Det finns en recension som betyder mer än alla andra. Det är recensionen från Bibliotekstjänst (BTJ.) Varannan vecka skickar de ut ett häfte till Sveriges alla bibliotek med recensioner på nya böcker. Eftersom BTJ är ensamma med den sortens service gentemot biblioteken är en bra recension i häftet mycket värdefull. Det kan vara skillnaden mellan en handfull sålda böcker eller flera hundra.
Därför var det extra roligt att få läsa BTJs recension av Munins skärvor. Den var översvallande positiv. Enligt reglerna får man inte redovisa hela recensionen. Vilket inte är så konstigt. Just recensionerna är ju BTJs USP (Unique Selling Point.) Så här kommer den nedkapade versionen:
“Novellerna utgör en provkarta över fantastikens undergenrer: klassisk science fiction … dystopi med Hungerspelen-touch, samt Lovecraft-inspirerat köttigt mörker och ren skräck i realistisk miljö. Oskar Källner behärskar hela spektret och skriver med egen röst, berättar i vissa fall originellt, ibland snarare som epigon, men alltid fängslande. Det språkliga uttrycket varieras effektfullt efter berättelsernas stil … Munins skärvor är inte bara mycket läsvärd i sig utan också användbar i litteraturundervisningen, som genreexempel och som skrivinspiration.”
Det är med glädje och stolthet jag presenterar min nästa bok: Stormvinge. Illustrationen är gjord av Andreas Raninger och omslag och typografi är gjord av Morten Ravnbö på Ravnbö design.
Det finns en orsak till varför det blev just en hästbok. När jag var åtta år gick vi med klassen till skolbiblioteket. Där, uppe på en hylla. hittade jag Svarta hingsten av Walter Farley. Jag minns fortfarande hur jag tog ner den och granskade omslaget. Min fröken undrade om den inte var lite för tjock för mig. Men jag hade bestämt mig. Jag bara skulle läsa den. Det var min första “riktiga” bok utan bilder. Det var också min första riktigt starka läsupplevelse som kom att skapa en livslång läshunger. Nu när jag skriver mina egna böcker så ville jag skapa något som en tribut till Walter Farley. Så jag skrev Stormvinge.
Som ni kan se på omslaget så är denna hästbok lite annorlunda. Historien utspelar sig i en värld med flygande hästar. Men det är inte en fantasyvärld utan i bakgrunden döljer sig ett science fiction-universum. Vad jag vet är jag först med att skriva en genreblandning av hästbok och science fiction. Här är baksidestexten:
Minna älskar att flyga men får bara göra det på gamla Lera. En dag trotsar hon sin farbrors order och flyger djupt in bland bergen. Där hittar hon en rasande vildhingst med bruten vinge. De attackeras av pumor och Minna blir strandsatt med vildhingsten som enda sällskap. Omgivna av rovdjur tvingas de samarbeta för att överleva.
Detta blir början på ett oväntad vänskap med vilda kappflygningar och rafflande äventyr. Men det finns andra som är ute efter hingsten. Så när lömska planer hotar familjens ranch måste Minna satsa allt för att vinna, även om det kan kosta henne livet.
Planen är att släppa boken lagom till bokmässan Andra Världar på Berättarfestivalen i Ljungby den 13:e juni. Beställningen är lagd hos tryckeriet, så nu är det bara att hoppas att det inte blir något strul.
Idag publiceras majnumret av Biblioteket i fokus. Det är en tidning med en total upplaga på 55000 ex som skickas ut till en majoritet av Sveriges bibliotek. I samband med släppet av Munins skärvor blev jag tillfrågad om jag ville ställa upp för en intervju. Det ville jag självklart!
Här är nu hela intervjun. Du kan antingen plocka på dig ett pappersnummer på närmsta bibliotek, eller du kan läsa hel tidningen online som PDF. Läser du PDFen finns min intervju på s26-27. Läser du från mobil eller föredrar bloggformatet, så är det lättast att läsa intervju direkt på deras hemsida.
Men läs gärna hela tidningen om du har möjlighet. Bland annat innehåller den en riktigt intressant artikel om rysk postapokalyptisk litteratur på s16-19, samt en intervju med den ryska författaren Nick Perumov på s20-21.
