by Oskar Källner -

Betraktelser över Avatar. Del 3: Monomyten och det dåliga samvetet

Medan Avatar har fått människor världen över att häpna över sina banbrytande specialeffekter och fantastiska detaljrikedom, så har den också fått utstå mycket spe för att själva historien egentligen är ganska enkel och förutsägbar. Southpark hade ett riktigt elakt (och väldigt roligt) avsnitt där de travesterade Avatar som ”Dances with smurfs.” 🙂

Avatar har en väldigt grundläggande narrativ struktur. Den följer en slags standardmall 1A för historieberättande. Så där finns inga överraskningar. Men samtidigt måste jag erkänna. Inte sedan Star Wars IV har standardmall 1A glänst så fantastiskt i all sin kraft!


Joseph Campbells momomyt.

Det jag kallar för standardmall 1A har ett lite finare namn. 🙂 Det var en forskare vid namn Joseph Campbell som gav den namnet ”monomyt”. Han undersökte all världens mytologier och hjältehistorier och fann något intressant. I alla kulturer så innehöll hjältehistorierna liknande drag. Man kunde till och med bocka av punkt efter punkt som sammanföll mellan de olika historierna.

Joseph Campbell publicerade sina fynd i boken ”Hero with a thousand faces”. Och även om den har fått utstå en hel del kritik, så är det ändå intressant att se hur väl hans teorier stämmer överens med nästan varenda hjältemyt som produceras. Speciellt inom Fantasygenren.

Campbell definierar monomyten så här:

“En hjälte bryter sig ut från den vanliga världen och in i en region av övernaturliga under. Där möter han fantastiska krafter och vinner slutligen en avgörande seger. Hjälten återvänder från sitt mystiska äventyr med makten att ge gåvor av välsignelse till sina medmänniskor.”

Detta är den klassiska sagoberättelsen. Samma mönster som vi sett återupprepas tusen gånger om. Du kan applicera den här strukturen på Star Wars, Harry Potter, Sagan om Ringen, Matrix, Eragon, Avatar och tusentals andra historier.

Låt oss fläska ut monomyten en aning:

Protagonisten är ofta en underdog, ensam och utsatt, kanske föräldralös. Han bryter sig ut och möter en magisk värld. Han får ett magiskt svärd eller annan motsvarande manlighetssymbol. Han möter och kämpar mot den onde härskaren (svarte riddaren). Han möter också kärleken och vinner prinsessans hjärta. Han får hjälp och ledning av än fadersgestalt, som slutligen måste dö eller röjas ur vägen för att han själv ska kunna växa till sann manlighet. Han skapar ett goda vänners lag som går med i kampen. Blir ofta själv ledaren för någon form av rebellrörelse. Frestas av ondskan, men övervinner den och vinner slutligen en avgörande seger. Kan sedan dela ut välsignade gåvor till sina medmänniskor.

Nedan har vi fyra kolumner där vi enkelt och åskådligt kan bocka punkterna i Campbells monomyt. Som jämförelse har vi Star Wars, Harry Potter och Avatar.

Joseph Campbell Luke i Star Wars IV “A New Hope” Harry Potter Avatar – Jake Sully
Ung människa- ofta en underdog utan familj Luke. Bonnig föräldralös pojke på Tatooine. hans liv är en öken (bokstavligt talat) Föräldralös pojke. Bor under trappen. Förtryckt av Dursleys. Jake har förlorat sin bror, säger inget om eventuella föräldrar. Verkar vara familjelös.
Möter en magisk värld och får speciella krafter The Force Magi Kan koppla sig till andra varelser på Pandora, och till gudinnan Eywa via kablage i sitt hår.
Får ett magiskt svärd – (eller annan motsvarande kraftfull symbol för manlighet) – I princip en Jungiansk fallos. Ljussabel Sword of Griffindor Toruk. Stor bad-ass flygödla.
Ondskan. Antagonisten – Den onde härskaren eller svarte riddaren Darth Vader Voldemort Colonal Miles Quaritch
Möter prinsessan Leia Ginnie Neytiri
Får stark fadersfigur som ledsagar hjälten på vägen innan han dödas. Obi One Kanobi. Dumbledor. Grace Augustine (intressant nog en modersfigur denna gång).
Skapar ett vänskapslag Han Solo, Leia, Chewbacca, R2D2, 3CPO Ron, Hermonie, andra studenter Norm Spellman, Trudy Chacon, Neytiri, Grace Augustine m.fl.
Hjälten blir ofta sammankopplad med ondskan. Frestas men motstår till slut. Son till Darth Vader. Erbjuds dela galaxen. Frestas av den mörka sidan. Tvingas möta sitt eget mörkar i en grotta på Dagoba. Sammankopplas via blod med Voldemort. Kan känna hans tankar och hans hat. Frestas i sist boken att själv söka makten/dödsrelikerna. Sänds till en början in som en informatör och förrädare. Frestas med att få tillbaka sina egna ben på jorden. Men motstår och tar sida med Na´vi.
Deltar i (och leder ofta) en rebellrörelse mot ondskan Rebellerna Bildar och leder Dumbledors army i Order of the phoenix Leder Na´vi att samla de skilda stammarna i ett motangrepp mot människornas militära makt.
Vinner slutligen en avgörande seger Dödsstjärnan förstörs Voldemort dödas Människornas makt krossas
Får makt att skänka gåvor som hjälper folket. Galaxen blir fri igen (i sista filmen) Världen blir fri från ondskan Människorna och deras miljöförstöring avvisas från Pandora

Visst är det kul! 🙂

Bara för skojs skull. Testa att fylla i en kolumn till för Frodo i Sagan om Ringen, eller för Neo i Matrix.

