by Oskar Källner -

Ascension – ny rymd tvserie

Jag har vid några tillfällen beklagat mig över att det inte längre finns några bra rymdserier på tv. Visst finns det ett antal tv-serier med science fiction inslag, som t.ex. Almost Human, Agents of Shield, Continuum, Orphan Black, Defience, Falling Skies och The 100. Men gemensamt för dem alla är att de utspelar sig här på jorden. Inte sedan Battlestar Galacticas storhetstid har vi egentligen haft en riktigt skön rymdserie att sjunka tänderna i. Men nu verkar det bli ändring på det.

Syfy, som tidigare var dedikerade till just science fiction, verkar ha gjort en helomvändning och dumpar nu wresling och andra tämligen ointressanta program för att gå tillbaka till rötterna. Bland annat ska de göra en miniserie av Arthur C Clarkes 3001 och Childhoods end. Men de ska också börja sända en helt ny rymdserie: Ascension.

 

 

by Oskar Källner -

Battlestar Galactica Blood and Chrome

Nu är alla delar av nya Battlestar Galactica Blood and Chrome ute. Detta är ju en intressant studie i ny marknadsföringsteknik där serien läggs ut i delar under loppet av några veckor på youtube.

Vad ska man säga då? Helt klart godkänt. Stundtals riktigt bra. Några pinsamma ögonblick. Inte i närheten av originalserien så klart, men det kan man inte begära. Den har ju inte haft någon tid att utvecklas.

Snarare skulle man väl kanske jämföra den med originalseriens pilot som kom 2003 och då tycker jag att den står sig bra. Nu får vi bara hoppas att någon plockar upp den och gör en riktig serie av den också.

För att se alla avsnitt av Blood and Chrome, klicka här.

by Oskar Källner -

Falling Skies – Invasionen är fullbordad

Nu har jag sett de första två avsnitten av Falling Skies. Det verkar vara populärt på sistone med invasion från rymden. Vi har bl.a. den nya V-serien, Battle: LA, Monsters och Skyline. Falling Skies skiljer sig en hel del från de andra. Till skillnad mot B:LA och Skyline så ligger inte fokus på aktion utan på drama. Till skillnad från V är det inte politiska intriger i väntan på invasionen utan tvärt om är den redan fullbordad.

Serien startar sex månader efter att moderskeppen anlänt. Människorna höll tillbaka sina kärnvapen i förhoppning om att rymdvarelserna var fredliga. Istället utplånade de snabbt allt motstånd och runt 90% av mänskligheten dog. Man får följa några familjer i deras kamp, inte bara för överlevnad, utan även i deras försök att skapa ett liv för sig själva.

Rymdvarelserna ser ut som en blandning mellan kentaurer och spindlar. De fångar in ungdomar och sätter någon slags biologisk kontrollmekanism längs ryggraden. Vad exakt de vill och var de kommer ifrån är fortfarande ett mysterium och människorna famlar i mörkret.

Det känns som att serien har potential. Men efter två avsnitt får jag en massa frågor.

  • Om nu 90% av mänskligheten är döda, varför är då alla så muntra?
  • Om hela samhället är slaget i spillror och själva överlevnaden hänger på en skör tråd, hur kommer det sig då att man har tid att stanna och rita teckningar så att barnen kan bearbeta traumatiska minnen?
  • Om nu huvudpersonerna är en professor i krigshistoria, en snygg kvinnlig läkare (professorns framtida romantiska intresse), professorns två söner och den äldsta sonens flickvän. Hur kommer det sig att jag finner den griniga militären som är tänkt att vara gruppens ”badguy” som den mest rationella och intressanta av karaktärerna?

  • Om nu rymdvarelserna är så tekniskt framstående, varför har de inte infraröda sikten så de kan skjuta människorna i mörkret? Och varför skjuter rymdvarelsernas stridsflyg bara mot ljuskällor i natten och inte mot människorna?
  • Varför är det stereotypiskt nog just den svarte killen som får vara redshirt och stryka med först? Varför inte någon i den ljushyade majoriteten?
  • Varför lägger serien så stort fokus på småungar som skatear, istället för att berätta intressanta historier om överlevnad i kampen mot märkliga rymdvarelser?

Men det kanske bara är jag. Vi får väl se vad som händer i kommande avsnitt. Det känns ändå som att det kan bli något intressant, om de bara vässar till det lite.

by Oskar Källner -

Babylon 5 uppstår från de döda?

Babylon 5 är en av mina absoluta favoritscifiserier. Det spelar ingen roll att specialeffekterna är helt daterade och ser plastiga ut. Det spelar ingen roll att säsong 1 bitvis är ganska skakig. Totalt sätt är B5 en episk upplevelse och något av det bästa jag upplevt i scifiväg (en ära serien delar med Farscape och nya BSG.)

Tyvärr har hela franchiset varit ganska dött de senaste åren. Det har gjorts lite försök att få till stånd några spin-offs, och nya uppslag, men det har inte riktigt fungerat. Men plötsligt börjar ryktena igen. Och man kan ju inte låta bli att undra, och hoppas. Kanske är det annorlunda den här gången! Kanske kommer det att bli av! Läs mer här!

by Oskar Källner -

Förlorade sci-fi serier: Stargate Universe

Så har jag då sett sista avsnittet av Stargate Universe. Det är med en viss känsla av vemod som jag ser eftertexterna rulla. Det var på många sätt en fantastisk serie. Eller, rättare sagt, det blev en fantastisk serie. Men tyvärr tog det över halva första säsongen innan de började finna sin väg. För några år sedan hade det inte gjort något. Det känns som om folk hade mer tålamod då. Men idag är konkurrensen om människors uppmärksamhet så hård, att några initiala dåliga avsnitt lätt dödar en tv-show. Det var det som skedde med Stargate Universe.

