Category: Trailers

Det är som sagt inne med invasionsfilmer nu. Elaka rymdvarelser kommer för att kolonisera vår planet och radera ut den mänskliga rasen. Den senaste är World Invasion: Battle Los Angeles. Ett stort antal meteorer kraschlandar i havet utanför några av världens största städer. Dock förstår man att något är fel, då meteorerna både har justerat sina banor, samt bromsat in, innan de landade.

Världen över mobiliseras militära krafter. Man får följa några US Marines som ingår i den stora kraftansamlingen för att försvara Los Angeles. Känns lite som Black Hawk Down, fast inte riktigt lika bra, och med rymdvarelser istället.

Men det finns ett antal saker som filmen lyckas med. Till en början finns där faktiskt en grundläggande känsla av realism. Marinsoldaterna beter sig som man kan vänta sig att marinsoldater faktiskt gör, med sin träning och med all sin mänsklighet. De använder sig av taktik och utrustning som känns autentisk. På samma sätt känns slagfältet realistiskt. I ena sekunden kan de promenera nedför en öde gata, i nästa pressar de sig bakom några soptunnor medan fiendens eld haglar omkring dem.

Sedan känner man faktiskt för karaktärerna. Det var något som Skyline totalt misslyckades med. Även om många karaktärer i Battle Los Angeles (BLA) är stereotypa (en afrikan, en asiat, en tjej, en tuff, en rädd, en rookie, en ärrad gammal ledare, osv.) så känner man ändå för dem. Och det är livsviktigt. För om man inte känner för karaktärerna så betyder all aktion, och all fara de måste överleva, ingenting. Det innebär inte att dialogerna är välskrivna. Vissa bitar är bra medan man vid andra delar undrar varför de inte redigerades bort redan på manusstadiet. Men som helhet fungerar det ändå, man får bara stänga av hjärnan lite och ha kul.

Rymdvarelserna är över lag ganska bra gjorda. De är inte på långa vägar lika coola som i Skyline, men det vore inte heller speciellt realistiskt, så jag tror att de gjort en bra avvägning. Men det är klart att man undrar hur det kommer sig att fienden är så svårdödad i början, men faller som käglor under den desperata slutstriden. Men det är ett problem många aktionfilmer har, först gör man fienden nästan ostoppbar, sedan dödar man dem i drivor. (Verhoevens Starship Troopers någon?).

Man undrar också varför amerikanarna inte bara atombombar fienden. Det hade löst problemet ganska snabbt. Men det är klart, då hade många civila strykt med, och så hade man ju inte fått visa upp sitt amerikanska hjältemod,  och då hade det inte blivit mycket till film. 😉

BLA har ju förtiteln ”World Invasion.” Det får en ju får en att undra huruvida de tänker göra fler filmer i samma universum. Det vore faktiskt ganska roligt. Tänk er en serie filmer från jordens olika hörn, där olika nationer tampas med utomjordingarna på olika sätt och lyckas, eller misslyckas, med att stoppa dem. Det vore riktigt kul.

BLA är inte en fantastisk film, den har sina svaga punkter, men den är inte dålig heller, sina amerikanska stereotyper till trots. Man kan sitta och kritisera sönder hela filmen, eller man kan slappna av och bara ha roligt. Jag lämnade filmen med ett leende.

Det verkar vara inne med invasionsfilmer i Hollywood. Har hört mycket om World Invasion: Battle Los Angeles och häromkvällen såg jag en annan film på samma tema: Skyline. Båda två handlar om utomjordningar som kommer till jorden med ett enda mål, invasion.

Skyline är en b-film. Men det är en b-film med effekter i a-klass. Faktum är att skådespelarna är riktigt usla, manuset är inte mycket att hänga i julgranen, men effekterna är det som får en att stanna kvar. De invaderande rymdvarelserna är helt fantastiskt designade.