”Vit-mans-dåliga-samvete-fantasi”

Utöver att följa Campbells monomyt, så har också Avatar en liten extra tvist som Star Wars och Harry Potter saknar. Det är också en typisk variant av ”vit-mans-dåliga-samvete-fantasi” 🙂

Detta delar Avatar med flera andra filmer som den också blivit jämförd med. Avatar delar ju stora strukturella delar med historier som ”Dansar med vargar” och Disneys ”Pocahontas” eller till och med ”Den siste samurajen.” Alla har de gemensamt att huvudpersonen är en ”varje man”, alltså en representant som vi som publik kan identifiera med. I vårt fall blir det därför alltid en vit europeisk man. (Eftersom vi fortfarande är så tragiskt etnocentriska och patriarkala.)

Denna ”varje man” tvingas av olika skäl att lämna sin trygga hemmiljö och istället ge sig ut på äventyr i ”vildarnas land.” Vildarna har rykte om sig att vara farliga och blodtörstiga barbarer, men snart upptäcker han så klart att det är totalt felaktig. Istället är de (på ett typiskt västerländskt överdrivet romantiserat sätt) ett mycket vist och ädelt folk som lever i harmoni med sin värld och miljön. När så hans eget folk kommer för att kriga mot ”de ädla vildarna” så byter han sida och kämpar mot de hemska vita förtryckarna.

Det har argumenterats, och jag tycker att det låter vettigt, att hela Avatar är en enda stor allegori för europeisk rovdrift och kolonialism. Framförallt verkar filmen använda bilder från design som kan associeras med Nordamerikas urbefolkning. Under flera hundra år av utrotningskrig kom ju de europeiska nybyggarna att sakta men säkert förinta och förskjuta den nordamerikanska urbefolkningen. I Avatar får vi uppleva historien på nytt, men denna gång går det annorlunda och vi kan som åskådare och moderna människor säga till oss själva: ”Om jag hade varit med på den tiden så hade i alla fall inte jag varit med och slaktat indianer. Nej jag hade kämpat på den goda sidan!”

Image Thumbnail Image Thumbnail

Men det intressanta är att det inte är nog för den vite mannen att bara bli erkänd och upptagen som en av de ädla vildarna. Han vill också bli deras ledare. För någonstans finns fortfarande en baktanke kvar att vi som civiliserade människor ändå är de bäst lämpade för att styra världen. Så den vite mannen vill fortfarande utöva inflytande på vildarna, och styra dem, men inte ovanifrån med våld och förtryck, utan innefrån med visdom och styrka.

Detta är en ”vit-mans-dåliga-samvete-fantasi” i ett nötskal. 🙂 Man känner sig bättre än sina mördande och koloniserande förfäder, samtidigt som man klättrar till toppen i ”vildarnas” hierarki. (Klicka här för en större och mer utförlig artikel på detta ämne.)

Allt detta lämnar så klart inte någon trevlig eftersmak. Men förhoppningsvis kommer människor att tröttna på berättelser som följer dessa standardiserade mönster och låta andra berättare få komma till tals i framtiden. Förhoppningsvis kommer det nya böcker och filmer där man bryter med den etnocentriska och patriarkala narrativa strukturen Förhoppningsvis kan vi få se och läsa helt nya historier och inte längre uppleva så ofta att: ”Vänta lite… jag har sett den här filmen förut.”

Jag föredrar historier där båda sidor är grå. Där världar ställs mot varandra, inte för att den ena är god och den andra är ond, utan för att man tvingas in i konflikt för att man har olika synsätt eller för att man måste kämpa för sin existens. Vill ni se en mycket intressant film där de ”ädla vildarn” inte är romantiserade, utan bara kämpar för sin överlevnad, och där de industrialiserade människorna inte är onda, utan likaså bara kämpar för sin överlevnad? Se då den japanska animemästaren Hayao Miyazakis film Princess Mononoke. Där finns det både gott och ont på båda sidorna.

Hoppas att ni fann denna lilla reflektion intressant. Återkommer snart angående New Age, neurala nätverk och annat smått och gott i Avatar.

by Oskar Källner -

Betraktelser över Avatar. Del 2: En kristen allegori

Efter att ha sett Avatar kom jag nästan omedelbart i diskussion med några kompisar. Vi var alla överens om att det var en tekniskt sett fantastisk film och en riktig upplevelse! Men vi var inte helt överens om vad filmen egentligen hade för bakomliggande teman och ideologi.

En av mina vänner, som liksom mig är kristen, menade att hela Avatar var en enda New Age-trädkramarfilm. Jag kunde hålla med om trädkramandet, men jag hade lite svårt att svälja att New Age skulle ha en så stor och framstående roll i filmen. Jag såg så många andra möjliga tolkningar. Jag kommer senare att skriva en betraktelse över det som jag anser vara ”New Ageigt” i Avatar och varför jag menar att filmen egentligen är konstruerad så att den faktiskt kan tolkas på ett materialistiskt reduktionistiskt sätt, utan ett enda litet uns andlighet i sig.

