”Att dö väl” är en science fiction novell om två människors desperata kamp mot klockan för att rädda mänskligheten från utrotning. Det är också det första verk som jag skrivit tillsammans med en annan författare.

Jag har en gång tidigare försökt mig på ett skrivarsamarbete. Det gick inte bra. Vi hade allt för olika idéer om vad det var vi ville, och trots att vi gjort en grundläggande planering för historiens struktur och brainstormat fram en intressant värld, så kapsejsade det efter ett första testkapitel. Därför var det med en viss bävan som jag accepterade Evas utmaning: ”Låt oss skriva något tillsammans.”

Som vi berättade i gårdagens inlägg så skulle nämligen jag och Eva dela bokbord på Steampunkfestivalen och då tyckte vi att det var roligt att ha en liten tävling. Folk fick lämna bidrag om hur de helst skulle vilja dö i en SF-värld, och vinnarpriset var just att få dö enligt sin egen beskrivning i en SF-novell skrivna av oss båda. Både jag och Eva var dock mycket medvetna om hur svårt ett samarbete kan vara. Så vi bestämde från början att vi skulle välja var sitt bidrag, och om det gemensamma projektet inte gick i mål så skulle vi helt enkelt skriva var sin novell.

Det fantastiska var dock att alla mina farhågor kom på skam. Utifrån våra bidrag brainstormade vi fram en historia. Vi skrev några korta punkter och bestämde att vi skulle skriva vartannat kapitel ur var sin karaktärs perspektiv. Sedan skrev vi. Jag tog ett kapitel, sedan tog Eva nästa, osv. Jag var rädd att vi skulle stöta på saker kring vilka vi inte kunde kompromissa, att vi inte skulle kunna släppa vår egen tanke om hur det skulle vara. Vad jag istället upplevde var något av en kreativ explosion. Eftersom vi nu var två personer som tryckte in idéer i samma material, så kom det intressanta tankar och plötsliga infall som gav nya överraskande vändningar.

Sedan är det klart att allt inte var rosor och solsken. För att få en gemensam ton genom hela historien, och för att rätta till sådant som man själv var blind för, så redigerade vi varandras kapitel. Och då är det klart att man ibland kunde reagera med ett ”Nej! Varför ändrade du det där?”Men med en rak och ärlig dialog där vi vägde för och nackdelar med olika alternativ så löste vi det. Visst hade jag kanske valt att göra några saker annorlunda om det bara var jag som hade skrivit novellen. Men det är inte säkert att det hade blivit bättre. Tvärt om. Hela tjusningen med att göra något tillsammans är ju också att få se hur det verk som växer fram har mer än en förälder. Sedan hade jag och Eva förvånansvärt ofta faktiskt hade samma åsikter. Det hjälper.

Nu har novellen vuxit upp och gått igenom både testläsare och korr. Det är dags att släppa ut den i stora världen för att stå på egna ben. Jag hoppas att den hittar sina läsare och att de får följa Hanna och Alina på deras väg mot döden.

mvh /Oskar Källner

Sommaren 2014 var det Steampunkfestival på järnvägsmuséet i Gävle. Flera hundra fantastikälskare samlades under några få dagar för att få dela sitt intresse och sin passion. Där fanns även vi, Eva Holmquist och Oskar Källner, som liksom många andra författare deltog på paneler och seminarier. Vi delade också ett bord där vi sålde våra böcker och vi hade redan innan bestämt att vi skulle ha en tävling vid vårt bord så att folk kunde komma dit och bara prata lite om de ville.

Tävlingen gick ut på att deltagarna fick beskriva hur de skulle vilja dö i en science fiction-värld. Priset var att vi skrev en novell, där vinnarna fick dö, precis så som de hade beskrivit. Vi fick in ett stort antal bidrag. Det fanns tydligen fler där än vi som hade morbid fantasi. Det fanns många roliga och intressanta idéer, men till slut plockade vi var sin som föll oss i smaken.

Oskar valde:
“Bli vänd ut och in av en drake eller liknande monstervarelse. Poff!”
– Hanna

Eva valde:
“Något som förvandlar känslor man har till märkliga reaktioner i kroppen gör att jag börjar frysa till is från hjärtat och utåt … något sånt.
– Alina

Vi kontaktade vinnarna och de mailade oss en beskrivning av sig själva som vi sedan utgått från när vi skapade våra karaktärer Hanna och Alina. Självklart har vi tagit oss vissa (ibland ganska stora) konstnärliga friheter för att få historien att fungera. Men vi har ändå försökt att hålla oss trogna till essensen i deras presentationer.

