by Oskar Källner -

Castlevania – Halvvägs genom

Jag har nu kommit lite mer än halvvägs genom Castlevania – Lords of Shadows. Tror jag i alla fall. Jag har bytt till andra DVDn (Xbox360) och har precis besegrat den onde kocken. 🙂 Det är ett riktigt bra spel. Inget snack om saken. Men jag kan ändå inte låta bli att känna hur något saknas.

Jag har försökte att reda ut mina känslor, men det är inte lätt.  Det positiva är lätt att se:

  • Fantastiskt vackra miljöer
  • Ett genomgripande väldesignat land, som faktiskt hänger ihop estetiskt.
  • Ett bra stridssystem med många intressanta combos att svänga sig med.
  • Roliga och varierande fiender.
  • Sköna bossfighter.

Det som stör mig:

  • Ibland missar de små enkla saker. Som att ibland har man ingen aning om vart man ska ta vägen. Kanske ska man ut och balansera på något räcke? Kanske ska man bara trycka på hoppknappen på rätt ställe? Kanske ska man dra ner en vägg? Men där finns ibland inga som helst ledtrådar. Sedan finns där nästan rena kontrollbuggar. Som att han ibland inte vill hoppa från en fasad till en annan när man drar och trycker på hoppknappen. Tills man kommer på att man “bara” ska trycka på hoppknappen, så hittar han rätt själv. Irriterande. Eller att den där eländiga trädgrenen ibland inte vill passa in i den där snurran man ska dra runt. Det finns många sådana där irriterande småsaker som hindrar spelets tempo och som de borde fångat upp i betatestningen.
  • Stridssystemet är som sagt bra. Men Gabriel känns egentligen väldigt bräcklig. Man måste hela tiden ducka och slå, ducka och slå. Då belönas man dessutom med extra magiorber som ger en hälsa och mer styrka. Men till slut tröttnar man faktiskt på att hela tiden vara undglidande och aldrig kunna gå rejält på offensiven. Jag har ju spelat en hel del God of War, och det sköna där är att ibland kan man ta fram storsläggan och bara jämna fienderna med marken. Man känner sig helt enkelt mer bad ass.
  • Det tredje är också något som jag tycker faller platt jämfört med God of War. Man kan tycka vad man vill om den brutale Kratos. Personligen gillar jag honom inte speciellt mycket. Men han är en väldigt färgstark karaktär. I jämförelse är Gabriel en liten mesig pojkspoling med personlighetsbrist.

Jag tror mycket av detta handlar om tycke och smak. Men än så länge måste jag säga att Castlevania är ett underbart spel, men det har vissa problem.

by Oskar Källner -

Onsdagsretro – Kings Quest 1 (1984)

Välkommen till det första avsnittet av Onsdagsretro. En serie där jag tänker ta upp spel från min uppväxt som berörde mig och som jag än idag kan tänka tillbaka på med värme. Detta var spel som lämnade spår, som precis som en riktigt bra bok, blev en del av mig.

När jag var nio år tog min pappa hem en IBM XT från jobbet. De skulle fasas ut för nya kraftfullare maskiner. Själv kunde jag knappt tro min lycka. En alldeles egen dator! Mina vänner kanske hade C64or, och vi satt ofta och spelade på dem. Det var alltid ett äventyr att mata in spelen från kasettbandet. Men denna IBM var en riktig dator med 10 mb hårddisk, 340 kb RAM, 5,25 tums diskettstation och allt!

Jag spelade många spel på vår IBM XT. Men det är några som fortfarande stannar kvar i minnet. Ett av de bästa var utan tvekan Kings Quest 1. För sin tid var Kings Quest ett helt revolutionerande spel. Det hade en animerad huvudkaraktär (en gubbe) som man kunde styra med piltangenterna. Grafiken var underbar CGA med fyra färger i en upplösning på 320×200. Ändå var det genom dessa små pixlar som jag upplevde ett av min barndoms största äventyr.

Kungariket Daventry har problem. Det har förlorat sina magiska föremål, en spegel, en sköld och en kista. Som den unge riddaren Graham ger man sig ut för att återbörda föremålen. Lyckas man, så blir man krönt till näste kung.

