Category: Recension

LostWinds släpptes först som nedladdningsbart spel till Wii. Den version som jag körde var dock till iPad. Det är ett sött litet äventyr med gravitationspussel och monsterbekämpning på schemat.

Man styr en liten pojke (som jag glömt vad han heter för det var inte viktigt) på jakt efter fyra kistor. Dessa kistor innehåller delar av en god kraft som måste sättas samman för att bekämpa den stora ondskan. Upplägget är alltså extremt, extremt klassiskt.

Istället är det spelmekaniken som gör denna titel unik. Som spelare har du nämligen kontroll över vinden, och genom att dra ditt finger över skärmen kan du få blad och växter att gunga eller lyfta den lille pojken över diverse hinder. Allt som spelet fortskrider får man nya vindkrafter och kan ta sig ann nya banor och utmaningar.

Problemet är att det känns inte riktigt som att spelmakarna har utnyttjat vindkrafterna ordentligt. Visst är spelet sött, och det bjuder på en del intressant problemlösande. Men det känns också lite obalanserat och skulle behövt en omgång till av bandesignsarbete på ett mycket tidigare stadium för att egentligen kännas speciellt spännande eller utmanande.

Jag har sett att tvåan finns ute nu för köp i App-Store. Men jag tror tyvärr att det får räcka för mig.

World of Goo släpptes ursprungligen till Wii. Jag har inte spelat det på den konsolen. Men låt mig bara säga att det är något av det bästa jag lirat i år, och det på iPad.

Spelet är i grunden något så vanligt som en fysikpusslare. Ditt jobb är att få en massa små lerkulor att ta sig från en plats på skärmen till avloppshålet som är någon annanstans. Detta är klassisk spelmekanik ända sedan Lemmings dagar. Det roliga här är att du kan bygga alla möjliga spännande strukturer med dina lerkulor, och ju längre du kommer ju knasigare varianter av kulor får du.

Det är inte bara själva spelmekaniken som briljerar i detta spel. Det samma gäller den grafiska designen, bandesignen och den övergripande, extremt nördiga och roande humorn. Det börjar knasigt och blir bara knasigare. Till slut får man nästan en direkt surrealistisk känsla. Samtidigt slutar spelat aldrig med att vara utmanande. Några av de sista banorna är extremt kluriga.

Detta spel är dessutom perfekt till iPad och dess touchkontroll. Vissa spel känns det som att man måste försöka trycka in kontrollerna. Andra faller det sig helt naturligt för. World of Goo tillhör den senare kategorin.

En kompis visade mig Infinity Blade på sin iPhone. Det var grymt snyggt och jag blev sugen på att testa. Så när jag väl skaffat mig en iPad så var det ett av de första spelen som jag tog ner. Det ångrar jag inte. För trots vissa ganska stora begränsningar är det ett riktigt bra spel.

Infinity Blade är en slags RPG-slasher där man ger sig in i en stor borg för att döda “gudakonungen.” På vägen möter man alla slags monster, jättare och riddare som man får nedkämpa i enskild envig. Det är med andra ord en ganska klassisk setting.

Det som gör IB speciellt är inte historien eller ens grafiken (som stundtals är brutalt snygg). Det som gör IB så grymt kul att spela är dess följsamma och ganska djupa spelsystem. Visst kan man överleva sig igenom spelet  med några grundläggande manövrar, som att blocka och slå. Men vill man verkligen briljera kan man göra det genom att tajma duckningar och pareringar med kontraslag.

Man bör dock vara medveten om att spelet är väldigt kort. Man tar sig lätt igenom slottet och fram till gudakonungen på några minuter. Det är alltså inte så mycket att utforska. Inte heller kan man gå omkring fritt, utan man vandrar mellan vissa förutvalda positioner.

