spelar ingen roll att säsong 1 bitvis är ganska skakig. Totalt sätt är B5 en episk upplevelse och något av det bästa jag upplevt i scifiväg (en ära serien delar med Farscape och nya BSG.)
Tyvärr har hela franchiset varit ganska dött de senaste åren. Det har gjorts lite försök att få till stånd några spin-offs, och nya uppslag, men det har inte riktigt fungerat. Men plötsligt börjar ryktena igen. Och man kan ju inte låta bli att undra, och hoppas. Kanske är det annorlunda den här gången! Kanske kommer det att bli av! Läs mer här!
Jag trodde att jag skulle gilla Borderlands. Det verkade ju ha allt det som jag annars tycker om. Jag gillar ju FPS, science fiction miljöer, dystopier, galna robotar, RPGn, levelsystem, knasiga vapen och skön design. Allt detta har Borderlands, ändå är det ingenting för mig.
Jag har verkligen försökt. Verkligen givit det så många chanser att äntligen börja glänsa och visa något av den där gnistan som jag såg under de första minuterna. Då trodde jag att detta skulle bli hur kul som helst. Men sedan kom allt det träliga.
Precis som i ett RPG springar man omkring på olika uppdrag. Kanske är det en psykotisk gangster som måste elimineras. Kanske är det delarna till ett snipergevär som ligger utspridda i en ravin. Kanske ska man eliminera några rövare och få fart på byns vindkraftverk.
Problemet är att uppdragen känns extremt repetitiva. Man åker till en plats, eliminerar allt motstånd, drar i en spak/plockar upp ett objekt/aktiverar en McGuffin och åker sedan vidare. Det händer aldrig något extra och man känner aldrig riktigt att man får den där emotionella belöningen. Snarare än ett kul spel känns det som arbete, och arbete vill jag inte utföra när jag ska slappna av.
Ett annat problem är att världen känns extremt öde. Och det är inte bara för att planeten är ett enda stort skrotupplag dränkt i ökensand. Där finns nästan inga människor att prata med. Där finns inget liv i byn. Istället går all interaktion genom diverse automater. Det känns lite som att de försökt skapa ett RPG men glömt att slänga in NPCer.
Sedan är fienderna väldigt obalanserade. De kan ha samma level som mig, och jag kan ha värsta tunga bössan och ändå tar det en kvart att skjuta ner den sjukt överdrivna hälsan. På vissa ställen fick jag hämta bilen och helt enkelt köra över dem, för det var omöjligt att klara så många fiender samtidigt. Men vad gör man i områden dit man inte kan ta bilen? Då är det helt enkelt kört! (no pun intended.)
Sedan hjälper det inte att styrningen inte heller känns klockren. Skulle säkert ha fått ett bättre intryck av spelet på PC med mus och tangentbord. För även om det fungerar hjälpligt med handkontrollen så känns det ändå ryckigt och oexakt. Det är extra irriterande när många av fienderna är snabba och smidiga, inte som i Halo och Gears of War där de medvetet gjort fienderna lite långsammare för att man ska hinna med.
Kanske har det att göra med att spelet verkar vara tänkt att spelas i co-op. Men jag råkar anse att spel även ska gå att spelas i sin ensamhet. Kanske är det för att jag inte har någon att spela med. Kanske är jag bara bitter. Och trött. Eller bitter … Nej trött …
Borderlands hamnar nu i bokhyllan i väntan på att återlämnas till sin rättmätig ägare. Tur att jag inte köpte det i alla fall.
Jag saknar ord för att kunna beskriva det som skett i Norge. Man kan försöka, med termer som: fruktansvärt, förfärligt, ohyggligt, och vansinnigt, men orden faller platt inför den oerhörda sorgen. Men efter att den första chocken lagt sig så börjar man som människa ställa frågor. Man undrar. Varför skulle någon göra en sådan sak? Hur kunde detta ske? Det är fullt naturligt, då vi som varelser vill finna samband, se någon slags logik, i det som sker omkring oss.
