Tankar: Harry Potter and the Deathly Hallows – Part 1

Så har jag till slut gått på bio och sett den senaste Harry Potter filmen. Den var bra. Låt mig börja med att säga det, så jag kan få det ur världen.  Jag gillade t.ex. hur de lyckades förmedla huvudkaraktärernas ensamhet och utsatthet. Det är ännu mer påtagligt i boken, men de gjorde ett bra jobb.

Det var ju en del kontrovers över att sista filmen delades upp i två delar. Personligen tycker jag att det var ett smart drag. Uppdelningen har inget att göra med, som vissa påstår, att de vill tjäna mer pengar. Inte heller är det för att vara snälla, för att vi ska få suga längre på karamellen. Man måste helt enkelt göra så här för att storyn ska fungera.

I de föregående böckerna vimlade det av sidotrådar. Utöver den stora huvudtråden kunde man följa med på alla möjliga små äventyr, som egentligen inte var nödvändiga, men som förgyllde upplevelsen och gjorde Hogwarts med omgivningar mer levande. Vid filmatiseringarna togs nästan alla dessa sidotrådar bort. Det är inget konstigt. Så måste man göra. Ska man ha med varenda liten händelse så räcker inte långfilmsformatet, då måste man göra en tv-serie.

Men till skillnad från tidigare böcker har Dödsrelikerna inte så många småtrådar. Tvärt om är den väldigt fokuserad på sin huvudtråd där Harry, Ron och Hermonie försöker finna och oskadliggöra Voldemorts Horrokruxer. Det fanns inte mycket för manusförfattarna att plocka bort.  För att göra en begriplig film var man alltså tvungna att utvidga speltiden.

Frågan är ju, som alltid, vad ska strykas och vad som ska med. Har de gjort rätt val? Både ja och nej, enligt min mening. De har strykt mycket relationella bitar, tankar, grubblerier, små händelser, bikaraktärer och krångligheter. Och det är delvis en styrka. Något som jag störde mig på i boken var nämligen Rowlings tendens till att fastna i långa,  (onödigt) invecklade resonemang och logiska kullerbyttor. Dessa är nedslipade till ett absolut minimum, vilket ger historien en helt annan spänst och drivkraft.

Åh andra sidan kapade de bort det som jag personligen betraktar som själva bokens kärna. Deathly Hallows handlar för mig om förlorad och återupprättad tro. I början är Harry en Dumbledores man. Han är redo att utföra hans uppdrag och jaga reda på och förstöra horrokruxerna. Men efter ett tag sviktar hans tro, och ju mer han läser i Rita Skeeters bok, ju mer misströstar han. Till slut tappar han helt tron på Dumbledore och börjar istället jaga efter Dödsrelikerna. Han vill ha relikernas makt, göra den till sin egen. Men efter en rad av händelser vilket kulminerar när han står och gräver Dobbys grav, så fattar han ett beslut och förs tillbaka till sin förtröstan. Men den här gången är det inte en barnsligt naiv tro, utan en vuxen tro, som tvingats mogna genom lidande och smärta. Detta är Harrys inre resa.

Hela denna tråd är bortkapad! Ron nämner någon gång att han hade förväntat sig mer från Dumbledore, men denna kommentar är enbart kopplad till hans egen inre resa. Ron går igenom en svår period där han sviker sina vänner för att sedan komma tillbaka och konfrontera sina demoner. Annars talas det knappt om Dumbledores ”tystnad” i hela filmen.

Istället fokuserar filmen på trions inbördes relationer och deras aktionfyllda kamp mot Voldemorts anhang. Inget fel på det. Jag tycker de gör ett bra jobb av att gestalta en trollkarlsvärld styrd av dödsätare. Man får nazi-vibbar mer än en gång. Jag tycker bara det är tråkigt att de såg sig tvungna att eliminera Harrys inre resa. Utan den får filmen, i alla fall för mig, inte alls samma relevans. Det är ju först när Harry har anlänt i andra änden av sin egen dödsskuggas dal som han också kan fullfölja Dumbledores vilja och omfamna sitt öde.

Vi får se hur de kan lösa det här med Harrys resa i sista delen. Jag vet inte hur de ska lyckas pussla in det. För det ska ju egentligen redan ha skett. Men de kanske lyckas trots allt. Rowling är ju faktiskt med och håller sin hand över filmproduktionen. Kanske har de bara flyttat om det lite. Hoppas kan man i alla fall.

Space Battleship Yamato – Snart på en bio nära dig

När jag var liten såg jag några avsnitt av en tecknad serie jag tyckte var fantastiskt spännande. Först många år senare förstod jag att det hade varit Star Blazers, en del av ett stort japanskt Animeimperium vars flaggskepp var Animen Space Battleship Yamato.

