Jag har fått det stora nöjet att delta på en temakväll om fantasy. Det är den 8:e okt kl 15.00 på Knivsta Bibliotek. Tillsammans med fantasyförfattaren Anna Fogelberg kommer vi att prata om författandets ädla konst, varför man väljer just fantasy, samt om hur det är att ge ut själv.
Det är helt gratis och öppet för alla. Ju fler vi blir ju roligare! 🙂 Välkomna!
För två veckor sedan hade vi en riktigt trevlig kväll på SF-bokhandeln i postapokalypsens tecken. Jag har tidigare skrivit om det på debutantbloggen. Nu har de släppt videon med intervjuerna. Ta en titt!
Nu är jag hemma efter två späckade dagar på bokmässan i Göteborg.
Det var helt enkelt vansinnigt roligt.
Kolla in mina journaler på debutantbloggen. Massor av foton utlovas. 😉
Nu har intervjuerna från sommarens Eurocon dykt upp på UR-Play. Jag tänker inte säga så mycket mer, utan bara uppmuntra er alla att lyssna på samtalen med bl.a. Elisabeth Bear och Ian McDonald. Det är både bra och tänkvärt. (Även om jag inte håller med Ian McDonald om en del saker, lyssna och försök räkna ut vad det kan vara!) 🙂
Det är nu över 10 år sedan jag första gången spelade Half Life. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var. Hur Half Life gjorde saker som ingen sett förut, och gjorde dem bra. Spänningen var på högsta nivå när man som Gordon Freeman försökte överleva Black Mesas mörka korridorer.
Sedan kom det två expansioner: Opposing Force, som jag älskade, för det var ännu mer skön action, och Blue Shift som var lite annorlunda mot sina båda föregångare. Det hade ett lägre tempo, lite mer pussel och andra klurigheter. Istället för Gordon Freeman får man spela säkerhetsvakten Barney Calhoun i sin kamp att ta sig ut från Black Mesa. Det är inte lätt, för stället kryllar med elaka aliens och soldater med order att likvidera alla vittnen.
Av någon orsak spelade jag aldrig klart Blue Shift. Jag tror jag fastande någonstans och kom aldrig vidare. Men så plötsligt för någon vecka sedan tog jag ner det från hyllan, installerade, och fem timmar senare var spelet avklarat.
Så hur står sig Blue Shift idag då? Tio år senare? Det första som slår mig är hur fult allting är. 2001 kanske det var state of the art, men man har blivit lite bortskämd under de senaste åren. Grafiken är verkligen fruktansvärt ful, med jättestora polygoner och suddiga texturer. Men så fort som man börjar spela så slutar man tänka på det grafiska. När monstren attackerar är man mer upptagen med att överleva än att studera antalet polygoner.
Blue Shift har, precis som alla Half Life-spelen, en fantastisk styrkontroll. Jag har spelat FPS på konsol så länge nu, att jag hade nästan glömt hur perfekt kontrollen är med en mus och tangentbord. Det spelar ingen roll hur mycket autoaim de slänger in på konsolerna. PC är och förblir den bästa FPS plattformen.
Sedan är faktiskt bandesignen fortfarande riktigt bra. Jag vet inte var jag fastnade för tio år sedan, för denna gång spelade jag igenom utan problem. Och det var kul att komma till slutet och plötsligt förstå några aspekter av Half Life 2 som jag aldrig kopplat tidigare. Däremot var fiendernas AI sämre än vad jag mindes. Visserligen lobbar de granater mot mig och försöker tvinga fram mig med korseld. Men oftast kan jag gömma mig bakom en dörr, eller en låda, och sedan plocka dem en och en när de behagar uppenbara sig. Inte bra.
Men låt mig sammanfatta med att säga att även om Blue Shift är fult som stryk jämfört med dagens underverk och AIn inte har åldrats med värdighet, så har det fortfarande en spelglädje, en bandesign och en atmosfär som håller 10 år senare.
Thor var en av sommarens absoluta storfilmer. I alla fall i USA. Hur mycket publicitet den fick här i Sverige vet jag egentligen inte. Känns som att den ganska mycket gled förbi utan att så många märkte det. Lite synd kan man tycka då det verkligen inte är varje dag som det görs en film baserad på vår vår egen fornnordiska mytologi.
