Nu har Imperiets arvingar 4: Minnesskrinet släppts, och det är så fantastiskt roligt att se hur läsarna omedelbart tagit den till sitt hjärta.
Alices och Elias resa på rymdskeppet Stillheten fortsätter. De har anlänt till imperieplaneten Tenia och besättningen behöver pengar för att reparera skeppet. Av en släkting till Syndra får de i uppdrag att hämta ett stulet minnesskrin. Men uppdraget blir inte alls så lätt som Stillhetens besättning trott. Snart är de inblandade i en kamp på liv och död, där hela imperiets framtid står på spel.
Minnesskrinet är en berättelse om hemligheter. Boken innehåller visserligen sjungande trädgårdar, enorma fester, galna kulter, återuppväckta monster och rasande flygracing bland skyskraporna, men den handlar även om det som ligger fördolt, och deras omvälvande konsekvenser. Jag ville skriva en historia där barnen kastas in i en värld full av intriger och konspirationer, där de måste välja vem de kan lita på. Och när de väljer fel, hur de finner styrka hos varandra.
I Imperiets arvingar 1: Bortförda, finns en vaggvisa som Alice och Elias mamma brukade sjunga för dem när de var små. Vaggvisan, och det som finns gömt i den, får i slutändan en stor betydelse för berättelsen. Stian Omland, vår fantastiska översättare av Imperiets arvingar till norska, nöjde sig inte bara med att översätta texten, han tonsatte den också! Och drog ihop lite folk och spelade in! Så otroligt coolt. Tack Stian! Här är mammas vaggvisa på norska!
Nu har vi även fått en svensk version! Den står den eminenta Frank Berger för, baserad på Stians tonsättning. Frank är bl.a. utbildad operasångare och sjunger i det finlandssvenska bandet Ratatosk. För den här inspelningen använde han en gammal sovjetisk gitarr som han räddade från soptippen. Gitarren saknade en capo så han byggde en av en penna, ett gummiband och en snörstump. Till det lade han basmungiga och vevlira. Så otroligt fint. Tack Frank! Här är mammas vaggvisa på svenska!
För flera år sedan skrev jag en liten novell om några nissar som tävlade om att hämta hem vårens första jordgubbe. Jag gillade verkligen historien och tänkte redan då att någon dag vore det roligt att göra en barnbilderbok av den. Men det var först tidigt i våras som jag gjorde slag i saken och började söka efter illustratörer. Efter ett långt letande fastnade jag för Marta Leonhardt och hennes fantastiska bilder. Många månader senare, fyllda med skisser, målande, fixande och trixande, så är äntligen Den stora jordgubbsjakten här. Och den är så vacker. Jag kunde inte var gladare.
Sommaren har kommit till storskogen. Fåglarna kvittrar i träden och dansmössen har uppvisning under den gamla eken. Då är det dags för den stora jordgubbsjakten!
Nissarna utser tre hjältar. Den första är Torgeir, den bästa kaninryttaren i hela skogen. Den andra är Alfina, hon som kan flyga i kapp med vindarna. Den tredje är Jari, fast alla skrattar åt honom då han kommer ridande på en sköldpadda.
Samtidigt viskas det att Jari är något av en trollkarl. Kanske har han ett trick eller två att ta till.
Det som började som en rolig idé bland förlagen bakom fantastikportalen.se har nu blivit verklighet och innehåller grymma noveller som:
EMMA 2.0 – Anita Mederyd
MARINA – KG Johansson
TIDSÖGAT – Hans Olsson
DE VITA – Boel Bermann
SJUNG, KÄRA SYSTER – Marcus Olausson
EN HEMLIGHET I ÖKNEN DOLD – Lupina Ojala
IRRBLOSS – Linda Hallgren
OPPENHEIMER BLUES – Love Kölle
VÄSKAN – Ida Tellestedt
DE TOMMA – Alexandra Alexandersson
JORMUNGAND – Oskar Källner
Min egen novell Jormungand är en Lovecraftinspirerad novell i samma värld som min tidigare skräcknovell Mannerskiölds herrgård:
Lina har äntligen fått fast jobb men det blir inte som hon tänkt sig. Hennes arbetsrum är en klaustrofobisk skrubb i en kulvert under Flemingsberg, hennes chef en kvinna med ett blodtörstigt leende och röda naglar. Något rör sig i mörkret, en oljig närvaro, en tryckande ondska.