I början får man storspö av gudakonungen varje gång man kommer dit. Men för varje gång man dör så hoppar spelet fram 20 år och en ny parvel kommer gående och utbrister “Fader jag ska hämnas dig” Med andra ord har alla dessa stackars riddare som går och dör skaffat en bebis precis innan, som sedan kommer och tar vid där farsgubben misslyckades. Sonen får ärva faderns alla pengar, rustning och vapen. Så i princip är det som att styra samma gubbe om och om igen medan man levlar upp och köper ny coolare utrusning.

Gudakonungen är på lvl 50, och jag hade nog väntat mig att behöva levla en hel del innan jag kom upp i nivå nog för att slå honom. Men redan på lvl 17 hände något spännande. Jag hade köpt en del ny riktigt bra utrustning och plötsligt hade jag faktiskt en chans. Efter en lång och stenhård duel lyckades jag till slut besegra honom och vinna spelet. Efter en lite outro var jag dock tillbaka där jag startade…

Då gick jag ut på internet och insåg att jag bara hade besegrat honom i sin första skepnad. Det går att levla upp ytterligare och besegra honom om och om igen. Dessutom fanns det några bossar i slottets källare med extremt höga levels om man ville ha lite ytterligare utmaning.

Men då la jag ner spelet. Visserligen är det kul att gå runt och duellera. Men jag har andra spel att spela och ganska lite tid. Jag har inte ork att gå runt och grinda i det där lilla slottet bara för att eventuellt klå en boss till. Det fick vara.

Infinity Blade är ett riktigt bra spel. Men samtidigt är det bra om man är medveten om att det är extremt repetitivt. Om tanken att besegra samma best om och om igen inte känns så lockande, trots ett bra stridssystem, så ska du nog låta bli det här spelet.

Ett “peka och klicka”-äventyr till iPad baserat på zombieserietidningarna The Walking Dead? Ärligt talat var jag lite skeptisk. Jag hade inte hört så mycket positivt tidigare om Tell Tale Games, som gav ut det. Men en kompis till mig rekommenderade det starkt, så jag var tvungen att testa.

Jag är väldigt glad att jag gav spelet en chans. Det är helt suveränt bra. Vad gäller peka-klicka-aspekten så är det väldigt uppdaterat jämfört med de gamla klassikerna på 90-talet. Och tur är väl det. Missförstå mig inte. Jag älskade alla de där gamla spelen från Sierra och LucasArts, men samtidigt är det inte en spelmekanik som fungerar så bra idag.

Walking Dead lyckas med konststycket att kännas väldigt intensivt fast det är ett klick-spel. Det är imponerande. Det är också ett spel där dina val aldrig är speciellt enkla. De är aldrig svarta eller vita, utan existerar i en konstant gråzon vilket gör allt så mycket intressantare. Det är välskrivna karaktärer och röstskådisarna gör ett bra jobb.

Detta är bara första delen av fem, så jag ser fram mot att spela resten i serien. Jag har hört att det dessutom ska komma en “säsong två” så det verkar som att de här spelen verkligen har fått luft under vingarna.

Osmos var ett av de spel som verkligen öppnade upp ögonen för mig om vilken potential iPaden har som spelkonsol. Osmos är ett indiespel som redan rönt viss framgång på PC. Jag har inte spelat det på PC. Men jag kan säga att på iPaden kommer den verkligen till sin rätt.

Spelmekaniken är enkel men genial. Man styr en liten amöba genom ett mikrokosmos. Där handlar det om att äta eller ätas. När man kommer i kontakt med andra amöbor så slukar man de som är mindre och blir slukad av de som är större. Så enkelt är det.

Spelet lyckas ta denna enkla grundläggande spelpremiss och variera det nästan i oändlighet. De har till och med lagt till en multiplayerfunktion som jag fann oerhört rolig. Det är ju mycket roligare att sluka någon annan människas amöba, än att bara sluka datorgenererade.

Osmos har två sidor. Det handlar intressant nog både om att långsamt och strategiskt ta sig fram och beta av ett hinder i taget. Men det kan också handla om snabba reflexer och ett kvickt sinne. Denna kombination gör detta till en av årets mest kluriga och roliga upplevelser.