Men ibland känns det som att vi svenskar har problem med att ta till oss vår egen mytologi. För det första så har vi svårt att ta de fornnordiska berättelserna på allvar. För oss är de bara sagor som vi växt upp med, eller komiska figurer i Peter Madsens seriealbum. När vi tänker på Tor ser vi ofta en rödskäggig, ilsk, småtjock gubbe med en väldig hammare i handen, och så börjar vi småfnissa.
Det andra problemet kanske är att Thor lika mycket är baserat på Marvels superhjältevärld och dess egen interna mytologi, som på den fornnordiska. Tor har blivit amerikaniserad, med allt vad det innebär.
Väl medveten om denna problematik satte jag mig ändå med en viss förtjusning för att kolla på filmen. Jag har ändå gillat mycket av de som Marvel producerat under senare år, som förutom några stora misstag *host* XMen3 *host* ändå har legat på en hyfsad nivå. Och jag blev inte besviken. Jag ska inte säga att Thor är någon perfekt superhjältefilm. Långt därifrån. Men filmen var genuint välgjord och jag hade kul rakt igenom.
Filmen börjar med att Tor (Chris Hemsworth) får frispel och drar till frostjättarnas värld för att krossa dem. Han lyckas nästan, men då krigslyckan vänder dyker hans fredsälskande fader Oden (Anthony Hopkins) upp och räddar honom och hans vänner. Men Thor är ilsk och vill återvända för att injaga fruktan i frostjättarnas hjärtan. Oden får då nog, tar ifrån honom hans gudakrafter och kastar ut honom i exil till jorden.
Tor kastas ner i det amerikanska ökenlandskapet och plockas upp av Jane Foster (Natalie Portman) som forskar i exotiska partiklar. Hon lyckas köra på Tor med sin bil och så börjar deras relation att utvecklas. Tor är först en övermodig schmuck, tills dess han i avsaknad av sina superkrafter lär sig att tjäna andra och får ett mer ödmjukt förhållningssätt till världen omkring sig. Då brakar så klart helvetet löst.
Chris Hemsworth gör ett bra jobb med att gestalta Tor, men han är inte på något sätt genial. En som däremot är riktigt, riktigt bra, är Tom Hiddleston som spelar Tors halvbror Loke. Alla som kan ett uns av fornnordisk mytologi, eller som ens har nuddad vid en Thortidning av Marvel, vet att Loke är den stora antagonisten. Därför är jag ändå imponerad över hur tvetydigt de lyckats skriva honom, och mot slutet av filmen känner jag avgjort mer sympati för Loke än för Tor. Det är snyggt jobbat av författarna!
Filmen har en hel del snygga visuella bitar. Asgard är läckert och regnbågsbron bifrost är direkt fantasieggande. Framställningen av Heimdal var en stor favorit och all design i Valhalla är enhetlig och väl genomtänkt.
Men filmen har så klart sina brister. Tors färd från arrogant skitstövel till ödmjuk tjänare är lite väl förutsägbar. Oden presenteras som en gammal, sjuklig men fredsälskande regent, något som jag har lite svårt att svälja då den Oden jag känner från mytologin visserligen var vis, men han var också lömsk, långsint, svartsjuk och direkt livsfarlig. Många tror att Tor är krigsguden. Men det är fel. Det är Oden som är den stora krigsguden (Tyr är krigsgud nr 2.) Det var med sitt spjut som Oden befäste sin makt, erövrad från de som vågade stå upp mot honom. Jag gillar Anthony Hopkins. Men jag kommer aldrig att kunna svälja hans version av Oden.
Ett annat problem är att filmen ibland blir lite väl specialeffektstung. Det är en fin balansgång det där med specialeffekter. Men när man börjar undra huruvida det är en tecknad film man ser på så inser man att de gått lite över styr. Det var lite för mycket, lite för plastigt … Man tappade liksom känslan för verkligheten.
Totalt sett var det ändå en trevlig film. Rekommenderas som fredagsunderhållning med lagom nivåer läsk och popkorn. Vill du ha en film med djup och eftertanke? Se något annat. Nu är det bara att vänta på Joss Whedons Avengers.