Det var en stor och fantasifull värld. I alla fall i en nioårings sinne. Jag minns än idag hur jag satt och ritade kartor över världen. Där fanns häxans hus. Där fanns draken. Där var berget med den tjuvaktiga dvärgen, osv. Och med en nioårings oändliga tålamod lärde jag mig att bemästra den ganska primitiva kommandotolken. Här fanns inget peka o klicka. Istället var det genom kommandon som ”look at grund” och ”pick up walnut.” som man tog sig fram genom spelet.

Det var inte ett lätt spel. Man kunde dö. Man kunde förlora föremål som man tvunget måste ha senare i spelet. Det var oförlåtande svårt. Gick det snett var det bara att ladda senaste savegame. Och det fanns inget internet. Ingen smidig walkthrough att ladda ner. Istället var det metodiskt utforskande som gällde. Känslan när man väl klarade spelet, helt på eget bevåg, var obeskrivlig.

Idag skulle jag säkert inte orka spela det mer än en kort stund, för nostalgins skull. Men i min barndoms minne kommer det för alltid att vara en förborgad skatt. Sedan spelade jag Kings Quest 2, 3, 4, 5 och 6. Och även om flera av dem var bra, speciellt femman, så är det ändå ettan som en gång vann mitt hjärta.

by Oskar Källner -

Apocalyptica – Så här ska en mellanakt se ut!

Jag har i många år varit ett fan av apocalyptica, den finländska gruppen som spelar hårdrock med enbart cello och trummor. De är helt enkelt fantastiska, med grym tyngd och känsla.  Om ni undrar vad jag yrar om så klicka bara på videon nedan för att se en mellanakt de gjorde under ett idrottsevenemang i Finland. Mycket bättre än så här blir det inte.

by Oskar Källner -

Beyond Good and Evil HD

För några år sedan körde jag ett spel som hette Beyond Good and Evil på min gamla trogna PS2a. Låt mig bara konstatera att det var ett helt fantastiskt äventyr. Det hade en underbar världsdesign, genomtänkt soundtrack, gripande story, smart spelkontroll, och en kvinnlig huvudperson som än idag, åtta år senare, ofta lyfts fram som en föredömligt designad kvinnlig spelkaraktär.

Nu släpper de Beyond Good and Evil i en ny upphottad HD version på XboxLive. Vad kan man säga? Jag tankade ner demot och spelade genom det. Det verkar som att de inte har gjort speciellt mycket åt grafiken, förutom att ge det högre upplösning och högre uppdateringsfrekvens. Nu var BGaE redan från början ett mycket vackert spel, så det gör inte så mycket. Men det känns ibland att det är ett spel från 2003 man spelar.

Jag startade upp min gamla PS2 version, bara för att jämföra. Och det är faktiskt inte så stor skillnad som man kan tro. Självklart är HD versionen mycket snyggare över lag. Det blir inga pixliga konturer på objekt som ligger en bit bort, och allt flyter mycket bättre. Samtidigt insåg jag att vissa effekter, som ljuseffekter och skärmsuddningseffekter, inte hängt med till HD versionen. Kanske för att de effekterna använde saker som var specifika för PS2ans grafikkort. Lite slarvigt tycker jag ändå att inte bygga en emulator för dem.

Oavsett upplösning, så är det ett grymt bra spel. Om du inte spelat det tidigare så gå och köp det omedelbart! HD versionen kostar 800 mp, ungefär 80kr. Det är som hittat! Du kommer att få en spelupplevelse som är få förunnad.

by Oskar Källner -

Jacks rockiga resa

Tänkte bara tipsa om en bok som en vän till mig skrivit. Hon heter Theres Stephansdotter Björk och boken heter Jacks rockiga resa. Det är en barnbok med hårdrockstema som riktar sig mot 6-9 åringar. Det är kanske inte riktigt min åldersgrupp, men det är ju många med mig som växte upp på 80-talet och fick världens bästa musik, hårdrocken, i livsblodet. Detta är ju ett utmärkt sätt att föra hårdrockens ädla musikkultur vidare till nästa generation. 😉

Jag hittade ett smakprov på nätet. Kunde inte hjälpa att älska den inledande meningen.
– Oh nej, nu har Ozzy har tagit en fladdermus igen.
Alla ni gamla hårdrockare vet precis vad det syftar på. För er andra som saknar hårdrockande allmänbildning (skäms på er) så lägger jag in en video längst ner som förklarar det hela.
Av någon orsak verkar provläsningen inte fungera i Internet Explorer. Kolla på den med Firefox eller Chrome.