Det intressanta är att detta spel verkligen bara är spelmekanik. Här finns ingen historia, inga karaktärer, ingenting. Här finns bara din amöba och en hård oförsonlig verklighet. Och det är fruktansvärt roligt.

Gravity Maze var ett av de första spel jag testade till min iPhone. Det var också ett av de första som jag verkligen gillade. Det finns annars ganska mycket skräp i App-Store bland guldkornen. Men jag tycker nog att Gravity Maze, i all sin enkelhet är just ett sånt där guldkorn som man annars lätt förbiser.

Utmaningen är att med hjälp av telefonens gyro (som känner av i vilken riktning du håller den) styra små runda svarta “pluppar” från start till mål i en labyrint. Banorna kan vara riktigt utmanande och svårighetsgraden ökas hela tiden, inte bara med svårare bandesign utan också med att du snart får flera olika sorters pluppar som måste ta sig till olika mål.

Spelet fungerar också till iPad, men ärligt talat rekommenderar jag det till iPhone, eftersom man ibland behöver snabba reflexer, och det är lättare att snabbt ändra vinkeln på en telefon än på en stor platta.

Spelet är riktigt trevligt om man tar det för vad det är. Det är perfekt för att fördriva fem minuter när man ändå är på toaletten.

Det är charmigt, med snygg grafik, skön design och oväntat nog en riktigt mysig ljudbild. Så.. what is not to like!

Under min uppväxt spelade jag bara på PC. För några år sedan skaffade jag en PS2, därefter anlände en PSP och under de senaste åren har det mest blivit spelande på min Xbox 360. Men nu verkar det som att jag är på väg att göra ett nytt konsolhopp. Till iPad.

Det finns flera saker som får mig att älska spel på iPad. För det första den där plattan faktiskt oväntat kraftfull och kan visa riktigt snygg grafik, minst lika snygg som de nu ganska gamla 360rna och PS3orna.

Spelen ett väldigt effektivt distributionssystem. Det är bara att gå in i App-store och surfa omkring och se om det dykt upp något intressant sedan sist.

Många spel vågar vara enkla. Eftersom det inte finns krav på att spelen ska dra in miljoner, och plattformen ändå är hyfsat öppen så finns här möjligheten för små indieproducenter att ta sina visioner på allvar. Faktum är att jag mer än en gång har fått flashbacks tillbaka till C64ans dagar eller de tidigaste PC-spelen. Fast nu är så klart de enkla spelideerna omgivna av läcker grafik och fin formgivning.

Många spel vågar också vara korta. Detta är en stor fördel när man som jag är småbarnsförälder och inte längre har hundratals timmar att plöja ner i ett spel. Då är det skönt med spel man kan spela i 10-minuters bitar och kanske klara av på en två-tre timmar. (Även om det finns de som är betydligt längre än så.)

Det är billigt. När spelen kostar mellan 7-48 kr så vågar man liksom på sig att testa. Dessutom har många demoversioner som man kan tanka ner och lira lite innan man köper.

Den är smidigt att ta med sig. Man kan sitta i soffan, vid ett bord, på toaletten. Var som helst där man kan få några minuter över.

Den är flexibel. En iPad är ju så mycket mer än bara en maskin för att spela spel på. Man kan läsa böcker, kolla sin mail, surfa och använda tusentals med andra appar.

Över lag känns iPadens spelmarknad fortfarande lite som vilda västern. Vilket ärligt talat gör det väldigt spännande. Där finns knappt inga AAA-titlar, men det gör inget. Vill jag spela dem kan jag alltid knäppa på min Xbox. Men så som livet ser ut just nu gör iPad en till den perfekta spelkonsolen.

 

 

Detta är ett spel jag egentligen inte hade tänkt spela. Jag gillade ettan och tvåan till PS2an, men hade stora problem med övervåldet i trean till PS3an. Ändå kunde jag inte låta bli att testa på Ghost of Sparta och jag är glad att jag gjorde det.