Jorden är under belägring. Elaka aliens, med en totalt överlägsen rymdflotta, har bombat jorden med radioaktivt avfall. Människorna har flytt från ytan och bor i underjordiska städer. Men sakta tränger radioaktiviteten allt djupare och snart kommer varje människa att vara död.

Men så kraschar ett främmande skepp på Mars. Där finns en meddelandekapsel från en okänd planet. De erbjuder hjälp. De har tekniken att kunna rena jorden från all strålning. I kapseln fanns också ritningar på överljusmotorer och kraftfulla vapen.  Desperata bygger mänskligheten ett nytt slagskepp. De använder skalet av japans gamla WWII slagskepp, Yamato (sic!) och fyller det med ny teknik. Yamato är det enda av mänsklighetens skepp som kan mäta sig med de elaka rymdvarelserna.

Sedan ger de sig av. Mot andra galaxer. För att rädda mänskligheten. Det var fruktansvärt kul. När jag var sju. 🙂

Nu har japanerna gjort en riktig spelfilm av den gamla animen. Kolla in trailern nedan. Det ser faktiskt riktigt rolig ut. Den lär väl knappas släppas på bio i Sverige. Men har man tur kanske man kan köpa en import DVD från USA om ett år eller så.

Därför är Star Wars fantasy

Science Fiction och Fantasy är två av mina  favoritgenrer. Det gäller både film, böcker och dataspel. Men ibland är det svårt att se vilken kategori en produkt tillhör. Vad jag tänkt göra i den här artikeln är att förklara varför jag anser att Star Wars är fantasy snarare än en science fiction.

Det är väldigt svårt att definiera vad som specificerar science fiction som genre. Det beror på att genren är så oändligt mångfasetterad, och för varje definition man lägger fram så kan man alltid finna undantag. En ganska primitiv men ändå intuitiv definition skulle kunna vara, att science fiction handlar om rymdskepp, laserpistoler, rymdvarelser och sånt där, ofta i en hyfsat avlägsen framtid.

I kontrast skulle man kunna säga att fantasy handlar om drakar, alver, orcher, förtrollade svärd, magiska djur, och trollkarlar med höga hattar. Detta stämmer självklart inte alltid. Egentligen är dessa båda definitioner väldigt begränsande då de misslyckas med att ta in vidden av vad science fiction och fantasy kan vara. Det finns också många genreöverskridande verk. Star Wars har t.ex. inga orcher, alver eller drakar. Ändå vill jag påstå att det är fantasy. Bara det att historien är uppklädd i science fiction kostym.

För min del så handlar skiljelinjen mellan genrerna snarare om var de har sina rötter. Science fiction för mig är ”vad skulle hända om…”-historier. Fokus ligger alltså på att utifrån kända premisser bygga upp en värld/miljö där man på ett trovärdigt sätt kan berätta en historia. Det kan alltså inte bara vara vilda fantasier utan någon som helst bas i vad man skulle kunna kalla för ”trovärdiga” vetenskapliga resonemang. Detta går tillbaka hela vägen till science fictionens urfäder.

När jag gick på mellanstadiet slukade jag allt som fanns på svenska av Jules Verne. Den gamle 1800-tals författaren fascinerade mig. Nästan hundra år innan atomubåten skrev han om Kapten Nemo och hans ubåt Nautilus.

Verne var en man som ständigt frågade sig ”Vad skulle hända om…”

  • Man försökte skjuta människor till månen i en kanonkula, och skrev ”Från jorden till månen”
  • Jorden var ihålig och man sände en expedition ner i en vulkan, och skrev ”Till jordens medelpunkt.”
  • En lite excentrisk rikeman fick för sig för att ta sig runt jorden med alla 1800-talets nya moderna transportmedel, och skrev ”Jorden runt på 80 dagar.”
  • En stor industripamp fick för sig att bygga en utopisk, flytande stad på en mekanisk ö och lät den kryssa runt världshaven, långt från världens lidande, och skrev ”Maskin-ön.”

Jules Verne var alltid noggrann med att utgå från sin tids främsta vetenskapliga forskning när han byggde basen för sina böcker. Om han inte hade tillräckligt med vetenskapliga rön så konstruerade han en egen fiktiv vetenskap, baserad på spekulationer, som var så väl kamouflerad att man knappt märkte det. Det ryktas att när han läste sin kollega och konkurrent H G Wells stora roman ”Världarnas Krig” så lär han ha utbrustit, ”Men kära hjärtanes, han hittar ju på!”