Jag har tidigare skrivit om min kärlek till den pollinerande undervattensbjörnen i Undergarden. Jag fick då frågan om jag trodde att spelet skulle hålla i längden. Nu har jag svaret. Ja! Det håller. Efter säkert 20 speltimmar där jag flutit runt och hämtat varje liten diamant, varje liten bonusblomma och pollinerat 100% av alla undervattensgrottor så kan jag lugnt konstatera: Undergarden är helt underbart.
I Undergarden styr man en liten teletubbieliknande björn genom den ena grottan märkligare än den andra. Man stöter på hinder och spännande pussel som blir allt svårare ju längre man kommer. Dock blir de aldrig för svåra. Efter en stunds klurande kan man alltid lösa dem utan större problem.
Det bästa med Undergarden är att utvecklarna vågade göra något helt annorlunda. Här finns inga fiender att skjuta. Ingen klocka som tickar ner. Egentligen inget som höjer pulsen nämnvärt. Istället är det bara att sjunka ner i fåtöljen och låta de gnistrande färgerna och den mjuka musiken vagga en till ro.
Man skulle kunna tro att spelets avsaknad av tydliga mål, samt pusslens låga svårighetsgrad skulle störa spelglädjen. Men det är faktiskt tvärt om. För även om man bara behöver ta sig igenom en grotta för att den ska vara avklarad, så återvänder man snart igen. Man vill ju hitta de där diamanterna, och pollinera alla blommorna. Inte den där plågsamma kompletionismen som följer av en osund achievmenthets, utan för att det är så kul. Man tröttnar aldrig på att simma omkring och se hur grottorna exploderar av färg och liv.
Detta är inget spel för dig som är ute efter action. Men vill du ha en mysig stund då du kan koppla bort allt annat och bara njuta, så ska du skaffa Undergarden. Det kostar ju dessutom bara 400msp till XboxLive! Svinbilligt! Då ingår det ett stort antal banor i priset. Jag väntade mig hela tiden att spelet skulle ta slut, men det bara fortsatte. Det är alltid en skön överraskning.
Det finns de som gör associationer till Limbo, ett av förra årets bästa indiespel. Jag kan förstå att man gör den kopplingen. Båda är väldigt egna, artistiska och speciella upplevelser i 2D. Men där slutar också det gemensamma. För medan Limbo är ett skrämmande äventyr på kanske 3 timmar i en värld av vitt, svart och grått, så är Undergarden ett mysigt pusselspel på hur många timmar du vill i en värld av sprakande neon!
Något väldigt roligt har hänt. Jag har vunnit en tävling hos HOI (House of Independents) vilket gör att jag får ställa ut min bok Drakhornet i deras monter på bokmässan. Jag kommer själv att vara där fredagen den 23:e och lördagen den 24:e då jag också kommer att delta i några seminarier.
Det här är så klart otroligt kul! Jag har aldrig ens varit på bokmässan förut och hade inte tänkt åka i år heller. Och nu ska jag ställa ut! Helt galet! 🙂
Läs mer i den kompletta artikeln på debutantbloggen.
Idag gästbloggar jag på Megazine om min nördiga uppväxt. Det handlar om fantasy och science fiction, om dataspel och gemenskap. Det handlar om nördighet, och om hur vackert det är. Läs inlägget här.
Så har även DN fångat upp den nya vågen av urban fantasy på Svenska. I en artikelserie i veckan skrev de några artiklar om vad urban fantasy är och hur det tar sig uttryck i den nordiska kulturen och på det svenska språket.
Du hittar artiklarna här:
Del 1 – Maria Turtschaninoffs “Underfors” med fokus på Helsingfors
Del 2 –Morten Sandéns “Den femte systern” med fokus på Stockholm
De 3 – Nene Ormes “Udda verklighet” med fokus på Malmö
Jag tycker personligen att det är väldigt kul hur denna “nya” fantasygenre tar allt större plats. Förhoppningsvis kommer den att fortsätta expandera. Nu ska vi bara se om vi kan få igång en svensk steam punkrörelse också 🙂
Så har jag varit och sett den sista Harry Potter filmen. Det var en bra final! Jag måste börja med att säga det. Filmen känns som en värdig avslutning på filmsviten, och det var inte allt för mycket jag irriterade mig på. Tvärt om fanns det flera ögonblick som kändes ända in i kroppen, och det är inte så ofta en film lyckas med det.