Jag är tillbaka i Farfarsparadoxen.Denna gång pratar vi om allas vår Läderlappen, eller som han allmänt kallas nuförtiden: Batman. Vi pratar om vår personliga uppväxt med Batman och vad han betytt för oss. Om Batmans psykologi, hans galna fiender (för många av dem är bokstavligt talat spritt språngande galna), om Frank Millers The Dark Knight Returns från 1986, om TV-serien från 1966, om filmerna, Arkham-spelen, ja allt!
Det fanns så mycket fascinerande att diskutera. Tiden gick och vi märkte det knappt. Därför är denna Batmanspecial uppdelad i två avsnitt. Detta är första delen. Lyssna via iTunes eller direkt på Farfarsparadoxens hemsida.
För två dagar sedan släpptes en riktigt snygg science fiction-kortfilm satt i ett postapokalyptiskt Stockholm.Vi är ju inte direkt överösta av svenska science fiction-filmer, så det är väldigt roligt att se ett framtida, förfallet Stockholm med sina bekanta miljöer, snarare än ännu en version av ett förött New York.
Teamet bakom filmen leds av Andrée Wallin. Han har även jobbat med den kommande Star Wars-filmen, men även med senaste Godzillafilmen och tv-spelet Halo. Kortfilmen följer ett gäng soldater som ska utföra ett uppdrag i zon 3, några höghus i närheten av Globen. Men något väntar på dem i mörkret.
Det står To be continued på slutet. Jag hoppas verkligen att det kommer fler episoder där de fokuserar mer på karaktärer, dialog och världsbygge. De har bevisat att de kan göra snygga effekter, låt oss se om de kan regissera en riktigt bra historia också.
Idag släpps Waiting for the Machines to Fall Asleep. Det är den första antologin jag medverkar i på engelska. Dock är det ett svenskt förlag som ger ut och det är enbart svenska författare. På så sätt är det ett intressant experiment. Vi svenskar är så extremt vana vid att konsumera Science Fiction från andra länder, främst från den anglosaxiska sfären. Vilken sorts dragningskraft har egentligen svensk SF för resten av världen?
Scandinavian Crime har ju blivit en egen genre över hela världen, för att det finns faktiskt något speciellt svenskt i våra deckare. Det som ofta pekas ut är djuplodande sociala teman och starka kvinnor. Men hur är det då med SF? Finns det något speciellt svenskt där också, med potential att slå an en sträng hos en internationell publik?
Omslagsillustrationen är gjort av den alltid lika lysande Andreas Raninger. Han har även gjort illustrationen till min novellsamling Munins skärvor och till den kommande hästboken Stormvinge. Läs gärna intervjun jag gjorde med Andreas i januari.
Mitt eget bidrag heter One Last Kiss Goodbye. Mest av allt är den egentligen ett relationsdrama. En ung kvinna återvänder efter en lång rymdresa. Hon har färdats nära ljushastigheten och medan hon varit borta har åren gått på jorden. Hon tar sig ut till en stuga i skogen och den gamle man som bor där blir både arg och chockad över att se henne. Men hon har ett ärende, och hon tänker inte ge sig.
Antologin har totalt 26 noveller, så det finns mycket att läsa:
”Melody of the Yellow Bard” – Hans Olsson
”The Rats” – Boel Bermann
”Getting to the End” – Erik Odeldahl
”Vegatropolis – City of the Beautiful” – Ingrid Remvall
”Jump to the Left, Jump to the Right” – Love Kölle
”The Order of Things” – Lupina Ojala
”To Preserve Humankind” – Christina Nordlander
”The Thirteenth Tower” – Pia Lindestrand
”Punch Card Horses” – Jonas Larsson
”The Philosopher’s Stone” – Tora Greve
”A Sense of Foul Play” – Andrew Coulthard
”Waste of Time” – Alexandra Nero
”The Damien Factor” – Johannes Pinter
”Wishmaster” – Andrea Grave-Müller
”Quadrillennium” – AR Yngve
”Mission Accomplished” – My Bergström
”The Road” – Anders Blixt
”Lost and Found” – Maria Haskins
”The Publisher’s Reader” – Patrik Centerwall
”Stories from the Box” – Björn Engström
”The Membranes in the Centering Horn” – KG Johansson
”One Last Kiss Goodbye” – Oskar Källner
”The Mirror Talks” – Sara Kopljar
”Keep Fighting Until the Machines Fall Asleep” – Eva Holmquist
”Outpost Eleven” – Markus Sköld
”Messiah” – Anna Jakobsson Lund
Imorgon släpps science fiction antologin Waiting for the Machines to Fall Asleep. Den är visserligen på engelska men samtliga författare är svenskar. Jag tänker skriva mer imorgon om mina tankar runt antologin, men redan nu har den första recensionen kommit.