Men varför motarbetas hon av chefen? Vad hände egentligen hennes försvunna föregångare? Och vilka hemligheter döljer sig bakom kodordet Jormungand, världsätaren?
Så ta en titt på den samling om vilken Andreas Ljungström på tentakelmonster.se skriver: “En ren uppvisning i kreativitet och hantverksskicklighet. Lysande rakt igenom.”
Bortom portalen kan köpas från Adlibris, Bokus och inom kort från SF-bokhandeln.
Idag släpps den nya, svenska science fiction antologin Maskinblod. Jag medverkar med novellen “Där staden dragit fram.” som dessutom har fått den stora äran att vara inledningsnovell för hela antologin. Det känns så klart väldigt roligt.
Följ med när några av Sveriges främsta fantastikförfattare serverar nattsvarta framtidsvisioner, existentiell action, satir, skräck och humor i Maskinblod – en ny antologi med svensk science fiction.
Maskinblod innehåller 17 noveller. De flesta är nya – några är exklusiva och specialskrivna för Maskinblod, andra är prisvinnande verk som kunnat läsas online; några är skrivna av redan etablerade och populära författare, andra är skrivna av lovande nya talanger. Boken innehåller även ett par historier från tiden kring förra sekelskiftet för att visa på den fina historia som svensk science fiction och fantastik har.
Vad gäller “Där staden dragit fram” så utspelar sig novellen i en avlägsen framtid på en annan värld:
Det första hon minns är hur hon faller, från den stora staden ner i mörkret. Hon hittas sönderslagen bland soporna på den vita vägen. Hennes räddare ger henne ett hem och ett nytt namn. Men livet på ytan är hårdare än hon någonsin kunde ana.
Novellen har inslag av avancerad nanoteknologi, artificiella intelligenser och främmande, ödelagda världar. Men mer än teknologi handlar det om de människor som bebor denna karga värld och deras kamp, frustration och längtan.
Boken finns att beställa från de flesta nätbokhandlare som t.ex. adlibris och bokus eller direkt från affront.se. Den finns också på SF-bokhandeln. Har din lokala bokhandlare inte boken går det bra att be dem beställa hem den.
Under semestern har jag roat mig med att läsa lite militär science fiction. Redan som tonåring avnjöt jag Robert A Heinleins Rymdsoldat (Starship Trooper) och Orson Scott Cards Enders spel (Enders Game.) Någonstans i mina tidiga 20-nånting så upptäckte jag David Weber och hans serie om Honor Harrington och jag läste förtjust allt jag kunde komma över om Larry Nivens Man-Kzin Wars. Men nu är det några år sedan senast jag läste en riktig militär SF. Då jag hade hört mycket om Jack Cambells Lost Fleet-serie så bestämde jag mig för att ta en titt på den.
Historien handlar om kapten Jack Geary och hans omöjliga kamp att rädda en flotta som förlorat sig bakom fiendens linjer.
Det utspelar sig i en framtid där mänskligheten har koloniserat hundratals solsystem, men det är delat i två fraktioner, den demokratiska Alliansen och det hyperkapitalistiska, diktatoriska Syndikatet. De är ungefär lika stora, och kontrollerar ungefär lika många världar. De senaste hundra åren har ett hänsynslöst krig rasat mellan dem, och nu håller det nästan på att ta knäcken på dem båda.
I en sista desperat framstöt satsar Alliansen allt de har på att attackera Syndikatets hemplanet. En spion har nämligen försätt dem med nyckeln till Syndikatets hypernätverk, ett nät av enorma portaler som erbjuder extremt snabba resor mellan de anslutna solsystemen.
På vägen till Syndikatets territorium råkar flottan få in en nödsignal från en uråldrig livräddningskapsel, och ut ur den snubblar kapten Jack Geary. Den man som ledde försvaret mot Syndikatets första överraskningsattack, som för hundra år sedan startade kriget, och som genom sin insats i det slaget blivit mer eller mindre helgonförklarad av Alliansen.