*spoilers* – Varning. Texten innehåller spoilers för den som inte läst boken eller sett filmen.
Jag kommer ihåg redan när jag läste boken att jag förundrades över J K Rowlings mod. Här hade hon kunnat välja att skriva värsta aktioneposet, men istället spenderade hon över halva boken med huvudkaraktärerna på flykt ute i skogen. Harry, Hermione och Ron är frustrerade, deprimerade, helt utan vägledning, ja utan ens en idé om vad de ska ta sig till. Det är mycket modigt att våga skriva något sådant, och det ger intressanta möjligheter till karaktärsutveckling. Men risken är att det blir lite för tråkigt i längden. Då denna stillsamma del av boken var fokus för förra filmen så blev den ganska långsam.
Men i andra delen så lossnar alla fördämningar. Det är nu de beger sig ner i Gringotts bankvalv på jakt efter ännu en av Voldemorts horrocruxer. Det är nu som självaste Hogwarts blir belägrat av Voldemorts trupper och det sista slaget står på skolans mark. Det är nu som Harry upptäcker sanningen om sig själv och frivilligt överlämnar sig i fiendens händer. Allting når sitt klimax.
Så jag sitter där i biosalongen och är så där skönt nöjd. Flykten från Gringotts är maffig och striderna lika häftiga som jag hade föreställt mig. Dessutom tycker jag att skådespelarna, som ju växt upp med det här projektet, faktiskt har blivit riktigt duktiga. Det är med stor glädje som jag ser Neville Longbottom hugga huvudet av den där vidriga ormen. Han har alltid varit en av mina favoriter, och det är så kul att se hur skådespelaren växt och mognat. Det känns som att även Neville har fått göra sin resa.
Filmen är väldigt vacker. Trots att det mesta går i svart, svartare och svartast, så lyckas den frambringa både skratt och tårar. I alla fall i raden bland fjortisar bakom mig. Flera av dem gråter hejdlöst när några favoritkaraktärer dör. Det är faktiskt också modigt av en författare, att våga ta kål på sina älsklingar. Bra gjort.
Dock har jag några irritationsmoment, små som de kanske är, men ändå … Ibland upplevde jag att Voldemort spelade över. Han kändes inte lika kuslig som i de tidigare filmerna, utan snarare allmänt nedrig, som en busunge på lekplatsen. Ibland var han dessutom lite väl frustrerad för att vara mörkrets härskare. En aningen coolare och läskigare Voldemort hade varit uppskattat. Jag kunde lika så störa mig på att de inte visade mer av krigets fasor. Visst fick vi se hur de överlevande samlade de döda och la lakan över kropparna. Men den emotionella reaktionen uteblev, i alla fall för mig. Kanske vågar de inte gå riktigt hela vägen, då det är en ”barnfilm.” Men jag tror att de kunde ha gjort mer.
Det fanns vissa bitar i boken som jag saknade. Framför allt var det en del av dialogen mellan Harry och den döde Dumbledoor, på Kings Cross Station, som saknades. I boken så berättar Harry om hur han gav sitt liv för sina vänner. När Dumbledoor undrar varför, så kommer Harry fram till att det var för att han älskar dem. Då säger Dumbledoor att ”Det kanske gjorde hela skillnaden.” Det var antagligen därför han överlevde Voldemorts avada kadavra och kan återvända till jordelivet. Detta stämmer väl in i det tema som funnits genom hela serien. Det var genom kärlekens kraft som Lily Potter skyddade sin bebis, och Voldemort besegrades första gången. Det är genom kärlekens kraft som Harry överlever en andra gång, och Voldemort åter besegras. Att då inte ha med de raderna av dialog är att ge upp en vacker symmetri som vävts genom hela bokserien.
Och vad i hela världen skulle epilogen föreställa? Om de nu inte kunde sminka Harry, Ron och Hermione ordentligt, så att de faktiskt såg ut att vara 20 år äldre, kunde de väl ha hittat några 40åriga skådespelare! Nu blev det bara pinsamt och hela biosalongen brast ut i skratt vid åsynen av Rons lilla mustasch. Extremt korkat att sätta något så patetiskt som avslutning på en annars bra filmsvit.