Men i denna betraktelse tänker jag göra något annat. Något som kanske kan ses som lite provocerande. Jag ska göra en exposé över Avatar som en kristen allegori. Nu tror jag inte för en sekund att det är så som James Cameron menade filmen. Men saken är den att han använder ett stort antal narrativa standardformler som är så allmängiltiga i mytskapande att man kan använda strukturen för nästan vad som helst. Det är en av styrkorna men också svagheterna med att göra en så allmän allegori.

Och Avatar är en allegori! Eller den har i alla fall starka allegoriska drag, och det är bara en tidsfråga innan kyrkor (antagligen framförallt i USA) kommer att börja använda den i evangelisationssammanhang, precis som de använde en annan film med starka allegoriska drag för tio år sedan, nämligen Matrix

Allegorin.

Jag vill påstå att Avatar kan ses som en modern Kristens Resa. Det är en allegori om en människas färd från en förlorad värld, genom omvändelse, till relation med Gud och gemenskap i den kristna församlingen. Dessutom sker det i en miljö där församlingen är utsatt för förföljelse av en regim. (Som t.ex. under de första 250 åren i Romarriket, eller i Japan på 1700-talet, eller i Sovjets östblock under 1900-talet, eller nuvarande Eritrea, Nordkorea eller Iran, m.fl.)

Främlingen, en ”every man” som brottas med Gud (Jake Sully) är soldat i regimens armé. Regimen har problem med de kristna församlingar som finns i landet., de fruktar att de kan ge upphov till fritänkande och instabilitet. (som t.ex. skedde i Östtyskland strax innan muren föll, eller i Sydafrika strax innan Apartheid skrotades.)

Regimens specialutbildade informerare har misslyckats med att kartlägga församlingarnas nätverk och istället testar regimens hemliga polis att skicka in främlingen, en enkel soldat. Han träffar en kvinna som han vet är med i nätverket, och hon förstår omedelbart vem han är och tänker visa bort honom. Men Den Helige Ande uppenbarar för henne att Gud har en tanke med främlingen och att hon ska ta med honom till den underjordiska kyrkan.

“Främlingen som brottas med Gud” förs inför församlingens äldste, som undrar om han verkligen har kommit för att lära sig om Guds rike. För i Guds rike ställs saker och ting i ett helt annat perspektiv och man måste vara villig att lämna sina gamla tvärsäkra svar. Främlingen är bara en enkel soldat, och inte utbildad av regimens hemliga polis, så han kan ärligt bedyra att hans ”kopp är tom” och att han gärna vill bli fylld. De äldste är nöjda med svaret och tillåter honom att stanna så att han kan ”bli botad från sitt vansinne.”

Så börjar Främlingens undervisning och hans andliga utveckling skjuter fart. Mot sin vilja blir han kär i kvinnan som nu undervisar honom om riket, och han börjar mer och mer känna sig som en i gemenskapen. Samtidigt samlar han information om församlingarnas nätverk och rapporterar regelbundet till regimens hemliga polis och deras ledare Soldaten (Colonel Miles Quaritch).

Han lär sig att bruka sina olika andliga gåvor, som att rida med bönens kraft och att hantera hoppets båge och ordets pil. Förutom kvinnan, vägleds han också av Guds moderliga omsorg, av hans kärleksfulla stora nåd. (Grace Augustine). Det dröjer inte länge innan hela hans verklighet skiftar perspektiv. Regimens torra, hårda värld ser sig allt mer avlägsen och han säger i en rapport att ”Jag har nästan glömt mitt gamla liv.”

Slutligen är det dags för ett avgörande. Främlingen bestämmer sig för att försöka göra det nödvändiga Kierkagaardiska hoppet till tron. Att kasta sig ut i trons avgrund och se om Gud bär. Han är förskräckt, men tämjer rädslans odjur, och flyger sedan ut över avgrunden. Tron håller.

Han har nu tagit det sista steget till att vinna en komplett kristen identitet och tas också upp av församlingen som en fullvärdig medlem av kyrkans folk. Kärleken demonstreras i förbönerna när hela församlingen lägger sina händer på honom.

Men det är för sent. Regimen har nu fått så pass mycket information av Främlingen att de gör en kraftfull attack mot kyrkans nätverk. De dödar och förintar. Rädda och chockade drar sig resten av församlingen undan. Främlingens förräderi avslöjas och han stötts ut av kyrkans folk.

Rädd och förtvivlad försöker han rädda det som räddas kan, men regimen låser in honom. Men kanske är ändå inte allt för sent, inte ens för regimen. Kanske kan de alla räddas. De har fortfarande Guds stora nåd (Grace Augustine) ibland sig. Men istället för att lyssna till nådens röst, så dödar de henne, varpå nåden återvänder till Gud. Främlingen får hjälp av en Ädel krigarinna (Trudy Chacon) som vill kämpa den goda kampen. Han kan nu återvända till kyrkans folk. Men hur ska han kunna återvända när de ser honom som en förrädare?

Men Främlingen vet vad han måste göra. Så han tar ett slutgiltigt kliv ut i trons avgrund. Kastar sig utan återvändo, utan säkerhetslinor och med total överlåtelse. Återigen så bär tron. Gud möter honom och återupprättar honom. Han återvänder till församlingen, som en Guds rikes profet, fylld med Hans kraft. Församlingen tvekar inte, utan känner omedelbart igen honom för det han nu är i Gud.

Tillsammans med de överlevande äldste samlar Främlingen nu nätverkets sista krafter för att konfrontera regimen en gång för alla. För de vet att Soldaten nu har fått blodad tand och vill utplåna dem fullständigt.