Självklart är anfallet på Syndikatets hemvärld ett totalt fiasko och istället finner sig en decimerad flotta förlorad bakom fiendens linjer. Då Syndikatets ledare lurar och sedan avrättar alla högre befäl så blir plötsligt Jack Geary befälhavare för hela flottan. Som tur är så är han tränad i den typ av bortglömda strategi och taktik som var vanlig för hundra år sedan, när ett skepp hade en livslängd på decennier, inte månader. Så med överlägsen taktisk skärpa börjar han nu föra sin flotta hem. De kan inte använda hyperportalerna, så istället får de långsamt hoppa från stjärnsystem till stjärnsystem, medan Syndikatet ständigt försöker lägga fällor i deras väg. Men det är inte bara människor som kommer i deras väg. Vad är det för varelser som verkar existera på andra sidan av Syndikatets territorium? Är det slemma rymdvarelser? Och vad har de för agenda med mänskligheten?
Lost Fleet-serien består av sex böcker. Jag slukade dem på några dagar. Det innebär att Jack Cambell gör något rätt. De är lättlästa, har högt tempo och är allmänt kul. Dessvärre är han ganska dålig på karaktärsporträtt. Ingen är speciellt minnesvärd, många är faktiskt tunna som spånskivor, och ibland tappade jag bort mig i dialogerna, om vem som sa vad, för de lät alla likadant. På samma sätt är historien extremt förutsägbar. Knappt inga överraskningar, utan allt går som man väntar sig. Alla karaktärer beter sig som förväntat. Lägg på det att Cambell har en väldigt konservativ amerikansk moral, som efter ett tag blir lite tröttsam.
Sedan köper jag inte den kultur och den historia som han presenterar. Jag har svårt att tro att man under ett hundra år långt krig skulle glömma bort all taktik och strategi som en gång utarbetats så i detalj. Tvärt om tror jag att ett så långt krig skulle skärpa den taktiska förmågan, inte trubba av den. Men det är klart. Om man tar bort den variabeln så tappar Jack Geary sitt ess i rockärmen och han skulle inte kunna göra det han måste göra i serien, vinna mot omöjliga odds. Så det måste till för att serien ska kunna fungera.
Dessutom är Cambell lite för ospecifik angående teknologin de använder för min smak. Känns mer som att han använder tekniken som kulisser, snarare än att han egentligen har en förståelse för hur den skulle kunna fungera. Men det kanske bara är jag som är för teknokratisk.
Ändå är böckerna roliga att läsa. Det finns en orsak till det. Jack Cambell är lysande på att beskriva slag med enorma flottor i relativistiska hastigheter. Det känns verkligen att han har funderat länge på hur det faktiskt skulle kunna fungera om vi en dag hade sammandrabbningar mellan flottor med hundratals skepp som möter varandra i hastigheter om 0,2c.
Varje nytt system de landar i har någon ny nöt att knäcka, nya fällor och nya strategier måste ständigt utarbetas. Det är där som böckerna briljerar, inte med karaktärerna, utan med fyrdimensionell krigsföring. Då böckerna är så pass enkelt skrivna blir de dessutom som popkorn. De bjuder inte stort motstånd och går snabbt att smälta.
Jag läste även första boken i den efterföljande serien Beyond the Frontier där Jack tar med sig flottan ut i de slemma rymdvarelsernas territorium för att ta reda på vilka de egentligen är. Den följer direkt på och är ytterligare ett popkorn på resan. Roligt, även om rymdvarelsernas psykologi känns mer anpassade till författarens behov av plot, än något annat.
Men jag ska inte klaga. De är roliga böcker, även om det inte är något enormt djup i dem. Vill du äta lite militära SF-popkorn, och det vill man ibland, så kan jag rekommendera Lost Fleet av Jack Cambell.
Det är ett bra tag sedan jag skrev något senast på bloggen. Men jag ville passa på och tipsa om Sara Bergmark Elfgrens sommarprat i P1. Tillsammans med Mats Strandberg skrivit har hon skrivit den bästsäljande “glesbygdsfantasyn” Cirkeln och Eld. Cirkeln blev ju även nominerad till Augustpriset och är översatt till över 20 språk. Det är inte illa det!
