Jag har vunnit hederspris i Mix Förlags och SF-bokhandelns Science Fiction novelltävling.


Då var det officiellt!

Jag har vunnit ett av fyra hederspris i Mix förlags och SF-bokhandelns Science Fiction novelltävling! Det innebär även att min novell Yi kommer att publiceras av Mix Förlag. Enligt MIX Förlags hemsida kom det in nästan 400 bidrag till tävlingen. Att i en sådan konkurrens få äran att vinna ett hederspris känns otroligt roligt och hedrande.

Stort Grattis också till KG Johansson som vann alltihop. 🙂

 

Vinnare:
KG Johansson med Innan himlen faller

Hederspristagare:
Oskar Källner med Yi
Jorun Modén med Socioterna
Kadi Viik med Biogruvan
Anders Åslund med Palimpsest.

Cthulhu och en övning i gestaltning.

För ett tag sedan höll jag på och läsa igenom ett manus som en författarkompis skrivit. Vid några tillfällen kommenterade jag texten med “Mer gestaltning! Mer show och mindre tell!” Bara för tydlighets skull frågade min kompis om jag kunde definiera ytterligare vad jag menade med det. Jag ska inte säga att jag är världsbäst på det här. Men utifrån min förståelse skrev jag ändå en liten guide.

Nu har jag beslutat mig för att lägga ut dessa tankar på bloggen. Vem vet. Kanske kan de vara till hjälp för någon mer.

Gestaltning eller “Show don´t tell” kan för mig handla om två saker.

Den första varianten är en mer övergripande formen av strukturering av narrativet. Jag tänker ofta på det som en fluga. När det händer något intressant och man vill visa en dramatisk scen så sitter flugan still på väggen och bara betraktar allt. Det är show. Texten blir alltså omedelbart väldigt detaljerad men även långsammare. När det inte händer något dramatiskt flyger flugan snabbt till nästa scen. Det är tell. Historien blir mer som en exposition, sammanfattad av författaren, och allt går mycket snabbare. Tanken är att man i en bra historia har en balans mellan show och tell så att historien löper på snabbt mellan scenerna och att scenerna i sig inte blir expositioner utan detaljerade observationer. Då får man ett fint flöde och läsaren blir varken uttråkad eller överbelastad.

Den andra sortens gestaltning (som på sätt och vis är en undergrupp till den första sorten) handlar om känslor och emotionella uttryck. Att istället för att skriva att någon är rädd (tell), så visar man fysiska tecken på att personen i fråga är rädd (show), precis som att texten skrevs av en fluga på väggen som bara observerade kroppsspråk, röstläge och agerande. Att istället för att berätta att det regnar förmedla känslan av regndroppar mot huden.

För att illustrera hittar jag på en scen och skriver den i två versioner, en med gestaltning och en utan. Först kommer scenen som den skulle se om jag verkligen tänker på gestaltningen medan jag skriver.

 v1.

Sandra sprang längs stranden så sanden stänkte. Bara månljuset guidade hennes fötter. Den gamle prästen flåsade tungt bakom henne men han höll fortfarande jämna steg.

“Kom igen nu!” skrek hon. “Maria kan inte ha hunnit långt med boken.” Men den gamle mannen svarade inte. Till hennes stora förvåning ökade han istället takten och nu var det Sandra som fick anstränga sig för att inte halka efter.

De kom över en sanddyn och framför dem låg det gamla stenröset. Enligt legenderna hade det rests av druider för oräkneliga tidsåldrar sedan. Bland de stora stenarna skymtade hon Marias blonda kalufs. Flickan satt på marken med Necronomicon uppslagen framför sig. Hennes finger rörde sig sakta över en av sidorna och munnen rörde sig som av sig självt.

“Sluta omedelbart!” röt prästen och kastade sig fram men snavade över sin långa rock och dök istället med huvudet före ner i sanden.

Sandra skulle just rycka boken från henne, men då tystnade flickan och tittade upp på henne med stora ögon. Hennes händer skakade och tårar rann nedför kinderna.

“Jag hade inget val”, sa hon. “Djupet kallade på mig. Jag måste svara.”

Sandra tittade snabbt på den uppslagna sidan och det knöt sig i magen. Det var en besvärjelse för att frammana, det var en kallelse till den sovande staden i djupen.

Den gamle prästen hade kommit på fötter och stod nu med blod rinnande nedför ansiktet och betraktade dem med brinnande ögon.

“Det här är ditt fel”, röt han och pekade ett knotigt finger mot Sandra. “Om du inte hade gett henne boken hade det här aldrig skett.”

Orden slog henne som en knytnäve i magen och hon skakade till, för hon visste att det var sant.

“Jag menade aldrig…” började hon.

Men det var för sent.

Ute i havet började vattnet att bubbla. Maria reste sig med ett litet skrik och Sandra la snabbt armarna beskyddande kring henne. Bubblorna blev allt större och enorma vågor välde in mot stranden med rasande hastighet. Så exploderade något enormt tentakelförsett upp genom ytan. Varelsen hade en kropp som en människa, stora läderaktiga vingar på ryggen och ett ansikte som en bläckfisk. En svärta mörkare än natten spred sig runt honom, som om han var ett svart hål där inget ljus kunde överleva.

Oavsiktligt släppte Sandra taget om Maria och tog ett steg bakåt, och sedan ytterligare ett, tills hon slog i en av de stora klipporna. Den grova stenen skar in i hennes rygg tycktes hålla henne fast i sitt grepp. En isande kyla spred sig längs ryggraden och frös alla tankar till is. Hela kroppen skakade och hjärtat bultade i öronen.

Men den gamle prästen däremot hade ställt sig högt uppe på en av sanddynerna. Han bytte ideligen tyngd från fot till fot, men kom på sig själv, ställde sig bredbent och hötte med näven mot odjuret i havet.

“Du har inget att hämta här, du vidunder från avgrunden. Återvänd omedelbart till därifrån du kom. För i mig finns någon som är större än mig själv, och jag kommer inte låta dig skada någon enda av dessa små.”
Hans ögon blixtrade, och för ett ögonblick tycktes han växa inför henne tills hans svarta prästkappa fyllde himmelen.

