by Oskar Källner -

Star Wars är död, länge leve Star Wars

Jag såg Star Wars ep 3 – Revenge of the Sith igår kväll. Det är säkert fem år sedan jag såg den senast och i mitt minne var den, visserligen inte lika bra som originaltriologin, men ändå bra mycket bättre än ettan och tvåan. Vad fel jag kunde ha. Även den här filmen är ju en total katastrof. Och jag skyller (nästan) allt på George Lucas som både skrivit och regisserat.

Jag ska inte gå in på varenda liten detalj som jag uppfattade ologisk eller helt enkelt dåligt skrivet, det finns det andra som redan har gjort. Och kanske är det så att jag piskar på en död häst här, men jag vill ändå skriva några rader om de absolut värsta delarna. Om inte annat för att skriva av mig den frustration jag kände efteråt.

  • Dialogerna är helt enkelt fruktansvärda. Det spelar ingen roll vem det är som pratar. De har ingen nerv, ingen personlighet, och är ofta totalt meningslösa. De är styltiga och konstlade och skådespelarna försöker göra det bästa de kan, men manuset är så uselt att till och med bra skådisar som Ewan McGregor famlar framför kameran. Den enda som ibland kan få lite känsla i sina repliker är Ian McDiarmid som Palpatine, innan han plötsligt förbyts till en kacklande idiot och all intelligens rinner ner i avloppet.
  • De “romantiska” scenerna framkallar mer en krypande känsla av obehag än något annat. Och det beror inte på att Anakin drömmer läskiga drömmar om sin frus förestående död utan på att Hayden Christensen som Anakin och Natalie Portman som Padme har absolut noll kemi. Ingen av dem reagerar eller talar med den andre på ett sätt som ens är i närheten av att kunna kallas för normalt. Det som antagligen är tänkt att vara en tårdrypande, tragisk kärlekshistoria av grekiska dimensioner blir istället en övning i att hålla skämskudden framför ansiktet.

  • Filmen är fylld av ologiska dumheter.
    • Så Anakin blir så rädd för att Padme ska dö i barnsäng att han är beredd att gå hela vägen över till den mörka sidan för att rädda henne? Och detta är hela filmens underliggande tema? Hur vore det om de helt enkelt beställde tid för ett kejsarsnitt istället?
    • Och när vi ändå är inne på ologiskheter, varför ger de R2D2 en mobiltelefon i början av filmen? Har inte han inbyggd radio?
    • Och hur kommer det sig att gravitationen ändras på rymdskeppet när det tippar ner mot planeten, om de är i omloppsbana är de ju tyngdlösa, förutom den artificiella gravitationen som alltid trycker dem mot golvet.
    • Och hur kommer det sig att det bara “råkar” ligga en landningsbana framför den störtande rymdkryssaren när Anakin och Obi-Wan försöker “landa” den. Det är ju inte så att de kan styra. Vilken tur att de krashade i rymdhamnen istället för in i en av de miljoner skyskrapor som sticker upp överallt på Coruscant.
    • Och varför är alla Jediriddare, som är så fruktansvärt badass att de kan besegra hela arméer av drioder, så svinenkla för några dussin klonsoldater att skjuta ner?
    • Och seriöst. Om jag var en Jedi som likt Mace Windu skulle åka och arrestera en mäktig Sithmästare så skulle jag ta med mig de absolut bästa Jediriddare som gick att uppbåda. Inte ett gäng otränade idioter som aldrig verkar ha sett en ljussabel förut och blir nedhuggna av Palpatine inom två sekunder. Scenen är så totalt misslyckad för den är designad för att få Palpatine att se häftig ut, men lyckas bara få Jedimästerna att se inkompetenta ut.
    • Och varför delar Obi-Wan och Yoda upp sig? Det bästa hade väl varit att tillsammans konfrontera Palpatine och sedan tillsammans konfrontera Anakin? Istället försvagar de sina odds genom att dela upp sig och ta var sin.
    • Yoda förlorar sin strid mot Palpatine. Men Obi-Wan vinner ju mot Anakin! Varför dödar han honom då inte? Det var ju hans uppdrag! Istället lämnar han honom, visserligen lemlästad, men ändå levande och går därifrån utan att se till att jobbet avslutas. Nu kunde Palpatine rädda honom och Darth Vader föddes. Oerhört klantigt av Obi-Wan.
    • Och Padme dör, inte för att hon egentligen är skadad, utan för att hon “förlorat viljan att leva.” Jag visste inte att man kunde tyna bort av ren brist på vilja på bara några timmar. Och två nyfödda barn var alltså inte en tillräckligt stark orsak att leva för? All den där modersinstinkten att skydda och ta hand om sina barn är alltså som bortblåst bara för att hon har ett brustet hjärta? Bahh!
    • Och varför har R2D2 raketer så han kan flyga när han inte kan göra det i senare filmer, och varför informerar han inte 3CPO (som får sitt minne raderat) om vad som hände tidigare, och varför… Skit samma…
  • Anakins resa mot mörkret är ett stort skämt. Alltså seriöst. Jag minns att jag tyckte det var lite osammanhängande redan för några år sedan. Men att det var så fullständigt uselt kom jag inte ihåg. Jag tycker riktigt synd om Hayden Christensen. Han verkar ärligt talat inte ha skådespelarresurserna för att axla en så tongivande roll. Men det manus som han hade att hålla sig till var inte direkt till någon hjälp. Istället för att få en övertygande resa från ljus till mörker där Anakin ledd av stolthet och arrogans gör små felaktiga val som steg för steg leder honom över gränsen, så får vi en karaktär som flaxar som en kråka först åt ena hållet och sedan åt andra utan egentlig orsak. Och han är så gränslöst korkad! Palpatines manipulerande är så övertydligt att det ger dålig smak i munnen. Det här hade kunnat vara intelligent skrivet. Det hade kunnat vara en fascinerande studie i en mans fall från heder och ära ner i mörkret, istället får vi en storögd pojkspoling som flaxar hit och dit och plötsligt utan egentlig orsak gör helt bisarrt onda saker (som att mörda en massa oskyldiga barn.)

  • Antagonisterna fungerar inte. General Grevious är en patetisk tönt. Man känner aldrig för en sekund att han är ett hot att räkna med. Count Dooku är ganska cool, men så spelas han ju också av Christopher Lee. Men utövar några extremt tråkiga oneliners så hinner han inte göra så mycket innan han dödas precis i början av filmen. Palpatine är det enda ljuset i mörkret, men även hans manipulationer är så övertydliga att det blir direkt pinsamt och dessutom försvinner den kallt beräknande Palpatine mot slutet till förmån för den kacklande kejsaren. Ett klart nedköp.
  • Riktigt usel humor. Stackars Ewan McGregor och de lama skämt som han var tvungen att servera. De faller platt till marken. Som allt annat i den här filmen.

Detta är så tragiskt för förutom det genomgående usla manuset har de faktiskt några riktigt bra skådisar, fantastiska specialeffekter (de lärde sig till slut att hantera CGIn) och ett schyst världsbygge med skön design. Problemet är bara att en usel historia och usla dialoger inte går att rädda med en massa bling bling. Men antagligen fanns det väl ingen som kunde säga åt Mr Lucas att hans manus var undermåligt, ingen som kunde hejda fiaskot, inte ens efter de två tidigare misslyckade försöken.