Detta är en varning för alla som tycker om tv-spel. Vad ni än gör. Ladda inte ner Plants vs. Zombies! Det är extremt vanebildande, med beroendeframkallande spelmekanik, supermysig grafik, och smarta lösningar. Håll er borta! Annars kommer ni, liksom jag, att sjunka ner i PvZ-träsket. Så hysteriskt rolig är det.
För ett tag sedan tankade jag ner demon av PvZ. Jag hade hört en hel del gott om det, och kom omedelbart att uppskatta den egensinniga speldesignen och den allmänna graden av humoristisk knäpphet. Till slut bestämde jag mig för att köpa den fulla versionen, och jag tyckte väl att det var lite dyrt med 1200msp. Tänkte att detta är väl snarare ett 800msp. Men oj vad fel jag hade.
Zombieapokalypsen har inträffat. Hundratals zombies raglar nu över din gräsmatta. De vill in i huset och äta din hjärna. Som tur är har du högeffektiva ekologiska försvarsmetoder. Man börjar med att plantera några solrosor. De alstrar solenergi som är spelets valuta. Dessa kan man spendera på diverse försvarsanordningar, t.ex. ärtskjutare, kokosnötter, pirayaplantor och melonkatapulter.
Egentligen är det ett ganska klassiskt tower defence spel. Zombierna avancerar över sex olika filer, och det gäller att snabbt förvandla de levande odöda till döda odöda. Man börjar med en äventyrskampanj som ständigt introducerar nya zombies, blommor och miljöer för spelaren. På så sätt får man bit för bit lära känna alla knasigheter som spelet bjuder på. Men det är bara början.
PopCap Games har inte bara skapat en väldigt egen spelupplevelse. Med diverse trick och upplåsbara spellägen lyckas de dessutom förlänga upplevelsen långt bortom vad jag trodde var möjligt med en så i grunden simpel idé. Det finns flera olika sorters pussellägen. Man kan köra med eller mot en annan spelare. Man kan försöka överleva mot aldrig sinande vågor av allt starkare zombies. Dessutom kan man efter en första genomspelning av huvudäventyret på allvar börja investera i sin Zenträdgård. Man får vattna, gödsla och spela musik för sina blommor, så att de skänker en allt större monetära belöningar. Det låter kanske lite lamt, men är förvånansvärt roligt.
PvZ är inte ett spel som man sätter sig och spelar rakt igenom. Det är inte som ett äventyrsspel eller en FPS där man gärna biter av stora bitar varje spelomgång. Tvärt om är PvZ det perfekta spelet att ta upp och spela kanske en halvtimme på kvällen, innan man går och lägger sig och inte orkar ta sig an något mastigare.
Och jag kommer aldrig kunna höra ordet ”brains” igen utan att dra på smilbanden.
Min PSP får i vanliga fall alldeles för lite kärlek. Men under sommaren då man försöker maximera tiden i solen så finns det ju inget som är så bra som handhållet. Inför denna sommar tänkte jag testa ett spel som legat i bokhyllan och flörtat med mig ganska länge.
Jag köpte PSPn begagnad för lite över ett år sedan. Inte bara fick jag den för en billig penning, det följde dessutom med ett större antal spel. Jag testade dem alla (ungefär tio minuter) och de som jag omedelbart ogillade såldes. Men Throne of Agony fick stanna kvar. Det lilla jag hann testa var riktigt kul. Men sedan blev det stående, mest för att jag inte hade tid. Tills nu.
Throne of Agony är ett ganska typiskt hack ´n slash. Vet inte om jag vill kalla det för ett rollspel då själva rollspelselementet är ganska litet. Här finns inga val, inget relationsbyggande och ingen sandlåda att leka i. Det liknar Diablo betydligt mer än Morrowind.
Spelet är satt i samma universum som de andra Dungeon Siege spelen. Jag har själv inte spelat ettan och tvåan, även om jag hört bra saker om dem. Men det är inget krav för att följa med i berättelsen. Spelet är linjärt. Man kan visserligen springa omkring fritt på en stor karta (och senare i spelet får man åka båt.) Men man vet alltid vart man ska och valfriheten är ytterst begränsad. Det gör dock inget, då berättelsen man bjuds på visserligen inte kommer att vinna några priser, men ändå är så pass underhållande att man vill veta vad som ska hända.