Saras sommarprat var riktigt, riktigt bra, och vi får höra en hel del om hennes uppväxt, passionen för fantasy och hur det var att upptäcka att man var en nörd. I sommarpratet inkluderas också ett lysande telefonsamtal tillbaka i tiden till hennes tonåriga själv. Klicka här och lyssna!
Som ung tonåring läste jag Frank Herberts Dune för första gången. Jag har för mig att det var en svensk översättning som hette typ “Arrakis ökenplaneten.” Och jag minns än idag hur Herbert lyckades, så som ett fåtal andra författare, verkligen föra mig bort till en helt annan värld där jag fick uppleva ett i sanning episkt äventyr.
Fortfarande än idag så kan tankarna stundtals återvända till Arrakis. De vindpinade öknarna, de enorma maskarna, de nobla men dödsdömda Atreides, de grymma Harkonen och de mystiska Fremen. Det är en värld så full av textur och känsla att varje försök att återge den på film eller i bilder aldrig riktigt lyckas nå fram.
Nu gillade jag både David Lynch märkliga megaprojekt från 1984 och den miniserie som SciFi försökte sig på från 2000. Men fortfarande är det inför det inre ögat som Dune framträder med hela sin härlighet.
Men så hittade jag de här fantastiska illustrationerna på nätet av konstnären Mark Molnar. Ett tecken på att Dune fortfarande lever i allra högsta grad. När jag ser de här bilderna kan jag känna en resonans med mina egna bilder och minnas, och återigen drömma mig tillbaka till den ökenplanet jag en gång lärde känna.
The Baron
Arrival of the Fremen
Vill du se mer bilder från Dune av konstnären så finns de här.
Vad är Kontrast 2012 kanske du undrar? Jo det är årets nationella sf-kongress. Kontrast är tre dagar då man kan träffa andra människor som är intresserade av science fiction och fantasy. Man kan gå på intressanta föredrag, paneldiskussioner, eller helt enkelt hänga i baren och diskutera den senaste Iain M Banks-boken. Kontrast är helt enkelt årets viktigaste evenemang för alla sf- och fantasyintresserade. Det kommer att vara på hotel Gillet den 5-7 oktober. Jag tänker komma dit! Om du har det minsta intresse för SF och Fantasy så borde du också göra det. 😉
Men åter till min gästblogg. Den handlade om en glömd gammal svensk SF-skatt som väntar på att bli upptäckt av nya läsare. Jag talar om Rymdväktaren/Nyaga-duologin av Peter Nilson. Två helt fantastiska böcker som du som äkta SF-älskare helt enkelt inte får missa. Och det bästa av allt är att det är på svenska!
För två veckor sedan hade vi en riktigt trevlig kväll på SF-bokhandeln i postapokalypsens tecken. Jag har tidigare skrivit om det på debutantbloggen. Nu har de släppt videon med intervjuerna. Ta en titt!
Så har även DN fångat upp den nya vågen av urban fantasy på Svenska. I en artikelserie i veckan skrev de några artiklar om vad urban fantasy är och hur det tar sig uttryck i den nordiska kulturen och på det svenska språket.
Jag tycker personligen att det är väldigt kul hur denna “nya” fantasygenre tar allt större plats. Förhoppningsvis kommer den att fortsätta expandera. Nu ska vi bara se om vi kan få igång en svensk steam punkrörelse också 🙂
Upptäckte att “Jättestora frågor” i P3 tydligen gjorde en intervju med Ian McDonald när han var här i Sverige och besökte Eurocon. Ian McDonald är en av de största science fiction författarna med nomineringar och vinster av alla de stora litterära sf-priserna. Det blev en intressant intervju på nästan 18 min. Lyssna här
De som följt mig på debutantbloggen de senaste dagarna vet att jag spenderade helgen på Eurocon 2011. Eurocon står alltså för Europeiska science fiction kongressen. Under dessa dagar gästades vi av ett flertal internationellt kända författare: Ian McDonald och Elisabeth Bear som är hedersgäster. Men utöver dem har vi också Charles Stross, Hannu Rajaniemi, Amanda Downum och M. D. Lachlan.