Men George Lucas dagar vid rodret är räknade. Nu när Disney har köpt hela Star Wars franchiset så planerar de ju att ge ut en ny Star Wars-film om året. Med nya fräscha manusförfattare och regissörer. Den första ska regisseras av J J Abrams. Inte mig emot. Jag har svårt att tro att någon kan göra ett sämre jobb än Mr Lucas. Tvärt om gillade jag J J Ambrams omtolkning av Star Trek universumet. Hans Star Trek-filmer är inte perfekta, men man måste vara medveten om att han gjöt nytt liv i ett franchise som ärligt talat hade sett sina bästa dagar. Förhoppningsvis kan han styra upp Star Wars också. Jag tror inte att det går att återskapa den gamla magin. Men jag tror att det finns ny magi att finna.

Star Wars är död, länge leve Star Wars.

by Oskar Källner -

Typ världens bästa Star Wars fanfilm! Och den är italiensk!

Jag slösurfade lite på youtube igår. Det är sådant jag nästan aldrig hinner göra annars min just igår var jag gräsänkling. Av en slump hittade jag Dark Resurrection vol 0, typ världen bästa Star Wars fanfilm någonsin. Och den är italiensk!

Älskar hur de har tagit de mörkare aspekterna av Star Wars och låtit det genomsyra alltihop. Glöm episode 1-3 och deras plastglada färger och gulliga aliens. Här är det mörker och brutalitet som härskar, kryddat med en gnutta estetik från Aliens. Älskar scenografin, specialeffekterna och det faktum att de pratar italienska. Visst finns det lite spagettivästern över det hela. Men skådespelarna är faktiskt helt okey. Manus är kanske inte det mest slipade men strunt samma! Det är en fan-film som ärligt talat är bra mycket bättre än det George Lucas lyckats göra med ep1-3.

 

Det finns en fortsättning också, vol 1. Den gjordes egentligen innan vol 0, och det märks då den inte är lika slipad. Sämre specialeffekter, sämre skådespeleri, men den har ändå något av den här mörka känslan som nästan påminner om Dune. Som en fan-film är den fortfarande bra. Ska bli spännande att se om de släpper vol 2 någon gång.

by Oskar Källner -

Scifi-filmer att se fram mot under 2013

 

Cloud Atlas

 

Det kom ganska gott om scifi-film under 2012, något som så klart är mycket roligt. Men tyvärr visade det sig att det var ganska många filmer som hade mycket yta och lite substans. (Battleship, Total Recall, Prometheus, MiB3.)

När nu nyåret närmar sig känns det därför helt rätt med ett inlägg som ser fram mot 2013. Det ser ut att bli ett riktigt fint scifiår! Ärligt talat kan jag inte minnas senast det fanns så mycket intressant att se fram emot! Förhoppningsvis lyckas de även att fylla alla snygga effekter med intressant innehåll.

Låt mig också poängtera att för listan nedan används termen “scifi-filmer” lite slarvigt. I listan har jag även stoppat in superhjältefilmer och zombiefilmer som kanske egentligen skulle hamna i sina egna kategorier, men jag orkade inte skriva ett inlägg till bara för dem. 😉

Cloud Atlas

Något så intressant som en bokadaption av David Mitchell’s prisvinnande bok med samma namn. En historia som utspelar sig både i dåtid, nutid och framtid och där de beslut och karaktärer man träffar i en tidsepok påverkar de andra. En scifirulle med ett visst intellektuellt tuggmotstånd? Det händer inte allt för ofta. Låter mycket spännande.

 

The Host

Efter vampyrer kommer utomjordingar. Twilightfilmerna är på upphällningen och vad kan då vara bättre än att filmatisera nästa bokserie av Stephanie Meyers? Det verkar följa ett ganska klassiskt bodysnatchertema, där elaka aliens tar över människornas kroppar, något man sett ett dussin gånger förut. Men vem vet. Det kanske faktiskt kan bli bra.

 

Robocop

Vår egen Joel Kinnaman har fått ansvaret att axla rollen som Robocop i en reboot av klassikern från 1987. Ska bli intressant att se om de lyckas göra filmen politiskt och kulturellt relevant, eftersom originalet på väldigt många sätt känns som en klassisk 80-talsrulle. I värsta fall blir det ytterligare en reboot med snygg yta men utan djup (som t.ex. årets Total Recall.) Men den som väntar får se. Kinnaman är i alla fall en bra skådis, så om manus håller så finns det ändå förhoppningar.

Catching Fire

Uppföljaren till årets stora hit Hungerspelen. Jag såg Hungerspelen på bio och blev positivt överraskad. All hype hade gått mig totalt förbi och jag såg filmen med ganska låga förväntningar. Visst påminde den mycket om Battle Royal, eller t.o.m. 80-tals klassikern med Arnold i huvudrollen, The Running Man. Men det gjorde inte så mycket. Det var ett nytt fräscht grepp och det ska bli intressant att se hur serien utvecklar sig.

 

Star Trek Into Darkness

Den nya Star Trek filmen som följer upp J J Abrams reboot av hela franchiset. Det verkar mörkt, skitigt och kommer garanterat att innehålla väldiga mängder lenseflares. Dessutom är det ju den underbara Benedict Cumberbatch som ska spela ondingen. (Kan det vara Kahn) Personligen gillar jag verkligen den mörkare riktningen som Abrams har tagit det hela. Missförstå mig rätt. Jag är en stor fan av gamla klassiska Star Trek, men det var på tiden att någon tog denna perfekta, utopiska framtid och körde över den med en ångvält.

 

Elysium

Regisseras av Neill Blomkamp som 2009 gav oss den helt lysande District 9. Det som särskilde den filmen från resten var ett smart manus, riktigt snygg klippning och en social patos. (Sedan hade den snygga specialeffekter också, men det är inte längre något unikt.)

I Elysium verkar Blomkamp åter arbeta med att skildra den lilla människan i det stora systemet. Året är 2159 och jorden är hopplöst överbefolkad. De rikaste flyr upp till en rymdstation som ligger i omloppsbana kring jorden, där de kan fortsätta leva sina lyxliv. Matt Damon spelar en gammal fängelsekund som plötsligt dras in i en konspiration som kan sätta hela världens maktbalans ur spel. Kan bli hur bra som helst.

 

After Earth

Detta är nästa film av M Night Shyamalan. Denna man som har gjort så lysande filmer som Sjätte sinnet och Unbreakable har under de senaste åren knappt lyckats med någonting han företagit sig. Historien handlar om två astronauter, spelade av Will and Jaden Smith, som kraschar på en vild och främmande planet. Pappa Will skadades i krashen, och nu är det upp till Jaden att hitta den där nödsändaren och aktivera den så att de kan bli räddade. Problemet är bara att han måste ta sig genom flera mil av vildmark för att komma dit. Med Shyamalan vid rodret och Smith i huvudrollen så kan det här bli precis hur som helst. Det kan bli kanon så väl som fullständig kalkon.

 

Pacific Rim

Guillermo del Toro gav tillbaka The Hobbit till Peter Jackson och ägnade sig istället åt Pacific Rim. Det är något så roligt som en jättemonsterrulle, typ i samma anda som gamla hederliga Godzilla, men med en helt enorm budget bakom sig.

Slemma megamonsters väller ut genom en interdimensionell spricka på stilla havets botten. De hotar att döda allt liv på planeten. Människorna böcker då enorma robotar för att med knytnävsslag av rostfritt stål förpassa monstren tillbaka till sin egen dimension.