Jag deltar i antologin med novellen One Last Kiss Goodbye. Så här skriver recensionsmagasinet Tangent om den:
Oskar Källner contributes “One Last Kiss Goodbye,” where a woman goes to the house of an older man, who is shocked and angry to see her. They were married, but she had gone into space and time dilation has taken its toll. This is a strong emotional setting and the problems of the two are both realistic and sad.
Känns kul att han kände en “strong emotional setting.” Det var precis det jag gick in för. Recensenten gillar över lag antologin min finner den lite (för) mörk och dyster. Världen går under i en merpart av historierna och det är mycket som recensenten upplever direkt fatalistiskt. Läs gärna hela recensionen.
Jag tycker det är en intressant aspekt. För mitt bidrag är inte heller direkt något munterpiller, även om det finns ett slags hopp på slutet. Hur kommer det sig egentligen att vi svenskar tycker om att skriva, och dessutom uppskattar att läsa, tämligen mörk och bister scifi, skräck och inte minst deckare? Vi har ju en av de högsta levnadsstandarderna i världen, vi kommer alltid högt på World Happines Report (5:e plats år 2013) och har jämförelsevis det extremt bra. Varför har vi då inte mer positivistisk litteratur? Vad är det med mörkret som lockar så?
För ett tag sedan blev jag kontaktad av Osuuskumma-förlag i Finland. Lagom till Archipelacon-konferensen i juni ska de publicera en antologi på finska med svenska fantastikförfattare. Roligt nog ville de ha med en av mina noveller.
Antologin kommer att heta “Surupukki. Ruotsalaisia tieteistarinoita,” Vilket jag tror betyder ungefär “Sorgebock, svenska science fiction berättelser.”
Karin tidbecks bidrag misstänker jag (efter en tur genom Google translator) är hennes novell Jag har lagt min sjukdom på dig. En riktigt smart konstruerad historia där vi också finner den sorgebock som antologin fått sitt namn ifrån. Kristina Hårds bidrag lyckades jag inte lura ut vad det var. Jorun Modéns Sosiootit antar jag är Socioterna. K. G. Johanssons novell är hans vinnarbidrag i Mix Förlags och SF-bokhandelns stora SF-novelltävling, Innan himlen faller. En rolig detalj är att min novell Yi, Modéns Socioterna och Johanssons Innan himlen faller publicerades tillsammans sommaren 2013 i Mix Förlags läsapp Dötid – science fiction. Carl Ahlströms novell är hans apokalyptiskt avgrundsmörka Svarta rabarber.
Jag har tidigare läst alla bidrag utom Kistina Hårds. Jag kan på rak hand säga att det kommer att bli en grym antologi och jag är hedrad över att få vara med och hoppas att den finner sin publik på finska.
EDIT: Kristina Hård har informerat mig om att novellen i fråga är Intrabokulär teleportering, vilken trevligt nog går att läsa i sin helhet på hennes blogg. Jag har även blivit upplyst om att den finska titeln vid en bokstavlig översättning blir “Fjärran förflyttning inom bokstaven.” Underbar titel som jag tycker låter allmängiltig för hela antologin.