Och så videon:

by Oskar Källner -

Lysande bra “Game of Thrones” trailer

Jag är nog inte den enda som ser fram mot HBO´s nya storsatsning “Game of Thrones”. Den är baserad på G R R Martins stora fantasyserie “A song of Ice and Fire”, som är känd som en ganska bister, brutal och vuxen fantasy. HBO är samtidigt kända för att göra kvalitetsserier och de har några riktigt bra skådisar, bl.a. Sean Bean och Peter Dinklage. Jag tror att det här kan bli hur bra som helst.

Det har kommit ett antal intressanta trailers till serien. En av de tidigaste kan du se här. Men i dagarna släpptes en ny, längre och exklusiv trailer som ser helt lysande ut. Den går dock inte att embedda i sin egen blogg, utan du måste klicka här för att se den. Men det är det värt. Magi väntar dig, bara ett klick bort. 😉

by Oskar Källner -

Här är det: Omslaget till Drakhornet!

Äntligen är omslaget klart! Underbart! Det var en lång process, men nu är det här. Jag är väldigt tacksam för  Morten Ravnbo och Darlene van der Heiden som är de som designat och illustrerat boken. Utan deras hjälp hade jag varit förlorad.

Ett omslag är väldigt viktigt. Det sätter stämningen för boken och är dess bästa reklamaffisch. Det är omslaget som får en potentiell läsare att plocka upp boken och läsa baksidestexten. Jag är själv väldigt nöjd med hur det hela blev. Men det var en lång process. Jag skriver mer om processen på debutantbloggen. Så klicka dig dit och läs den fascinerande historien bakom ett bokomslag. 🙂

Annars är jag självklart nyfiken om vad ni tycker! Gillar ni omslaget? eller inte? Kommentera! Skriva och berätta.

by Oskar Källner -

Mass Effect 1 – den slutgiltiga domen

Nu har jag spelat igenom Mass Effect 1. Inte bara en, utan två gånger. Bara det säger väl att det var ett riktigt bra spel. Brukar annars aldrig spela igenom ett spel mer än en gång. Men med ME var det roligt att köra en gång till och experimentera med andra valmöjligheter och andra stridstekniker.

Rent narrativt följer spelet en klassisk struktur.

  • Först en dramatisk händelse som slår sönder status quo och introducerar konflikten. – Eden Prime.
  • Sedan en period där man samlar ihop sitt gäng av äventyrare innan man ger sig av ut i universum. – Citadellet.
  • Man går igenom ett stort antal äventyr tillsammans, slåss mot nästan oövervinnerliga odds, i det ena desperata försöket efter det andra att komma ikapp fienden. – Feros, Noveria och Virmire.
  • Slutligen är det dags för den bombastiska och lite tragiska finalen där hjälten till slut återvänder till början för att ställa allt till rätta. – Ilos och Citadellet.

Historien som berättas är dock väldigt välgjord och detaljerad. De har ett väldigt fiffigt dialogsystem där man själv kan välja hur mycket man vill gröta ner sig i alla detaljer. Själv njöt jag av att lära mig så mycket som möjligt om galaxens historia, de olika raserna, och den tragiska historien om föregångarna.

Jag spelar som female shepard. Kan bara säga att Jennifer Hale är min nya idol när det kommer till röstskådespeleri. Hon är helt enkelt fantastisk. Hon ger femshep karaktär och personlighet. Hon blir aldrig platt, tvärt om kan man ana hennes inre styrka och överlåtelse. En fantastisk bedrift. Över lag är röstskådisarna mycket duktiga och förlänar en känsla av realism till hela detta fantastiska universum.

Men det finns dåliga aspekter av ME också. Det absolut sämsta är faktiskt de planetära sidouppdragen. Vid första genomspelningen gjorde jag så många sidouppdrag jag kunde komma åt. Det skulle jag inte ha gjort. De var ofta mördande tråkiga. Man släpptes ner, om och om igen, i sin terrängbil (Mako) på en generisk autogenererad värld. Körde lite. Tittade kanske till en gammal satellit och plockade lite vapenmoddar från den (och hur ologiskt är inte det att hitta vapen gömda i en kraschad satellit?) Körde fram till en generisk standardbyggnad. Sköt alla inuti. Uppdrag klart.