Man skulle med andra ord kunna säga att renlärig Science Fiction är en beskrivning av sådant som faktiskt skulle kunna bli verklighet. Här finns nya världar, och nya sätt att tänka. Här finns nya teknologier och man utforskar deras sociologiska effekter. Däremot finns inget av vad vi skulle kunna kalla för paranormala faktorer, även om, som Arthur C Clarke sa, tillräckligt avancerad teknologi är oigenkännlig från magi. I sin rena form anser jag att science fiction är den genre som bäst av alla kan visa oss hur oändligt märkligt och mäktigt vår universum är skapat. Science Fiction kan som ingen annan genre ge oss en hissnande känsla av alienering, i vår egen verklighet.

När vi kommer till fantasy, så anser jag att den genren hämtar sin kraft ur en annan källa. Fantasy är ett modernt återberättande och en vidareutveckling av antik mytologi, medeltida sagotraditionen och gammal folktro. Detta är den genre där så kallade paranormala faktorer får blomstra ut i all sin skönhet. Här behövs inget vetenskapligt extrapolerande. Här handlar det om att finna karaktärer och symboler som säger något om livet. Här berättar man historier om vad det innebär att vara människa. Att växa, att förändras, att finna sig själv, sin väg i livet, att kämpa mot det onda, att finna försoningen. Detta är alla klassiska teman inom fantasy, rakt ur mytologiernas myller.

Det var en gång en ung föräldralös pojke som växte upp hos främlingar. Han hade en mystisk kraft, men ingen visste om det. Men en dag förändrades hans liv för alltid. Han blev tvungen att lämna sin trygga vrå och gripa ödet. Han mötte en äldre vägvisare som kunde lära honom om den kraft han besatt. Han fick ett magiskt svärd (eller trollstav), träffade prinsessan, och blev till slut tvungen att kämpa mot mörkrets furste. Efter stort lidande och stora uppoffringar besegrade han till slut ondskan och kunde återvända som en ärrad och erfaren ledare. Han var nu inte längre en pojke, utan en man. Äldre och visare, säker i sig själv och sin uppgift.

Vems liv beskrev jag ovan? Var det Eragon? Harry Potter? Rand i The Wheel of Time? Thomas Covenant? Nej, det är ju så klart Luke Skywalker! Men det kunde lika gärna vara någon av de andra. (Eller för den delen “The Apprentice” i  Star Wars spelet The Force Unleashed.) För de följer alla Campbells hjältemodell. De är alla baserade på en gammal struktur som återfinns hos folksagor i kulturer över hela världen.

Star Wars må vara fyllt med rymdvarelser, maffiga rymdslag, laserpistoler och främmande världar. Men där finns också magiska svärd, trollkarlar, utvalda unga hjältar och väna prinsessor att rädda. Jag vet att jag ger mig ut på djupt vatten när jag på det här viset försöker arrangera någon typ av gränsdragning mellan genrerna. För det går som sagt alltid att finna undantag. Dock är det för mig självklart att Star Wars till sin struktur är en fantasy. Den har bara en genreöverskridande kostym.

Jag skulle gå med på att kalla Star Wars för en Science Fantasy. Det är faktiskt en ganska träffande beskrivning på något så genreöverskridande. Jag skulle till och med kunna kalla det för Space Opera. Men mycket längre än så vill jag nog inte gå.

Ps. Det är alltid lika roligt när Star Wars försöker verka vetenskapligt, och totalt misslyckas. Den mest klassiska är väl när Han Solo skryter om hur snabbt hans skepp är. “It’s the ship that made the Kessel Run in less than twelve parsecs.” Problemet är bara att parsec inte är en enhet för tid, utan en astronomisk enhet för avstånd. 🙂  Ds.

Cameron pratar Avatar 2… och 3.

Nyligen intervjuades James Cameron i i L A Times. Han avslöjade då en hel del angående de två kommande Avatarfilmerna. Han sa att han  hela tiden hade siktat på en trilogi, så det är inte förvånande att det nu blir uppföljare.

Egentligen hade han några andra projekt på gång, te.x. Battle Angel Alita. Men  vi får se hur det blir med det nu. Efter Avatars enorma ekonomiska framgångar vill Camerons finansiärer (20th Century Fox) snabbt få fram uppföljarna. Inte så konstigt kanske, då Avatar är världens mest inkomstbringande film. Totalt har den spelat in häpnadsväckande 18,7 miljarder kronor.