Kristna från hela landet sluter så upp för en sista gigantisk konfrontation. Regimen gör allt de kan för att kontrollera folket, men slutligen förlorar de greppet när själva landet reser sig upp mot dem. (Som skedde i östtyskland när muren rasade.)

Slutligen får kyrkans folk leva i fred i Guds Rike, och de som tillhörde regimen, och inte vill omvända sig, får återvända tillbaka till den torra och döende värld de kom ifrån.

Filmen slutar med att Främlingen till slut får dö från sin gamla människa, och återuppstå till ett nytt liv i Kristus.

😀

Vad sägs? 🙂

Som jag redan sagt så vet jag mycket väl att James Cameron inte alls tänkte att detta budskap skulle kunna dölja sig i Avatar. Men när en text lämnar en författare så är den inte längre bara författarens egendom. Den förvandlas till något i läsarens (eller åskådarens) sinne och blir till en gemensam ägodel öppen för tolkning.

Och om jag kan se de här allegoriska parallellerna så är jag säker på att andra kristna världen över också kommer att kunna göra det.

Men bara för att vara rättvis så lovar jag att återkomma i en senare betraktelse om vad jag tror att James Cameron egentligen menade med Avatar.

by Oskar Källner -

Betraktelser över Avatar. Del 1: Vad finns i ett namn

Jag såg Avatar den 20 dec och tyckte att det var en fantastisk film. Nästan omedelbart kom jag i diskussion med folk angående dess budskap och dess underliggande ideologi. Nu är det så att narrativa strukturer och allegorier är ett av mina favoritämnen.

Jag skulle vilja påstå att Avatar har många allegoriska inslag. En sak som utmärker en allegori är att man ofta ger karaktärarna namn som säger något om vem eller vad de är. Nedan har jag gjort en genomgång av några av huvudkaraktärerna.

Jake Sully

(Sam Worthington) – Filmens protagonist och huvudperson. En soldat i rullstol, som skickas som spion till Na´vi folket men som blir kär i hövdingadottern (prinsessan) och byter sida.

Jake = Namnet har två olika möjliga rötter. Båda två är lika intressanta.

1.
För det första är Jake är en medeltida variant av Jack. Jack i sin tur kommer av John, alltså Johannes, den fjärde evangelisten, vars namn på hebreiska betyder ”Yahweh är nådefull” Alltså, Gud är nådefull. Under medeltiden och framåt kom dessutom Jack att bli slang för ”Man.” Han är alltså en ”every man”. Detta är ett klassiskt grepp. Inom medeltida allegoriska teaterpjäser är huvudpersonen alltid en ”every man” som får vara ställföreträdande för hela mänskligheten.

2.
För det andra är Jake också en förkortning av Jakob. Jakob i gamla testamentet var ju han som brottades med Gud en hel natt och vann till slut, men till priset av en skadad höft, så han hade svårt att gå resten av livet. Han hade kanske behövt en rullstol. 🙂 I samma brottningsmatch får också Jakob ett nytt namn av Gud, nämligen Israel. Han är alltså förfader till Israels tolv stammar och så förfader till det folk genom vilken Gud till slut uppfyllde sitt löfte om en frälsare i Jesus Kristus.

Sully = ”Från det södra fältet” av gammalengelskans Sulleigh. Svårt att finna någon vettig betydelse i det förutom att det möjligtvis syftar på att Jake är en outsider. Han är inte från Pandora, utan kommer någon annanstans ifrån. (Annars är den mest kända Sullyn Maurice de Sully som var biskop i Paris på 1100-talet och lät bygga Notre Dame.)

Alltså: Jake Sully = Främlingen och outsidern, en människa och ”every man” som brottas med Gud och som slutligen, av nåd, blir vald att genomföra en gudomlig frälsningsplan för folket.

Neytiri

(Zoe Saldana) – Hövdingadottern i den lokala Na´vi klanen, som möter och mot sin vilja blir förälskad i Jake Sully.

Sökandet efter underliggande mening fungerar bara för de mänskliga namnen. Inför filmen konstruerades Na’vis språk från grunden av en linguist (precis som klingonskan i Star Trek). Därför är också deras namn helt påhittade. Eventuellt har de en betydelse i deras egna fiktiva mytologi, men de är utan betydelse i vår.

Dr. Grace Augustine

(Sigourney Weaver) – Kolonins huvudforskare och skapare av Avatarprogrammet med starka sympatier för Na´vi.

Grace = Engelska för ”nåd” från latinets gratia

Augustine = ”Stor” från latinets Augustus.

Dessutom är det med all säkerhet en referens till kyrkohistoriens största teolog och filosof: Kyrkofader Augustinus av Hippo (354 – 430) som med sitt oerhörda skarpsinne sammanförde kristen tro med grekisk logik och filosofi. Hans tankar kom att totalt dominera kyrkans teologi ända in i våra dagar, och hans systematik undervisas fortfarande på teologiska universitet över hela jorden. Också känd för att ha skrivit världshistoriens första bevarade autobiografi ”Bekännelser.”

Alltså: Grace Augustine = Stor nåd.

Colonel Miles Quaritch

(Stephen Lang) – Stenhård marinsoldat och filmens huvudsakliga antagonist.

Miles = “Soldat” av latinets miles

Colonel Quaritch = Är titeln på en bok skriven av 1800-tals författaren Sir Henry Rider Haggard (1856 –1925). Han är känd som skaparen av ”Lost World” genren och skrev ett stort antal äventyrsböcker som utspelade sig i förlorade världar. Den mest kända av hans verk är ”Kung Salomons Gruvor.”