Det är egentligen därför jag skriver detta. Jag måste för mig själv sortera mina tankar och försöka förstå.
Jag minns hur jag på morgonen efter satt och läste en kolumn i DN. Skribenten menade att vi inte borde vara förvånade. Norge har ju haft trupper i Afghanistan, och de flyger nere i Lybien. Då utgick alla från att det var en extremistisk islamsk grupp som genomfört terrordådet. Men så meddelade polisen att de identifierat gärningsmannen och det visade sig att det var en våldsverkare från det motsatta sidan av spektret.
Våldsmannen, Anders Behring Breivik, beskrevs som högerextrem, fundamentalistiskt kristen, vapenintresserad och gamer. Omedelbart började media försöka knåpa ihop en bild av vem mannen var, och de fick god hjälp, då gärningsmannen bara timmar innan terrordådet skickat ut ett 1500 s långt dokument samt postat filmer på internet som presenterar hans världsbild.
Det är en sjukligt förvriden värld som framträder, fylld av konspirationer, hat och ett hot mot själva den västerländska civilisationen. Enligt Breiviks världsbild har det sedan 50-talet pågått ett kulturellt marxistiskt maktövertagande. Sovjet kunde inte ta väst med våld, så de satsade på att erövra oss kulturellt istället. Denna vänsterrörelse som nådde sin kulmen vid 68-revolutionen har enligt Breivik sedan dess dominerat vår ekonomi, politik och kultur. Då grep den kulturella marxistiska eliten makten och via ett hemligt råd så styr de än idag.
Ett av huvudmålen för den kulturella marxismen är att skapa en världsvid sovjetstat. För att kunna åstadkomma detta så satsar man helhjärtat på att blanda människor från olika nationer och kulturer för att åstadkomma en enda stor multikulturell superstat. Därför ska det hemliga marxistiska rådet ha ingått ett hemligt avtal med arabvärlden att importera miljoner och åter miljoner muslimer till Europa. Detta ska pågå tills dess att muslimerna är fler än originalinvånarna, då de plötsligt tar över och skapar en shariastat EUrabia av hela Europa.
I Breiviks groteska världsbild är alla muslimerna onda. De är alla en del av komplotten. De är alla beredda att när som helt gripa vapen i kampen mot sina europeiska grannar.
Men Breivik, och andra med samma extrema världsbild, reser sig för att försvara Europa. De ser sig som moderna korsriddare. Likt de kungar och furstar som försvarade Europa från invaderande muslimska arméer på 700-talet och 1400-talet ska de nu försvara Europa mot det lågintensiva krig som ständigt pågår omkring oss. I sin egen värld är de goda, heliga krigare som ska försvara den västerländska civilisationen mot de mörka horderna. De har en tidsplan, där de planerar att med våld, döda och kasta ut alla ”icke-europeiska” influenser från kontinenten. I praktiken ett väldigt europeiskt inbördeskrig med syfte att “rena” länderna. Planen beräknas vara genomförd 2083.
Det är detta som drivit Breivik. Under nio år har han planerat attentatet in i minsta detalj. Han har skaffat vapenlicens och vapen, helt lagligt. Han startade ett jordbruksföretag, bara för att utan frågor kunna beställa stora mängder konstgödsel till sina bomber. Han kolla noggrant upp allt kring Utöya och regeringskanslit. Han skaffade polisuniform samt dumdumkulor som exploderar i kroppen för att kunna döda så effektivt som möjligt. Metodiskt förberedde han det värsta blodbad norden sett sedan andra världskriget.
Hans måltavla blev ett sommarläger för politiskt aktiva ungdomar. De tillhörde norska motsvarigheten till SSU. De tillhörde arbetarpartiet, skyltfönstret för den marxistiska konspirationen. Därmed var de i Breiviks värld förrädare och därmed legitima måltavlor. Så under segerrop vandrade han omkring på ön och sköt och hela tiden såg han sig själv som en hjälte. Men det är så ondskan fungerar. Den ser inte sin egen ondska. Ett monster som har samvetskval är inget monster. En hjälte utan samvetskval är alltid ett monster.