Detta fick man göra om och om och om och om igen. Otroligt tråkigt. Några få sidouppdrag var bättre designade med en aning story och lite egen känsla. T.ex. var det kul när man stängdes inne med en atombomb längst ner i en nedlagd gruva. Men de flesta sidouppdragen var allmänt menlösa. Faktum är att det var så tråkigt att jag nästan la av spelet.

Även striderna var ganska tråkiga. Fienderna sprang omkring som galna höns, utan strategi eller någon större känsla. Det var bara att stå bakom sin pelare och skjuta dem när de kom springande. Så testade jag att höja svårighetsgraden. Plötsligt lyfte hela spelet. Fienderna blev slugare. De tog skydd. De använde sina speciella förmågor. Om de stormade fram så kom de inte ensamma eller på led, utan i grupp. Plötsligt var de farliga. ME är inte tänkt att spelas på normal. Höj svårigheten ett hack, och njut.

Jag vande mig faktiskt vid Makon. Den har ett helt vansinnigt kontrollschema men efter ett tag kryssade jag faktiskt omkring bland flygande raketer och sprängde fiendetorn med välplacerade artilleriskott. Jag har hört att Makon är borttagen i ME2. Jag tror inte att jag kommer att sakna den, men lite surt att den är borta nu när jag blivit en baddare på att köra. 😉

När jag klarat spelet så körde jag om det en gång till. Denna gång struntade jag i alla sidouppdrag och gjorde bara huvuduppdragen. Första spelomgången gick på 26 h, andra på knappt 10 h. ME var ett helt annat spel när man körde det mer koncentrerat. Mer nerv, spänning och bättre disposition på tempot. Helt enkelt grymt kul!

Då jag har hållit på och redigerat min bok Drakhornet en hel del de senaste månaderna har jag börjat tänka en hel del i berättartempo och narrativ struktur. Om jag hade varit ”författaren” till ME1 så hade jag gjort kraftfulla redigeringar i sidouppdragen. Jag testade att ta ner extrauppdraget ”Bring down the sky.” Det ångrar jag inte. Det var ett typexempel på vad alla sidouppdrag borde vara. Det var fyllt med bra röstskådisar, många spännande vändningar och ett intressant moraliskt dilemma på slutet. Kartan man körde Makon på kändes inte bara som en autogenererad värld, utan faktiskt designad med lite tanke bakom. Om alla sidouppdrag hade hållit den kvalitén hade jag inte klagat. Om jag varit författaren till ME så skulle jag ha fixat alla sidouppdrag, så att de höll högre kvalité. Eller så hade jag raderat dem. Jag skulle aldrig lämnat dem som de var nu. Less is more.

Nu ser jag fram emot att ta mig an ME2. Hittade det begagnat för en spottstyver. Jag har hört att de gjort en hel del förändringar. Ska bli spännande att se huruvida de är till de bättre.


by Oskar Källner -

Predators – mer av samma

Även om Drakhornet slukar det mesta av min fritid så måste man ta slappna av lite då och då. Så för några dagar sedan satte jag mig ner och såg den nya Predator filmen, passande kallad ”Predators.” Filmen börjar riktigt bra med huvudkaraktärerna i fritt fall (bokstavligt talat) på väg ner mot en djungelbeklädd värld.

De är ett omaka gäng krigare från jordens alla hörn. De känner inte varandra. Det sista de minns är ett kraftfullt ljus. Nu måste de slåss för sina liv på en främmande värld, där de inte längre är jägarna, utan de jagade.

När jag var i tonåren älskade jag de första två Predatorfilmerna. Speciellt gillade jag tvåan då det hade ett relativt smart manus och visade nya och intressanta karaktärsdrag hos själva Predatorerna. De två Aliens vs. Predatorfilmerna som slängdes ut på marknaden för några år sedan var så usla att de inte ens existerar i min bok. Så med tonåringens glada minnen i hågen såg jag ändå fram mot Predators.