Personligen hade jag nog bara avfyrat några missiler (eller torpeder). Men strunt i realismen! Det här är ju så roligt man kan ha det i biosalongen. Jätterobotar som brottas med jättemonster! Kan det bli roligare?

 

The Worlds End

Jag fullständigt älskade Edgar Wright’s Shaun of the Dead. Enligt min mening en av de bästa zombierullarna någonsin. Nu är han på gång igen, denna gång med någon slags apokalyps. Vad exakt det är vet jag inte. Inte heller hittade jag något trailer, men väl en liten intervju med nämnda Edgar Wright. Jag har egentligen ingen aning om vad filmen har tänkt handla om, förutom jordens undergång, men någonstans litar jag på att Edgar Wright kommer att hitta rätt.

 

 

Enders Game

Det är nu väldigt många år sedan jag läste boken av Orson Scott Card. Det är i mitt tycke en klassiker som jag fortfarande håller högt i mitt minne. Den handlar om barngeniet Andrew “Ender” Wiggins som rekryteras av rymdflottan för att tränas med andra extremt intelligenta barn för att bli framtidens härförare och strateger i mänsklighetens interstellära krig mot “insekterna.”

Dock har filmatiseringen låtit vänta på sig och kanske var det lika bra eftersom det krävs kanske maffiga specialeffekter för att matcha boken. Nu är bara förhoppningen att de dessutom lyckas med manus och skådespeleri. En film jag hoppas mycket på och ser fram emot.

 

Oblivion

För 60 år sedan anföll rymdvarelserna. I det brutala krig som följde vann till slut mänskligheten, men till ett högt pris. Jorden var ödelagd. Tom Cruise spelar en tekniker vars uppdrag det är att resa runt på jorden och serva det gamla försvarssystemet. Plötsligt träffar han en kvinna med hemligheter och inser att det fortfarande bor folk på jorden. Deras ledare spelad av Morgan Freeman verkar bära på ytterligare hemligheter och frågan är vad det var som egentligen hände för 60 år sedan. Verkar kunna bli riktigt bra.

 

The Prototype

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den här. Den handlar om en militär android som flyr från laboratoriet och blir jagad av soldater. Det kan bli hur bra som helst med ett samtal om människa och maskin, och den flytande(?) gränsen däremellan. Eller så blir det bara en standardiserad scifiaktionrulle utan någon som helst tyngd. Vi får väl se.

 

Robot & Frank

En tjänstrobot och en pensionerad inbrottstjuv. En intrig som upplagd för så väl humor som spänning. Ser lovande ut.

 

Gravity

Handlar om två astronauter (George Clooney och Sandra Bullock) som överlever när deras rymdstation kollapsar. Nu måste de bara försöka hitta en väg att ta sig ner levande på jorden också. Regisserad av Alfonso Cuarón’s som gjorde den lysande adaptationen of PD James’ roman Children Of Men. Kan bli riktigt bra.

 

Iron Man 3

Tja.. Vad ska man säga. Jag älskade Iron Man 1, och tvåan, och Avengers. Och trailern för trean ser trevlig ut. Jummie!

 

Man of Steel

Ännu en ny Stålmannenfilm. Och intressant nog verkar de denna gång göra honom lite mer mänsklig. Ett problem jag haft som vuxen med stålmannen är hans totala perfektion. Det gör honom allvarligt talat till en ganska tråkig karaktär. Men här ser det mer nyanserat och spännande ut. Något att se fram emot.

 

The Europa Report

Handlar om astronauter som letar efter liv på Jupiters måne Europa. Dessutom med vår egen Michael Nyqvist!

 

World War Z

Så ska den hyllade boken bli film. De har dock (som väntat) tvingats skriva om den ganska radikalt. Boken är baserad på olika småberättelser från olika människor från hela jorden som berättar hur de överlevde zombieapokalypsen. Filmen verkar smalna av det perspektivet betydligt och återigen sätta fokus på USA. Brad Pitt i huvudrollen… Kan bli bra… kan bli dåligt. Vi får vänta och se.

by Oskar Källner -

Iron Sky – Överraskande bra

Efter den stora besvikelsen med Prometheus tänkte jag ta mig an en annan scifi film som legat och väntat på mig: Iron Sky. Filmen har en spännande och lite annorlunda bakgrundshistoria, då det inte är någon stor hollywoodstudio som ligger bakom. Istället är det en finsk (!) science-fiction-film som gjorts av några människor som verkligen är passionerade för genren. För regin står Timo Vuorensola som tillsammans med Michael Kalesniko även skrivit manus.

Det intressanta är att filmen till stor del är finansierad genom crowdfunding. Det har faktiskt satt rekord som största crowdfunding-projektet hittills i Europa. Skaparna åkte runt på olika filmfestivaler med en trailer till filmen de ville göra, samt la upp information om det på internet. Genom massor av små donationer från privatpersoner, samt stora bidrag från några filminstitut, så fick de ihop tillräckligt med pengar för att kunna göra filmen.

Handlingen är enkel, och lite knäpp, men överraskande bra. Två amerikanska astronauter landar på månen. De är dels där av politiska skäl, för att presidenten ska se handlingskraftig ut, men också för att söka efter Hydrogen-3. Vad de upptäcker istället är en månbas, fylld med nazister. De har varit där sedan andra världskrigets slut, och planerar nu sin återkomst till jorden för att ta sin rättmätiga plats som världens herrar. Snart är invasionen i full gång.

Det är så kul att se hur skaparna verkligen kramat varje droppe ur sin budget. Visst är både vissa skådespelarinsatser och specialeffekter lite ojämna, men för det mesta fungerar det helt underbart. De har lyckats fylla filmen med en egen atmosfär, där de visserligen hämtar mycket från den nazistiska estetiken, men de blandar lika delar av dieselpunk och kontrasterar det mot blänkande glas-och-stål 2000-tal.

Jag älskade att de låter nazisterna tala tyska. Filmer där nazister talar engelska har helt enkelt inte samma tunga känsla. Och de använder skickligt språken, både engelskan och tyskan, för att ytterligare bygga upp kontrasterna. Påminner mig faktiskt om de gamla starwarsfilmerna där imperiet hela tiden talar brittisk engelska medan rebellerna pratar amerikanska.

Men det bästa med filmen är faktiskt manuset. Det är inte helt fritt från hål eller problem. Men de är så pass små, och resten av filmen är så pass underbar att jag omedelbart förlåter dem. Det bästa med filmen är att den vågar vara extremt icke politiskt korrekt och använder varenda överdriven stereotyp du kan komma på, oavsett om det är hyperkonservativa amerikanska politiker, galna tyska vetenskapsmän eller en afroamerikansk “Brotha.” Dessutom jämför filmen med satirens oförlåtande blick den amerikanska maktideologin med den nazistiska. Fast filmen fastnar inte något fingerpekande angående vem som är de största fascisterna, utan går vidare och ställer frågan hur det egentligen är ställt med hela den mänskliga rasen. På så sätt blir filmen överraskande tänkvärd, och skrattet fastnar ibland i halsen.

För mig var det en stor överraskning att filmen var så här bra. När jag först hörde talas om den för ungefär ett år sedan trodde jag bara att det var en stor plojgrej. Men nu, med facit i hand, kan jag konstatera att indiefilmen från Finland, faktiskt var bättre än megaprojektet från Hollywood. Visst är det två väldigt olika filmer, kanske är det orättvist att jämföra dem, och kanske är jag färgad av mina förväntningar. Men jag måste ändå säga (och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här) men Iron Sky är faktiskt bra mycket bättre än Prometheus.