Alltså: Colonel Miles Quaritch = Soldat i en förlorad värld (Pandora).

Parker Selfridge

(Giovanni Ribisi) – Den civila administratören av kolonin (som för övrigt kallas för Hell´s Gate) och som är ytterst ansvarig för gruvdriftens ekonomiska framgång.

Parker = Kommer från ett engelskt yrkesefternamn. (Som t.ex. Smith=Smed) Men Parker betyder typ ”keeper of the park”, alltså någon slags parkmästare/parkvakt. Stämmer ju ganska bra då han har “Hells Gate” och dess gruvoperation att övervaka.

Selfridge = Ett efternamn som inte verkar ha någon betydelse. Notera dock att namnet är väldigt nära ordet ”selfish”, alltså självisk. Det kan vara en tänkbar association då det stämmer väl överens med hans attityd till profit och lönsamhet.

Alltså: Parker Selfridge = Den själviske parkmästaren.

Trudy Chacon

(Michelle Rodriguez) – En kvinnlig militärpilot som till slut byter sida och strider för Sully och Na´vi i den slutliga kampen.

Trudy = Är en form av forngermanskans Gertrude som i sin tur betyder ”spjut” och ”styrka”. Alltså ett feminint krigarnamn, en amazon.

Chacon = Är ett gammalt spanskt adelsnamn som betyder ”geckoödla”. 🙂 Alltså är hon (även om det säkert är mycket långt tillbaka) av ädelt blod.

Alltså: Trudy Chacon = Ädel krigarinna, nobel amazon.

Dessutom: Lite kuriosa om djuren…


Toruk

Den stora grymma flygödlan som Sully rider på slutet.

Namnet är extremt likt Turok som är namnet på en serietidning som hade sin storhetstid på 50 och 60 talet. Den handlade om en indian som hade hamnat i en… surprise… förlorad värld där han kämpade mot onda dinosaurier.

Hela franchiset togs upp igen för några år sedan och blev ett antal dataspel på Nintendos konsoler. ”Turok – Dinosaur Hunter”. De går ut på att… surprise igen… jaga dinosaurier i en förlorad värld.

Thanator

Den stora panterliknande varelsen som försöker äta upp Sully, och som mot slutet låter Neytiri rida.

Thanator kommer sannolikt från grekiskans thanatos som betyder ”död”. Det har dessutom det latinska suffixet ”-tor” som troligen kommer av victor, som betyder segrare.

Alltså: Thanator = Dödlig segrare.

smiley

Hoppas alla Avatardiggare där ute fann detta intressant. Jag återkommer snart med fler betraktelser över Avatar som allegori

Mvh /Oskar

by Oskar Källner -

Tai Chi Master (1993)

Tai Chi Master (Tai ji zhang san feng ) (aka Twin warriors)
(1993) 96 min



Ett action-mästerverk!

Den här filmen är mycket bra med Jet Li och Michelle Yeoh i toppform. Den har kanske inte en historia lika djup och invecklad som Crouching Tiger, men den fungerar ändå bra. Filmens främsta styrka är dock dess exeptionella fightingscener. Fast filmen är så gammal är det fortfarande bland den bästa Hong Kong action man kan se!


Mitt betyg: 8/10

by Oskar Källner -

House Of Flying Daggers (2004)

House Of Flying Daggers (Shi mian mai fu) (aka Lovers)
(2004) 120 min


När jag skriver detta har jag precis sett House of Flying Daggers för första gången, och jag är tagen. Jag satt och såg igenom alla eftertexterna, lyssnade till musiken och lät filmens slutgiltiga emotionella knytnäve träffa mig rätt i magen.

Teamet bakom Crouching Tiger och Hero har gjort det igen. Denna gång är dock temat lite annorlunda. Medan Crouching Tiger var ett existentiellt äventyr och Hero var ett ideologiskt messiasdrama så är detta rätt och slätt en kärlekshistoria. Men precis som i sina båda föregångare så utmärker sig filmen genom det otroligt vackra och storslagna fotot.

Det här är konst.

Det är slutet av 900 talet e.kr. och efter 250 år börjar Tang-dynastin att tappa greppet om makten. Kejsaren är inkompetent och regeringen korrupt. Genom landet sprids en gerillarörelse som kallas för “The House of Flying Daggers”. De är lite av en Robbin Hood organisation som stjäl från de rika och ger till de fattiga.

Jin och Leo är regionskaptener med uppdraget att finna “Flying Daggers” ledare och döda honom/henne. De misstänker att glädjeflickan Mei, på en närbelägen Paviljong, har kontakter med gerillan. Enligt en uppgjord plan arresteras Mei av Leo och strax därpå fritar Jin henne i förhoppningen att hon ska leda honom till ledaren. Tillsammans reser Jin och Mei norrut, och trots att Jin vet att han egentligen bara ska låtsas vara intresserad av henne så växer attraktionen mellan dem.

Filmens första hälft går i ett ganska lugnt temp, nästan lite för lugnt. Men efter ungefär halva filmen börjar intrigerna utvecklas och allt som man trodde att man visste vänds upp och ned. Plötsligt blir filmen väldigt intressant. Spänningen stegras mot slutet i ett våldsamt och blodigt kresendo.

Hela filmen genomsyras av symoliska naturbilder, och fightingscenerna är helt lysande, utan att ta över från den superba storyn. I slutändan är House of Flying Daggers en film om kärlek, om uppoffring, om äkthet och om att följa sitt hjärta.