Detta är den världsbild, ingrodd i ett psykopatiskt psyke, som ligger bakom terrordådet. Inte att han råkar vara ”gamer” som Emmy och Discordia redan så vältaligt påpekat. Inte att han var ”kristen”, då det är omöjligt att genomföra ett sådant dåd och samtidigt lyssna till Jesu ord om att: Älska din nästa som dig själv … detta är det största budet. Inte att han var ”vapenintresserad”, då det finns gott om jägare och andra med licens i detta land som aldrig i sina vildaste fantasier skulle kunna tänka sig att rikta ett vapen mot en annan människa.
Men även om man nu sitter med en förklaring, en viss förståelse, så faller även den platt mot sorgen. Dessa unga människor har fått livet stulet. Deras familjer har fått sina barn stulna. Det finns inget att göra, mer än att sörja, och sedan, att söka rättvisa och vägar mot en bättre värld.
EDIT:
Det har kommit många intressanta reaktioner kring medias sätt att hantera terrordådet.
Varför t.ex. skrev alla att det var ett terrordåd så länge som man trodde att det var extremistiska muslimer, men nu när det är en extremistisk kristen så byter man terminologi?
Hur ok är det egentligen att visa närbilder på döda kroppar och sörjande tonåringar? Hur stor integritetsfrist bör media visa? Var går gränsen för respekten för de sörjande och döda?
Läs också gärna detta inlägg av min kollega på debutantbloggen, Annelie Drewsen, där hon reflekterar kring hatet bakom attentatet, samt den oerhörda styrka som finns i vårt demokratiska samhälle där t.o.m. en okänd kille från Irak kan få träffa den svenska statsministern.
Så blev det aldrig någon fjärde Spindelmannenfilm medTobey Maguire. Personligen gör det mig inte så mycket. Det känns som att den triologi som Sam Raimi skapat räcker och är tillräcklig i sig själv. Dessutom nådde tredje filmen inte riktigt upp till de två första och risken var att en fjärde film hade sänkt sig ytterligare.
Istället satsar tydligen Marvel på en omstart av hela sagan. För de kan ju inte låta en så het superhjälte som spindelmannen ligga på hyllan. Här finns pengar att tjäna!
Jag är ingen expert på alla olika varianter av spindelmannen. Inom serietidningsvärlden finns det så många varianter och så många omstarter av spindelmannen att man blir helt snurrig. Men med mina magra kunskaper så känns det ändå som att de hämtat inspiration från Ultimate Spiderman-tidningarna. Detta var en tidningsomstart som kom så sent som 2009, med en ungdomligare, mer mangalik stil på allas vår spindel.
Det har släppts en första trailer på den nya filmen. Det känns som att de siktar in sig ännu mer på tonåringarna i och med att Peter Parker har blivit märkbart yngre och går på High School.
Vi får väl se hur det går. Jag är bara rädd för att den nya filmserien (för det kommer garanterat att bli en serie) inte kommer att bli lika mörk och bister som Raimis filmer var när de var som bäst. Jag är rädd att de blir amerikanskt tonårsanpassade, med glättig romantik och pastellfärger.
Men trailern bjuder i alla fall på lite härliga sug i magen. Vi får tro och hoppas att den nya regissören Marc Webb vet vad han pysslar med. Håll till godo!
Upptäckte att “Jättestora frågor” i P3 tydligen gjorde en intervju med Ian McDonald när han var här i Sverige och besökte Eurocon. Ian McDonald är en av de största science fiction författarna med nomineringar och vinster av alla de stora litterära sf-priserna. Det blev en intressant intervju på nästan 18 min. Lyssna här
Så var det dags för tredje delen i Spelfokus sommarspecial. Spelfokus är inte en spelpodcast där vi ständigt pratar om det senaste häftigaste. Istället brukar vi ha olika teman.