 

by Oskar Källner -

Prometheus – Trovärdighetens totala sammanbrott.

* Varning. Detta är lite av ett ohämmat orerande i syfte att avreagera min besvikelse över Prometheus! Denna text innehåller också spoilers för så väl Prometheus som några av de gamla alienfilmerna. *

 

Jag älskar de gamla alienfilmerna. Till dem räknar jag Alien, Aliens och även i viss mån Alien 3. Fyran har visserligen några intressanta scener, men tappar för min del totalt i trovärdighet när det visar sig att manusförfattaren inte ens har en grundläggande förståelse för hur kloning fungerar. (Aliens vs. Predator finns inte ens i min bok. Speciellt inte tvåan. Den är en icke-existens.)

Trovärdighet är något av det viktigaste som finns när det kommer till fantastiken. Man begär nämligen av publiken/läsaren att man i alla fall tillfälligt ska undvara sin misstro gentemot det fantastiska. Det är väldigt få av oss som faktiskt tror på troll, eller att det finns älvor i skogen. Men när man läser en fantasy är det just den misstron som författaren begär att läsaren ska undvara. Därför är det desto viktigare att allt annat i den fantastiska världen innehåller trovärdiga detaljer. Först då kan det fantastiska komma nära, och bli lika verkligt, och skrämmande, som vår vanliga verklighet.

Alien är fantastisk i sin trovärdighet. Detta skapas på flera olika sätt. Framförallt handlar det om karaktärerna. De har ordentliga personligheter, reagerar trovärdigt på den fasansfulla faran, och agerar så intelligent de bara kan när de möter det okända. Samma sak i Aliens. Soldaterna beter sig som soldater och försöker bekämpa det okända med alla medel som står till buds. Den bästa scenen är när de bestämmer sig för att helt lämna installationen och atombomba alltihop från sitt rymdskepp i omloppsbana. ”It´s the only way to be sure”, säger Ripley. Det är ett intelligent och rationellt beslut. Sedan misslyckas den planen av massa orsaker som står bortom deras kontroll. Men de anpassar sig hela tiden till föränderliga situationer och försöker proaktivt göra något för att överleva.

Trovärdighet handlar också om att hantera de vetenskapliga principerna korrekt. Visst är det okey att lyfta in vissa aspekter av det fantastiska, men då måste även de följa de regler som redan etablerats. Reglerna kan utvidgas, kanske till och med böjas, men de får inte brytas.

Så kommer vi till Prometheus. Förhoppningen var ju att Ridley Scott skulle lyfta Alien-franchiset efter att i många år ha släpats i dyngan. Att den gamla mästaren åter skulle ge oss en fascinerande historia med den estetik och den sorts karaktärer som vi vet att han är kapabel till.

Så låt oss börja med det positiva. Estetiken är fantastisk. Rakt igenom hela filmen bjuds man på det ena visuella konstverket efter det andra. Likaså är musiken väldigt välgjord. Vad gäller skådespeleri så är det främst Noomi Rapace och Michael Fassbender som levererar. Vilket är skönt då de också är filmens två största huvudpersoner, arkeologen Elisabeth Shaw och androiden David respektive. De är genomgående väldigt proffsiga och förmår att visa upp sin rollkaraktärs personlighet utan att spela över.

Filmens första 15 minuter är vansinnigt snyggt komponerade. De inledande scenerna där man får följa androiden David, och hur han fördriver sina dagar medan den mänskliga besättningen ligger i cryosömn är mästerligt komponerade. Uppvaknandet och inflygningsscenen över den främmande planeten är likaså väldigt suggestiva. Men sedan börjar eländet.

Manuset har fler hål än en schweizerost. Till en början med så flyger de bara rakt ner på planeten utan någon slags plan och hittar ändå en installation på marken inom 15 minuter. Det känns inte trovärdigt för tre öre. Snarare känns det som Star Trek a la 60-tal där det bara finns en enda byggnad på en hel planet. Ett någorlunda rationellt tillvägagångssätt skulle vara att sända ut spanings och vädersatelliter för att långsamt och metodiskt kartlägga hela planeten och sedan låta skeppets dator söka efter formationer som ser konstgjorda ut. Väl nere på marken så har de bara sex timmar av ljus kvar, och kaptenen undrar om de inte ska vänta tills nästa dag för att undersöka installationen. Men istället för att vänta utbrister ledaren för expeditionen ”No! It´s christmas day, and I want to open my present!” och så ger de sig av i sina bilar.

En intelligent fungerande expedition hade sänt in robotar och sonder i den främmande byggnaden för att kartlägga innandömet innan man satte en fot där. De hade spenderat timmar med att analysera fotografier av hieroglyfer och kilspråk, spekulera över de döda kropparna och utarbetat en mycket noggrann angreppsplan för att maximera sin egen säkerhet. Istället rusar de rakt in i byggnaden som en bunt dagisbarn på utflykt.

Väl inne i installationen upptäcker de att det finns andningsbar atmosfär. Istället för att ta prover och undersöka luften efter möjliga virus och bakterier så sliter ledaren av sig hjälmen och tar ett djupt andetag. Då han överlever tar även resten av expeditionen av sig sina hjälmar. Vad är det för total idioti? Ingen har någon aning om vad de andas in. Dessutom förorenar de sin omgivning med alla de bakterier och virus som de själva bär med sig. På så sätt blir det helt omöjligt för dem att senare undersöka biotopen och analysera vad som fanns där innan, och vad de hade med sig. Ingen vetenskapsman beter sig så korkat.

Besättningen känns över lag väldigt oprofessionell. När man lagt ner ett antal tusen miljarder på att nå en annan planet i jakten på liv i rymden så tycker man att de borde ta med sig en välutbildad, välmotiverad, socialt väl sammansatt grupp. Istället verkar det vara lite löst folk företaget skrapat ihop från höger och vänster. Visserligen är dessa karaktärer stundtals roliga, men de brister totalt i logiska handlingsmönster och intelligens.

Varför börjar David fingra på alla kontrollpaneler han hittar? Hur kan han över huvud taget förstå dem? Att han har fått i uppdrag att lära sig uråldriga språk är en sak, att han kan manövrera främmande maskineri är en annan. Hur kommer det sig att installationen tillåter vem som helst att komma åt säkerhetssystemets hologram.

De hittar en rymdvarelse med huvudet avhugget. Geologen som har till uppgift att kartlägga installationen och exobiologen blir båda livrädda och vill springa tillbaka till rymdskeppet. Sedan går de vilse utan någon som helst förklaring. Trots att geologen är den med kartorna. När de sedan stöter på en äkta främmande livsform, som dessutom ser ut som en livsfarlig kobra, då vill biologen gulla med den! Båda deras karaktärer lider av total inkonsekvens! Det är så att man önskar att de ska dö, för att de är så korkade.

Expeditionen tar tillbaka det avhuggna huvudet. Av ingen orsak alls bestämmer de sig för att försöka starta hjärnan. Huvudet exploderar i en av de töntigaste och mest poänglösa scenerna någonsin. Sedan börjar David göra en massa saker som aldrig förklaras eller ens verkar ha någon poäng. Han förgiftar en av besättningsmännen med ett främmande biologiskt ämne, och han dör. Men innan dess har han lyckats göra den ofruktsamma Elisabeth gravid. Med en gigantisk facehugger! Graviditet och monster har alltid varit ett genomgående tema i alienfilmerna. De har tidigare skött det snyggt. Men även här brister Prometheus i trovärdighet. Elisabeth lyckas göra ett automatiserat kejsarsnitt på sig själv. Problemet är bara att maskinen skär rakt igenom hennes magmuskler. De tar månader på sig att läka korrekt. Hon stiftas bara ihop men är ändå uppe och springer inom några minuter. Inget hightech läkande, inga nanomaskiner, ingenting som kan förklara hur hon kan fungera så fort igen.