Mitt betyg: 9/10

by Oskar Källner -

Zone of the Enders: 2167 Idolo (2002)

Zone of the Enders: 2167 Idolo
Movie (2002) 55 min


Man får följa en pilot och hans nya experimentella Mech. De är engagerade i  Mars rebellrörelse i en vild kamp mot jorden.

Väldigt snygga fightingsscener, om man gillar japansk mecha, men manus lämnar en hel del att önska, och slutet kändes onödigt och deprimerande. Snyggt, men inte så roligt. Din smak kanske skiljer sig från min, ta en titt om du får chansen.

Kanske är jag orättvis mot den. Den hör egentligen ihop, som en slags prequel, med den utmärkta serien Zone of the Enders – Dolores. Men medan Dolores var riktigt bra så känns det inte som att Idolo lyckas fördjupa dramat på något sätt. Den känns mest onödig.

Mitt betyg: 4/10

by Oskar Källner -

Voices of a distant star (2002)

Voices of a distant star (Hoshi no Koe)
Shortmovie (2002) 30min


Det här är konst.

Året är 2046 och efter att ha upptäckt ruinerna av en uråldrig civilization på Mars har mänskligheten gjort väldiga teknologiska framsteg. Man kan nu bygga enorma rymdkryssare och planerar en expedition ut i rymden för att söka efter de försvunna rymdvarelerna. Nagamine Mikako och Terao Noboru är båda junior high school studenter. Men Mikako väljs ut att följa med på expeditionen som stridspilot medan Noboru stannar kvar på jorden. Ju längre ut rymdflottan kommer ju längre tid tar det för deras email att nå varandra, tillslut tar det flera år. Detta är en historia om ett extremt distansförhållande, fylld med nerv och outsagd kärlek.

När jag såg den här filmen första gången var det en helhetsupplevelse. Efteråt var jag helt tagen. Jag vågade knappt andas. Filmen var så otroligt vacker. Dagar senare kunde plötsligt bilder från filmen dyka upp i huvudet på mig, och jag började förstå vilket oerhört genomslag den haft hos mig. Om du någonsin får en chans, se den!!!

Mitt Betyg: 10/10

Ps. En liten varning dock. Trots att den är så kort så har filmen en ganska avancerad narrativ struktur. Och den är väldigt japansk. Har du aldrig sett anime förut tror jag att du bör se något annat först. Risken är annars att du inte förstår något alls, och det vore trist… Ds.

by Oskar Källner -

Spirited Away (2001)

Hayao Miyazaki´s: Spirited Away (Sen to Chihiro no kamikakushi)
Movie (2001) 125 min


Spirited Away handlar om tio åriga Chihiro som precis har lämnat alla sina vänner. Hon ska flytta med mamma och pappa till en ny stad. Men när pappa vägrar fråga efter vägen och kör fel så tvingas de vandra genom en mystisk tunnel. När de kommer ut på andra sidan befinner de sig inte längre riktigt i vår verklighet, utan någonstans där allt är väldigt annorlunda.

Det är ett land av andar, bebott av gudar och monster, styrt av den giriga häxan Yu-baba. Chihiros föräldrar förvandlas nästan omedelbart till grisar, och för att överleva måste Chihiro söka arbete på Yu-babas badhus. Till detta badhus kommer gudar från hela världen på spa för att slappna av. Här finner hon både vänner, fiender och allierade. Hon måste nu uppbåda all sin styrka och vishet för att kunna rädda sina föräldrar och ta sig tillbaka till sin egen värld.

Det var med Spirited Away som Hayao Miyazaki blev ordentligt uppmärksammad i väst. Disney gick till och med och köpte upp distributionsrättigheterna och sålde den med sin vanliga effektivitet i hela västvärlden. Endel ondgjorde sig över att ett multibolag som Disney nu slagit sina klor i Miyazaki’s mästerverk, men förhoppningsvis fungerar filmens succé som en sporre för allt fler filmföretag i väst att ta japans anime på allvar.

Jag har själv aldrig sett en film som överträffar denna i gnistrande färger, underbar design och bara ren fantastisk galen kreativitet (och jag har sett mycket konstiga saker). De klara färgerna och uddheten gentemot vanlig tecknad film är nog just det som gjorde den till en sådan oerhörd succé i väst. Ingen hade någonsin sett någonting liknande. (Det var på samma sett med Crouching Tiger Hidden Dragon, som tog väst med storm. Ingen hade sett något liknande). Detta beror inte på att det är nytt. Tvärtom har konstformen, och Miyazakis talang, haft årtionden på sig att mogna, men den stora massa i väst hade aldrig sett det.

En intressant sak i sammanhanget är att i ingen annan film är Miyazakis shintoistiska inspiration så uppenbar. Gästerna på badhuset är ju just gudar: flodgudar,skogsgudar, bergsgudar, t.o.m. stinkgudar. 🙂 Dessa porträtteras med Miyazakis sedvanliga kreativitet och färggladhet.

Borde då inte en så stark shintoism göra västerlänningar konfunderade och på så sätt begränsa deras uppskattning av filmen? Det verkar inte så. Antaligen beror det på att de flesta vet så lite om shintoismen att de inte känner igen en flodgud när den står framför näsan på dem. Och även om de förstår, skulle de bry sig? Antagligen inte. En flodgud i en kultur är bara en rolig figur för barnen i en annan.

