Medan Avatar har fått människor världen över att häpna över sina banbrytande specialeffekter och fantastiska detaljrikedom, så har den också fått utstå mycket spe för att själva historien egentligen är ganska enkel och förutsägbar. Southpark hade ett riktigt elakt (och väldigt roligt) avsnitt där de travesterade Avatar som ”Dances with smurfs.” 🙂
Avatar har en väldigt grundläggande narrativ struktur. Den följer en slags standardmall 1A för historieberättande. Så där finns inga överraskningar. Men samtidigt måste jag erkänna. Inte sedan Star Wars IV har standardmall 1A glänst så fantastiskt i all sin kraft!
Joseph Campbells momomyt.
Det jag kallar för standardmall 1A har ett lite finare namn. 🙂 Det var en forskare vid namn Joseph Campbell som gav den namnet ”monomyt”. Han undersökte all världens mytologier och hjältehistorier och fann något intressant. I alla kulturer så innehöll hjältehistorierna liknande drag. Man kunde till och med bocka av punkt efter punkt som sammanföll mellan de olika historierna.
Joseph Campbell publicerade sina fynd i boken ”Hero with a thousand faces”. Och även om den har fått utstå en hel del kritik, så är det ändå intressant att se hur väl hans teorier stämmer överens med nästan varenda hjältemyt som produceras. Speciellt inom Fantasygenren.
Campbell definierar monomyten så här:
“En hjälte bryter sig ut från den vanliga världen och in i en region av övernaturliga under. Där möter han fantastiska krafter och vinner slutligen en avgörande seger. Hjälten återvänder från sitt mystiska äventyr med makten att ge gåvor av välsignelse till sina medmänniskor.”
Detta är den klassiska sagoberättelsen. Samma mönster som vi sett återupprepas tusen gånger om. Du kan applicera den här strukturen på Star Wars, Harry Potter, Sagan om Ringen, Matrix, Eragon, Avatar och tusentals andra historier.
Låt oss fläska ut monomyten en aning:
Protagonisten är ofta en underdog, ensam och utsatt, kanske föräldralös. Han bryter sig ut och möter en magisk värld. Han får ett magiskt svärd eller annan motsvarande manlighetssymbol. Han möter och kämpar mot den onde härskaren (svarte riddaren). Han möter också kärleken och vinner prinsessans hjärta. Han får hjälp och ledning av än fadersgestalt, som slutligen måste dö eller röjas ur vägen för att han själv ska kunna växa till sann manlighet. Han skapar ett goda vänners lag som går med i kampen. Blir ofta själv ledaren för någon form av rebellrörelse. Frestas av ondskan, men övervinner den och vinner slutligen en avgörande seger. Kan sedan dela ut välsignade gåvor till sina medmänniskor.
Nedan har vi fyra kolumner där vi enkelt och åskådligt kan bocka punkterna i Campbells monomyt. Som jämförelse har vi Star Wars, Harry Potter och Avatar.
Joseph Campbell | Luke i Star Wars IV “A New Hope” | Harry Potter | Avatar – Jake Sully |
Ung människa- ofta en underdog utan familj | Luke. Bonnig föräldralös pojke på Tatooine. hans liv är en öken (bokstavligt talat) | Föräldralös pojke. Bor under trappen. Förtryckt av Dursleys. | Jake har förlorat sin bror, säger inget om eventuella föräldrar. Verkar vara familjelös. |
Möter en magisk värld och får speciella krafter | The Force | Magi | Kan koppla sig till andra varelser på Pandora, och till gudinnan Eywa via kablage i sitt hår. |
Får ett magiskt svärd – (eller annan motsvarande kraftfull symbol för manlighet) – I princip en Jungiansk fallos. | Ljussabel | Sword of Griffindor | Toruk. Stor bad-ass flygödla. |
Ondskan. Antagonisten – Den onde härskaren eller svarte riddaren | Darth Vader | Voldemort | Colonal Miles Quaritch |
Möter prinsessan | Leia | Ginnie | Neytiri |
Får stark fadersfigur som ledsagar hjälten på vägen innan han dödas. | Obi One Kanobi. | Dumbledor. | Grace Augustine (intressant nog en modersfigur denna gång). |
Skapar ett vänskapslag | Han Solo, Leia, Chewbacca, R2D2, 3CPO | Ron, Hermonie, andra studenter | Norm Spellman, Trudy Chacon, Neytiri, Grace Augustine m.fl. |
Hjälten blir ofta sammankopplad med ondskan. Frestas men motstår till slut. | Son till Darth Vader. Erbjuds dela galaxen. Frestas av den mörka sidan. Tvingas möta sitt eget mörkar i en grotta på Dagoba. | Sammankopplas via blod med Voldemort. Kan känna hans tankar och hans hat. Frestas i sist boken att själv söka makten/dödsrelikerna. | Sänds till en början in som en informatör och förrädare. Frestas med att få tillbaka sina egna ben på jorden. Men motstår och tar sida med Na´vi. |
Deltar i (och leder ofta) en rebellrörelse mot ondskan | Rebellerna | Bildar och leder Dumbledors army i Order of the phoenix | Leder Na´vi att samla de skilda stammarna i ett motangrepp mot människornas militära makt. |
Vinner slutligen en avgörande seger | Dödsstjärnan förstörs | Voldemort dödas | Människornas makt krossas |
Får makt att skänka gåvor som hjälper folket. | Galaxen blir fri igen (i sista filmen) | Världen blir fri från ondskan | Människorna och deras miljöförstöring avvisas från Pandora |
Visst är det kul! 🙂
Bara för skojs skull. Testa att fylla i en kolumn till för Frodo i Sagan om Ringen, eller för Neo i Matrix.