Hela expeditionen går snabbt åt helvete. Men ingen verkar reagera på det, vare sig känslomässigt eller med logik. De upptäcker t.ex. att en försvunnen besättningsman verkar ligga utanför stora lastporten. Utan att ta den minsta försiktighetsåtgärd öppnar de sonika porten för att se vad som har hänt. Och infernot bryter loss, igen. * Suck * Deras utmärkta radioutrustning som sänder både ljud och bild verkar sluta att fungera, och sedan plötsligt fungera igen, allt eftersom historien kräver det, utan att någon blir förvånad.

Det finns ett genomgående teologiskt/existensiellt tema i filmen. Elisabeth söker efter mänsklighetens skapare. Hon och David pratar ibland om tro, relationen till sina föräldrar och att veta var man kommer ifrån. Även på en kosmisk nivå. Tyvärr sköts hela den tematiken så barnsligt att jag började stöna varje gång hon tog fram sitt korshalsband.

Överlag så hänger inte bakgrundshistorien om skaparna ihop. Varför skulle de lämna kartor i uråldriga mänskliga civilisationer till en biologisk militärinstallation? Varför döda sig själv för att så en värld med dna? Frågorna är många och obesvarade. När besättningen väl också finner sina skapare så verkar de inte vara intresserad av något annat än att döda dem. Något som stämmer väl in med resten av filmen som extremt klyschig och förutsägbar. Det fanns flera ”uppenbarelser” som antagligen var menade att chocka publiken. Istället blev det en gäspning.

Filmen försöker vara djuplodande och smart, men lyckas bara med att bli löjlig och intetsägande. Det är synd när både Rapace och Fassbender gör riktigt fina rollprestationer. Men fina visuella detaljer, bra foto och två bra karaktärer kan inte rädda den här tågkraschen till film.

Det är tragiskt, men det känns som att Ridley Scotts dagar som demonregissör är över. Det är svårt att tro att det är samma man som gjort Blade Runner som också gjort den här travestin.

Men det finns ett antal saker man som författare kan lära sig av det här misslyckandet.

  1. Se till att dina karaktärer alltid gör det mest logiska och intelligenta i varje situation. Gör de något annat ska det vara välmotiverat av t.ex. starka känslor. De får inte vara korkade, då tappar man empatin med dem.
  2. På samma sätt, låt karaktärerna vara konsekventa i sina beteendemönster. Om de bryter mot sina mönster så låt det vara välmotiverat.
  3. Använd inte “slumpmässiga” händelser så som plötsliga stormar eller osäker radiokontakt bara för att historien kräver det. Ge händelserna en sannolik förklaring.
  4. Om man vill arbeta med djupgående existentiella teman så gör det med respekt för materialets komplexitet och lägg det inte på en allt för barnslig nivå.
  5. Det är utmärkt om man vill ha ett antal obesvarade mysterier, men för att läsare/tittaren ska känna sig nöjd behöver man ändå knyta ihop flertalet av berättelsens trådar.
  6. Se till att i alla fall ha en grundläggande förståelse för den fysik och biologi som du använder i handlingen. Ju mer du vet ju bättre, för då kan du både öka realismen och få nya idéer av din bakgrundskunskap.
  7. PS. Om man har ett gigantiskt rullande rymdskepp efter sig så kanske det är en bra idé att springa i en 90° vinkel BORT från där skeppet kommer att rulla, istället för att försöka springa från det. Ds.

 

by Oskar Källner -

Wreck-It Ralph – Vilken underbar intertextualitet!

Nästa stora projekt för Disney Animation Studios är en film som heter Wreck-It Ralph. Den handlar om en dataspelsfiguren Ralph, som efter 30 år av samma sak tröttnar på dataspelet han är med i och byter jobb. Han vill helt enkelt inte vara en bad guy längre.

Detta är intressant ur två perspektiv. Förutom att det verkar vara en helt underbar film där den insatte omedelbart känner igen sina favoritdataspelsfigurer, så är det också ett tecken på hur extremt stor dataspelskulturen är idag. Det är inte längre något enbart för nördarna, utan något som genomströmmar stora delar av vår kultur och som ger gemensamma referensramar för miljontals människor över hela jorden.

Utan denna bakgrund att måla på så skulle Wreck-It Ralph vara helt oförståelig. Ja, filmen skulle vara omöjlig att göra. På så sätt är det i sanning en extremt intertextuell film. Något som den knappast är först med (kolla t.ex. in Scott Pilgrim vs the world från 2010) men jag har aldrig sett det göras så extremt tydligt förut gentemot sin tilltänkt gamersmålgrupp.

 

by Oskar Källner -

Filmer jag ser fram mot under 2012


Gott Nytt År på er allesammans!

Det har inte skrivits något på den här bloggen på lite över en månad nu. Det beror främst på att jag haft så extremt mycket att göra. Men förhoppningsvis finns det tid att ge lite kärlek åt bloggen under våren *peppar, peppar, ta i trä.*

Under 2011 kom det en hel hög med sköna scifi/fantasy/superhjälte-filmer. Det ser ganska bra ut inför 2012 också. Här kommer en lista över de fem filmer jag ser fram mot mest.

1. The Hobbit

Jag älskar Sagan om Ringen-filmerna och det ska bli ett nöje att få återvända till Midgård tillsammans med Peter Jackson. Fast när Mikael Persbrandt dyker upp som Beorn kommer jag nog att blunda.

2. The Dark Knight Rises

Jag brydde mig inte nämnvärt om Batman Begins. Men Dark Knight var en helt lysande film från början till slut. Därför är peppen total inför tredje och avslutande delen i serien. Christopher Nolan verkar veta vad han pysslar med.

3. The Avengers.

Iron man 1 och 2 var underbara. Thor var helt klart underhållande. Captain America var väl okey (men inte mycket mer.) Vad händer om man blandar dessa och producerar en film med hela Avengers-teamet? Det kan bli helt fantastiskt, eller total pannkaka. Men med Joss Whedons  vid rodret så känns det som att filmen har stor potential.

4. Brave

Jag älskar sagor. Dessutom verkar Brave innehålla en rödhårig protagonsit, skotsk dialekt, björnar och riktigt snygg CGI! Whats not to like! 😉

5. Prometheus

Ingen har gjort något vettigt med Alien-IPt på mycket länge. Ska verkligen Ridley Scott som en gång  i tiden skapade alltsammans lyckas lyfta Aliens från den krater IPn krashat i efter Aliens vs. Predator fiaskona? Vi får väl se? Kul i alla fall att få ha med vår egna Noomi Rapace i en av huvudrollerna. Men frågan är om ens hon kommer att klara av att axla arvet från Sigourny Weaver. Jag är ändå försiktigt optimistisk.

by Oskar Källner -

Dragon Age Redeption, nu är det här!

Jag ska erkänna att jag inte spelat Dragon Age ännu. Jag har testat på tvåan, men bara några timmar. Dock står ettan här hemma i hyllan och jag väntar bara på att jag ska hinna spela det. Men under tiden så kan man nu avnjuta Felicia Days nya webserie: Dragon Age Redeption.

