* Varning. Detta är lite av ett ohämmat orerande i syfte att avreagera min besvikelse över Prometheus! Denna text innehåller också spoilers för så väl Prometheus som några av de gamla alienfilmerna. *
Jag älskar de gamla alienfilmerna. Till dem räknar jag Alien, Aliens och även i viss mån Alien 3. Fyran har visserligen några intressanta scener, men tappar för min del totalt i trovärdighet när det visar sig att manusförfattaren inte ens har en grundläggande förståelse för hur kloning fungerar. (Aliens vs. Predator finns inte ens i min bok. Speciellt inte tvåan. Den är en icke-existens.)
Trovärdighet är något av det viktigaste som finns när det kommer till fantastiken. Man begär nämligen av publiken/läsaren att man i alla fall tillfälligt ska undvara sin misstro gentemot det fantastiska. Det är väldigt få av oss som faktiskt tror på troll, eller att det finns älvor i skogen. Men när man läser en fantasy är det just den misstron som författaren begär att läsaren ska undvara. Därför är det desto viktigare att allt annat i den fantastiska världen innehåller trovärdiga detaljer. Först då kan det fantastiska komma nära, och bli lika verkligt, och skrämmande, som vår vanliga verklighet.
Alien är fantastisk i sin trovärdighet. Detta skapas på flera olika sätt. Framförallt handlar det om karaktärerna. De har ordentliga personligheter, reagerar trovärdigt på den fasansfulla faran, och agerar så intelligent de bara kan när de möter det okända. Samma sak i Aliens. Soldaterna beter sig som soldater och försöker bekämpa det okända med alla medel som står till buds. Den bästa scenen är när de bestämmer sig för att helt lämna installationen och atombomba alltihop från sitt rymdskepp i omloppsbana. ”It´s the only way to be sure”, säger Ripley. Det är ett intelligent och rationellt beslut. Sedan misslyckas den planen av massa orsaker som står bortom deras kontroll. Men de anpassar sig hela tiden till föränderliga situationer och försöker proaktivt göra något för att överleva.
Trovärdighet handlar också om att hantera de vetenskapliga principerna korrekt. Visst är det okey att lyfta in vissa aspekter av det fantastiska, men då måste även de följa de regler som redan etablerats. Reglerna kan utvidgas, kanske till och med böjas, men de får inte brytas.
Så kommer vi till Prometheus. Förhoppningen var ju att Ridley Scott skulle lyfta Alien-franchiset efter att i många år ha släpats i dyngan. Att den gamla mästaren åter skulle ge oss en fascinerande historia med den estetik och den sorts karaktärer som vi vet att han är kapabel till.
Så låt oss börja med det positiva. Estetiken är fantastisk. Rakt igenom hela filmen bjuds man på det ena visuella konstverket efter det andra. Likaså är musiken väldigt välgjord. Vad gäller skådespeleri så är det främst Noomi Rapace och Michael Fassbender som levererar. Vilket är skönt då de också är filmens två största huvudpersoner, arkeologen Elisabeth Shaw och androiden David respektive. De är genomgående väldigt proffsiga och förmår att visa upp sin rollkaraktärs personlighet utan att spela över.
Filmens första 15 minuter är vansinnigt snyggt komponerade. De inledande scenerna där man får följa androiden David, och hur han fördriver sina dagar medan den mänskliga besättningen ligger i cryosömn är mästerligt komponerade. Uppvaknandet och inflygningsscenen över den främmande planeten är likaså väldigt suggestiva. Men sedan börjar eländet.
Manuset har fler hål än en schweizerost. Till en början med så flyger de bara rakt ner på planeten utan någon slags plan och hittar ändå en installation på marken inom 15 minuter. Det känns inte trovärdigt för tre öre. Snarare känns det som Star Trek a la 60-tal där det bara finns en enda byggnad på en hel planet. Ett någorlunda rationellt tillvägagångssätt skulle vara att sända ut spanings och vädersatelliter för att långsamt och metodiskt kartlägga hela planeten och sedan låta skeppets dator söka efter formationer som ser konstgjorda ut. Väl nere på marken så har de bara sex timmar av ljus kvar, och kaptenen undrar om de inte ska vänta tills nästa dag för att undersöka installationen. Men istället för att vänta utbrister ledaren för expeditionen ”No! It´s christmas day, and I want to open my present!” och så ger de sig av i sina bilar.
En intelligent fungerande expedition hade sänt in robotar och sonder i den främmande byggnaden för att kartlägga innandömet innan man satte en fot där. De hade spenderat timmar med att analysera fotografier av hieroglyfer och kilspråk, spekulera över de döda kropparna och utarbetat en mycket noggrann angreppsplan för att maximera sin egen säkerhet. Istället rusar de rakt in i byggnaden som en bunt dagisbarn på utflykt.
Väl inne i installationen upptäcker de att det finns andningsbar atmosfär. Istället för att ta prover och undersöka luften efter möjliga virus och bakterier så sliter ledaren av sig hjälmen och tar ett djupt andetag. Då han överlever tar även resten av expeditionen av sig sina hjälmar. Vad är det för total idioti? Ingen har någon aning om vad de andas in. Dessutom förorenar de sin omgivning med alla de bakterier och virus som de själva bär med sig. På så sätt blir det helt omöjligt för dem att senare undersöka biotopen och analysera vad som fanns där innan, och vad de hade med sig. Ingen vetenskapsman beter sig så korkat.
Besättningen känns över lag väldigt oprofessionell. När man lagt ner ett antal tusen miljarder på att nå en annan planet i jakten på liv i rymden så tycker man att de borde ta med sig en välutbildad, välmotiverad, socialt väl sammansatt grupp. Istället verkar det vara lite löst folk företaget skrapat ihop från höger och vänster. Visserligen är dessa karaktärer stundtals roliga, men de brister totalt i logiska handlingsmönster och intelligens.