”Vit-mans-dåliga-samvete-fantasi”
Utöver att följa Campbells monomyt, så har också Avatar en liten extra tvist som Star Wars och Harry Potter saknar. Det är också en typisk variant av ”vit-mans-dåliga-samvete-fantasi” 🙂
Detta delar Avatar med flera andra filmer som den också blivit jämförd med. Avatar delar ju stora strukturella delar med historier som ”Dansar med vargar” och Disneys ”Pocahontas” eller till och med ”Den siste samurajen.” Alla har de gemensamt att huvudpersonen är en ”varje man”, alltså en representant som vi som publik kan identifiera med. I vårt fall blir det därför alltid en vit europeisk man. (Eftersom vi fortfarande är så tragiskt etnocentriska och patriarkala.)
Denna ”varje man” tvingas av olika skäl att lämna sin trygga hemmiljö och istället ge sig ut på äventyr i ”vildarnas land.” Vildarna har rykte om sig att vara farliga och blodtörstiga barbarer, men snart upptäcker han så klart att det är totalt felaktig. Istället är de (på ett typiskt västerländskt överdrivet romantiserat sätt) ett mycket vist och ädelt folk som lever i harmoni med sin värld och miljön. När så hans eget folk kommer för att kriga mot ”de ädla vildarna” så byter han sida och kämpar mot de hemska vita förtryckarna.
Det har argumenterats, och jag tycker att det låter vettigt, att hela Avatar är en enda stor allegori för europeisk rovdrift och kolonialism. Framförallt verkar filmen använda bilder från design som kan associeras med Nordamerikas urbefolkning. Under flera hundra år av utrotningskrig kom ju de europeiska nybyggarna att sakta men säkert förinta och förskjuta den nordamerikanska urbefolkningen. I Avatar får vi uppleva historien på nytt, men denna gång går det annorlunda och vi kan som åskådare och moderna människor säga till oss själva: ”Om jag hade varit med på den tiden så hade i alla fall inte jag varit med och slaktat indianer. Nej jag hade kämpat på den goda sidan!”
Men det intressanta är att det inte är nog för den vite mannen att bara bli erkänd och upptagen som en av de ädla vildarna. Han vill också bli deras ledare. För någonstans finns fortfarande en baktanke kvar att vi som civiliserade människor ändå är de bäst lämpade för att styra världen. Så den vite mannen vill fortfarande utöva inflytande på vildarna, och styra dem, men inte ovanifrån med våld och förtryck, utan innefrån med visdom och styrka.
Detta är en ”vit-mans-dåliga-samvete-fantasi” i ett nötskal. 🙂 Man känner sig bättre än sina mördande och koloniserande förfäder, samtidigt som man klättrar till toppen i ”vildarnas” hierarki. (Klicka här för en större och mer utförlig artikel på detta ämne.)
Allt detta lämnar så klart inte någon trevlig eftersmak. Men förhoppningsvis kommer människor att tröttna på berättelser som följer dessa standardiserade mönster och låta andra berättare få komma till tals i framtiden. Förhoppningsvis kommer det nya böcker och filmer där man bryter med den etnocentriska och patriarkala narrativa strukturen Förhoppningsvis kan vi få se och läsa helt nya historier och inte längre uppleva så ofta att: ”Vänta lite… jag har sett den här filmen förut.”
Jag föredrar historier där båda sidor är grå. Där världar ställs mot varandra, inte för att den ena är god och den andra är ond, utan för att man tvingas in i konflikt för att man har olika synsätt eller för att man måste kämpa för sin existens. Vill ni se en mycket intressant film där de ”ädla vildarn” inte är romantiserade, utan bara kämpar för sin överlevnad, och där de industrialiserade människorna inte är onda, utan likaså bara kämpar för sin överlevnad? Se då den japanska animemästaren Hayao Miyazakis film Princess Mononoke. Där finns det både gott och ont på båda sidorna.
Hoppas att ni fann denna lilla reflektion intressant. Återkommer snart angående New Age, neurala nätverk och annat smått och gott i Avatar.