Oavsett så är det en fantastisk film som jag rekommenderar starkt. Det är en bra introduktion till japansk mytologi i popkulturell form samt animen som konstyttring.

Mitt betyg: 10/10

by Oskar Källner -

Nausicaä of the Valley of the Winds (1984)

Hayao Miyazaki´s: Nausicaä of the Valley of the Winds
Movie baserad på Hayao Miyazaki´s Manga (1984) 103 min


Nausicaä, är prinsessa av en liten nation kallad “Valley of the winds” i en värld totalt förröd av ett enormt krig kallat “Seven Days of Fire”. Efter kriget verkar själva naturen ha vänt sig mot människan. En mängd nya arter har muterat fram ur krigets aska och tar sakta men säkert över jorden. De nya växt och djurarterna är giftiga och människans områden beskärs ständigt. Trots detta överhängande hot krigar många av de kvarvarande nationerna med varandra. Nausicaä försöker desperat hindra dem från att förstöra varandra och därmed varje hopp de har att någonsin hejda den giftiga naturen från att sprida sig vidare.

En av Hayao Miyazaki´s första filmer. Mästarhandlaget är dock inget att ta miste på. Långfilmen är baserad på Miyazaki´s manga (seriealbum) med samma namn. Självklart tvingades han förenkla historien något dramatisk jämfört med mangan. Dessutom är slutet annorlunda, beroende på att han helt enkelt inte hade gjort klart mangan då filmen var tvungen att göras klar.

Trots detta är filmen helt suverän. Den är en av mina absoluta Miyazaki-favoriter. Historien är grymt snyggt strukturerad, karaktärerna är bra utmejslade, tecknandet är rent på en väldigt hög nivå. Det jag ändå finner coolast är den extrema designen av djuren, landskapet, ja hela världen. Vilken kreativitet!!!

Rent tematiskt behandlar historien samma teman som hans senare Princess Mononoke: konflikten mellan människa och natur. Till skillnad från Mononoke som lämnar mycket av problematiken olöst, och som på så sätt kanske faktiskt är mer realistisk, så har Nausicaä ett lyckligt slut, där saker och ting faktiskt ordnar sig. (Mangan har ett mycket mer tveeggat och bitterdjuvt slut.)

En film som rekomenderas å det allra varmaste. Se den och njut.

Mitt betyg: 9/10

by Oskar Källner -

My Neighbor Totoro (1988)

Hayao Miyazaki´s: My Neighbor Totoro (Tonari no Totoro)
Movie (1988) 86 min


Lille Mei bor med sin syster och pappa i en stuga nära den stora skogen. Deras mamma ligger på sjukhus och Mei saknar henne så. Men när Mei är ute och leker i skogen stöter hon på skogsvarelsen Totoro, en jättelik busig kaninliknande sak. De blir goda vänner och går på äventyr tillsammans.

Så här blir det när Hayao Miyazaki gör barnfilm. Underbart sött, med absolut noll stress i berättelsen. Absolut triviala saker får ta god tid på sig, precis som barn själva kan göra. Dock blir det lätt långtråkigt för en vuxen, och jag tror ärligt talat att även aningen äldre barn finner den långtråkig. Mest för de yngsta barnen alltså.

Ur ett teologiskt perspektiv är det intressant att notera hur Miyazaki mer och mer börjar använda sig av shintoistiska teman (som blommar ut fullt i Princess Mononoke och Spirited Away). Totoro är egentligen inget annat än en Kami, en skogsande som bor i skogens stora gudomliga träd. Känner man dock inte till något om shintoismen så är det bara en söt barnfilm.

Mitt betyg: 6/10

by Oskar Källner -

Laputa: Castle in the Sky (1986)

Hayao Miyazaki´s: Laputa: Castle in the Sky (Tenkû no shiro Rapyuta)
Movie (1986) 124 min


Det är en värld fylld av gigantiska luftskepp, flygplan och ånglok. En ung flicka, Sheeta, kidnappas av hemliga agenter som arbetar för regeringen. När några pirater (som också är ute efter Sheeta) anfaller agenternas luftskepp försöker hon fly men faller handlöst ut i luften. En mystisk kraft hejdar hennes fall precis innan marken och avsvimmad blir hon räddad av pojken Pazu.

Nu måste de tillsammans undvika både pirater, agenter och armén, i jakt på de hemligheter som Sheetas familj varit bärare av genom århundrandena. Hemligheter som leder till en uråldrig legendarisk flytande ö, Laputa. Den makt som en gång för århundraden sedan krossade atlantis, som genom sin högteknologi dominerade världen, men sedan övergavs…

Detta är en av Hayao Miyazaki´s lite äldre filmer, men redan här märks det att det är en mästare i arbete. En oerhört sött ihopkombinerad film med sköna karaktärer (speciellt piraterna och deras mamma).Detta är en fantastisk film som rekommenderas varmt.

Mitt betyg: 7/10

by Oskar Källner -

Ghost in the Shell II: Innocence (2004)

Ghost in the Shell II: Innocence
Movie (2005) 82 min


Del två i filmserien fokuserar på cyborgen och polisen Bateua från förra filmen. Han håller på och utreder ett antal mord som begåtts av androids, människoliknande robotar, och finner en mycket märklig konspiration.