Utbildningsradion från SVT var med under första dagen och filmade i stora salen. Nu finns det klipp från det på youtube. De kompletta inspelningarna kommer att landa på SVT-play till hösten, så se detta som en liten uppvärmare. Sedan filmade även SF-bokhandeln i gamla stan de intervjuer de hade i samband med författarsigneringarna.
Här är filmerna från SVT:
Här är filmerna från SF-bokhandeln:
Och sist men absolut inte minst, så intervjuades också våra svenska författare Nene Ormes och Karin Tidbeck på SF-bokhandeln.
Tänkte bara tipsa om en bok som en vän till mig skrivit. Hon heter Theres Stephansdotter Björk och boken heter Jacks rockiga resa. Det är en barnbok med hårdrockstema som riktar sig mot 6-9 åringar. Det är kanske inte riktigt min åldersgrupp, men det är ju många med mig som växte upp på 80-talet och fick världens bästa musik, hårdrocken, i livsblodet. Detta är ju ett utmärkt sätt att föra hårdrockens ädla musikkultur vidare till nästa generation. 😉
Jag hittade ett smakprov på nätet. Kunde inte hjälpa att älska den inledande meningen.
– Oh nej, nu har Ozzy har tagit en fladdermus igen.
Alla ni gamla hårdrockare vet precis vad det syftar på. För er andra som saknar hårdrockande allmänbildning (skäms på er) så lägger jag in en video längst ner som förklarar det hela.
Av någon orsak verkar provläsningen inte fungera i Internet Explorer. Kolla på den med Firefox eller Chrome.
Under hösten har jag läst en kurs i kreativt skrivande. Vi fick i uppdrag att läsa och diskutera en barn eller ungdomsbok. I vår studiegrupp valde vi ”Ursäkta att man vill bli lite älskad” av Johanna Thydell. Som det ofta är med kurser så var det lite bråttom, så jag la mig en kväll och sträckläste hela boken.
Till en början tycker jag att det var en bra bok. Jag läser i vanliga fall inte den här typen av litteratur. Av någon orsak så har ”relations-litteratur” nästan alltid tråkat ut mig. Missförstå mig rätt. Relationer och karaktärsutveckling är hjärtat i varje historia. Utan intressanta karaktärer dör boken. Men samtidigt föredrar jag en balans mellan relationer, aktion och gärna lite provocerande idéer och perspektivförändrande tankar. Antagligen är det därför jag älskar Science Fiction.
Men trots att jag knappast är i målgruppen lyckades den faktiskt fånga mitt intresse. Det berodde antagligen mycket på det intressanta berättarperspektivet. Det var nämligen ett extremt nära förstapersonsperspektiv. Det var nästan som att följa ett medvetandeflöde. Alltså en slags ”Stream of consciousness”. Det innebär att allt man får följa allt som det narrativa medvetandet upplever. Man får höra huvudpersonens alla tankar, veta alla känslor, och följa alla hopp genom minnen, tankar, reflektioner, m.m.
En kul detalj är att Nora visar sig vara en opålitlig berättare.En bit in i boken så blir Nora osams med sin bästa vän Lina. Det hela börjar på en fest. Lina lämnar sin pojkvän Jack ensam på en balkong och smiter ut med en annan kille på ”promenad”. Under tiden tar Nora tillfället i akt och förbarmar sig över Jack som verkar allt mer deppad över att Lisas beteende. I den första versionen som Nora berättar så går hon bara ut på balkongen och pratar lite med Jack, för att muntra upp honom. De pratar lite fotboll. Lite annat. Och sedan, efter kanske en timme, så går de in. Dagen därpå så dumpas Lisa av Jack. Han säger till henne att Nora var mycket intressantare att umgås med. Lisa känner att hennes bästa vän försöker sno hennes pojkvän och ber henne dra åt helvete.