Sedan hördes ett långt, väsande skratt över vågorna. Ljudet tycktes släcka de sista av stjärnorna på himmelen och suga ut den sista värmen i Sandras kropp. Det skar genom märg och ben, hela vägen in i hennes själ. Maktlös sjönk hon ihop och grep sina egna ben i fosterställning. Skakande låg hon så vid stenens fot medan hennes tankar sakta slukades av mörkret.

Sedan kom enorma ord. Sandra förstod dem, fast de inte var på något språk hon någonsin hört, men de slog in i henne med hela det vilda havets samlade kraft.

“Tror du att du kan hindra mig?” Ytterligare ett skratt dånade genom natten. “Snickaren från Nasaret kan inte hjälpa dig nu. Kom till mig, så jag får dricka din själ.”

Prästen skrek till och tog ett ostadigt steg mot strandkanten. Sedan tog han ett till och snart var han på väg ut i vågorna.

Nej! tänkte Sandra. Han får inte! Hon tvingade sig att släppa taget om sina egna ben och drog in luft med pipande lungor. Kanske finns det något i boken! Något som kan sända honom tillbaka till djupen igen. Hon måste försöka.

Hon såg sig omkring. Maria låg på marken bredvid boken och stirrade upp mot natthimlen med oseende ögon. Hennes mun rörde sig som i trans.

Jag måste! tänkte hon och drog sig upp på fötter. Hon tog ett djupt andetag och knöt nävarna. Hon tog några stapplande steg fram till boken och betraktade besvärjelsen som Maria hade läst. Det var svårt att samla tankarna, mörkret ville hela tiden sluka dem. Men hon satte sig på knä och studerade orden noggrant. Det fanns inget som kunde hjälpa på den sidan. Hon vände blad och ryckte till. Hon kände igen den där besvärjelsen, eller i alla fall delar av den. Nu din onda djävul ska du få! tänkte hon och började muttra de hemliga orden.

 

Nu tar vi den andra versionen av scenen. I denna tar jag bort all känslomässig gestaltning och ersätter show med tell.

 v2.

Sandra sprang längs stranden så sanden stänkte. Bara månljuset guidade hennes fötter. Den gamle prästen sprang trött bakom henne men höll fortfarande jämna steg.

“Kom igen nu!” skrek hon. “Maria kan inte ha hunnit långt med boken.”

Men den gamle mannen svarade inte. Till hennes stora förvåning ökade han istället takten och nu var det Sandra som fick anstränga sig för att inte halka efter.

De kom över en sanddyn och framför dem låg det gamla stenröset. Enligt legenderna hade det rests av druider för oräkneliga tidsåldrar sedan. Bland de stora stenarna skymtade hon Marias blonda kalufs. Flickan satt på marken med Necronomicon uppslagen framför sig. Hon läste från en sida som i trans.

“Sluta omedelbart!” sa prästen och kastade sig fram men snavade över sin långa rock och dök istället med huvudet före ner i sanden.

Sandra skulle just rycka boken från henne, men då tystnade flickan och tittade upp på henne med ett ansikte fyllt av sorg.

“Jag hade inget val”, sa hon. “Djupet kallade på mig. Jag måste svara.”

Sandra tittade snabbt på den uppslagna sidan och kände oron stiga. Det var en besvärjelse för att frammana, det var en kallelse till den sovande staden i djupen.

Den gamle prästen hade kommit på fötter och stod nu med blod rinnande nedför ansiktet och betraktade dem argt.
“Det här är ditt fel”, sa han till Sandra. “Om du inte hade gett henne boken hade det här aldrig skett.”

Orden gav henne oerhört dåligt samvete, för hon visste att det var sant.

“Jag menade aldrig…” började hon.

Men det var för sent.

Ute i havet började vattnet att bubbla. Maria reste sig, tydligen livrädd och Sandra la snabbt armarna beskyddande kring henne. Bubblorna blev allt större och enorma vågor välde in mot stranden med rasande hastighet. Så exploderade något enormt tentakelförsett upp genom ytan. Varelsen hade en kropp som en människa, stora läderaktiga vingar på ryggen och ett ansikte som en bläckfisk. En svärta mörkare än natten spred sig runt honom, som om han var ett svart hål där inget ljus kunde överleva.

Sandra blev så rädd att hon släppte taget om Maria och tog ett steg bakåt, och sedan ytterligare ett, tills hon slog i en av de stora klipporna. Den grova stenen skar in i hennes rygg. Skräcken stegrade sig allt högre för varje sekund.

Men den gamle prästen däremot hade ställt sig högt uppe på en av sanddynerna. Han verkade först lite orolig, men ställde sig sedan med en oväntad självsäkerhet och skrek åt odjuret i havet.

“Du har inget att hämta här, du vidunder från avgrunden. Återvänd omedelbart till därifrån du kom. För i mig finns någon som är större än mig själv, och jag kommer inte låta dig skada någon enda av dessa små.”
Han verkade märkligt nog arg, och såg både stor och stark ut där han stod på sanddynen.

Sedan hördes ett läskigt skratt över vågorna. Ljudet fick Sandra att nå nivåer av rädsla som hon tidigare inte trodde var möjligt. Maktlös sjönk hon ihop och grep sina egna ben i fosterställning.

Sedan talade odjuret. Sandra förstod orden, fast de inte var på något språk hon någonsin hört, men de gjorde att hon skakade av skräck.

“Tror du att du kan hindra mig?” Ytterligare ett skratt dånade genom natten. “Snickaren från Nasaret kan inte hjälpa dig nu. Kom till mig, så jag får dricka din själ.”

Prästen blev plötsligt rädd, och mot sin vilja tog han ett steg mot strandkanten. Sedan tog han ett till och snart var han på väg ut i vågorna.

Nej! tänkte Sandra. Han får inte! Hon tvingade sig att släppa taget om sina egna ben. Kanske finns det något i boken! Något som kan sända honom tillbaka till djupen igen. Hon måste försöka.

Hon såg sig omkring. Maria låg på marken bredvid boken och stirrade upp mot natthimlen med oseende ögon. Hennes mun rörde sig som i trans.