Detta är en extremt filosofisk film. Huvudkaraktärerna kan stå i flera minuter och diskuterar hur mycket av en människa som är unikt mänskligt, och vad som är maskin. Finns det någon själ, eller är den utbytbar mot en elektronisk motsvarighet? Vad är en kropp, är det egentligen någon skillnad mellan kött och metall? Vad är en docka egentligen, om inte den mänskliga kroppen i perfekt form, så varför förvandlar vi oss inte allihop till dockor… osv…

Den här filmen är om möjligt ännu mer rörig än den föregående. Dessutom är den inte lika rolig, då Bateua helt enkelt inte är en lika intressant karaktär, och alla de filosofiska resonemangen till slut går en på nerverna. Den hejdlöst deprimerande och dessutom fylld med riktigt äckliga scener. Rent tekniskt är den av högsta kvalitet, men den är så mörk, dyster och… sjuk… att jag aldrig vill se den igen.

Mitt betyg: 2/10

by Oskar Källner -

Ghost in the Shell (1995)

Ghost in the Shell
Movie (1995) 82 min


Året är 2029. Nätet är totalt världsomspännande och det finns mycket få gränser kvar. Människan har lärt sig att ladda upp sig själv som virtuella medvetanden och hur man tillverkar cybernetiska delar för att förstärka människokroppen.

I denna tid av gränslöshet vet inte heller kriminaliteten några gränser. Vi för följa Kusanagi och Bateua, två cyborgs som arbetar på den hemliga polisorganisationen Section 9. Kusanagi har bytt ut så mycket delar av sin kropp att egentligen bara små delar av hennes hjärna fortfarande är mänskliga. Det är där som hennes själ “ghost” finns. Kusanagi och Betaua får plötsligt ett fall, med fiender som inte skyr några medel, och med konsekvenser som hotar att förändra allt.

Det är en hyfsat bra animefilm. Jag vet att den här rullen blev kultförklarad av många och att den ses som en arvtagare till Akira men enligt min mening når den aldrig upp till samma nivå. Lite för seg och lite för rörig narrativ struktur. Historien är strukturerad på ett sätt som är ganska typiskt för japanskt berättande.

Den börjar i mitten, utan några egentliga förklaringar, vilket innebär att man måste gissa sig till hälften och se om den minst en gång för att fatta allt. Problemet är att historien är inte bra nog för att ge det engagemanget som krävs för att arbeta sig igenom allt flera gånger.

Hyfsat bra, men absolut inte kult, inte för mig i alla fall.

Se hellre den fantastiska serien som denna film gav upphov till. Ghost in the Shell: Stand Alone Complex. Speciellt säsong ett är lysande.

Mitt betyg: 5/10

by Oskar Källner -

Escaflowne the Movie: A Girl in Gaea (2000)

Escaflowne the Movie: A Girl in Gaea
Serie komprimerad till Film (2000) 98 min


Hitomi Kanzaki är en helt vanlig japansk high school student. Men under sista tiden hade hon känt sig allt mer olycklig med sitt liv. Det verkade bara så totalt meningslöst. Plötsligt uppenbarade sig så en man i svart kappa, som bjöd in henne till en annan värld. En värld vid namn Gaea, där man likt en måne kan se jorden på natthimlen. Där hotas hela världen av kejsare Folkens armé, och Hitomi träffar snart de som kämpar mot Folken, Allen och hans folk, samt Van, kungen utan rike. Alla vill de åt Hitomi, för hon bär på en nyckel. Nyckeln till den gamla stridsmechen Escaflowne, vars makt var så stor att den kallats för Gaeas krigsgud.

Vision of Escaflowne var en helt fantastisk animeserie. Här har de försökt komprimera ner seriens 26 avsnitt till en långfilm. Dessutom har de omtolkat flera av karaktärerna, och ändrat vissa grundläggande omständigheter gentemot serien. Filmen är alltså en helt fristående återberättelse, eller omtolkning av historien. Och förvånansvärt nog så gör de det riktigt bra. Ofta brukar sådana här remakes bli ganska dåliga. Men jag gillade trots allt den här. Det är dock oundvikligt att man jämför med förlagan, och då står sig filmen kort.

Klart rekommenderad, men se ännu hellre på serien.

Mitt betyg: 6/10

by Oskar Källner -

Cowboy Bebop: Knockin’ On Heavens Door (2001)

Cowboy Bebop: Knockin’ On Heavens Door
Movie (2001) 116 min



Här har vi kvalitetsunderhållning! 🙂

Animeserien Cowboy Bebop var en av de där sällsynta serierna, där faktiskt alla avsnitt var bra. Den hade ett fantastiskt persongalleri, med verklig dynamik mellan karaktärerna. De var alla utpräglade personligheter med drömmar, begär och hopp. Dessutom var varje avsnitt lysande strukturerat och rent tekniskt var de av högsta kvalitet.

Ett antal år efter serien så görs en film med samma karaktärer. Filmen är rent kronologiskt satt runt avsnitt 22 (av 26) i serien. Filmen görs med samma känsla för kvalitet och detaljer som serien.

Bebop är ett rymdskepp, med en udda besättning av prisjägare och drömmare. Spike, Jet, Faye, Ed och Ein, dras in i en konspiration där någon försöker bomba Mars. Precis innan Halloween 2071, spränger en terrorist en lastbil på centrala motorvägen i Mars City. Ut i atmosfären flyger någon sorts biokemiskt vapen. Många dör, och ännu fler skadas allvarligt. Belöningen som utfästs är gigantisk 300,000,000 woolongs… och det finns fyra människor och en hund som behöver pengarna. Bebops besättning tar upp jakten, men ska de hinna i tid, innan det smäller igen?…

Mitt betyg: 8/10