Filmens styrka ligger i hur väl porträtterade rymdvarelserna är. De är allt annat än mänskliga. De försöker inte kommunicera. De verkar inte ha några känslor. De vill inte finna en plattform för umgänge. De är en välsmord, nästan ostoppbar maskin, som krossar allt motstånd framför sig. Just detta att filmmakarna inte försöker förmänskliga dem, eller göra dem förståeliga, är filmens största styrka.

De mänskliga skådespelarna är däremot filmens största svaghet. Men jag antar att det är svårt att göra en film av bara specialeffekter. 😉 Ingen av dem är trovärdig, och även om vissa av dem verkligen försöker så lyckas regissören inte få ut något vettigt ur dem.

Faktum är att man kan skippa filmens första 18 minuter. De är ändå bara en introduktion till karaktärerna, som man ändå inte bryr sig om. Men 18 min in börjar invasionen, och då börjar det roliga. Filmen blir faktiskt allt bättre ju längre man kommer. Det är egentligen först under filmens sista 15 min, när man ser mänsklighetens desperata kamp, och förstår omfattningen av förödelsen, som man blir känslomässigt engagerad.

Skyline kommer antagligen att vara totalt bortglömd om tio år. Men vill du ha lite enkel underhållning, utan krav på några högre hjärnfunktioner, med en massa ögongodis (och ibland vill man faktiskt det) så är Skyline den perfekta filmen.

Glöm bara inte bort att spola de första 18 min. 🙂

Även om Drakhornet slukar det mesta av min fritid så måste man ta slappna av lite då och då. Så för några dagar sedan satte jag mig ner och såg den nya Predator filmen, passande kallad ”Predators.” Filmen börjar riktigt bra med huvudkaraktärerna i fritt fall (bokstavligt talat) på väg ner mot en djungelbeklädd värld.

De är ett omaka gäng krigare från jordens alla hörn. De känner inte varandra. Det sista de minns är ett kraftfullt ljus. Nu måste de slåss för sina liv på en främmande värld, där de inte längre är jägarna, utan de jagade.

När jag var i tonåren älskade jag de första två Predatorfilmerna. Speciellt gillade jag tvåan då det hade ett relativt smart manus och visade nya och intressanta karaktärsdrag hos själva Predatorerna. De två Aliens vs. Predatorfilmerna som slängdes ut på marknaden för några år sedan var så usla att de inte ens existerar i min bok. Så med tonåringens glada minnen i hågen såg jag ändå fram mot Predators.

Men lever filmen upp till sina föregångare? Nej. Inte egentligen. Är det en dålig film? Nja… Den är inte dålig, problemet är bara att den inte är bra heller. Skådespelarna gör vad de kan. Adrien Brody och Laurence Fishbourne är stabila skådisar, och Alice Braga gör en oväntat stark insats som gruppens ända kvinnliga deltagare. Ändå lämnar filmen inga spår, inga minnen.

Problemet tror jag ligger i att de inte vågade göra något nytt. Det är egentligen bara en rehash av ettan. Men istället för Arnold och gänget i en djungel på jorden så är det Adrien och gänget i en djungel på en annan planet.

Predator 2 satte man i en storstadsmiljö. Man adderade lite försvarshemligheter, hemliga forskningsprogram och maffiakrig till smeten och gjorde så verkligen något nytt och unikt i förhållande till ettan. Men Predators gör inget unikt. Det är samma gamla historia, där den ena efter den andra i gruppen faller offer för jägarna. Nästan som i en gammal Screamfilm.

Filmen är enligt min mening inte en värdig arvtagare till de gamla filmerna. Den vågar inte bygga vidare och finna något nytt. Tråkigt, för det kunde ha blivit så mycket bättre. Sedan är det ändå en film man kan se, om man har vettiga förväntningar på den. Vill man bara ha en allmänt hjärndöd actionrulle en sen fredagskväll, och ibland vill man det, så är Predators en utmärkt film. Men vänta dig inte stordåd.