Category: Dataspel

Torsdagen den 3:e november öppnade Gamex sina portar. Jag har på tok för lite tid i mitt liv, men några timmar av nördkultur ville jag ändå klämma in, så när allt öppnade stod jag tillsammans med hundratals andra köande dataspelsälskare och frös utanför glasdörrarna. Det tog nästan en halvtimme för kön att ringla genom kassorna, men sedan var man inne och kunde börja gå runt och njuta av galenskapen.

Gamex är ett väldigt spektakel. Där finns allt från de riktigt stora företagen och deras AAA-spel, till de små independentstudiorna, diverse skolor, tidningar och politiska partier. Eller jag ska kanske säga politiskt parti (singularis). Efter att Piratpariet hastigt och lustigt blev utsparkade så fanns bara SSU på plats.

En mässa kan vara långtråkig, tråkig och … alldeles underbar. Men för att det ska bli underbart krävs det någon att dansa med. Ensamt är tråkigt.

Jag hade den stora glädjen att få spendera dagen tillsammans med Frances (spelkriget.) Det var jättekul att bara gå runt tillsamnans, snacka och upptäcka nya roliga saker bakom varje hörn. Sedan dök det upp mer folk, bl.a. Niklas (megazine) och David (spelkänsla) och vi gick alla fyra och intog en härlig lunch tillsammans i Kista Galleria. Slutligen dök även gammelräven himself upp, Spel-Malmer (spelkriget) och drog med oss på sin Mass Effect 3 turné!

Det finns olika sätt att ta sig ann en mässa. Antingen kan man planera upp sin dag med olika tider man ska passa, vissa spel man ska testa (och är villig att stå i kö för) och föreläsningar man inte får missa. Eller så kan man bara gå in där och låta allt skölja över en. Jag föredrar det sistnämnda. Jag tror på de spontana mötena, de plötsliga upptäckterna och de dolda skatterna.

För det är i ärlighetens namn inte de stora AAA-spelen som intresserar mig. Jag finner de långa köerna utanför Diablo 3 och MW3 helt obegripliga. Mig gör det inget om jag spelar ett spel innan release, vid release eller ett halvår efter release. Men det är klart. Det kan bero på att jag knappt hinner spela de spel jag har. Hur skulle jag hinna med den störtflod av nya spel som ständigt landar framför fötterna.

Det jag gillar mest med en mässa som denna är de små upptäckterna. Som hur oväntat kul det var att lira Skylanders (ett barnspel) tillsammans med Frances. Eller hur intressant det var att snacka spelmekaniska aspekter med de gotländska utvecklarna Three Gates som arbetar med sitt nya RPG Aethereus.

Tyvärr tycker jag nog spontant att mässan kändes lite tunnare än förra året. Missförstå mig rätt. Det fanns massor av roliga montrar att gå och titta i. Men det fanns mer knäppa och lite udda saker förra året som jag saknade i år. Över lag kändes det som att större delen av mässhallen gått åt till ett fåtal riktigt stora montrar, vilket gjorde att utbudet som helhet krymt en aning.

Jag skulle också vilja se ett större utbud av seminarier. Jämfört med bokmässan som jag var på för någon månad sedan så var utbudet extremt skralt. Men kanske är det en orättvist jämförelse. Bokmässan är flera gånger större, och har en oerhört mycket tyngre tradition. Men jag tror man skulle tjäna mycket på att i ännu högra grad inbjuda Sveriges mycket talangfulla och mångfacetterade gamercommunity att delta på ett mer aktivt sätt i mässans upplägg.

Men det beror ju som sagt helt på vad man är ute efter. Om man vill ha sin fix av AAA-spel så är detta ett eldorado. Och som sagt. Det viktigaste är inte alltid vad man gör, utan vilka man gör det med. Tack alla ni som förgyllde min dag på Gamex.

Det är nu över 10 år sedan jag första gången spelade Half Life. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var. Hur Half Life gjorde saker som ingen sett förut, och gjorde dem bra. Spänningen var på högsta nivå när man som Gordon Freeman försökte överleva Black Mesas mörka korridorer.

Sedan kom det två expansioner: Opposing Force, som jag älskade, för det var ännu mer skön action, och Blue Shift som var lite annorlunda mot sina båda föregångare. Det hade ett lägre tempo, lite mer pussel och andra klurigheter. Istället för Gordon Freeman får man spela säkerhetsvakten Barney Calhoun i sin kamp att ta sig ut från Black Mesa. Det är inte lätt, för stället kryllar med elaka aliens och soldater med order att likvidera alla vittnen.

Av någon orsak spelade jag aldrig klart Blue Shift. Jag tror jag fastande någonstans och kom aldrig vidare. Men så plötsligt för någon vecka sedan tog jag ner det från hyllan, installerade, och fem timmar senare var spelet avklarat.