Denna gång talade vi om spel som på något sätt blivit ett speciellt sommarspel för oss.
Så var det dags för andra delen i Spelfokus sommarspecial! Spelfokus är inte en spelpodcast där vi ständigt pratar om det senaste häftiga som är på väg ut. Istället brukar vi ha olika teman, t.ex. religion i spel eller japanfokus, el dyl.
Denna gång talade vi om vilken bok, film eller tv-serie som vi skulle vilja se som spel.
Så var det dags för Spelfokus sommarspecial! Spelfokus är inte en spelpodcast där vi ständigt pratar om det senaste häftiga som är på väg ut. Istället brukar vi ha olika teman, t.ex. religion i spel eller japanfokus, el dyl.
Jag, Jocke från Spelkriget, Niklas från megastorm, Frances från Spelkriget och Emmy från EmmyZ satte oss ner i måndags och diskuterade i nästan fyra timmar.
Men frukta ej. Det kommer inte att bli ett gigantiskt jätteavsnitt, istället delar vi upp det i fem delar, alla med olika teman.
Radiospeltorsk är en av de podcasts som jag ständigt ser till att lyssna på. De brukar alltid ha intressanta konversationer om vad som är på gång. När sommarhettan kommer tar de dock uppehåll och inbjuder folk att spela in sina egna spelpodcasts och skicka in dem.
I förra veckan satte jag och Spel-Malmer oss ner och gjorde just det. Vi spelade in en spelpodcast där vi pratade om fotorealism i spel, virtual reality och vart framtiden egentligen är på väg med den digitala underhållningsindustrin.
Nu ligger avsnittet uppe! Hedrande nog beslutade Radio Speltorsk att låta vårt avsnitt vara det första för sommaren. Jättekul!
1994 var ett mycket speciellt spelår. Det var en tid då tekniken utvecklades med rasande fart och varje spel gjorde sitt yttersta för att pressa hårdvaran med nya innovativa idéer och koncept. På många sätt var det en gyllene era. Det verkade inte finnas några gränser för vad man kunde göra.
Ett spel som sprängde gränser var det filmiska Cyberia. Spelet har aldrig riktigt fått det erkännande som i alla fall jag tycker att det förtjänar, utan har väl vid det här laget, för de flesta, sjunkit till botten av glömskans brunn.
Men Cyberia bestod av en ny och unik kombination. Det var en blandning av ett actionbaserat äventyr, pussel och en härlig railshooter. Allt gjort med samma filmiska atmosfär. Det märks att de hade höga ambitioner, och även om grafiken verkligen är usel med dagens mått mätt, så kan man fortfarande känna något av dess filmiska kvalitéer. Spelskaparna använde många olika kameravinklar, klippte in små ”reactionshots” av huvudpersonerna, och gav tillsammans med en genomarbetad ljudbild en fantastisk upplevelse.
Man spelar en cyberhacker med uppdrag att infiltrera ett laboratorium i Ryssland. Något skumt är på gång. Man vet inte riktigt vad, men det involverar avancerad nanoteknologi. Till sin hjälp har man ett gevär fastmonterat på armen, ett par specialglasögon med vars hjälp man kan röntga och hacka kretsar, samt ett hyperavancerat stealthplan med laserkanoner.
I vissa delar av spelet vandrar man omkring på hangarer, i övergivna forskningslapp, och genom isiga katakomber. Man får strida mot fiender och lösa pussel. I andra delar är det ren railshooter. Railshootern var inte något nytt vid denna tid, men aldrig hade det gjorts lika snyggt som i Cyberia.