Detta var första gången som någon av oss skrev en berättelse tillsammans med en annan författare och det har varit en mycket intressant och lärorik process. Vi hoppas att ni haft minst lika roligt när ni läser novellen som vi hade när vi skrev den.

Kramar Eva Holmquist och Oskar Källner

Den första recensionen av Maskinblod 3 är här. Det är bloggen Fantastisk fiktion som bjuder på den. Och den gjorde mig väldigt glad. Här är ett utdrag:

“Högstanivån i Maskinblod 3 är hög, och flera av berättelserna är riktigt, riktigt bra. Mest minnesvärd är nog Oskar Källners Pancasila, om nyblivna kolonisatörer på planeten med samma namn. Efter So long been dreaming så kommer jag nog aldrig att se likadant på sf-berättelser om kolonisation av andra planeter, men det ligger inte på något sätt Källner i fatet. Tvärt om tycker jag att Källner på ett elegant sätt ställer frågor som den glansiga rymdåkar-sciencefiction-genren ibland glömmer: med vilken rätt koloniserar vi andra planeter? Och, om det finns liv där, kommer vi att kunna känna igen det? Förstå det?”

Här kan du läsa hela recensionen.

Så har de första recensionerna av “Tills tiden skiljer oss åt” dykt upp. Jag blir nästan alltid glad av recensioner, men den första blev jag oerhört glad över. Det är inte ofta man jämförs med en poetisk Isaac Asimov! Men jag kan förstå att hennes associationer gick åt det hållet.

Isaac Asimov var min stora favoritförfattare under högstadieåldern. Jag läste alla hans böcker, vissa av dem flera gånger. Detta är ju mycket formativa år, och jag tror att hans sätt att skriva SF satte sig djupt i mitt undermedvetna. Det är nog ofrånkomligt att bitar av den gamle mästaren på något sätt letar sig upp i mitt skrivande.

“Jag skulle vilja likna Oskar Källner vid en poetisk Isac Asimov … Det obegränsade perspektivet på livet, världen och det materiella … en kosmisk resa där tanken kröktes och tänjdes likt ett uppfriskande yogapass … Oskar bevisar att vi nordbor definitivt är i samma klass att kunna skriva sci-fi som amerikanarna.”
– Carola Strömstedt på Skrivandets magi och vedermödor

“Riktigt bra … de tekniska undren avlöser varandra och tidsspannen ger Oskar en möjlighet att leka fritt … en fascinerande novell!”
– Nighteye på Goodreads

Då har Maskinblod 2 varit ute i några veckor och recensionerna börjar ramla in. Roligt nog är det flera som nämner min novell “Hon som dömer.” Ibland är omdömena till och med överväldigande positiva, vilket så klart gör mig mycket glad.

Här är några utdrag:

“Hon som dömer av Oskar Källner är min klara favorit, en space-opera med allt vad det innebär av stora rymdstrider och långa tidsperspektiv. Källner leker in mytologi, och det känns som om han behärskar sin genre bra. Helt klart den berättelse jag tycker står sig bäst i ett internationellt science fiction-sammanhang.”
Joel Bergling på Dagens bok.

“Bland alla pärlor i samlingen utmärker sig ett par lite extra. ”Det svarta molnet” av Markus Sköld, ”Som en film” av Eva Holmqvist, ”Att använda tiden väl” av Lars Östling och ”Hon som dömer” av Oskar Källner bjuder alla på klassiska men tillspetsade scenarier framförda på utmärkta sätt.”
Emma Kreu på LitteraturMagazinet

”Och liksom sin föregångare håller också denna samling hög klass, bjuder på breda fantasier och god och underhållande läsning. Många av novellerna är spännande bladvändare i sitt lilla format som Sofie Trinh Johanssons ‘Grå’ och Oskar Källners ‘Hon som dömer’.”
Clas Svahn, BTJ-häftet

För någon vecka sedan kom det även en ny recension av den första Maskinblodsantologin. Även där omtalades min novell “Där staden dragit fram” i mycket positiva ordalag. Tillräckligt för att göra mig glad hela dagen. Jag menar. Vem vill inte slå någon på käften?

”Innan 33 små, små sidor har passerat har Källner slagit mig på käften, på ett fantastiskt sätt. Hatten av, jag tar tillbaka allt jag sagt om svensk fantastik och hävdar motsatsen!”
– Officern på Fantastisk Fiktion