Så hur står sig Blue Shift idag då? Tio år senare? Det första som slår mig är hur fult allting är. 2001 kanske det var state of the art, men man har blivit lite bortskämd under de senaste åren. Grafiken är verkligen fruktansvärt ful, med jättestora polygoner och suddiga texturer. Men så fort som man börjar spela så slutar man tänka på det grafiska. När monstren attackerar är man mer upptagen med att överleva än att studera antalet polygoner.

Blue Shift har, precis som alla Half Life-spelen, en fantastisk styrkontroll. Jag har spelat FPS på konsol så länge nu, att jag hade nästan glömt hur perfekt kontrollen är med en mus och tangentbord. Det spelar ingen roll hur mycket autoaim de slänger in på konsolerna. PC är och förblir den bästa FPS plattformen.

Sedan är faktiskt bandesignen fortfarande riktigt bra. Jag vet inte var jag fastnade för tio år sedan, för denna gång spelade jag igenom utan problem. Och det var kul att komma till slutet och plötsligt förstå några aspekter av Half Life 2 som jag aldrig kopplat tidigare. Däremot var fiendernas AI sämre än vad jag mindes. Visserligen lobbar de granater mot mig och försöker tvinga fram mig med korseld. Men oftast kan jag gömma mig bakom en dörr, eller en låda, och sedan plocka dem en och en när de behagar uppenbara sig. Inte bra.

Men låt mig sammanfatta med att säga att även om Blue Shift är fult som stryk jämfört med dagens underverk och AIn inte har åldrats med värdighet, så har det fortfarande en spelglädje, en bandesign och en atmosfär som håller 10 år senare.

Jag har tidigare skrivit om min kärlek till den pollinerande undervattensbjörnen i Undergarden. Jag fick då frågan om jag trodde att spelet skulle hålla i längden. Nu har jag svaret. Ja! Det håller. Efter säkert 20 speltimmar där jag flutit runt och hämtat varje liten diamant, varje liten bonusblomma och pollinerat 100% av alla undervattensgrottor så kan jag lugnt konstatera: Undergarden är helt underbart.

I Undergarden styr man en liten teletubbieliknande björn genom den ena grottan märkligare än den andra. Man stöter på hinder och spännande pussel som blir allt svårare ju längre man kommer. Dock blir de aldrig för svåra. Efter en stunds klurande kan man alltid lösa dem utan större problem.

Det bästa med Undergarden är att utvecklarna vågade göra något helt annorlunda. Här finns inga fiender att skjuta. Ingen klocka som tickar ner. Egentligen inget som höjer pulsen nämnvärt. Istället är det bara att sjunka ner i fåtöljen och låta de gnistrande färgerna och den mjuka musiken vagga en till ro.

Man skulle kunna tro att spelets avsaknad av tydliga mål, samt pusslens låga svårighetsgrad skulle störa spelglädjen. Men det är faktiskt tvärt om. För även om man bara behöver ta sig igenom en grotta för att den ska vara avklarad, så återvänder man snart igen. Man vill ju hitta de där diamanterna, och pollinera alla blommorna. Inte den där plågsamma kompletionismen som följer av en osund achievmenthets, utan för att det är så kul. Man tröttnar aldrig på att simma omkring och se hur grottorna exploderar av färg och liv.

Detta är inget spel för dig som är ute efter action. Men vill du ha en mysig stund då du kan koppla bort allt annat och bara njuta, så ska du skaffa Undergarden. Det kostar ju dessutom bara 400msp till XboxLive! Svinbilligt! Då ingår det ett stort antal banor i priset. Jag väntade mig hela tiden att spelet skulle ta slut, men det bara fortsatte. Det är alltid en skön överraskning.

Det finns de som gör associationer till Limbo, ett av förra årets bästa indiespel. Jag kan förstå att man gör den kopplingen. Båda är väldigt egna, artistiska och speciella upplevelser i 2D. Men där slutar också det gemensamma. För medan Limbo är ett skrämmande äventyr på kanske 3 timmar i en värld av vitt, svart och grått, så är Undergarden ett mysigt pusselspel på hur många timmar du vill i en värld av sprakande neon!

Detta är en varning för alla som tycker om tv-spel. Vad ni än gör. Ladda inte ner Plants vs. Zombies! Det är extremt vanebildande, med beroendeframkallande spelmekanik, supermysig grafik, och smarta lösningar. Håll er borta! Annars kommer ni, liksom jag, att sjunka ner i PvZ-träsket. Så hysteriskt rolig är det.