Tvåan kommer att utspela sig på Pandora men inte enbart i regnskogarna. Mycket av filmen kommer att utspela sig i Pandoras väldiga hav. Cameron lovar att oceanen kommer att vara “lika rik, spektakulär, galen och fantasirik” som regnskogen i första filmen.  Det är inte så konstigt att Cameron återvänder till havet. Redan 1989 skapade han ju en av de första tekniskt fulländade undervattensfilmerna, The Abyss. Personligen anser jag att den till skillnad från Avatar, dessutom hade en riktigt bra berättelse och inte bara teknisk perfektion.

Cameron har i alla fall ett dokumenterat intresse för livet under haven. Förutom The Abyss har Cameron tydligen också gjort två djuphavsdokumentärer, och om man kollar på en hel del av floran i Avatar så ser man att de är inspirerade av undervattensflora. Jag tycker det är modigt av honom att faktiskt våga sig på något nytt. Igen. Det finns många regissörer som bara skulle gjort en Regnskog 2.0, men Cameron har ytterligare visioner han vill förmedla till bioduken.

Angående den tredje filmen ger Cameron ledtrådar om att han planerar lämna Pandora till förmån för någon annan av månarna i samma solsystem, och så skapa en ny historia på en ny plats, men ändå med kopplingar till resten av trilogin.

För övrigt pratar han en hel del om hur Avatar fått politiska, ekologiska och ekonomiska implikationer runt hela världen. Själv är han förundrad över att amerikanerna verkar tro att de måste välja mellan en miljövänlig politik eller en stark ekonomi. Han säger att det är de länder som satsar starkast på t.ex. förnybara energikällor som kommer att ha de starkaste ekonomierna om tjugo år. Och just nu är det Kina. Men han säger att det är svårt att jobba med dessa frågor i ett land där två tredjedelar av befolkningen väljer att inte tro på global uppvärmning. Han hoppas att hans filmer kan hjälpa till och skapa kraft i debatten, och på så sätt kanske vara en del av att skapa en bättre värld.

Sedan tjänar han otroligt mycket pengar också. Men det har han säkert inget emot. 😉

Själv är jag bara glad över att få avnjuta ytterligare några Avatarfilmer. Jag gillade verkligen den första. Även om den rent berättartekniskt följde en grundläggande formel, så var världsbygget och den bakomliggande idén ruskigt bra. Man kan ju alltid hoppas att de åter lyckas bygga en lika fascinerande värld, men denna gång kanske de stoppa in en oväntat bra story också.

T.ex. Suly åker och fiskar. Två timmar av fantastiska solnedgångar över ett skimrande CGI hav.  😉

Läs gärna hela artikeln i L A Times.

A Game of Thrones – snart en tv-serie nära dig.

För den som gillar scifi eller fantasy-serier finns det inte så mycket att se på just nu. Merlin är på tok för barnsligt, Battlestar Galactica är slut, Caprica visade sig vara skräp. Och jag vill inte ens prata om StarGate Universe…

Under de senaste två åren fick jag min fantasyfix av “Legend of the Seeker”. Inte direkt en kvalitetsserie med djuplodande karaktärer, men ändå alltid rolig och underhållande. Ibland gör det inget om något är simpelt, så länge som man ser på det med ett leende på läpparna. Tyvärr la de ner den serien i maj i år.

Men nu finns det plötsligt hopp, i alla fall på fantasyhimlen.

Jag har personligen inte läst George R R Martins böcker, men jag har förstått att de är väldigt mörka och riktade mot en äldre publik. Nu kommer en av hans fantasyserie “A song of Ice and Fire” att förvandlas till tv under namnet “A Game of Thrones.”

Det är en komplex saga med mycket intriger, slag och strider. De har dessutom fått tag i några riktigt bra skådisar. Eller vad sägs om Sean Bean och Peter Dinklage m.fl.

Här är en trailer samt en “Behind the scenes” för att få upp ångan. Serien beräknas komma ut under våren 2011.


9

Igår natt såg jag Shane Ackers 9. Den var perfekt att se under nattens småtimmar när verklighet och dröm flyter samman.

9 är en underbar upplevelse! Och då talar jag inte enbart om animationstekniken, som känns tekniskt fulländad, utan om hela den atmosfär som filmen skapar. 9 är en väldigt märklig, ödslig och lite skrämmande film, men trots det får man också en sån där varm känsla inombords.

Man får följa en liten trasdocka som heter 9. Han vaknar upp ensam i ett märkligt laboratorium. Utanför det till hälften raserade huset finns bara ruiner kvar av den mänskliga civilisationen. Allt är öde och tomt. Städer är jämnade med marken. Skrotet ligger överallt och rostar. Mänskligheten är utrotad.