God of War serien har problem. Kratos har i och med GoW3 blivit en så pass osympatisk karaktär att han är väldigt svår att sympatisera med. I första spelet fanns i alla fall en försonande mänsklighet, minnet av brutala handlingar som plågade hans samvete. Men till trean tappades allt sådant bort till ett alluppslukande raseri.

Ghost of Sparta utspelar sig mellan ettan och tvåan. Det ger en Kratos som ännu inte riktigt tappat sin mänsklighet, eller sin förmåga till empati. Faktum är att spelet handlar om hans försök att finna sin bror som blev bortrövad redan som barn och som sedan dess hållits fången i dödsriket.

Spelet är fantastiskt att spela på PSPn. Man kan knappt tro att den gamla, lilla apparaten kan klämma ur sig så pass snygg grafik. Spelmekaniken sitter som ett smäck. Som vanligt. Det är ju trots att GoW-seriens största styrka.

Roligt nog har den faktiskt också en hyfsat intressant historia. Ärligt talat tycker jag nog att både Ghost of Sparta och Chains of Olympus, båda till PSP har haft intressantare och mer nyanserade historier än sina kusiner på de stora plattformarna.

Vi får väl se vad som händer med franchisets framtid. Men om de inte lyckas göra Kratos någorlunda, om inte sympatisk, så i alla fall mänsklig igen, så kommer nog i alla fall jag att hålla fingrarna borta.

 

 

Jag köpte Prince of Persia 2008 för ganska länge sedan. Men av någon orsak har det mest stått och samlat damm i bokhyllan. Vet inte riktigt varför, jag älskar ju de gamla PoP-titlarna. Så satte jag väl i skivan och körde igång. Och vilket fantastiskt spel det var.

Spelet var ett försök att göra något nyskapande med PoP-franchiset. Och det gjorde de verkligen. Jag har dock förstått att det tyvärr inte sålde så bra, så den tänkta uppföljaren gjordes aldrig. Det är väldigt synd. För Prince of Persia 2008 är något av det bästa jag spelat inom genren.

PoP 08 är en fantastisk saga. Den är färgglad, mysig, stämningsfull och alldeles, alldeles underbar. Den har en riktigt bra historia, episka bossfighter, fantastisk design, en underbar värld att upptäcka och sist men absolut inte minst ett riktigt välskrivet manus när det kommer till dialogen och den ständigt utvecklande relationen mellan de två huvudkaraktärerna.

Jag vet att det fanns folk som irriterade sig på diverse olika aspekter av spelet. En sådan är att man faktiskt inte kan dö. En annan är att bossfighterna kan upplevas som repetitiva. Personligen tycker jag att de är trångsynta traditionalister som inte kan se hönan för fjädrarna. Visst kan man inte dö. Men det innebär inte att spelet inte bestraffar dig om du hoppar fel och faller mot en säker död, eller om du klantar till det mot en boss och får storspö. Vad spelar det för roll om du får upp en skärm som säger “Du dog, tryck för att börja om från senaste sparpunkt” eller om man får se en vacker scen där man blir räddad i sista sekund och upplyft till nämnda sparpunkt. Jag föredrar det senare.

Det mest spännande för min del var karaktärernas utveckling. Man får verkligen se hur de lär känna varandra. Hur de pratar om både stort och smått, och hur just denna relation växer till något som mot slutet faktiskt är viktigare än allt annat man gjort i hela spelet.

Ja slutet är sannerligen ett kapitel i sig. Jag kommer inte att avslöja något, men det räcker med att säga att det antagligen är det modigaste slut jag någonsin sett i ett datorspel. Detta är ett exempel på när genren faktiskt lyfter sig själv i håret och börjar bli något mer än bara underhållning. Slutet ställer frågor som inte är helt lätta att besvara.

Detta spel är en pärla som inte bör missas av någon. Dessutom kan man få ett exemplar för en spottstyver. Så om du inte har spelat det, skaffa en kopia och kör.