Jag måste! tänkte hon och drog sig upp på fötter. Hon samlade all beslutsamhet hon hade. Hon tog sig fram till boken och betraktade besvärjelsen som Maria hade läst. Det var svårt att samla tankarna. Men hon satte sig på knä och studerade orden noggrant. Det fanns inget som kunde hjälpa på den sidan. Hon vände blad och blev överraskad. Hon kände igen den där besvärjelsen, eller i alla fall delar av den. Nu din onda djävul ska du få! tänkte hon och började läsa de hemliga orden.

Hoppas det är till hjälp för någon. Vad har du annars för tankar kring gestaltning? Kommentera gärna om dina erfarenheter och tips.

Flera nya recensioner

Under senaste månaden har det roligt nog kommit ett större antal nya recensioner på mina böcker. Alltid lika hjärtevärmande att så många har läst och uppskattat det man skrivit..

 

Om Vägen till Stjärnorna

“Detta var kanonkul! Jag vill verkligen läsa mer om det postapokalyptiska Sverige så som det hanteras av Oskar. Jag garvar högt åt en del av fraktionerna och hur de uppstod (nej nej, inga hintar, du får läsa själv) … Skriv skriv skriv, Oskar. Jag vill läsa mer om överlevarna!”
– Siv på (inte så) Anonyma Biblioholister

“Vägen till stjärnorna är handlingsdriven urban fantasy med fokus på äventyr och förvecklingar. En njutbar anrättning kryddad med dystopi. … Om du är sugen på strapatser i Stockholms tunnelbana i en tid då det mesta gått snett, har du så att säga hamnat rätt.”
– Jonny på Swedish Zombie

“Browsade igår iTunes Store efter något bra att läsa och vad hittar man då? Jo, den här grymma boken(novellen) som jag aldrig hört talas om innan. Läste utdraget. Köpte boken. Läste. Bäst.”
– Lovisa på IReadNSee
 

Om Skogens Hjärta

“Det är helt underbart att se hur Källner vävt in nordisk mytologi ihop med sina egna fantasier i boken. Han är riktigt duktig på det och det är helt omöjligt att inte tycka om berättelsen. Nästan så att man vill äta upp den, faktiskt.”
– Liv på En plats i bokhyllan
 

Om Drakhornet

“Medan historien rullar ut sig hamnar han i olika äventyrligheter som inbegriper bland annat troll, lyktgubbar, dryader och najader. Källner ser noga till att aldrig sakta ned på tempot. Dramat är humoristiskt och ödesmättat. Dessutom är det en fin skildring av vänskap och ungdomlig kärlek …  en kul och spännande inledning till Nornornas vävnad.”
– Jonny på Swedish Zombie

“Drakhornet är en mycket spännande berättelsen och självklart kommer jag att kasta mig över del två, Skogens hjärta.”
– Emma på Det mörka tornet

“Oskar har skapat en helt egen spännande fantasyvärld i en lämplig miljö där troll och mystiska övernaturliga krafter existerar. Boken har ett växlande tempo och går bra att läsa bara för nöjes skull men har också en djupare sida. Trovärdiga och intressanta karaktärer finns det gott om. Slutet av boken är oerhört rafflande och jag ser verkligen fram emot att få läsa och se vad som händer i bok nummer 2 i serien Nornornas vävnad!”
– Alba på Boklyckan

Gästbloggar på Barnboksnätet

 

Gästbloggade i veckan hos Barnboksnätet.

Första inlägget handlade om min uppväxt. Hur jag genom Tolkien upptäckte fantasyns eviga världar och genom Asimov, Clarke och Heinlein blev förälskad i Science Fictions oändliga möjligheter.

Andra inlägget handlade om identitet, Hjältens resa, Harry Potter och fadersmord.

Man kan nog säga att båda inläggen sammanfattar en del av mina tankar kring de spekulativa genrerna och hur oerhört viktiga jag anser de vara. 🙂

 

 

Nya recensioner av mina böcker.

Så har det ramlat in två nya recensioner. Den ena gäller min nya lilla postapokalyptiska novell Vägen till stjärnorna, och den andra gäller Drakhornet, första delen i min fantasyserie Nornornas vävnad.

Vägen till stjärnorna är det Mirjam på Megazine.se som har recenserat, och den kan du läsa här.

Drakhornet har blivit recenserad av Jonny på Swedish Zombie, och den kan du läsa här.

Båda recensionerna var klart positiva, vilket självklart känns roligt och inspirerande inför framtiden. Nu ska jag bara se till att sätta mig och skriva klart trean i Nornornas vävnad.

 

 

 

 

Ny ebok: Vägen till stjärnorna

Tjugo år sedan atombomberna föll. Tjugo år sedan människorna sprängde sin egen värld åt helvete. En spillra av mänskligheten lever i tunnlarna under Stockholm, ständigt ansatta av mutanter från ytan och konflikter med varandra.

Anna är kurir och van vid att beväpnad ta sig mellan stationerna i systemet. Hon lever tillsammans med Björn som är champinjonbonde på Hornstull. Men när de av misstag råkar döda det lokala kommunalrådets favoritson tvingas de lämna sitt hem. Jagade av det mäktiga provisoriets soldater flyr de genom systemet på jakt efter en enda sak: Överlevnad.

Hösten 2011 deltog jag i en Metro 2033-tävling för noveller. Tävlingen gick ut på att beskriva livet i ett postapokalyptiskt Sverige, där människorna lever ut sina liv under marken, då jorden ovan är föröd av atomkriget.

Jag läste Metro och fick omedelbart en massa tankar och idéer om hur livet skulle kunna se ut i tunnelbanan under Stockholm. Framför mig såg jag bepansrade tåg, skitiga servicegångar, skrämmande mutanter och hemliga möten i beckmörkret. Och jag såg framför mig hur två personer ensamma och jagade fick fly genom systemet, för att möta det okända.

Det som jag fann riktigt skönt med tävlingen var att det var en väldigt hög maxgräns. Historien fick vara på max 100 000 tecken (ca 18 000 ord.) Skönt tänkte jag, då kan jag bara låta min inre vision flöda utan att oroa mig för att gå över gränsen. När jag skrivit klart kunde jag knappt tro mina ögon. Jag hade hamnat på 107 000 tecken. Så jag fick kapa ner den lite. Resultatet blev i alla fall en säregen, stämningsfull och bitvis brutal historia om två människor som hamnat i en hopplös situation i en tröstlös framtid.