Jag minns hur jag en gång tog med mig spelet till gymnasiet. Jag gick då i tvåan på natur-tekniskt, och vår klass hade en alldeles egen liten dataskrubb. Där brukade vi sitta och programmera kretsar och hitta på ofog. Dock surfade vi inte på nätet, då internet uppfanns ungefär det året, så det hade vi inte än.
Jag och två kompisar slog oss ner i skrubben och startade Cyberia. Jag hade klarat det förut, så jag började köra, bara för att visa dom hur coolt det var. Några timmar senare var spelet avklarat, och alla var kvar. Vi hade alla varit trollbundna av den spektakulära upplevelsen. ”Det var som att se en riktigt cool scififilm!” utbrast en av dem. Och det är en ganska passande beskrivning.
Idag är vi vana vid filmiska spel. Det är vardagsmat. Men 1994 var det ovanligt, och något så välgjort som Cyberia var ganska unikt.
Det är få spel som gripit mig på samma sätt som Ultima Underworld: The Stygian Abyss. I början skrämde atmosfären skiten ur mig. Jag minns hur jag sprang omkring de de där klaustrofobiskt smala tunnlarna, genom väldiga salar och valv, hur jag gjorde mig vänner och fiender bland avgrundens invånare. Jag minns hur jag första gången, efter några minuter träffade på ett skelett. Musiken skenade, mitt hjärta pumpade, och jag blev så rädd att jag stängde av. Nästa dag startade jag spelet igen och slog benranglet i bitar. Men det säger något om hur gripande atmosfären var.
Det hela börjar med att du gästar kungen i landet. Men mitt i natten väcks slottet av att prinsessan blivit kidnappad. Kungen tror att du är en av kidnapparnas hantlangare, så hans soldater slänger in dig innanför portarna till ett enormt tunnelsystem, Avgrunden, dit hans dotter lär ha förts. Nu är det upp till dig att kämpa dig ner genom katakomberna för att befria henne och på så sätt bevisa din oskuld.
Man börjar spelet med en enorm känsla av utsatthet. Man har absolut ingenting. Bara några trasor på kroppen, en rostig dolk och en fackla. Men man börjar leta i omgivningarna, finner en ryggsäck, mer proviant, en gammal sliten läderväst … Sakta men säkert börjar man beväpna sig och få ihop en hyfsad utrustning. Det finns många spel som går ut på att man börjar kraftlös och ensam och slutar som värsta superkrigaren! Men få har gjort det med sådan bravur som UU.
Vid starten av spelet fick man välja sin klass. Men det påverkade enligt min uppfattning inte så mycket. Istället fick man olika mantran man kunde yttra vid speciella altare. Beroende på mantra så växte man antingen i bl.a. magi, styrka, eller snabbhet. Man kunde alltid hantera vapen, och man kunde alltid hantera magi. Men hur bra man ville vara, var helt och hållet upp till din egen känsla för spelbalans.
Magisystemet var väldigt smart. Istället för att bara ha en lista med olika trollformler fick man kombinera ihop dem av runor. Ibland hittade man nya stenar, som man fick samla i sin runväska, samt pergamentrullar som gav dig nya formler. Dessutom betydde alla runorna något, så om man listade ut deras betydelse kunde man själv kombinera ihop nya formler. Jag minns fortfarande hur smart jag kände mig när jag listade ut vilken runa som betydde “stor” och jag kunde sätta det framför allting, och plötsligt hade jag stora eldbollar, istället för de små fjösen jag kastat tidigare.
En sak som verkligen imponerade på mig då, var hur många personer det fanns att prata med. Mina tidigare erfarenheter av 3D spel var att man skulle skjuta allt som rörde sig. (Doom, Wolfenstein.) Men i UU så var säkert hälften av avgrundens invånare fredliga. Visst kunde du attackera dem om du ville, men det behövdes inte, för det fanns gott om monster, och om du råkade döda fel person så kunde du inte avsluta spelet.