Jag upptäckte Felicia Days briljans när jag såg webserien “The Guild.” Den handlar om en dysfunktionell World of Warcraft guild och hur illa det kan gå när personerna bakom karaktärerna börjar träffa varandra IRL. Fruktansvärt rolig. Har du det minsta intresse för MMORPGs så bara måste du se den. Sedan har hon också gjort Dr. Horrible med Josh Whedon, och lite andra intressanta projekt.

Men nu är det alltså dags för Dragon Age. Med början för två veckor sedan har de släppt de första tre episoderna av sex. Så förhoppningsvis är även de resterande tre episoderna släppta snart.

by Oskar Källner -

Thor – God of thunder

Thor var en av sommarens absoluta storfilmer. I alla fall i USA. Hur mycket publicitet den fick här i Sverige vet jag egentligen inte. Känns som att den ganska mycket gled förbi utan att så många märkte det. Lite synd kan man tycka då det verkligen inte är varje dag som det görs en film baserad på vår vår egen fornnordiska mytologi.

Men ibland känns det som att vi svenskar har problem med att ta till oss vår egen mytologi. För det första så har vi svårt att ta de fornnordiska berättelserna på allvar. För oss är de bara sagor som vi växt upp med, eller komiska figurer i Peter Madsens seriealbum. När vi tänker på Tor ser vi ofta en rödskäggig, ilsk, småtjock gubbe med en väldig hammare i handen, och så börjar vi småfnissa.

Det andra problemet kanske är att Thor lika mycket är baserat på Marvels superhjältevärld och dess egen interna mytologi, som på den fornnordiska. Tor har blivit amerikaniserad, med allt vad det innebär.

Väl medveten om denna problematik satte jag mig ändå med en viss förtjusning för att kolla på filmen. Jag har ändå gillat mycket av de som Marvel producerat under senare år, som förutom några stora misstag *host* XMen3 *host* ändå har legat på en hyfsad nivå. Och jag blev inte besviken. Jag ska inte säga att Thor är någon perfekt superhjältefilm. Långt därifrån. Men filmen var genuint välgjord och jag hade kul rakt igenom.

Filmen börjar med att Tor (Chris Hemsworth) får frispel och drar till frostjättarnas värld för att krossa dem. Han lyckas nästan, men då krigslyckan vänder dyker hans fredsälskande fader Oden (Anthony Hopkins) upp och räddar honom och hans vänner. Men Thor är ilsk och vill återvända för att injaga fruktan i frostjättarnas hjärtan. Oden får då nog, tar ifrån honom hans gudakrafter och kastar ut honom i exil till jorden.

Tor kastas ner i det amerikanska ökenlandskapet och plockas upp av Jane Foster (Natalie Portman) som forskar i exotiska partiklar. Hon lyckas köra på Tor med sin bil och så börjar deras relation att utvecklas. Tor är först en övermodig schmuck, tills dess han i avsaknad av sina superkrafter lär sig att tjäna andra och får ett mer ödmjukt förhållningssätt till världen omkring sig. Då brakar så klart helvetet löst.

Chris Hemsworth gör ett bra jobb med att gestalta Tor, men han är inte på något sätt genial. En som däremot är riktigt, riktigt bra, är Tom Hiddleston som spelar Tors halvbror Loke. Alla som kan ett uns av fornnordisk mytologi, eller som ens har nuddad vid en Thortidning av Marvel, vet att Loke är den stora antagonisten. Därför är jag ändå imponerad över hur tvetydigt de lyckats skriva honom, och mot slutet av filmen känner jag avgjort mer sympati för Loke än för Tor. Det är snyggt jobbat av författarna!

Filmen har en hel del snygga visuella bitar. Asgard är läckert och regnbågsbron bifrost är direkt fantasieggande. Framställningen av Heimdal var en stor favorit och all design i Valhalla är enhetlig och väl genomtänkt.

Men filmen har så klart sina brister. Tors färd från arrogant skitstövel till ödmjuk tjänare är lite väl förutsägbar. Oden presenteras som en gammal, sjuklig men fredsälskande regent, något som jag har lite svårt att svälja då den Oden jag känner från mytologin visserligen var vis, men han var också lömsk, långsint, svartsjuk och direkt livsfarlig. Många tror att Tor är krigsguden. Men det är fel. Det är Oden som är den stora krigsguden (Tyr är krigsgud nr 2.) Det var med sitt spjut som Oden befäste sin makt, erövrad från de som vågade stå upp mot honom. Jag gillar Anthony Hopkins. Men jag kommer aldrig att kunna svälja hans version av Oden.

Ett annat problem är att filmen ibland blir lite väl specialeffektstung. Det är en fin balansgång det där med specialeffekter. Men när man börjar undra huruvida det är en tecknad film man ser på så inser man att de gått lite över styr. Det var lite för mycket, lite för plastigt … Man tappade liksom känslan för verkligheten.

Totalt sett var det ändå en trevlig film. Rekommenderas som fredagsunderhållning med lagom nivåer läsk och popkorn. Vill du ha en film med djup och eftertanke? Se något annat. Nu är det bara att vänta på Joss Whedons Avengers.

by Oskar Källner -

Harry Potter och den skrattretande epilogen

Så har jag varit och sett den sista Harry Potter filmen. Det var en bra final! Jag måste börja med att säga det. Filmen känns som en värdig avslutning på filmsviten, och det var inte allt för mycket jag irriterade mig på. Tvärt om fanns det flera ögonblick som kändes ända in i kroppen, och det är inte så ofta en film lyckas med det.

*spoilers* – Varning. Texten innehåller spoilers för den som inte läst boken eller sett filmen.

Jag kommer ihåg redan när jag läste boken att jag förundrades över J K Rowlings mod. Här hade hon kunnat välja att skriva värsta aktioneposet, men istället spenderade hon över halva boken med huvudkaraktärerna på flykt ute i skogen. Harry, Hermione och Ron är frustrerade, deprimerade, helt utan vägledning, ja utan ens en idé om vad de ska ta sig till. Det är mycket modigt att våga skriva något sådant, och det ger intressanta möjligheter till karaktärsutveckling. Men risken är att det blir lite för tråkigt i längden. Då denna stillsamma del av boken var fokus för förra filmen så blev den ganska långsam.

Men i andra delen så lossnar alla fördämningar. Det är nu de beger sig ner i Gringotts bankvalv på jakt efter ännu en av Voldemorts horrocruxer. Det är nu som självaste Hogwarts blir belägrat av Voldemorts trupper och det sista slaget står på skolans mark. Det är nu som Harry upptäcker sanningen om sig själv och frivilligt överlämnar sig i fiendens händer. Allting når sitt klimax.

Så jag sitter där i biosalongen och är så där skönt nöjd. Flykten från Gringotts är maffig och striderna lika häftiga som jag hade föreställt mig. Dessutom tycker jag att skådespelarna, som ju växt upp med det här projektet, faktiskt har blivit riktigt duktiga. Det är med stor glädje som jag ser Neville Longbottom hugga huvudet av den där vidriga ormen. Han har alltid varit en av mina favoriter, och det är så kul att se hur skådespelaren växt och mognat. Det känns som att även Neville har fått göra sin resa.