Men lever filmen upp till sina föregångare? Nej. Inte egentligen. Är det en dålig film? Nja… Den är inte dålig, problemet är bara att den inte är bra heller. Skådespelarna gör vad de kan. Adrien Brody och Laurence Fishbourne är stabila skådisar, och Alice Braga gör en oväntat stark insats som gruppens ända kvinnliga deltagare. Ändå lämnar filmen inga spår, inga minnen.

Arnold och gänget 1987, notera likheten med Predators DVD-omslag.

Problemet tror jag ligger i att de inte vågade göra något nytt. Det är egentligen bara en rehash av ettan. Men istället för Arnold och gänget i en djungel på jorden så är det Adrien och gänget i en djungel på en annan planet.

Predator 2 satte man i en storstadsmiljö. Man adderade lite försvarshemligheter, hemliga forskningsprogram och maffiakrig till smeten och gjorde så verkligen något nytt och unikt i förhållande till ettan. Men Predators gör inget unikt. Det är samma gamla historia, där den ena efter den andra i gruppen faller offer för jägarna. Nästan som i en gammal Screamfilm.

Filmen är enligt min mening inte en värdig arvtagare till de gamla filmerna. Den vågar inte bygga vidare och finna något nytt. Tråkigt, för det kunde ha blivit så mycket bättre. Sedan är det ändå en film man kan se, om man har vettiga förväntningar på den. Vill man bara ha en allmänt hjärndöd actionrulle en sen fredagskväll, och ibland vill man det, så är Predators en utmärkt film. Men vänta dig inte stordåd.

by Oskar Källner -

Drakhornets baksidestext

Det händer en hel del kring boken nu. Det innebär att jag tyvärr inte hinner spela så mycket för tillfället. Nästan all extra energi går till mitt skrivande och till förlaget. Det är väldigt mycket att arrangera. Nästa månad kommer att bli proppfull med olika aktiviteter för att marknadsföra boken. Måste se till att ordna en releasefest och sånt också. Väldigt roligt, men slukar enorma mängder energi …

Jag tänkte i alla fall dela med mig av den baksidestext som jag efter mycket möda och stort besvär har karvat fram ur den stora högen med ord. Jag känner mig ganska nöjd. Den presenterar vad boken handlar om, och väcker (förhoppningsvis ) nyfikenhet utan att tala om för mycket.

Skriv gärna en kommentar och säg vad ni tycker. Eventuella förslag till ändringar mottages alltid tacksamt. Vill ni läsa mer om hur jag resonerade när texten mejslades fram så kan ni läsa detta inlägg på debutantbloggen.

Baksidestexten:

Erik är bara en enkel stallpojke. Men varför jagas han då av svartklädda soldater? Och varför är Kyrkoherde Kloo så mån om att ta sig an honom?

Erik hamnar i Barkhammar, ett litet samhälle i Kilsbergen. Där bor även Hanna med sin lillebror och alkoholiserade far. Hon är bortlovad till en tre gånger så gammal man och söker sin frihet, medveten om att priset kan bli mycket högt. Snart upptäcker Erik att det finns varelser i skogen och alla är inte vänligt sinnade. När ett märkligt väsen försöker dränka barnen i byn dras Erik och Hanna in i ett spel som de inte förstår, men desperat måste vinna.

Oskar Källners debutroman Drakhornet är en smart, spännande och bitvis obarmhärtig ungdomsfantasy. Den utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige där det fortfarande finns älvor i mörkret och troll i underjorden.

by Oskar Källner -

Hjälp! Vad ska serien heta?

Jag har ett problem. I förra veckan berättade jag ju att min bok kommer att heta Drakhornet. Men då det är första delen i en serie behöver jag också ett bra serienamn.

Ett serienamn, är mycket vanligt, ja nästan ett måste inom fantasy. Det måste vara något som fungerar som tema genom hela serien. Helst ska det också skapa lite atmosfär och ge läsarna en aning om vad serien handlar om. Ta t.ex. Stephen Kings “Det mörka tornet” som omedelbart sätter stämningen.

Jag har några förslag, men de har alla för och nackdelar. Så snälla hjälp mig! Gå in på debutantbloggen där jag presenterar  de olika förslagen och ge mig lite feedback.