Avgrunden hade från början byggts för att bli ett utopia. En plats där olika raser kunde leva i fred, sida vid sida. Självklart gick allt åt skogen. Avgrunden bestod av (hoppas jag minns rätt nu) åtta nivåer. Varje nivå hade sin koloni av olika raser. Goblins, dvärgar, druider, m.m. En skön ras var ödlefolket som inte talade engelska, utan man var tvungen att lära sig deras språk för att kunna tala med dom. Så genom hela spelet hade jag ett anteckningsblock bredvid mig, för att skriva upp ledtrådar, språklexikon, trollformler och andra mystiska grejer som kunde vara bra att komma ihåg.
UU var faktiskt världen första rollspel som använde sig av riktig 3D. Enligt ryktet var det några på ID-software som fick se en betakopia av UU och då beslutade sig för att göra världens första FPS, Wolfenstein 3D. ID brydde sig inte om att göra en lika sofistikerad 3D-motor, så de hann till och med före UU och släppte Wolfenstein någon månad före. Men UUs motor var mer avancerad. Man kunde titta både upp och ner, och hoppa. Man kunde plocka upp och slänga saker omkring sig. Man kunde påverka objekt i sin närhet. Idag är det självklarheter. Men UU var först!
UU hade också sådana revolutionerade saker som en dynamisk karta. Till skillnad från Doom så fick du inte kartan med en gång. Kartan fylldes i vartefter du hade varit där. Dessutom kunde du anteckna på den. Skriva dit lösenord, innehållsförteckning, m.m. Vad jag vet var de först med det också.
Det fanns en central historia att följa, att rädda prinsessan och stoppa den ondska som släppts lös. Men det var samtidigt en väldigt öppen spelvärld, där du kunde gripa dig an ett stort antal quests som inte var nödvändig för huvudberättelsen och ge dig ut på äventyr. Och ibland är det just de små sakerna som sätter sig. Jag minns hur jag för första gången hade hittat runstenar nog för att kunna kasta “levitera”. Där fanns en kanal med lava på en av de nedre nivåerna som jag alltid undrat vart den tog vägen. Utforskarlusten kokade i blodet, men lavan var dödlig. Så jag ställde mig på en avsats, kastade levitera, och sedan vandrade jag i luften, högt över lavan, in i det okända. Jag kände mig så otroligt mäktig.
Spelet fick en uppföljare, UU2: Labyrinth of Worlds. Rent objektivt är det nog det bättre spelet. Men det var UU1 som först fångade mitt hjärta. UU har haft en stor påverkan på spelmediet och inspirerat många spelskapare. Bethesdas Elder Scrolls serie skulle antagligen inte existera utan UU, kanske inte heller Bioshock eller ens World of Warcraft.
De som följt mig på debutantbloggen de senaste dagarna vet att jag spenderade helgen på Eurocon 2011. Eurocon står alltså för Europeiska science fiction kongressen. Under dessa dagar gästades vi av ett flertal internationellt kända författare: Ian McDonald och Elisabeth Bear som är hedersgäster. Men utöver dem har vi också Charles Stross, Hannu Rajaniemi, Amanda Downum och M. D. Lachlan.
Utbildningsradion från SVT var med under första dagen och filmade i stora salen. Nu finns det klipp från det på youtube. De kompletta inspelningarna kommer att landa på SVT-play till hösten, så se detta som en liten uppvärmare. Sedan filmade även SF-bokhandeln i gamla stan de intervjuer de hade i samband med författarsigneringarna.
Här är filmerna från SVT:
Här är filmerna från SF-bokhandeln:
Och sist men absolut inte minst, så intervjuades också våra svenska författare Nene Ormes och Karin Tidbeck på SF-bokhandeln.
Igår tankade jag ner Undergarden på XboxLive och blev helt fast. Det är ett underbart och väldigt skumt spel som går på tvärs mot väldigt mycket av vad spel idag brukar handla om. Det är egentligen snarare en upplevelse än ett spel, även om det finns gott om pussel att bemästra.