Novellen finns som ebok. Du kan läsa den på alla Android- (Moon+ Reader) och Appleenheter (iBooks.)

Trevlig läsning!

mvh /Oskar

 

 

 

Drakhornet nu som gratis ebok på iPhone och Android

Hej.

Förra året publicerades Drakhornet och Skogens hjärta. Böckerna möttes av stor entusiasm och fina recensioner, vilket kändes fantastiskt roligt.

Nu kommer de båda som e-böcker, till iPhone/iPad och Android!
Detta firar vi med att låta Drakhornet vara helt GRATIS under en begränsad tid. Så passa på om du har en iPhone/iPad eller Android och tanka ner den nu! Och berätta för dina kompisar!

Använder du Android så tanka ner läsappen “Moon+ Reader” och sök på Drakhornet.

Har du en iPhone så finns det en enkel guide här.

Förresten. Om du har en blogg, och skriver en recension på Drakhornet, så fixar jag en kupongkod så du också kan tanka ner Skogens hjärta helt gratis. Skicka bara ett mail till kupong [at] fafnerforlag punkt se där du inkluderar länken till recensionen, så skickar jag koden

Ha de gott!
mvh /Oskar Källner

Hade riktigt kul på Kontrast 2012

Kontrast hölls på hotel Gillet i Uppsala, vilket fungerade väldigt bra.

I helgen var det ju dags för Swecon – Kontrast 2012. Det var alltså den årliga svenska science fiction och fantasy kongressen som gick av stapeln i Uppsala. Väldigt smidigt för mig som bor strax utanför staden. Det var en riktigt skön helg, fylld med roliga samtal, intressanta seminarier och nya trevliga bekantskaper.

Några av försäljningsborden. Man kan se min rollup för Drakhornet längst bak i mitten.

Jag hade tillsammans med några andra författare bokat ett försäljningsbord. Det visade sig att det kom att krylla av spännande bokhandlare, författare och nya små förlag. Det var nog för mig, en av kongressens mest intressanta aspekter. Att få träffa och prata med andra författare som vandrat samma väg som jag själv gjort, som startat egna förlag och med brinnande entusiasm publicerat böcker. Flera av dem, te.x. Undrentide och Darkness förlag hade dessutom intressant nog börjat ge ut andras böcker också, och så blivit mer av “vanliga” småförlag, snarare än en enda författares egenförlag.

Ärligt talat tror jag att vi småförläggare upptog hälften av de försäljningsbord som var framställda. Det är tydligt att där finns motivation och energi, och nu när teknologin med e-böcker och POD dessutom gör det möjligt för allt fler att starta egna förlag så tror jag att detta bara är början. Inom några år tror jag att flera av dessa småförlag kommer att ha blivit betydligt större, och ha gett ut betydligt fler böcker inom fantastiken. Det innebär i sig att vi kanske har en ny vår att se fram mot vad gäller science fiction och fantasy på svenska.

Delade även bord med Mattias Lönnebo, författaren till bl.a. Amsalor och Draken, samt Den gråtande madonnan på Monte Pino.

Men jag gick ju på seminarier också. T.ex. gick jag och lyssnade på varför Buffy the vampire slayer fortfarande är aktuell efter 15 år. Och jag måste erkänna att även jag som aldrig sett Buffy blev lite sugen på att se serien. Helt klart står jag i alla fall betydligt närmare Buffyträsket nu än innan seminariet.

På lördagen lyssnade jag på Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg om hur de träffades, fick idén till Engelsforstrilogin, fick kontraktet på Cirkeln och hamrade ut hur man gjorde för att skriva en bok tillsammans utan att döda varandra. 😉

Gick även på ett seminarium med (tidigare nämnda) Sara BE, bibliotekarien Stella Chriath, och bloggaren Frida Adolfsson Lindahl. Riktigt kul var att bland alla trender så tog Stella upp det faktum att gamla väsen ur folktron blivit allt mer populärt att skriva om. Vilket ju inte kunde vara närmare sanningen när det kommer till mina egna böcker.

Sara Bergmark Elfgren, Stella Chriath och Frida Adolfsson Lindahl

Ett av de sista seminarierna jag gick på hade den underbara titeln: Djur som gör konstiga saker. Det var biologen Torill Kornfeldt som berättade om djur som gör konstiga saker, gärna med anknytning till sex, och som science fiction-författare borde lära sig någonting av. Hon hade föreläsningen indelad i Kanibaler, Zombies och Penisar. Bara en sån sak! 🙂

En myra som blivit helt “Zombifierad” av en specialiserad typ av svamp.

Fick faktiskt några idéer till en SF-roman som ligger och skramlar i huvudet. Hoppas jag någon gång får tid att skriva den. Vore grymt kul.

Fick även lite böcker signerade. En kopia av Blindsight av Peter Watts och Amatka av Karin Tidbeck. Ser mycket fram mot att läsa dem båda två, av helt olika orsaker.

Två av kongressens gäster: Peter Watts och Caitlin Sweet.

Sedan blev jag intervjuad av studiefrämjandet som var på plats och pratade med författare. Jättekul att få chansen att prata lite om mina böcker, influenserna från nordisk mytologi och vägen till att lära sig skriva. Han ville även att jag skulle läsa ett stycke, så jag valde ett kapitel ur Drakhornet. Håll till godo:

 

 

Allt som allt var det en riktigt rolig kongress, och jag ser fram mot nästa år då det blir Fantastika 2013 i Nacka.

Ni missar väl inte Kontrast 2012!

Nu till helgen är det dags för Kontrast 2012 i Uppsala. Det är alltså den årliga svenska science fiction och fantasy kongressen som går av stapeln på hotell Gillet i Uppsala. Det kommer att bli ett grymt späckat program, med spännande hedersgäster som t.ex. Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg (Cirklen & Eld), Joe Abercrombie (fantasyserien Den första lagen) och Peter Watts (Blindsight).