För ett tag sedan tankade jag ner demon av PvZ. Jag hade hört en hel del gott om det, och kom omedelbart att uppskatta den egensinniga speldesignen och den allmänna graden av humoristisk knäpphet. Till slut bestämde jag mig för att köpa den fulla versionen, och jag tyckte väl att det var lite dyrt med 1200msp. Tänkte att detta är väl snarare ett 800msp. Men oj vad fel jag hade.

Zombieapokalypsen har inträffat. Hundratals zombies raglar nu över din gräsmatta. De vill in i huset och äta din hjärna. Som tur är har du högeffektiva ekologiska försvarsmetoder. Man börjar med att plantera några solrosor. De alstrar solenergi som är spelets valuta. Dessa kan man spendera på diverse försvarsanordningar, t.ex. ärtskjutare, kokosnötter, pirayaplantor och melonkatapulter.

Egentligen är det ett ganska klassiskt tower defence spel. Zombierna avancerar över sex olika filer, och det gäller att snabbt förvandla de levande odöda till döda odöda. Man börjar med en äventyrskampanj som ständigt introducerar nya zombies, blommor och miljöer för spelaren. På så sätt får man bit för bit lära känna alla knasigheter som spelet bjuder på. Men det är bara början.

PopCap Games har inte bara skapat en väldigt egen spelupplevelse. Med diverse trick och upplåsbara spellägen lyckas de dessutom förlänga upplevelsen långt bortom vad jag trodde var möjligt med en så i grunden simpel idé. Det finns flera olika sorters pussellägen. Man kan köra med eller mot en annan spelare. Man kan försöka överleva mot aldrig sinande vågor av allt starkare zombies. Dessutom kan man efter en första genomspelning av huvudäventyret på allvar börja investera i sin Zenträdgård. Man får vattna, gödsla och spela musik för sina blommor, så att de skänker en allt större monetära belöningar. Det låter kanske lite lamt, men är förvånansvärt roligt.

PvZ är inte ett spel som man sätter sig och spelar rakt igenom. Det är inte som ett äventyrsspel eller en FPS där man gärna biter av stora bitar varje spelomgång. Tvärt om är PvZ det perfekta spelet att ta upp och spela kanske en halvtimme på kvällen, innan man går och lägger sig och inte orkar ta sig an något mastigare.

Och jag kommer aldrig kunna höra ordet ”brains” igen utan att dra på smilbanden.

Min PSP får i vanliga fall alldeles för lite kärlek. Men under sommaren då man försöker maximera tiden i solen så finns det ju inget som är så bra som handhållet. Inför denna sommar tänkte jag testa ett spel som legat i bokhyllan och flörtat med mig ganska länge.

Jag köpte PSPn begagnad för lite över ett år sedan. Inte bara fick jag den för en billig penning, det följde dessutom med ett större antal spel. Jag testade dem alla (ungefär tio minuter) och de som jag omedelbart ogillade såldes. Men Throne of Agony fick stanna kvar. Det lilla jag hann testa var riktigt kul. Men sedan blev det stående, mest för att jag inte hade tid. Tills nu.

Throne of Agony är ett ganska typiskt hack ´n slash. Vet inte om jag vill kalla det för ett rollspel då själva rollspelselementet är ganska litet. Här finns inga val, inget relationsbyggande och ingen sandlåda att leka i. Det liknar Diablo betydligt mer än Morrowind.

Spelet är satt i samma universum som de andra Dungeon Siege spelen. Jag har själv inte spelat ettan och tvåan, även om jag hört bra saker om dem. Men det är inget krav för att följa med i berättelsen. Spelet är linjärt. Man kan visserligen springa omkring fritt på en stor karta (och senare i spelet får man åka båt.) Men man vet alltid vart man ska och valfriheten är ytterst begränsad. Det gör dock inget, då berättelsen man bjuds på visserligen inte kommer att vinna några priser, men ändå är så pass underhållande att man vill veta vad som ska hända.

Merparten av spelet spenderar man med att klubba monster. De olika platserna man får besöka är dock mycket varierande, och vackert designade. Där finns övergivna kloster, mörka skogar, snöiga bergstoppar, heta öknar, uråldriga ruiner och mycket mer. Jag gillade verkligen layouten på banorna. Fienderna var av en skön mix och över lag är det faktiskt ett överraskande vackert spel.

Man kan spela som halvjätte (krigare) människa (stridsmagiker) eller älva (rouge). Jag valde stridsmagiker och hade väldigt kul då jag diskade ur rejält med smisk med både trollformler och svärd. Man avancerar ganska snabbt uppåt i level och man hittar hela tiden ny cool utrustning och får hela tiden nya explosiva förmågor.