Varför börjar David fingra på alla kontrollpaneler han hittar? Hur kan han över huvud taget förstå dem? Att han har fått i uppdrag att lära sig uråldriga språk är en sak, att han kan manövrera främmande maskineri är en annan. Hur kommer det sig att installationen tillåter vem som helst att komma åt säkerhetssystemets hologram.
De hittar en rymdvarelse med huvudet avhugget. Geologen som har till uppgift att kartlägga installationen och exobiologen blir båda livrädda och vill springa tillbaka till rymdskeppet. Sedan går de vilse utan någon som helst förklaring. Trots att geologen är den med kartorna. När de sedan stöter på en äkta främmande livsform, som dessutom ser ut som en livsfarlig kobra, då vill biologen gulla med den! Båda deras karaktärer lider av total inkonsekvens! Det är så att man önskar att de ska dö, för att de är så korkade.
Expeditionen tar tillbaka det avhuggna huvudet. Av ingen orsak alls bestämmer de sig för att försöka starta hjärnan. Huvudet exploderar i en av de töntigaste och mest poänglösa scenerna någonsin. Sedan börjar David göra en massa saker som aldrig förklaras eller ens verkar ha någon poäng. Han förgiftar en av besättningsmännen med ett främmande biologiskt ämne, och han dör. Men innan dess har han lyckats göra den ofruktsamma Elisabeth gravid. Med en gigantisk facehugger! Graviditet och monster har alltid varit ett genomgående tema i alienfilmerna. De har tidigare skött det snyggt. Men även här brister Prometheus i trovärdighet. Elisabeth lyckas göra ett automatiserat kejsarsnitt på sig själv. Problemet är bara att maskinen skär rakt igenom hennes magmuskler. De tar månader på sig att läka korrekt. Hon stiftas bara ihop men är ändå uppe och springer inom några minuter. Inget hightech läkande, inga nanomaskiner, ingenting som kan förklara hur hon kan fungera så fort igen.
Hela expeditionen går snabbt åt helvete. Men ingen verkar reagera på det, vare sig känslomässigt eller med logik. De upptäcker t.ex. att en försvunnen besättningsman verkar ligga utanför stora lastporten. Utan att ta den minsta försiktighetsåtgärd öppnar de sonika porten för att se vad som har hänt. Och infernot bryter loss, igen. * Suck * Deras utmärkta radioutrustning som sänder både ljud och bild verkar sluta att fungera, och sedan plötsligt fungera igen, allt eftersom historien kräver det, utan att någon blir förvånad.
Det finns ett genomgående teologiskt/existensiellt tema i filmen. Elisabeth söker efter mänsklighetens skapare. Hon och David pratar ibland om tro, relationen till sina föräldrar och att veta var man kommer ifrån. Även på en kosmisk nivå. Tyvärr sköts hela den tematiken så barnsligt att jag började stöna varje gång hon tog fram sitt korshalsband.
Överlag så hänger inte bakgrundshistorien om skaparna ihop. Varför skulle de lämna kartor i uråldriga mänskliga civilisationer till en biologisk militärinstallation? Varför döda sig själv för att så en värld med dna? Frågorna är många och obesvarade. När besättningen väl också finner sina skapare så verkar de inte vara intresserad av något annat än att döda dem. Något som stämmer väl in med resten av filmen som extremt klyschig och förutsägbar. Det fanns flera ”uppenbarelser” som antagligen var menade att chocka publiken. Istället blev det en gäspning.
Filmen försöker vara djuplodande och smart, men lyckas bara med att bli löjlig och intetsägande. Det är synd när både Rapace och Fassbender gör riktigt fina rollprestationer. Men fina visuella detaljer, bra foto och två bra karaktärer kan inte rädda den här tågkraschen till film.
Det är tragiskt, men det känns som att Ridley Scotts dagar som demonregissör är över. Det är svårt att tro att det är samma man som gjort Blade Runner som också gjort den här travestin.
Men det finns ett antal saker man som författare kan lära sig av det här misslyckandet.
- Se till att dina karaktärer alltid gör det mest logiska och intelligenta i varje situation. Gör de något annat ska det vara välmotiverat av t.ex. starka känslor. De får inte vara korkade, då tappar man empatin med dem.
- På samma sätt, låt karaktärerna vara konsekventa i sina beteendemönster. Om de bryter mot sina mönster så låt det vara välmotiverat.
- Använd inte “slumpmässiga” händelser så som plötsliga stormar eller osäker radiokontakt bara för att historien kräver det. Ge händelserna en sannolik förklaring.
- Om man vill arbeta med djupgående existentiella teman så gör det med respekt för materialets komplexitet och lägg det inte på en allt för barnslig nivå.
- Det är utmärkt om man vill ha ett antal obesvarade mysterier, men för att läsare/tittaren ska känna sig nöjd behöver man ändå knyta ihop flertalet av berättelsens trådar.
- Se till att i alla fall ha en grundläggande förståelse för den fysik och biologi som du använder i handlingen. Ju mer du vet ju bättre, för då kan du både öka realismen och få nya idéer av din bakgrundskunskap.
- PS. Om man har ett gigantiskt rullande rymdskepp efter sig så kanske det är en bra idé att springa i en 90° vinkel BORT från där skeppet kommer att rulla, istället för att försöka springa från det. Ds.
Då var det premiär för Fantastisk Podd! Första avsnittet släpptes idag. Det är en podcast med svenska och finska science fiction-, fantasy-, och skräckförfattare. Vi kommer att prata om fantastik i alla dess former och färger. Att läsa, skriva och avnjuta dessa underbara genrer på bästa sätt.