I en tidslinje nära vårt eget fyrtiotal, skapar en brilliant vetenskapsman en tänkande maskin. Militären tog omedelbart maskinen och lät den skapa fler tänkande maskiner. Med dessa krigade de framgångsrikt mot sina grannländer till dess att maskinerna vände sig mot sina skapare. Ingenting överlevde, förutom vetenskapsmannens sista gåva, nio små trasdockor.

Väckt till liv vandrar 9 omkring i den ödsliga staden. Men så blir han funnen av en annan trasdocka, som introducerar sig som 2. 9 får hjälp av 2 att finna sin röst och de ska precis ta sig i säkerhet när de blir avbruten av ett ilsket råttliknande mekaniskt odjur. 9 är nära att fångas, men 2 distraherar odjuret och blir istället bortförd i dess käftar. Förkrossad stapplar 9 vidare, men snart hittar han fler trasdockor. Det är en grupp som överlevt genom att hålla sig gömda sedan kriget. Dockorna styrs av den ansvarskännande men räddhågade 1. Där finns också 6, som är skvatt galen och målar märkliga saker på väggarna, samt den store och brutale 8. 9 får dock en god vän i den enögde 5 som liksom 9 drömmer om något mer än att gömma sig. 9 bestämmer sig för att följa efter odjuret och försöka försöka rädda 2. Men 1 vägrar att lyssna. Till slut ger 9 och 5 sig av på egen hand över de ödsliga vidderna.

Det som stannar mest i sinnet efteråt är den underbara designen. Allt osar fyrtiotal, som om det hela utspelades i efterdyningarna av ett alternativt och totalt förödande Andra Världskrig. Trasdockorna är underbart designade, med tydliga karaktärer, och de tänkande maskinerna för tankarna till både Matrix och War of the World, men med sin egen touch av fyrtiotal.

Designen fick sin förklaring i eftertexterna när jag såg att Tim Burton varit producent. Designen i 9 stämmer mycket väl överens med flera av hans tidigare arbeten, som Edward Scissorhands, The Nightmare before Christmas och Corpse Bride.

Filmen har potential att bli riktigt episk, men låter bli. Den blir aldrig mer än småmysig och allmänt märklig. Men faktum är att det inte gör någonting! Filmen gör det den sätter ut för att göra, och gör det bra. Den kommer aldrig att bli någon kultklassiker, men förblir en pärla för de som har turen att finna den.

Och det är något riktigt fräscht med en post-apokalyptisk film utan människor. 🙂

Dr Horrible

Jag vet att jag inte direkt är först i världen att skriva om det här guldkornet. Dr Horribles Sing-Along-Blogg kom ut redan 2008, signerat mästaren Joss Whedon, men själv upptäckte jag den först i julas.

Enligt legenden började det under författarstrejken i Hollywood för två år sedan. Joss hade ingenting att göra, och gick och skissade på ett litet musikalprojekt. Han kopplade in sina bröder, Jed och Zack Whedon, (vilka namn föresten Josh, Jed och Zack. 😉  ) och drog med dem i projektet. Jed är nämligen kompositör och tillsammans skrev de ihop en helt fantastisk liten lågbudgetmusikal.

De hade inte mycket pengar, utan lånade ihop utrusning och finansierade det ur egen ficka. Sångerna spelade de in i en liten studio på Joss Whedons vind. När det kom till distributionen ville Joss testa något nytt, nämligen att släppa hela musikalen över Internet. Gratis! Den släpptes i tre delar, och när första delen kom var det så många som ville se att servrarna kraschade.

Men vad handlar då Dr Horrible om? Själv tycker jag att det är ett berättarstrukturellt mästerverk. Niel Patrick Harris (mest känd från How I met your mother), spelar Billy, en ung desillusionerad man, som ändå vill göra något för sin omvärld. Men han har insett att man aldrig kommer att komma någonstans om man spelar enligt reglerna, så han har sitt mörka alter ego, den fruktansvärda superskurken, Dr Horrible! 🙂

Han är dock olyckligt kär i Penny, spelad av Felicia Day (mest känd från sin sköna internetserie The Guild) som han brukar träffa i tvättstugan med jämna mellanrum. Annars drömmer Dr Horrible om att bli accepterad in i ”the evil leauge of evil.,” en grupp bestående av världens största superskurkar.

Men för varje superskurk finns det också en superhjälte. Captain Hammer, spelad av Nathan Fillion (mest känd som Malcolm Reynolds i en annan suverän Joss Whedon produktion: Firefly.) Han är en superhjälte med ett superego. Till skillnad från Billy som i grunden är en ganska schyst kille, så är Captain Hammer ett riktigt as. Han gör bara sina hjältedåd för att folk ska beundra honom och för att få kvinnor till sängkammaren.