Själv kommer jag också att vara där. Vi är ett helt gäng med småförläggare och författare som har bokat utställningsbord. Så vi kommer att stå där för att sälja våra böcker, diskutera förlagbranschens framtid och bara snacka skit. 🙂

Så om ni vill träffa mig, eller någon av mina kära småförlagskollegor, så passa på att komma förbi utställningsborden. Sedan kommer det ju som sagt vara massor av intressanta programpunkter. Eller vad sägs om:

Writing: how do you do it? (English)

So, you have this idea. How do you transform it into a working story? How do you make someone want to publish it? Come listen to the wisdom of four of our guests as they talk about their craft.
Joe Abercrombie, Mats Strandberg, Caitlin Sweet, Emil Hjörvar Petersen, Ben Roimola (m.)

Fantasy with a twist: new writing in old clothes (English)

We’ve been writing post-Tolkien fantasy for decades now, and there are those who claim both the stories and settings are getting old. Some writers, however, manage to do new things within the old form. How do you give the readers something they don’t expect?
Joe Abercrombie, Anders Björkelid, Anna Bark Persson, Linnéa Anglemark (m.)

Buffy 15 år

Tv-serien Buffy fyller femton år. Hur är den fortfarande relevant och varför ser folk fortfarande på den medan så många andra tv-serier har glömts bort? Hur står den sig mot dagens fantastikserier?
Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Karin Waller, Tommy Persson (m.)

Science fiction and the future (English)

Science fiction, we like to tell us, used to look to the future and speculate about what it held in store. Nowadays much of the focus seems to be on alternate pasts, fantasy worlds or ”retro” futures. Are we no longer interested in showing the way to what could be? Have we run out of ideas or do we no loger believe in the future?
Vesa Sisättö, Niels Dalgaard, Jerry Määttä, Gavin Grant, Lise Andreasen (m.)

Hjältinnor i science fiction och fantasy

På bokomslag till science fiction och fantasy hittar man ofta lättklädda, kurviga damer – men motsvarar det innehållet? Hur ter sig egentligen kvinnogestalterna ut i böcker och filmer? Är dessa kvinnor avskräckande eller förebildliga? Och hur? Föreläsning av Britt-Inger Johansson.

Introduktion till steampunk

Författaren Nene Ormes föreläser om steampunk.

 

Och mycket, mycket mer…

Gå till Konstrast 2012 hemsida för mer information och komplett program.

Prometheus – Trovärdighetens totala sammanbrott.

* Varning. Detta är lite av ett ohämmat orerande i syfte att avreagera min besvikelse över Prometheus! Denna text innehåller också spoilers för så väl Prometheus som några av de gamla alienfilmerna. *

 

Jag älskar de gamla alienfilmerna. Till dem räknar jag Alien, Aliens och även i viss mån Alien 3. Fyran har visserligen några intressanta scener, men tappar för min del totalt i trovärdighet när det visar sig att manusförfattaren inte ens har en grundläggande förståelse för hur kloning fungerar. (Aliens vs. Predator finns inte ens i min bok. Speciellt inte tvåan. Den är en icke-existens.)

Trovärdighet är något av det viktigaste som finns när det kommer till fantastiken. Man begär nämligen av publiken/läsaren att man i alla fall tillfälligt ska undvara sin misstro gentemot det fantastiska. Det är väldigt få av oss som faktiskt tror på troll, eller att det finns älvor i skogen. Men när man läser en fantasy är det just den misstron som författaren begär att läsaren ska undvara. Därför är det desto viktigare att allt annat i den fantastiska världen innehåller trovärdiga detaljer. Först då kan det fantastiska komma nära, och bli lika verkligt, och skrämmande, som vår vanliga verklighet.

Alien är fantastisk i sin trovärdighet. Detta skapas på flera olika sätt. Framförallt handlar det om karaktärerna. De har ordentliga personligheter, reagerar trovärdigt på den fasansfulla faran, och agerar så intelligent de bara kan när de möter det okända. Samma sak i Aliens. Soldaterna beter sig som soldater och försöker bekämpa det okända med alla medel som står till buds. Den bästa scenen är när de bestämmer sig för att helt lämna installationen och atombomba alltihop från sitt rymdskepp i omloppsbana. ”It´s the only way to be sure”, säger Ripley. Det är ett intelligent och rationellt beslut. Sedan misslyckas den planen av massa orsaker som står bortom deras kontroll. Men de anpassar sig hela tiden till föränderliga situationer och försöker proaktivt göra något för att överleva.

Trovärdighet handlar också om att hantera de vetenskapliga principerna korrekt. Visst är det okey att lyfta in vissa aspekter av det fantastiska, men då måste även de följa de regler som redan etablerats. Reglerna kan utvidgas, kanske till och med böjas, men de får inte brytas.

Så kommer vi till Prometheus. Förhoppningen var ju att Ridley Scott skulle lyfta Alien-franchiset efter att i många år ha släpats i dyngan. Att den gamla mästaren åter skulle ge oss en fascinerande historia med den estetik och den sorts karaktärer som vi vet att han är kapabel till.

Så låt oss börja med det positiva. Estetiken är fantastisk. Rakt igenom hela filmen bjuds man på det ena visuella konstverket efter det andra. Likaså är musiken väldigt välgjord. Vad gäller skådespeleri så är det främst Noomi Rapace och Michael Fassbender som levererar. Vilket är skönt då de också är filmens två största huvudpersoner, arkeologen Elisabeth Shaw och androiden David respektive. De är genomgående väldigt proffsiga och förmår att visa upp sin rollkaraktärs personlighet utan att spela över.

Filmens första 15 minuter är vansinnigt snyggt komponerade. De inledande scenerna där man får följa androiden David, och hur han fördriver sina dagar medan den mänskliga besättningen ligger i cryosömn är mästerligt komponerade. Uppvaknandet och inflygningsscenen över den främmande planeten är likaså väldigt suggestiva. Men sedan börjar eländet.