Jag älskade Alan Wake. Det var för mig ett av 2010 års absolut bästa titlar. Tyvärr sålde det dåligt och en uppföljare verkade tveksam. Därför var det väldigt roligt att Alan Wake – American Nightmare ändå dök upp på Xbox Live, även om det inte var ett lika stort spel som föregångaren utan snarare en nedladdningsbar liten teaser inför den fortsättning som jag ändå hoppas kommer.

Min första reaktion när jag startade American Nightmare var att utbrista: “Nej men vad fult det är!” I mitt minne är Alan Wake ett riktigt snyggt spel, även om det mest handlade om vackra ljuseffekter. Det känns som att själva motorn till American Nightmare faktiskt var nedskalad i förhållande till originalet, något som var lite oväntat. Men när man väl kom igång med spelet så glömde man snabbt bort det.

För att vara ett nedladdningsbart spel så är American Nightmare riktigt, riktigt bra. Det driver vidare historien från föregångaren och hittar nya intressanta aspekter att arbeta med. Banorna är lite öppnare, och man kan ana en lite annorlunda vision hos designteamet.

Något jag verkligen gillar är att Alan äntligen har fått automatvapen. Pistol i alla ära, men efter att ha dräpt tusentals mörkervarelser så är det skönt att äntligen få använda något med lite större eldhastighet. Alan är också över lag lite coolare, lite mer världsvan, på så sätt att han nu börjat räkna ut hur mörkret fungerar och hur det försöker krypa in i vår dimension.

Tyvärr begränsas spelet av sin form. Det är lite för kort. Så det når inte på långa vägar upp till sin föregångare vad gäller smart manus, intressanta karaktärer eller hjärntvistande filosofiska funderingar och ren skär surrealism. Det är synd, för det var just det som fick en att älska Alan Wake till en början med. American Nightmare är fortfarande bra, men det är inte suveränt. Tyvärr.

Jag hoppas fortfarande på ett Alan Wake 2 som kan fortsätta historien på allvar. Tids nog får vi se om det kommer.

Medan alla gick och väntade på Mass Effect 3 så satt jag och spelade Mass Effect 2 istället. Visst var jag ett år efter alla andra, men det gjorde mig inte så mycket. Då slapp jag ju vänta på alla DLCs och kunde lira dem med en gång.

Och vad ska man säga. Hur skulle jag möjligtvis kunna få ner den enorma upplevelse som är Mass Effect 2 i en futtig minirecension? Jag hade spelat ettan och gillade det skarpt, även om det hade sina fläckar. Tvåan tar vara på allt det som gjorde ettan bra, som en enorm och cool värld, en lysande historia, bra karaktärer, helt fantastiskt röstskådespeleri, spännande lore, och byggde vidare.

Om föregångaren var som en riktigt maffig science fiction roman, så var Mass Effect 2 om en novellsamling sammanhållen av en ramhistoria. Detta var både spelets styrka och dess svaghet. Det fanns så otroligt mycket att göra, se och lära känna. Så många intressanta delhistorier och sidouppdrag, att det var lätt att glömma det stora hotet som hägrade i bakgrunden.

Personligen älskar jag den värld som Bioware har byggt upp. De har lyckats skapa kulturer, historia och befolkat den med intressanta karaktärer. Visst är vissa av rymdvarelserna lite töntiga. En hel ras som består av blå, ursnygga kvinnor. Visst… säkert… Men om man bortser från sådana irritationsmoment så är det hela ett fantastiskt världsbygge.

Sedan gjuter Jennifer Hale verkligen liv i Commander Shepard. Hon är verkligen en röstskådis av yppersta klass. (Jag har hört att man kan spela som kille också, men det vet jag inget om. För mig är Shepard kvinna, och kommer aldrig att kunna vara något annat.) Hon är stenhård, oberäknelig och kompromisslös. I alla fall min version av henne. Det är det som gör Mass Effect till den fantastiska serie den är. I slutändan är det jag som fyller Shepard med liv och som måste göra de olika valen hon ställs inför.