Filmen är väldigt vacker. Trots att det mesta går i svart, svartare och svartast, så lyckas den frambringa både skratt och tårar. I alla fall i raden bland fjortisar bakom mig. Flera av dem gråter hejdlöst när några favoritkaraktärer dör. Det är faktiskt också modigt av en författare, att våga ta kål på sina älsklingar. Bra gjort.

Dock har jag några irritationsmoment, små som de kanske är, men ändå … Ibland upplevde jag att Voldemort spelade över. Han kändes inte lika kuslig som i de tidigare filmerna, utan snarare allmänt nedrig, som en busunge på lekplatsen. Ibland var han dessutom lite väl frustrerad för att vara mörkrets härskare. En aningen coolare och läskigare Voldemort hade varit uppskattat. Jag kunde lika så störa mig på att de inte visade mer av krigets fasor. Visst fick vi se hur de överlevande samlade de döda och la lakan över kropparna. Men den emotionella reaktionen uteblev, i alla fall för mig. Kanske vågar de inte gå riktigt hela vägen, då det är en ”barnfilm.” Men jag tror att de kunde ha gjort mer.

Det fanns vissa bitar i boken som jag saknade. Framför allt var det en del av dialogen mellan Harry och den döde Dumbledoor, på Kings Cross Station, som saknades. I boken så berättar Harry om hur han gav sitt liv för sina vänner. När Dumbledoor undrar varför, så kommer Harry fram till att det var för att han älskar dem. Då säger Dumbledoor att ”Det kanske gjorde hela skillnaden.” Det var antagligen därför han överlevde Voldemorts avada kadavra och kan återvända till jordelivet. Detta stämmer väl in i det tema som funnits genom hela serien. Det var genom kärlekens kraft som Lily Potter skyddade sin bebis, och Voldemort besegrades första gången. Det är genom kärlekens kraft som Harry överlever en andra gång, och Voldemort åter besegras. Att då inte ha med de raderna av dialog är att ge upp en vacker symmetri som vävts genom hela bokserien.

Och vad i hela världen skulle epilogen föreställa? Om de nu inte kunde sminka Harry, Ron och Hermione ordentligt, så att de faktiskt såg ut att vara 20 år äldre, kunde de väl ha hittat några 40åriga skådespelare! Nu blev det bara pinsamt och hela biosalongen brast ut i skratt vid åsynen av Rons lilla mustasch. Extremt korkat att sätta något så patetiskt som avslutning på en annars bra filmsvit.

by Oskar Källner -

Battle Los Angeles – Invasionen möter motstånd

Det är som sagt inne med invasionsfilmer nu. Elaka rymdvarelser kommer för att kolonisera vår planet och radera ut den mänskliga rasen. Den senaste är World Invasion: Battle Los Angeles. Ett stort antal meteorer kraschlandar i havet utanför några av världens största städer. Dock förstår man att något är fel, då meteorerna både har justerat sina banor, samt bromsat in, innan de landade.

Världen över mobiliseras militära krafter. Man får följa några US Marines som ingår i den stora kraftansamlingen för att försvara Los Angeles. Känns lite som Black Hawk Down, fast inte riktigt lika bra, och med rymdvarelser istället.

Men det finns ett antal saker som filmen lyckas med. Till en början finns där faktiskt en grundläggande känsla av realism. Marinsoldaterna beter sig som man kan vänta sig att marinsoldater faktiskt gör, med sin träning och med all sin mänsklighet. De använder sig av taktik och utrustning som känns autentisk. På samma sätt känns slagfältet realistiskt. I ena sekunden kan de promenera nedför en öde gata, i nästa pressar de sig bakom några soptunnor medan fiendens eld haglar omkring dem.

Sedan känner man faktiskt för karaktärerna. Det var något som Skyline totalt misslyckades med. Även om många karaktärer i Battle Los Angeles (BLA) är stereotypa (en afrikan, en asiat, en tjej, en tuff, en rädd, en rookie, en ärrad gammal ledare, osv.) så känner man ändå för dem. Och det är livsviktigt. För om man inte känner för karaktärerna så betyder all aktion, och all fara de måste överleva, ingenting. Det innebär inte att dialogerna är välskrivna. Vissa bitar är bra medan man vid andra delar undrar varför de inte redigerades bort redan på manusstadiet. Men som helhet fungerar det ändå, man får bara stänga av hjärnan lite och ha kul.

Rymdvarelserna är över lag ganska bra gjorda. De är inte på långa vägar lika coola som i Skyline, men det vore inte heller speciellt realistiskt, så jag tror att de gjort en bra avvägning. Men det är klart att man undrar hur det kommer sig att fienden är så svårdödad i början, men faller som käglor under den desperata slutstriden. Men det är ett problem många aktionfilmer har, först gör man fienden nästan ostoppbar, sedan dödar man dem i drivor. (Verhoevens Starship Troopers någon?).

Man undrar också varför amerikanarna inte bara atombombar fienden. Det hade löst problemet ganska snabbt. Men det är klart, då hade många civila strykt med, och så hade man ju inte fått visa upp sitt amerikanska hjältemod,  och då hade det inte blivit mycket till film. 😉

BLA har ju förtiteln ”World Invasion.” Det får en ju får en att undra huruvida de tänker göra fler filmer i samma universum. Det vore faktiskt ganska roligt. Tänk er en serie filmer från jordens olika hörn, där olika nationer tampas med utomjordingarna på olika sätt och lyckas, eller misslyckas, med att stoppa dem. Det vore riktigt kul.

BLA är inte en fantastisk film, den har sina svaga punkter, men den är inte dålig heller, sina amerikanska stereotyper till trots. Man kan sitta och kritisera sönder hela filmen, eller man kan slappna av och bara ha roligt. Jag lämnade filmen med ett leende.

by Oskar Källner -

Skyline – Invasionen är ett faktum

Det verkar vara inne med invasionsfilmer i Hollywood. Har hört mycket om World Invasion: Battle Los Angeles och häromkvällen såg jag en annan film på samma tema: Skyline. Båda två handlar om utomjordningar som kommer till jorden med ett enda mål, invasion.

Skyline är en b-film. Men det är en b-film med effekter i a-klass. Faktum är att skådespelarna är riktigt usla, manuset är inte mycket att hänga i julgranen, men effekterna är det som får en att stanna kvar. De invaderande rymdvarelserna är helt fantastiskt designade.

Filmens styrka ligger i hur väl porträtterade rymdvarelserna är. De är allt annat än mänskliga. De försöker inte kommunicera. De verkar inte ha några känslor. De vill inte finna en plattform för umgänge. De är en välsmord, nästan ostoppbar maskin, som krossar allt motstånd framför sig. Just detta att filmmakarna inte försöker förmänskliga dem, eller göra dem förståeliga, är filmens största styrka.

De mänskliga skådespelarna är däremot filmens största svaghet. Men jag antar att det är svårt att göra en film av bara specialeffekter. 😉 Ingen av dem är trovärdig, och även om vissa av dem verkligen försöker så lyckas regissören inte få ut något vettigt ur dem.

Faktum är att man kan skippa filmens första 18 minuter. De är ändå bara en introduktion till karaktärerna, som man ändå inte bryr sig om. Men 18 min in börjar invasionen, och då börjar det roliga. Filmen blir faktiskt allt bättre ju längre man kommer. Det är egentligen först under filmens sista 15 min, när man ser mänsklighetens desperata kamp, och förstår omfattningen av förödelsen, som man blir känslomässigt engagerad.