Manuset har fler hål än en schweizerost. Till en början med så flyger de bara rakt ner på planeten utan någon slags plan och hittar ändå en installation på marken inom 15 minuter. Det känns inte trovärdigt för tre öre. Snarare känns det som Star Trek a la 60-tal där det bara finns en enda byggnad på en hel planet. Ett någorlunda rationellt tillvägagångssätt skulle vara att sända ut spanings och vädersatelliter för att långsamt och metodiskt kartlägga hela planeten och sedan låta skeppets dator söka efter formationer som ser konstgjorda ut. Väl nere på marken så har de bara sex timmar av ljus kvar, och kaptenen undrar om de inte ska vänta tills nästa dag för att undersöka installationen. Men istället för att vänta utbrister ledaren för expeditionen ”No! It´s christmas day, and I want to open my present!” och så ger de sig av i sina bilar.

En intelligent fungerande expedition hade sänt in robotar och sonder i den främmande byggnaden för att kartlägga innandömet innan man satte en fot där. De hade spenderat timmar med att analysera fotografier av hieroglyfer och kilspråk, spekulera över de döda kropparna och utarbetat en mycket noggrann angreppsplan för att maximera sin egen säkerhet. Istället rusar de rakt in i byggnaden som en bunt dagisbarn på utflykt.

Väl inne i installationen upptäcker de att det finns andningsbar atmosfär. Istället för att ta prover och undersöka luften efter möjliga virus och bakterier så sliter ledaren av sig hjälmen och tar ett djupt andetag. Då han överlever tar även resten av expeditionen av sig sina hjälmar. Vad är det för total idioti? Ingen har någon aning om vad de andas in. Dessutom förorenar de sin omgivning med alla de bakterier och virus som de själva bär med sig. På så sätt blir det helt omöjligt för dem att senare undersöka biotopen och analysera vad som fanns där innan, och vad de hade med sig. Ingen vetenskapsman beter sig så korkat.

Besättningen känns över lag väldigt oprofessionell. När man lagt ner ett antal tusen miljarder på att nå en annan planet i jakten på liv i rymden så tycker man att de borde ta med sig en välutbildad, välmotiverad, socialt väl sammansatt grupp. Istället verkar det vara lite löst folk företaget skrapat ihop från höger och vänster. Visserligen är dessa karaktärer stundtals roliga, men de brister totalt i logiska handlingsmönster och intelligens.

Varför börjar David fingra på alla kontrollpaneler han hittar? Hur kan han över huvud taget förstå dem? Att han har fått i uppdrag att lära sig uråldriga språk är en sak, att han kan manövrera främmande maskineri är en annan. Hur kommer det sig att installationen tillåter vem som helst att komma åt säkerhetssystemets hologram.

De hittar en rymdvarelse med huvudet avhugget. Geologen som har till uppgift att kartlägga installationen och exobiologen blir båda livrädda och vill springa tillbaka till rymdskeppet. Sedan går de vilse utan någon som helst förklaring. Trots att geologen är den med kartorna. När de sedan stöter på en äkta främmande livsform, som dessutom ser ut som en livsfarlig kobra, då vill biologen gulla med den! Båda deras karaktärer lider av total inkonsekvens! Det är så att man önskar att de ska dö, för att de är så korkade.

Expeditionen tar tillbaka det avhuggna huvudet. Av ingen orsak alls bestämmer de sig för att försöka starta hjärnan. Huvudet exploderar i en av de töntigaste och mest poänglösa scenerna någonsin. Sedan börjar David göra en massa saker som aldrig förklaras eller ens verkar ha någon poäng. Han förgiftar en av besättningsmännen med ett främmande biologiskt ämne, och han dör. Men innan dess har han lyckats göra den ofruktsamma Elisabeth gravid. Med en gigantisk facehugger! Graviditet och monster har alltid varit ett genomgående tema i alienfilmerna. De har tidigare skött det snyggt. Men även här brister Prometheus i trovärdighet. Elisabeth lyckas göra ett automatiserat kejsarsnitt på sig själv. Problemet är bara att maskinen skär rakt igenom hennes magmuskler. De tar månader på sig att läka korrekt. Hon stiftas bara ihop men är ändå uppe och springer inom några minuter. Inget hightech läkande, inga nanomaskiner, ingenting som kan förklara hur hon kan fungera så fort igen.

Hela expeditionen går snabbt åt helvete. Men ingen verkar reagera på det, vare sig känslomässigt eller med logik. De upptäcker t.ex. att en försvunnen besättningsman verkar ligga utanför stora lastporten. Utan att ta den minsta försiktighetsåtgärd öppnar de sonika porten för att se vad som har hänt. Och infernot bryter loss, igen. * Suck * Deras utmärkta radioutrustning som sänder både ljud och bild verkar sluta att fungera, och sedan plötsligt fungera igen, allt eftersom historien kräver det, utan att någon blir förvånad.

Det finns ett genomgående teologiskt/existensiellt tema i filmen. Elisabeth söker efter mänsklighetens skapare. Hon och David pratar ibland om tro, relationen till sina föräldrar och att veta var man kommer ifrån. Även på en kosmisk nivå. Tyvärr sköts hela den tematiken så barnsligt att jag började stöna varje gång hon tog fram sitt korshalsband.

Överlag så hänger inte bakgrundshistorien om skaparna ihop. Varför skulle de lämna kartor i uråldriga mänskliga civilisationer till en biologisk militärinstallation? Varför döda sig själv för att så en värld med dna? Frågorna är många och obesvarade. När besättningen väl också finner sina skapare så verkar de inte vara intresserad av något annat än att döda dem. Något som stämmer väl in med resten av filmen som extremt klyschig och förutsägbar. Det fanns flera ”uppenbarelser” som antagligen var menade att chocka publiken. Istället blev det en gäspning.

Filmen försöker vara djuplodande och smart, men lyckas bara med att bli löjlig och intetsägande. Det är synd när både Rapace och Fassbender gör riktigt fina rollprestationer. Men fina visuella detaljer, bra foto och två bra karaktärer kan inte rädda den här tågkraschen till film.

Det är tragiskt, men det känns som att Ridley Scotts dagar som demonregissör är över. Det är svårt att tro att det är samma man som gjort Blade Runner som också gjort den här travestin.

Men det finns ett antal saker man som författare kan lära sig av det här misslyckandet.