Merparten av spelet spenderar man med att klubba monster. De olika platserna man får besöka är dock mycket varierande, och vackert designade. Där finns övergivna kloster, mörka skogar, snöiga bergstoppar, heta öknar, uråldriga ruiner och mycket mer. Jag gillade verkligen layouten på banorna. Fienderna var av en skön mix och över lag är det faktiskt ett överraskande vackert spel.
Man kan spela som halvjätte (krigare) människa (stridsmagiker) eller älva (rouge). Jag valde stridsmagiker och hade väldigt kul då jag diskade ur rejält med smisk med både trollformler och svärd. Man avancerar ganska snabbt uppåt i level och man hittar hela tiden ny cool utrustning och får hela tiden nya explosiva förmågor.
Det bästa med spelet är att det helt enkelt är så förbaskat kul. Det är långt från perfekt. Det är t.ex. alldeles för lätt att dra till sig enskilda monster från större grupper, och på så sätt plocka dem en och en. Väldigt sällan måste man slåss mot hela grupper samtidigt. Detta gör spelet lite för lätt. Men spännande miljöer, en medryckande story, vacker grafik, massa coola trollformler och ständiga uppgraderingar av utrustningen från fallna fiender, gör detta till ett extremt roligt spel.
Throne of Agony är alltså inget mästerverk. Men vill du spendera 18 roliga timmar med att slakta monster och känna dig så där härligt über, så är det något för dig. Jag ska erkänna att jag blev sugen på att veta mer om världen, så jag funderar på om jag inte borde gräva upp Dungeon Siege ett och två i någon reaback nånstans. Och sedan har väl trean precis släppts?
I vilket fall som helst. Rekommenderas! 🙂
Så var det dags för femte och sista delen i Spelfokus sommarspecial. Denna gång hade vi bara tänk snacka lite skit, men det blev ett intressant samtal om framtiden.
Det är alltid svårt att sia om det som komma skall, men vi hade ett väldigt kul samtal om allt från radio vs. podcast, optiska medium vs. digitalt nedladdat, funderingar kring hur framtida speldesign och lite diskussion om Wii-U vs. PS-Vita.
Lyssna i spelaren ovan, eller från Spelfokus hemsida, eller lägg till det i din feed via spelfokus iTunes-sida.
Jag läser lika ofta på bokbloggar som på spelbloggar. Nyligen stötte jag på ett bokbloggsinitiativ som jag tycker att vi inom gamervärlden borde sprida vidare. Det pågår just nu en ofattbar svältkatastrof vid Afrikas horn. Miljoner står på dödens rand. Alla kan göra något, även om våra resurser skulle vara små. Jämförelsevis med de svältande är vi oändligt rika och vi kan alla avvara en femtio- eller hundralapp.
Nedanstående text är hämtad rakt av från Sara BEs blogg. (Ni vet, hon som skrivit Cirklen.)
________________________________________________
Hörni, gå in och ta del av Bokmanias fina initiativ. Om ni inte orkar klicka vidare ta bara fram mobilen och gör så här:
För att skänka pengar till Röda korset:
Messa AKUT TORKA till 72 900 för att skänka 100 kr.
För att skänka pengar till Rädda barnen:
skicka 10KATASTROF (10 kr) eller KATASTROF (50 kr) eller BARN (200 kr) till 72950
För att skänka pengar till FN-organisationen UNHCR:
SMS:a till 72970
För att ge 100 kr, SMS:a FLYKTING
För att ge 50 kr, SMS:a FLYKTING 50
Jag vill även lägga till Läkare utan gränser:
Sms:a LIV till 72 970 (50 kr)
Information om bank/plusgiro finns om du klickar vidare på länkarna.
Enligt O tipsar även om Sticka till Afrika.
________________________________________________
Sprid gärna det här vidare på era egna bloggar, twitter, och facebook, så att vi kan visa att gamervärlden bryr sig. Många små bidrag blir till slut något mycket stort. (Och det måste inte vara små bidrag. Ge gärna stort om du vill. 😉 )