Problemet blir när Dr Horrible av misstag utsätter sin älskade Penny för fara, och hon ve och fasa räddas av Captain Hammer! (Fast egentligen var det tvärt om.) Nu är striden ett faktum! För sin älskade Penny och för att kunna komma in i ”the evil league of evil” så måste han nu en gång för alla besegra Captain Hammer.

Det är fantastiskt kul att se en historia som vänder upp och ner på alla de klassiska ramarna om vem som är god och vem som är ond. Man sitter verkligen och hejar på Dr Horrible! Och allt ackompanjeras av lysande sång och musik, med låtar som verkligen sätter sig i hjärnan. Jag gick runt och trallade i veckor efteråt. “A mans, gotta do what a mans, gotta do…”

Och sedan har vi slutet. Jag ska inte säga något om det, för jag vill inte spoila. Men slutet är på snudd så nära briljant man kan komma i en sån här produktion. Det är så otroligt bra! Det gör hela musikalen oförglömlig.

Se Dr Horrible! Och se den gärna på DVD. Allt det sköna extramaterialet är värt det.

Föresten… Dr Horrible har vunnit en massa priser, bl.a. en Emmy. Här är ett litet roligt klipp från när Dr Horrible kapar hela Emmy-sändningen.  🙂

Moon

Vill tipsa om en film jag såg för ett tag sedan. Den heter rätt och slätt Moon och är en av de mest intressanta SciFi filmerna från 2009.

Detta är klassisk gammal “hard scifi”. Det är alltså så långt man kan komma från “fantasy scifi” som t.ex. Star Wars. Här finns inga konstiga aliens, inga laserpistoler, enorma rymdkryssare eller hopp genom hyperrymden.

Vad man däremot bjuds på är lysande skådespeleri och en historia som i det närmaste är teater, ett kammarspel, fast förlagt till en liten rymdbas på månens baksida.

Sam Bell (spelad av Sam Rockwell) har ett treårskontrakt med ett gruvföretag som utvinner Helium-3 på månen, (som behövs i en typ av fusionsreaktorer). Hans ända sällskap är roboten GERTY (som får sin röst av den alltid brilliante Kevin Spacey.) Men hans kontrakt börjar lida mot sitt slut och snart ska han få komma hem till sin älskade fru. Han har inte kunnat prata direkt med henne sedan han lämnade jorden, då kommunikationssateliten är trasig, men han utväxlar ständigt videopost med henne.

Men så råkar han ut för en olycka. Han fastnar medvetslös ute i en av månbilarna, många mil från stationen. När han vaknar upp är han tillbaka på stationen, utan att veta hur han hamnat där. Och något är annorlunda. Och så möter han sig själv. Bokstavligt talat.

jag vill inte avslöja mer än så.
Se filmen!

Halo Legends (2010)

Halo Legends är en två timmar lång kavalkad av kortare animefilmer som alla utspelar sig i Halouniversumet. (Baserat på Halospelen till Xbox.) Totalt är det åtta småfilmer, (eller sju då två hänger ihop.) De är alla gjorda av olika regisörer och tecknare, med olika stil och känsla.

Vissa var direkt usla. Men några var faktiskt väldigt bra. Min favorit var “The Duel” som utspelade sig för hundratals år sedan på “The Elites” hemplanet. Man får följa den första Arbitorn, i hans kamp mot profeterna. Det hela ser ut att vara tecknat i vattenfärg (!) och ser helt fantastiskt ut. Själva historien är en väldigt typisk japansk “samurai-hämnd-heder&död” historia. Men den är väl utförd, har till och med en gnutta humor. “He´s a demoooon! Schlurf.”

Till sitt upplägg och de enormt skiftande stilarna påminner det mig mest om Animatrix som släpptes för några år sedan och på samma sett utvidgade Matrixuniversumet. Liksom Halo Legends var även Animatrix en blandad kompott med väldigt skiftande kvalitet.


Gillar du Halospelen och vill veta mer om universumet, så är detta något för dig. Är du bara ute efter lite skön anime så ska du kanske se något annat. Den utmärkta serien Valkyria Chronicles kanske? 🙂

James Horner plagierar sig själv

Angående soundtracket till Avatar.

Är det någon mer än jag som kan höra tonerna av

James Horner – My Heart Will Go On – Love Theme From “Titanic”
i låten
James Horner – The bioluminescence of the night från Avatar?

Plagierar han sig självt!? Eller är detta helt enkelt ett antal toner som han som kompositör råkar gilla väldigt mycket?

Och hördes inte också visslingarna från det klassiska västerntemat i Clintans Den onde, den gode och den fule?
Ennio Morricone – (The Good, The Bad And The Ugly) (Main Title)

Betraktelser över Avatar. Del 5: Är filmen fylld med New Age?