  1. Se till att dina karaktärer alltid gör det mest logiska och intelligenta i varje situation. Gör de något annat ska det vara välmotiverat av t.ex. starka känslor. De får inte vara korkade, då tappar man empatin med dem.
  2. På samma sätt, låt karaktärerna vara konsekventa i sina beteendemönster. Om de bryter mot sina mönster så låt det vara välmotiverat.
  3. Använd inte “slumpmässiga” händelser så som plötsliga stormar eller osäker radiokontakt bara för att historien kräver det. Ge händelserna en sannolik förklaring.
  4. Om man vill arbeta med djupgående existentiella teman så gör det med respekt för materialets komplexitet och lägg det inte på en allt för barnslig nivå.
  5. Det är utmärkt om man vill ha ett antal obesvarade mysterier, men för att läsare/tittaren ska känna sig nöjd behöver man ändå knyta ihop flertalet av berättelsens trådar.
  6. Se till att i alla fall ha en grundläggande förståelse för den fysik och biologi som du använder i handlingen. Ju mer du vet ju bättre, för då kan du både öka realismen och få nya idéer av din bakgrundskunskap.
  7. PS. Om man har ett gigantiskt rullande rymdskepp efter sig så kanske det är en bra idé att springa i en 90° vinkel BORT från där skeppet kommer att rulla, istället för att försöka springa från det. Ds.

 

Läser Joe Abercrombie och sätter kakan i halsen

Joe Abercrombie

Om mindre än en månad är det dags för Swecon 2012 – Kontrast. Det går av stapeln på hotell Gillet i Uppsala 5-7 okt. En av hedersgästerna är Joe Abercrombie, känd för bl.a. sin fantasyserie “First Law.”

Nyligen la folket bakom Kontrast upp en samtalslogg där de diskuterade vad de gillade med Joe Abercrombies fantasy. Det lät så pass spännande att jag kände mig manad att söka reda på första boken och läsa lite. Så jag plockade fram en kopp te, en kaka, gick in på Amazon och tittade på smakprovet av “The blade itself” som inkluderar de första 37 sidorna.

Jag hann inte längre än första scenen innan jag höll på att sätta kakan i halsen. Boken börjar nämligen med att en man vid namn Logen flyr genom skogen, jagad av fiender. Han kommer fram till en klyfta, och långt där nere rinner en å. Tillsammans med en fiende kastar han sig ut i luften, och landar med en bedövande smäll i vattnet. I nästa scen vaknar han upp, helt sönderslagen, på stranden. Hans första tankar handlar om hur han ska få tag i sina kläder, stövlar och ryggsäck, så han kan fly undan sina förföljare.

Saken är den att scenen är ruskigt lik den som finns i början på min första bok, Drakhornet. Det är klart att det är mycket som skiljer. I min version är det i slutet av andra kapitlet, inte i början av första. Min huvudkaraktär är en pojke, inte en råbarkad man. Drakhornet utspelar sig i Sverige inte i en parallellvärld. Erik slänger sig “frivilligt” precis bortom gripande händer, inte neddragen av en fiende, o.s.v.

Men trots skillnader blev scenerna i mitt huvud läskigt lika. Huvudpersonerna har till och med liknande reaktioner när de vaknar upp. Båda skrattar vansinnigt, jublar inombords över att de lever, samtidigt som de håller på att gå sönder av smärtan. Båda söker omedelbart efter vägar att överleva den kommande flykten.

Jag har aldrig läst något av Joe Abercrombie förut. Och jag kan helt garantera att han definitivt aldrig läst något av mig. 😉 Ändå har vi var sin scen som är så fruktansvärt lika. Hur kan det komma sig? Jag har sökt i mitt minne, bakåt i tiden, för att se om jag kan komma på någon scen som skulle kunna ha inspirerat mig, men inte funnit något. Eller är det så att en “hoppa från klippavsatts”-scen är så pass vanlig i vårt kollektiva medvetande att det inte behövs några specifika föregångare att inspireras av. Eller är det så att när man plöjer några hundra böcker så kommer man statistiskt sett förr eller senare, oavsett vilka böcker det är, att finna ett större antal scener som påminner om varandra? Och detta var helt enkelt ett sådant tillfälle?

Oavsett så börjar jag fundera över huruvida det egentligen är viktigt med originalitet, och vad originalitet egentligen är. Det finns de som påstår att det bara finns typ sex grundhistorier i världen, och att alla berättelser bara är olika kombinationer av dessa grundhistorier. Ärligt talat är jag lite skeptisk till det påståendet. Det känns som en lite för simpel reduktion.

Man skulle kunna säga att mina böcker bara är ytterligare en variant av hjältens resa. Och det påståendet skulle vara sant. Samtidigt är det hur man använder de variabler som är vanligt förekommande i hjältens resa, och hur man leker med förväntningarna, som är det roliga, och som gör det till något unikt.  Det är ju just den kombination av olika element, och olika karaktärer, som jag bakar in i mina böcker, som gör dem till något originellt.

Så roligt nog har jag och Joe Abercrombie, var för sig, visualiserat nästan exakt samma scen. Och det är helt okey. För det tar inte ifrån någon av oss något av originaliteten.

Det var också intressant att se hur han strukturerade texten. Faktum är att vi använder en liknande teknik. Han håller sig i en nära tredjepersonsvy. Han utelämnar massor av bakgrundsinfo, som fylls i senare medan historien går, och fokuserar istället på att få igång scenen han är i. Han berättar saker som han sedan låter huvudkaraktären kommentera genom kurserverade tankar. Han varvar beskrivande text, tankar och dialog på ett snyggt sätt. Men det är inte så konstigt att jag känner igen mig. Det är en vanlig teknik som jag i min tur lärde mig av Lois McMaster Bujold, och som jag återfunnit hos många kända författare.

Sedan vill jag bara betona att jag inte på något sätt jämför mig med Joe Abercrombiet för övrigt. Några sådana illusioner lider jag inte av. Han har nått framgångar med sina berättelser som jag bara kan drömma om. Tycker mest bara det är lite roligt hur vi lyckades drömma upp ungefär samma scen, på var sitt håll. Det ska bli mycket intressant att träffa honom om några veckor.

 

Köp mina böcker på SF-bokhandeln

Igår var jag nere med en kartong böcker till Science Fiction Bokhandeln i Gamla stan. De som känner mig vet att jag alltid har haft en förkärlek för den butiken. En trevlig sak är att de gärna är beredda att satsa lite på nya svenska SF&F-författare, något som nästan inga andra boklådor i Sverige gör.