Saken är den att Nora hela tiden försöker deklarera sin oskuld. Att hon inte alls flörtade med Jack. Utan att det hela bara är ett enda stort missförstånd. Men Lisa säger bara ”Det är inte vad jag har hört.” Efter ett tag så minns plötsligt Nora nya detaljer, som att hon gav Jack en kram, att de delade en cigg… Och mot slutet av boken erkänner hon motvilligt, att okey då, de kanske faktiskt stod där ute och hånglade i mörkret, bara en stund
Så man kan inte lita helt på Nora. Och det är väldigt intressant för mig som läsare. Allt som berättas filtreras genom hennes subjektiva medvetande, med hennes begränsade förståelse för sina egna minnen samt mänskliga benägenhet till självbedrägeri. På så sätt blir det extrema förstapersonsperspektivet plötsligt spännande, och inte bara en gimmick.
Johanna Thydell
Nora är en ganska vanlig, lite smått hysterisk och överanalyserande fjortis.Hon ser sig själv som ganska liten, tråkig och allmänt oälskbar. Detta är intressant. För man förstår av historien att andra inte ser henne på det sättet. Här finns en tydlig diskrepans. Men hon söker sin bekräftelse. Och historien ställer egentligen frågan: Hur långt är man beredd att gå för bekräftelse? Vilket pris kan man tvingas betala? I slutändan är det en berättelse om personlig frigörelse. Inte så mycket från en förtryckande omgivning, som från sig själv och de ramar hon tror att hon måste passa in i för att vara lycklig.
Jag skrev ovan att Nora är en överanalyserande fjortis. Och så känns det verkligen när man läser. Detta är lite problematiskt då hon ska föreställa sjutton år gammal. Men i vissa passager är hon plötsligt äldre i sitt beteende. Sedan är hon fjortis igen. Detta är bokens stora problem och det är kopplat, inte bara till Nora som karaktär utan även till själva språket.
Thydell försöker verkligen skriva på ett ungdomligt sätt. Nora har massor av egna uttryck och mycket talspråk som är tänkt att kännas ungt och annorlunda. Problemet är att Thydell försöker så hårt att det nästan blir pinsamt. Jag har arbetat med ungdomar på ett eller annat sätt i 13 år. Det finns inte många sjuttonåringar som pratar så där. Jag lovar! De flesta är mycket mognare än Nora och hennes kompisar.
Språket låter som en överdriven variant av något jag kan höra fjortonåringarna prata. Det är alltså ett högstadiespråk, och även stundvis högstadiementalitet hos huvudpersonerna. Detta är problematiskt, för de ska föreställa gymnasieelever. De gör saker som mer kan relateras till gymnasiet. De skaffar pojkvänner (på riktigt) och går på stora fester, dricker vin, har sexuell debut, etc…
Om jag satte boken i händerna på en av ”mina” sjuttonåringar så skulle hon garanterat tycka att Nora var ganska barnslig , även om där också skulle finnas beröringspunkter och saker att känna igen sig i.
Boken har ett intressant slut, som är ganska öppet och därmed också öppet för tolkning. Det är något som jag personligen gillar. Men flera i min studiegrupp gillade det inte och jag förstår varför.
En vanlig narrativ struktur innehåller en Början, en Mitt och ett Slut. I Början är det något som går snett och slår Status Quo ur led. Där inleds konflikten. Denna trissas så upp under Mitten, för att vid Slutet nå sitt klimax, i vanliga fall med försoning och återgång till Status Quo.
I denna bok är finalen annorlunda.VARNING FÖR SPOILERS! SLUTET AVSLÖJAS. När boken avslutas så har Nora och Lisa inte försonats. De har försökt. Eller deras vänner har i alla fall försökt att få ihop dem igen. Men det har inte gått.
Om berättelsen har någon sensmoral så är den väl ganska krass, typ: ”Livet går inte alltid som man tänkt sig. Ibland blir man inte vänner på slutet. Tragiskt, men sant. Om man inte vill möta sanningen om vad man faktiskt gjort, eller om man inte vill förlåta så kan man inte heller finna försoning. Däremot kan man förhoppningsvis lära sig att finna en inre styrka så att man kan gå vidare genom livet utan att hela tiden söka andras bekräftelse.”