Är Avatar en film fylld med New Age? Är det till och med så att James Cameron med Avatar vill slå ett slag för en nyandlig världsbild? För att ta reda på hur det förhåller sig måste vi först undersöka ett antal saker. Till en början behöver vi en grundläggande definition av New Age.

Betraktelser över Avatar. Del 4: Vad vill James Cameron säga?

I tidigare inlägg har jag ju lekt en del med den narrativa strukturen i Avatar. Men i denna betraktelse tänkte jag fokusera på vad jag tror att James Cameron faktiskt vill ha sagt med sin film.

Till en början med tror jag att han helt enkelt ville göra en riktigt rejäl brakrulle som återigen slår rekord (både i budget och intäkter världen över.) Detta är viktigt för Cameron då han faktiskt inte har gjort speciellt många filmer för bioduken (6st på 25 år), och därför måste se till att bevara och stärka sitt varumärke som manusförfattare och regissör.

Men om vi lämnar Camerons karriär därhän och ser på Avatars politiska ställningstaganden, vilka beröringspunkter finns det då med vår egen värld.

Värna miljön.

Till en början med så är det övergripande budskapet att vi med vår kapitalistiska rovdrift förstör jordens klimatet, miljön, ja hela vår värld. Människorna i Avatar är alla anställda på gruvföretaget RDA, som helt tydligt är ett företag som släppt på de moraliska riktlinjerna och räknar profiten först. (Vilket händer allt för ofta i vår värld också.) RDA´s platschef Parker Selfridge förkropsligar attityden med kommentarer som:

“Att döda infödingar ser inte bra ut, men det finns en sak som aktieägarna hatar mer än dålig publicitet, och det är en dålig kvartalsrapport.”

Där har vi budskapet i ett nötskal. Och på något sätt så kändes tajmingen av filmens premiär i mitten av december inte som en slump. Precis i de dagarna kom ju nyheten om hur klimatmötet i Köpenhamn till slut kollapsade totalt. Det var helt enkelt för dyrt, och man kunde inte komma överens om vem som skulle betala. Så det strandade på pengarna igen. Allt verkar alltså ha slutat i ett fiasko, utan några bindande avtal för världens nationer.

(Det kan också vara så att Cameron o Co bara ville casha in maximalt på filmen under julveckorna då folk är lediga. 🙂 men tajmingen är ändå oklanderlig.)

Na´vi folket får här spela rollen som en slags romantiserat indianfolk som lever i total harmoni med naturen. Jag menar inte att romantiseringen är något fel i sig, det gör bara kontrasten ännu mer uppenbar mellan dem och människorna. De anser att människor är vansinniga, som förstör världen omkring sig för profit. För pengar. Som för dem är luft. Ingenting. När Jake Sully i början av filmen får en chans att stanna kvar hos Na’vi folket så utbrister deras prästinna: ”Så skall vi se om du kan bli botad från ditt vansinne.”

Och han blir botad …

Efter att ha spenderat tre månader i stammen (som han upplever som en hel livstid) så inser han att det inte finns något som människorna kan erbjuda Na´vi. Hela människornas livsstil är bara galenskap för dem. Na’vi har allt de vill ha och skulle kunna önska sig i sitt djungelparadis.

Och det är väl här som det verkligen framstår hur romantiserade Na´vi är. Verklighetens indianer var människor, och därför inte över känslor som girighet, maktbegär och pengahunger. Det var också delvis därför som de europeiska nybyggarna kunde spela ut olika stammar mot varandra.

Men det finns en fråga vi måste ställa oss i vår verkliga värld, angående vår verkliga framtid. Kan människan lära sig att bemästra sitt begär? Kan vi stoppa rovdriften på vår planet och få den globala kapitalismens hjul att snurra lite långsammare istället för snabbare? Eller kommer världen att gå under nu när resten av världen (helt rättmätigt) vill ha samma levnadsstandard som vi har i det rika väst. Eller finns det ett sätt att göra det på med nya miljövänliga tekniker, så att de inte behöver göra samma misstag som vi gjort?

Det är svårt att sia. Speciellt om framtiden. 😉 Men Avatar ställer frågorna, och gör det högt och ljudligt. Nästan övertydligt, kan man tycka. Men för min del gör det inget. Det kanske behövs…

Krig och det amerikansk utrikespolitik.

Sedan är det ju inte bara den konsumtionshetsande kapitalismens rovdrift som får sig en känga. Även den amerikanska krigsmentaliteten och imperialistiska girigheten får smisk.