Nu är det bara att ta tag i trean. Ett år efter alla andra. Det ska bli kul.

 

 

Detta är inte så mycket en recension som en hyllning. Jag hade inte spelat föregångaren Batman Arkham Assylum, även om jag hört att det var riktigt bra. Så när Rocksteady tog sin redan lyckade koncept och skapade en stor och till stor del öppen spelvärld för vår maskerade fladdermus så ville jag gärna testa. Och vilket spel det var!

Batman Arkham City är en av årets absolut största spelupplevelser för mig. Det är så vansinnigt slipat in i minsta detalj. Det har ett helt fantastiskt gameplay, riktigt välskriven story och totalt lysande röstskådespeleri. Arkham City är inte bara ett bra spel, det är bitvis ren konst, en uppvisning i hur bra speldesign ska göras.

Det innebär inte att det är fritt från komplikationer. Det fanns några moment som jag fann frustrerande. Mest tror jag för att Batman har så många olika gadgets, och så många olika funktioner, att om man kommer till ett ställe där man behöver använda en enda specifik teknik, så finns det ärligt talat risk för att man har glömt bort det. Men annars finns det inte mycket att anmärka på.

Speciellt gillade jag smygpartierna. Det är en mäktig känsla att smyga omkring i mörkret som ett enormt rovdjur och plocka fienderna en efter en. Att höra hur de grips av panik och börjar springa omkring som vilda kycklingar, chanslösa inför mitt nästa anfall.

Arkham City är fantastiskt. Om du gillar äventyr, action och underbart röstskådespeleri (och vem gör inte det) så måste du bara spela det. Oh… nämnde jag att det är snyggt? Helt grymt snyggt!

År 2012 började med Gears of War 3. Jag har kört båda föregångarna och gillar dem, även om matchokillarna i köttskåpskostymerna ibland kunde bli lite väl mycket.

Så det var ändå med en viss förtjusning som jag såg fram mot trean och historiens upplösning. Och däri låg nog problemet. Det jag egentligen såg fram mot var inte att skjuta skallen av ytterligare några tusen onda grunts utan att få se vad som skulle hända med alla de intressanta berättelsetrådar som lades ut i tvåan. Tyvärr håller historien i trean inte den högsta kvalitet.

GoW 3 är en mycket kompetent shooter. Den har lärt sig av sina föregångare och ytterligare finslipat det till perfektion. Sällan har vapnen känts så tunga och varje spelmoment varit så välavvägt. Problemet är att historien går kräftgång genom hela spelet. Man får aldrig riktigt den där känslan av att målmedvetet röra sig mot sitt mål, ständigt ansatt men ändå ständigt på väg, som tvåan levererade. Istället är det ett konstant “Vi ska strax göra det … men först!”

Det är hela tiden saker som man måste göra först, innan man riktigt kan komma igång. Om det inte är att hitta bensin så är det att försvara något fort, eller rädda någon kollega, eller rädda tjejerna som kört fel, eller rädda ditt eller datt. I början får man tag i ett band fyllt med militära hemligheter. Men istället för att kunna avkoda det och ge sig iväg så blir det sidouppdrag, på sidouppdrag, på sidouppdrag. Till slut orkar man inte ens bry sig om det där sketna bandet. Och när man väl lyckats ta sig till de sista banorna känns det inte episkt utan bara tröttsamt.

Vad värre är att de aldrig tar upp de intressantaste trådarna från tvåan, de om de militära genetiska experiment som utförts i en viss hemlig installation. Alla frågor från den delen av historien förblir obesvarade.

Dessutom slösar de bort slutet. De har möjligheten att verkligen skapa ett nyanserat slut där svåra moraliska spörsmål kan tas upp till ytan. Det finns potential för frågor som: Vad var det egentligen vi kämpade för? Är det någonsin rätt att utrota en annan intelligent ras? Vilka är egentligen monstrena här? Men allt slösas bort med ett bröl och en blodig kniv.

GoW 3 är och förblir en besvikelse för mig. Trist när tvåan var så bra.