Igår blev Munins skärvor recenserad i Tidningen Kulturen. Bland annat kan man läsa:
“Vi får följa med på en hisnande resa i tid och rum … ”Hon som dömer”, en näst intill perfekt komponerad SF-berättelse … Källner har gjort ett grundligt arbete med denna bok. Vi får se när de större förlagen nappar även på detta … För det är i den spekulativa berättelsens essens att just berättandet är både intressant och, med brist för ett bättre ord, tankeväckande. I det sistnämnda lyckas författaren mer än väl.”
– Alexander Sanchez
Jag älskar bibliotek. Jag minns fortfarande hur vi på lågstadiet varje torsdag brukade gå till skolbiblioteket för att låna böcker. Det var där jag fann Svarta hingsten av Walter Farley, min första stora läsupplevelse. Några år senare var jag stamgäst på Jönköpings stadsbibliotek och plöjde igenom allt jag kunde hitta av Jules Verne och Isaac Asimov.
Nu för tiden har biblioteken inte bara pappersböcker utan även ett stort utbud av e-böcker. Igår släppte jag fyra science fiction noveller som e-böcker: Där staden dragit fram, Hon som dömer, Pancasila och Lucifers säd. Men jag vill att novellerna ska finnas tillgängliga, inte bara till försäljning, utan även på biblioteket så att vem som helst kan läsa dem. Roligt nog var biblioteken snabba med att plocka in dem och de tillgängliga att låna redan idag. Helt gratis!
Idag släpps 4 av mina science fiction noveller som e-böcker. Novellerna i fråga är: Där staden dragit fram, Hon som dömer, Pancasila och Lucifers säd. De kan köpas på bl.a: Adlibris, Dito och CDON. Inom kort kommer de också finnas gratis att läsa från biblioteket.
Igår blev jag intervjuad av Barrikaden. De passade också på att recensera min nya novellsamling Munins skärvor. De skriver bland annat:
“Munins skärvor är så spännande och bra skriven att man måste simultanläsa den gåendes genom snödrivorna på väg till jobbet … som vanligt när Källner skriver är det fler svängar än i ett podrace-lopp … En sak jag gillar är att det väldigt ofta är kvinnor i huvudrollerna. Både gamla, unga och däremellan. Dessutom känns karaktärerna äkta och likaså deras teknikprylar som hjälper till utan att ta fokus från handling eller de mer eller mindre moraliska frågor som svävar i bakgrunden.”
Allt började med ett inlägg i facebookforumet “Svenska sf- och fantasyfans.” Där fanns en länk till följande artikel, om märkliga moln av dam som verkar strömma upp från ytan på planeten Mars. Den som postade länken hade skämtsamt skrivit “The chances of anything of coming from Mars are a million to one…” och i första kommentaren hade någon omedelbart svarat “But still they come!”
Klicka på bilden för att läsa artikeln om de märkliga dammolnen.
Så fort jag läste texten så hörde jag musik i mitt inre. Bilder av de marsianska tripodarna från H. G. Wells Världarnas krig, dansade framför mina ögon. Fler textrader kom för mig. Plötsligt mindes jag. Som tonåring hade jag en mix-kassett med låtar från diverse SF-filmsoundtracks. Där fanns också de textrader som hade väckt till liv musiken i mitt huvud. En snabb sökning på nätet och jag kunde identifiera låten som Eve of War från Jeff Waynes War of the Worlds.
Jag läste Världarnas krig som ung tonåring. Redan flera år tidigare hade jag slukat allt som fanns att läsa av Jules Verne som var samtida med Wells. Jag minns att jag verkligen uppskattade dramat som Wells hade skapat, hur marsianerna anlände, snabbt slog ner det Brittiska imperiet och till slut ändå fick se sig besegrade, inte på grund av människornas motstånd, utan då de inte tålde jordens bakterier. (Sorry för spoilern, men boken är över 100 år gammal. Så man får väl säga att preskiberingstiden har gått ut vid det här laget.) Jag gillade egentligen Jules Vernes böcker bättre, då jag upplevde att de hade en starkare vetenskaplig grund. Redan då gillade jag den hårdare delen av science fiction. Men det var ändå något i Wells vision som var grymt fascinerande, och jag älskade twisten på slutet med bakterierna.
Martian tripod illustration från år 1906 i den franska utgåvan av H.G. Wells’ The War of the Worlds, av Henrrique Alves Corrêa.