RDA är ju som sagt det gruvföretag som driver verksamheten på Pandora. De liknar i hög grad det enorma amerikanska oljebolaget Halliburton. De blev kända 2003 för att med hjälp av kontakter högt upp i den amerikanska regeringen ha lyckats kapa åt sig enorma oljefält i krigets Irak.

RDA har i sin tur också en stor militär närvaro på Pandora, via deras privata säkerhetsföretag SecOps. Det är denna privatarmé som får bli den ondskefulla krigshär som likt Saurons orcher måste besegras i filmens avgörande slutstrid.

”SecOps” är med stor sannolikhet en direkt känga mot företaget Blackwater. De är ett privat militärföretag som genererat enorma vinster i bl.a. Irak, då USAs militär betalat dem för att lösa sina ”säkerhetsproblem” istället för att sända in sina egna rekryter. Även detta har självklart väckt stor uppmärksamhet och resulterat i ett antal stora skandaler i Irak.

Kritik mot Blackwater är inte något nytt i Hollywood. I den postapokalyptisk tv-serien ”Jericho” som utspelar sig i en liten amerikansk stad efter ett atombombsanfall finns ”Ravenwood”, ett Blackwaterliknande företag som en av seriens farligaste och hänsynslösaste organisationer. Och i säsong sju av 24 med Jack Bauer, så kämpar de mot det onda privatmilitära företaget ”Starkwood”.

Sedan har vi ett antal intressanta citat från filmens största antagonist, Colonal Miles Quaritch, där han lite läskigt ekar ord och attityder som den förre amerikanske presidenten George W Bush hade som policy i sina militära äventyr i mellanöstern. Dessa policys som brukar kallas för Bushdoktrinen, fastslår bland annat att USA har rätt att slå till först (preemptive strikes) mot vem fienden än må vara, var fienden än må vara. Quaritch säger nästan exakt samma sak, när han talar om hur de måste krossa Na´vis motstånd nu, innan fler stammar samlar sig kring Jake och de växer sig allt starkare.

Andra visdomsord som Quaritch släpper från sig är citat som: ”We must fight terror with terror.” eller ”We will blast a crater in their racial memory so deep that they won’t come within a thousand clicks of this place ever again.”

Låter väl som en trevlig kille!? 🙂

Ändå måste jag erkänna att man får en slags motvillig respekt för honom genom filmen. Han är verkligen lika stenhård som han ser ut, och ger aldrig, aldrig upp. När han i filmens sista minuter hoppar i sin AMP suit, (en slags mech robot) och ger sig ut på Sullyjakt, så är han så brutal att man inte längre är övertygad om att filmens hjälte kommer att överleva till slutet.

Sammanfattningsvis är alltså Avatar en svidande uppräkning med det enorma amerikanska militära industrikomplexet, den amerikanska imperialismen och den amerikanska kapitalistiska girigheten. Man kan även se det som en kritik över lag mot västerländsk kolonialism, men det finns vissa markörer som resonerar extra väl mot just amerikansk utrikespolitik.

Fascinerande att filmen faktiskt är gjord i USA, och att så många amerikaner verkar gilla den.

Biologisk rikedom

Mot slutet av filmen avslöjas det att hela planeten, med alla sina träd, verkar vara en slags gigantisk hjärna, eller organisk dator. Det som kallas för ett neuralt nätverk. När människorna så vill avverka all skog med sina stora maskiner, för att komma ut malmen som ligger under deras rötter, så förstör de egentligen en mycket större rikedom, för att komma åt något mindre värdefullt. Men de inser inte detta, utan ignorerar historier om biokemiska synapser i trädrötterna och skrattar åt Na´vis gudinna Eywa som sägs bo däri. De är alltså korkade i sin kortsiktighet.

Samma sak sker ju ständigt i vår värld. Jag kommer inte längre ihåg hur många arter som dör ut varje dag för att regnskogarna skövlas. Men jag har för mig att det är tusentals. Varje dag. Forskare kämpar en ojämn men tapper kamp mot tiden och skogsbolagen för att försöka kartlägga och hämta så mycket biologiskt material som möjligt, innan skogarna är borta för evigt. Ingen vet nämligen vilka mediciner som kan dölja sig hos blommor i slammiga träsk och på ryggen hos färggranna grodor. Det är en oerhörd mångfald och en biologisk skatt som snart är borta.

Att förstöra den för att kortsiktigt få virke och betesmarker, som sedan måste överges för ständigt nya marker, det är bara korkat. Vi är korkade i vår kortsiktighet.

New Age och panteism.

Sedan har vi ju det här med Avatars påstådda New Ageighet och panteism. Detta är ett så pass intressant ämne att det skriver jag en helt egen betraktelse om.

Men det blir en annan dag.