Det bästa med spelet är att det helt enkelt är så förbaskat kul. Det är långt från perfekt. Det är t.ex. alldeles för lätt att dra till sig enskilda monster från större grupper, och på så sätt plocka dem en och en. Väldigt sällan måste man slåss mot hela grupper samtidigt. Detta gör spelet lite för lätt. Men spännande miljöer, en medryckande story, vacker grafik, massa coola trollformler och ständiga uppgraderingar av utrustningen från fallna fiender, gör detta till ett extremt roligt spel.

Throne of Agony är alltså inget mästerverk. Men vill du spendera 18 roliga timmar med att slakta monster och känna dig så där härligt über, så är det något för dig. Jag ska erkänna att jag blev sugen på att veta mer om världen, så jag funderar på om jag inte borde gräva upp Dungeon Siege ett och två i någon reaback nånstans. Och sedan har väl trean precis släppts?

I vilket fall som helst. Rekommenderas! 🙂

Igår tankade jag ner Undergarden på XboxLive och blev helt fast. Det är ett underbart och väldigt skumt spel som går på tvärs mot väldigt mycket av vad spel idag brukar handla om. Det är egentligen snarare en upplevelse än ett spel, även om det finns gott om pussel att bemästra.

Man styr en liten teletubbieliknande björn genom underjordiska vattenfyllda grottor. Uppgift är enkel, att försöka ta sig från grottans början till slutet. På vägen kan man dessutom passa på att pollinera så många blommor som möjligt. Då blommar de ut och grottorna formligen exploderar av färger och liv.

Dessutom finns där dolda kristaller och gömda blommor att leta reda på. Genom banorna stöter man på diverse fysikpussel som man dock med lite klurande löser ganska lätt. Och det är helt okey! För detta är ett spel där man bara vill flyta omkring och njuta av de psykedeliska färgerna och den avslappnande musiken.

Vi får väl se vad jag säger när jag spelat lite fler banor. Men än så länge är jag kär. I en pollinerande undervattensbjörn. Jag vet att det låter knäppt. Men det är underbart.

Jag trodde att jag skulle gilla Borderlands. Det verkade ju ha allt det som jag annars tycker om. Jag gillar ju FPS, science fiction miljöer,  dystopier, galna robotar, RPGn, levelsystem, knasiga vapen och skön design. Allt detta har Borderlands, ändå är det ingenting för mig.

Jag har verkligen försökt. Verkligen givit det så många chanser att äntligen börja glänsa och visa något av den där gnistan som jag såg under de första minuterna. Då trodde jag att detta skulle bli hur kul som helst. Men sedan kom allt det träliga.

Precis som i ett RPG springar man omkring på olika uppdrag. Kanske är det en psykotisk gangster som måste elimineras. Kanske är det delarna till ett snipergevär som ligger utspridda i en ravin. Kanske ska man eliminera några rövare och få fart på byns vindkraftverk.

Problemet är att uppdragen känns extremt repetitiva. Man åker till en plats, eliminerar allt motstånd, drar i en spak/plockar upp ett objekt/aktiverar en McGuffin och åker sedan vidare. Det händer aldrig något extra och man känner aldrig riktigt att man får den där emotionella belöningen. Snarare än ett kul spel känns det som arbete, och arbete vill jag inte utföra när jag ska slappna av.

Ett annat problem är att världen känns extremt öde. Och det är inte bara för att planeten är ett enda stort skrotupplag dränkt i ökensand. Där finns nästan inga människor att prata med. Där finns inget liv i byn. Istället går all interaktion genom diverse automater. Det känns lite som att de försökt skapa ett RPG men glömt att slänga in NPCer.

Sedan är fienderna väldigt obalanserade. De kan ha samma level som mig, och jag kan ha värsta tunga bössan och ändå tar det en kvart att skjuta ner den sjukt överdrivna hälsan. På vissa ställen fick jag hämta bilen och helt enkelt köra över dem, för det var omöjligt att klara så många fiender samtidigt. Men vad gör man i områden dit man inte kan ta bilen? Då är det helt enkelt kört! (no pun intended.)

Sedan hjälper det inte att styrningen inte heller känns klockren. Skulle säkert ha fått ett bättre intryck av spelet på PC med mus och tangentbord. För även om det fungerar hjälpligt med handkontrollen så känns det ändå ryckigt och oexakt. Det är extra irriterande när många av fienderna är snabba och smidiga, inte som i Halo och Gears of War där de medvetet gjort fienderna lite långsammare för att man ska hinna med.

Kanske har det att göra med att spelet verkar vara tänkt att spelas i co-op. Men jag råkar anse att spel även ska gå att spelas i sin ensamhet. Kanske är det för att jag inte har någon att spela med. Kanske är jag bara bitter. Och trött. Eller bitter … Nej trött …

Borderlands hamnar nu i bokhyllan i väntan på att återlämnas till sin rättmätig ägare. Tur att jag inte köpte det i alla fall.