Skyline kommer antagligen att vara totalt bortglömd om tio år. Men vill du ha lite enkel underhållning, utan krav på några högre hjärnfunktioner, med en massa ögongodis (och ibland vill man faktiskt det) så är Skyline den perfekta filmen.

Glöm bara inte bort att spola de första 18 min. 🙂

by Oskar Källner -

Trolljegeren – Norsk briljans!

Jag har ju tidigare tipsat om trailern till den norska filmen Trolljägaren. Trailern såg riktigt bra ut, men jag frågade mig ändå om det skulle bli kanon eller kalkon. Nu har jag sett det färdiga resultatet. Och det är kanon!

Trolljegeren är filmad med känslan av handkamera. Ungefär samma stuk som Blair Witch Project, eller för den delen Cloverfield. Fast kameran i Trolljegeren är inte lika skakig, så man mår faktiskt inte illa.

Man får följa ett gäng högskolestudenter som ska göra en dokumentär om illegal björnjakt. Snart stöter de på Hans, som beter sig väldigt misstänksamt. De följer efter honom djupt in i skogen bara för att tvingas fly från några hiskeliga varelser.

Hans visar sig snart vara en trolljägare. Han är utsänd av norska staten för att hålla nere trollpopulationen och eliminera de som tar sig ut från trollreservaten. Filmen tar aldrig sig själv på för stort allvar utan har hela tiden en skön självdistans fylld med torr skandinavisk humor. Ibland satt jag och vred mig av skratt.

Många av skämten hänger på att man har en viss förståelse för skandinavisk kultur och sagotradition. Kan bara ta ett exempel. Vid ett tillfälle försöker de locka fram ett troll under en bro. Hans släpar ut en bock. Inget troll. Han tar ut en bock till. Inget troll. Hans tar ut ytterligare en bock. Så står de där, de tre bockarna, och bräker förtvivlat i natten. Då kommer trollet. Det är så grymt snyggt gjort, men har man inte hört sagan om de tre bockarna Bruse fattar man inte skämtet.

Samtidigt är trollen mycket välgjorda. Jag är ärligt talat djupt imponerad över effektteamet. Jag kan inte tänka mig att de haft någon större budget, ändå ser trollen helt fantastiska ut. Dessutom är den karga norska naturen otroligt vacker, och de avslutande scenerna uppe på fjällens karga vidder är ödmjukande i sin väldighet.

Sedan följer inte filmen en traditionell narrativ struktur. Här finns egentligen inte en början, en mitt och ett slut enligt den vanliga berättarstrukturen. Detta tror jag kommer att uppfattas olika av olika tittare. Vissa kommer att bli frustrerade över att den där finalen de väntar på aldrig riktigt kommer. Påsen knyts inte riktigt ihop. Jag tyckte tvärt om att det var uppfriskande med att de vågade göra något annorlunda, och det passa bättre med idén att filmen är en dokumentär, för livet följer sällan en struktur i tre akter.

Så vad väntar du på? Se till att skaffa DVDn nu! Den är värd att ha i hyllan.

by Oskar Källner -

Predators – mer av samma

Även om Drakhornet slukar det mesta av min fritid så måste man ta slappna av lite då och då. Så för några dagar sedan satte jag mig ner och såg den nya Predator filmen, passande kallad ”Predators.” Filmen börjar riktigt bra med huvudkaraktärerna i fritt fall (bokstavligt talat) på väg ner mot en djungelbeklädd värld.

De är ett omaka gäng krigare från jordens alla hörn. De känner inte varandra. Det sista de minns är ett kraftfullt ljus. Nu måste de slåss för sina liv på en främmande värld, där de inte längre är jägarna, utan de jagade.

När jag var i tonåren älskade jag de första två Predatorfilmerna. Speciellt gillade jag tvåan då det hade ett relativt smart manus och visade nya och intressanta karaktärsdrag hos själva Predatorerna. De två Aliens vs. Predatorfilmerna som slängdes ut på marknaden för några år sedan var så usla att de inte ens existerar i min bok. Så med tonåringens glada minnen i hågen såg jag ändå fram mot Predators.

Men lever filmen upp till sina föregångare? Nej. Inte egentligen. Är det en dålig film? Nja… Den är inte dålig, problemet är bara att den inte är bra heller. Skådespelarna gör vad de kan. Adrien Brody och Laurence Fishbourne är stabila skådisar, och Alice Braga gör en oväntat stark insats som gruppens ända kvinnliga deltagare. Ändå lämnar filmen inga spår, inga minnen.

Arnold och gänget 1987, notera likheten med Predators DVD-omslag.

Problemet tror jag ligger i att de inte vågade göra något nytt. Det är egentligen bara en rehash av ettan. Men istället för Arnold och gänget i en djungel på jorden så är det Adrien och gänget i en djungel på en annan planet.

Predator 2 satte man i en storstadsmiljö. Man adderade lite försvarshemligheter, hemliga forskningsprogram och maffiakrig till smeten och gjorde så verkligen något nytt och unikt i förhållande till ettan. Men Predators gör inget unikt. Det är samma gamla historia, där den ena efter den andra i gruppen faller offer för jägarna. Nästan som i en gammal Screamfilm.

Filmen är enligt min mening inte en värdig arvtagare till de gamla filmerna. Den vågar inte bygga vidare och finna något nytt. Tråkigt, för det kunde ha blivit så mycket bättre. Sedan är det ändå en film man kan se, om man har vettiga förväntningar på den. Vill man bara ha en allmänt hjärndöd actionrulle en sen fredagskväll, och ibland vill man det, så är Predators en utmärkt film. Men vänta dig inte stordåd.

by Oskar Källner -

Vad är det med Hollywood och svenska skådisar?

Det finns ett fåtal svenska skådisar som har lyckats göra karriär på andra sidan Atlanten. Lite närmare i tiden har vi t.ex. Stellan Skarsgård och Peter Stormare som båda varit med i ett större antal Hollywoodproduktioner. Men det har ändå varit ganska skralt på den fronten.

Men håller något på att hända? Kanske. Malin Åkermark fick ju väldigt mycket positiv kritik för sin roll i Watchmen. Och i december förra året fick vi den (shockande?) nyheten att Mikael Persbrandt blivit uttagen till att spela Beorn i Peter Jacksons The Hobbit (Bilbo). Det är iofs inte en huvudroll, men väl en viktig biroll. Vi får bara hoppas att det går bättre än med Tre Solar. Jag kommer ihåg när jag satt på biografen och trailern för Tre Solar kom upp. Persbrandt stod där med långt hår och uppsträckta händer. Hela salongen brast ut i skratt. Men Jackson vet förhoppningsvis vad han gör.

Någon annan som brukar veta vad han gör är Ridley Scott. Han har nu castat allas vår egen Noomi Rapace till huvudrollen i hans nästa film Prometheus. Det är helt klart de enorma framgångarna för Män som hatar kvinnor som banat väg för Rapaces framgång. Personligen känner jag mig mer förhoppningsfull inför detta projekt. Rapace kan faktiskt vara riktigt bra och Scott, även om han ibland är ojämn, har ändå en imponerande meritlista bakom sig med några av tidernas bästa filmer.

Intressant nog ska tydligen Prometheus vara placerat i samma universum som Aliens-mythoset. Det känns riktigt bra. Förhoppningsvis kan vi äntligen få en bra aliensfilm, den första sedan Aliens 3. Rapace har iofs ett enormt jobb framför sig om hon ska komma i närheten av Sigourney Weavers Ripley. Men hoppas kan man alltid.