Jag var nere i våras med en kartong böcker, och nu var det dags igen. Det känns jättekul att de går åt! Visserligen är antalet jag säljer över nätet vida överlägset, men det spelar ingen roll. Det är alltid lika kul att se sina böcker stå där på butikshyllan. Så dra gärna ner till SF-bokhandeln, och stötta en skön butik genom att köpa något.

Gärna en av mina böcker. 😉

Sedan är det ju svårt att gå in i den butiken utan att komma ut med något också. Så det fick bli “Fire upon the deep” av Vernor Vinge. Den vann en Hugo 1993, och då han nyligen släppte en uppföljare, “Children of the sky” som prisats i flera av de amerikanska författar-podcasts jag brukar lyssna på, så ville jag skaffa mig en kopia och läsa berättelsen från början.

 

Drakhornet i biblioteksband

Jag var inne i Uppsala för någon vecka sedan för att lämna tillbaka böcker på stadsbiblioteket. Som jag alltid brukar göra gick jag ner till ungdomsavdelningen för att kolla in fantasyhyllan. Av någon orsak kan jag inte låta bli. Det är så roligt att se sina böcker stå i biblioteket. Det är så klart ännu roligare att inte se dem, för då vet man att de är utlånade.

Jag svepte med blicken över bokraderna. Kom till K och tittade efter Niklas Krog där mina böcker brukar stå. Såg ingenting och vände mig om för att gå, när jag plötsligt vände mig om igen. Där stod det ju O. Källner, men ryggen såg helt fel ut. Så insåg jag att det var Drakhornet i ett så kallat biblioteksband.

Trevligt nog har Drakhornet och Skogens hjärta sålt riktigt bra via Bibliotekstjänst (BTJ.) Och jag vet att de erbjuder biblioteken att få köpa böckerna i biblioteksband. Jag tänkte mig att de kanske plastade in originalomslagen i någon slags hårdplast, för det har jag sett på andra bibliotek. Men tydligen är förvandlingen mycket mer omfattande än så.

Då jag öppnade boken fanns det inte ett spår av originalomslaget. Istället har de skurit ut själva inlagan från de mjuka pärmarna. tryckt upp namn och titel på ett nytt svart omslag. Klistrat in inlagan på en slags väv som håller samman bokens rygg, och slutligen har de kopierat omslaget till någon slags klisterdekal vilken de limmat fast på framsidan.

Det blir en väldigt snygg bok. Hållbarheten är säkert femdubblad. Så det var väldigt kul att få se hur den såg ut. Möjligtvis tyckte jag kanske att framsidan blev lite mörk. Det är ett mörkt omslag till en början med, och då de kopierat det utan att ställa om kopiatorn så blev det ännu mörkare.

Jag ska erkänna att jag blev lite sugen på att trycka upp Drakhornet och Skogens hjärta även som inbundna böcker. Det är så snyggt. Vi får se hur jag löser det i framtiden.

 

Tillbaka i sadeln igen

Det är ett bra tag sedan jag senast skev något på bloggen. Det finns en enkel orsak till det. I januari blev vi välsignade med vårt andra barn, en fantastisk liten pojke. När man får barn så förändras ens prioriteringar, och ens tidsramar. När vi fick vårt första barn undrade vi vad vi egentligen hade gjort med all tid vi hade haft tidigare. När vi fick vårt andra barn undrade vi vad vi hade gjort med alla dessa oceaner av tid vi hade när vi fortfarande bara hade ett barn.

Men nu är jag pappaledig, och ska vara det en tid framöver. Plötsligt har jag lite mer tid igen. Det är inte i närheten av lika mycket som jag hade tidigare, men det blir allt lättare, ju mer bebisen lär sig sova ordentligt.

Det innebär att jag så smått har börjat skriva igen, något som har legat nere senaste halvåret. Egentligen har allt skrivrelaterat legat som i ett vakum senaste halvåret, men så fort jag satte mig vid tangentbordet så vaknade skrivardemonen till liv igen. Jag tror egentligen inte att han sovit, utan bara varit undanskuffad i ett litet mörkt rum. Nu är han framme igen, och otroligt sugen.

Så igår kväll skrev jag klart ytterligare ett kapitel på bok tre av Nornornas vävnad. Det känns otroligt gott att vara tillbaka i sadeln. Märkligt nog känner jag mig inte speciellt ringrostig. Det hade jag nog förväntat mig. Men ganska snabbt kom jag in i “zonen” och orden bara flöt. Och det är inga problem att  återfinna historien. Den har jag gått och funderat på det senaste året, så den är redo att komma ut nu.

Ska också bli kul att kanske faktiskt hinna spela, och skriva om min andra stora passion; dataspel! Men det får bli allt eftersom jag känner att jag har tid. Livet som hemmapappa är inte alltid en dans på rosor. Det kallas för föräldraledighet, men med tanke på arbetsbördan tycker jag att det borde kallas för föräldraarbete. Men samtidigt är det underbart. Och vi har det otroligt  förmånligt i Sverige som får vara hemma så länge med våra små.

Nåja, detta var första inlägget på länge. Hoppas det blir fler framöver.

Allt gott!

/Oskar

 

Skogens hjärta får fin recension av BTJ

I dagarna fick Skogens hjärta en riktigt fin recension av Bibliotekstjänst (BTJ.) Detta är viktigt då de varannan vecka sänder ut ett häfte med recensioner till Sveriges samtliga bibliotek.

Man får inte publicera den fullständiga versionen av en BTJ-recension, men man får visa några “rättvisande” citat. Så här följer något om vad BTJ har att säga om Skogens hjärta:

“Karaktärerna är väl beskrivna med psykologisk skärpa och en god portion humor. Särskilt fint skildrad är Hanna och hennes kamp mellan lojalitet mot sina vänner och viljan att rädda sig själv undan ett vidrigt öde … Boken är en härlig läsupplevelse, en riktigt bra fantasyberättelse som går i svensk folkton.”
– Kerstin Hagstrand-Velicu på Bibliotekstjänst