Mer än tjugo år senare är kassettband ett minne blott. Idag har vi tjänster för musikstreaming. Det tar bara någon minut och jag har Jeff Waynes War of the Worlds i mina öron. Musiken är precis som jag minns den. Och det finns mer. Mycket mer. Historien bara fortsätter. I två timmar. Jag lyssnar, njuter och minns. Dramat, historierna, känslorna.
Det är som en musikal, fast i 1800-tals stil och med en nästan Lovecraftians skräckkänsla. Sångarna och textläsarna får ta ett steg tillbaka för det instrumentala som dominerar albumet. Rösterna blir ett komplement istället för fokus. Det är inte någon munter historia. Här finns död och förintelse, en ostoppbar fiende och slutet för civilisationen. Människorna dödas eller fördrivs och själva naturen tas över av den marsianska röda floran. Under resans gång finns plats för både filosofiska tankar, ensamhet och galenskap.
Bild från filmen War of the Worlds (2005) med Tom Cruise.
Jeff Wayne skapade plattan som ett konceptalbum 1978. Han hade flera av den tidens största skådespelare och musiker med i produktionen. Det blandas friskt med rock, orkester och disko. Personligen tycker jag att resultatet är helt fenomenalt. Kanske är det för att jag redan som barn lyssnade på Eve of War. Kanske är det helt enkelt för att albumet är så svinigt bra. Jag vet ärligt talat inte hur någon som aldrig hört musiken förut, och som kanske inte har samma relation till boken Världarnas krig, skulle uppfatta den. Men för mig passar det som handen i handsken. Dessutom har albumet tydligt sålt i miljonexemplar och är till denna dag det 39:e mest sålda albumet i Storbrittanien. Så det måste finnas fler där ute med samma smak.
Det finns några andra versioner av albumet. Det finns en en nedkortad version av originalet, en remixversion från 2000 och en från moderniserad version “Next Generation” som släpptes 2012 med bl.a. Liam Neeson som textläsare. Personligen föredrar jag originalet. Det är något med 70-tals sounded och originalrösterna som berör mig mycket starkare än de senare versionerna. Men det där är självklart en personlig preferens.
Sammanfattningsvis är jag väldigt glad att ha återupptäckt denna musikskatt. Det gör mig sugen på att försöka hitta det där mixbandet. Det ligger säkert i någon låda på vinden. Jag undrar vilken mer musik som fanns på det.
Farfarsparadoxen är en podcast jag lyssnat på i nästan två år. De tar upp härligt nördiga ämnen som tidsresor, apokalypsen, tv-serier, superhjältar och zombier. Roligt nog har de vid två tidigare tillfällen diskuterat noveller jag skrivit. Först ut var Vägen till stjärnorna i deras avsnitt om postapokalypsen. Sedan hade de en novellcirkel runt min SF-novell Yi.
Nu har Farfarsparadoxen gått in i ett nytt skede. Det läggs större fokus på författarintervjuer och litteratur. När Munins skärvor kom ut så blev jag tillfrågad om jag ville vara med, och självklart ville jag det. Och jag hade oerhört trevligt. Det resulterade i ett långt samtal om allt från Star Wars till Jules Verne. Vi diskuterar även genusfrågor, svensk fantastik, hur minnet egentligen fungerar och vad vi hoppas av framtiden. Du kan lyssna på intervjun här.
I veckan blev jag intervjuad av en journalist från UNT. Vi pratade en stund om mitt författarskap och min nya novellsamling Munins skärvor. Det resulterade roligt nog i en liten artikel i UNT tisdagen den 3:e feb. Då UNT och Knivstabygden delvis delar redaktion, så publicerades samma artikel sedan åter i Knivstabygden den 11:e feb. I Knivstabygden fick jag även en liten blänkare på framsidan vilket självklart var extra kul.
Dessvärre smög det sig in ett litet fel i artikeln i UNT. Det stod att Munins skärvor skulle vara min första tryckta bok, vilket självklart inte är fallet. Både Drakhornet och Skogens hjärta har funnits i tryck sedan 2011. Men det korrigerades sedan till artikeln i Knivstabygden