Jag förstår hur de tänkte. Först ville de lägga en ordentlig emotionell grund. De ville skriva mycket om karaktärer och relationer. De ville göra något annorlunda gentemot de tidigare Stargate-serierna som mer varit baserade på action, humor och nörderi. Problemet var att de genom att presentera serien som ”Grey´s anatomy in space” effektivt lyckades alienera nästan hela den trogna Stargate-publiken.

Serien förtjänar inte sitt öde. Efter första säsongens avsnitt 12, tog de sig i kragen, fokuserade mindre på karaktärsutveckling och fann en bättre balans mellan action och relationer. En bit in i säsong två hade SGU förvandlats till en helt lysande bra serie. Tråkigt att de aldrig fick tillbaka publiken. De var värda många säsonger till.

Samtidigt tycker jag att SGU avslutade sig självt med stil. Den sista scenen, som ju var tänkt att vara en säsongsavslutning, fungerar perfekt som en serieavslutning. Det var en scen som både satte punkt och samtidigt pekade på att äventyret fortsätter, där ute. I din fantasi.

Vi får lägga SGU till högen av sci-fi serier som gått i graven för tidigt. Faktum är att jag funderar på att börja skriva en ny följetong på bloggen om förlorade serier. Det saknas ju liksom inte material.

by Oskar Källner -

Game of Thrones avsnitt fyra

Tittade på fjärde avsnittet av ”Game of Thrones igår”. Serien var redan bra, men nu blir det ännu bättre. De har sänkt tempot ytterligare och ger mer tid åt karaktärsutveckling, samt att presentera världen och dess historia. På så sätt växer serien och berättelsen får kött på benen.

Jag förstår att de var tvungna att starta serien hastigt, för att komma igång med den komplicerade handlingens alla trådar. Men jag hoppas att de nu behåller det här lite lugnare tempot, för det är i samtalen, intrigerna och karaktärsdaningen som den här serien verkligen kommer till rätta.

Man kan göra en enkelt jämförelse med andra fantasyserier. För ett tag sedan gick ju ”The Legend of the Seeker” på tv. Den var ju baserad på Terry Goodkinds ”Sword of Truth”-böcker. Den var stundtals underhållande, men man kan inte anklaga den för kvalité. Istället för ett djupare grepp så gjorde de i princip en Xena 2010. Inte fel i sig. Ibland vill man bara ha lite campy fantasy med mycket aktion och lite hjärna. Men TLOTS kommer aldrig att bli en klassiker. Det har däremot GoT potential att bli, beroende på hur de sköter sina kort.

Även det sexuella tycker jag att de sköter mycket mer smakfullt. Nu handlar det bara om karaktärsutveckling. Inga nakenchocker längre bara för sakens skull. Skönt, för annars hade det blivit billigt.

Det enda jag önskar vore lite fler ”transportscener” där de reser. Man förstår av de olika hus karaktärerna vistas i att de har rest, ibland flera mil. Men ändå får man inte se dem till hästrygg speciellt ofta, så man får inte riktigt känslan för avståndet, eller av den tid som flyr. Det blir lite för mycket hoppande, en scen här, en scen där, och det kan vara både mil och veckor mellan dem. Ändå förväntas man som tittare räkna ut det själv. Men det är ett mindre problem och inget som förstör serien. Ser fram mot nästa del.

by Oskar Källner -

Winter is coming

Det är väl ingen som har missat att George RR Martins stora fantasyepos ”A song of ice and fire” har blivit TV-serie på HBO. Serien heter ”Game of Thrones” och verkar vara en fantasy som snarare är inriktad på politiska intriger än stora episka quests.

Nu har jag sett de första tre avsnitten, och jag är imponerad. Jag har inte läst böckerna, men det är många som höjt dem till skyarna, så förväntningarna var förhållandevis höga. Dessutom såg de trailers som HBO släppt väldigt bra ut, vilket ökade peppen ytterligare. Ändå blir jag inte besviken, utan jag tycker nog att serien är precis så bra som man vågade hoppas.

Det är genomgående mycket duktiga skådisar, Sean Bean och Peter Dinklage för att nämna några. Även barnskådespelarna är över lag mycket bra, vilket inte alltid är lätt att få till. Dessutom har de arbetat mycket med att få till olika miljöer och färgteman, beroende på var i världen karaktärerna är. Det är stor skillnad mellan den bistra, kalla norden, de varma sandfärgerna nere i huvudstaden eller de gröna slätterna på andra sidan havet.

Serien börjar i ett rasande tempo. Redan i första avsnittet introduceras man till väldigt många karaktärer. Det är på gränsen till för många. Men som tur är så sänks tempot en aning i andra och tredje och man börjar pussla ihop landets politiska och kulturella struktur, samt vilka tidigare händelser och krig som har lett upp till den nuvarande situationen.

Jag har redan börjat få några favoritkaraktärer. Sedan finns det de man älskar att hata. Men oavsett vilken känsla som lockas fram, så är det ändå imponerande hur väl de lyckats.

Något som jag störde mig på i första avsnittet var den överdrivna nakenheten. I USA får det inte visas någon som helst naket på tv. Förutom på kabeltv. Just därför brukar en del kabeltvserier visa extra mycket naket, bara för att de kan. Det blir alltför ofta en cynisk sexuell objektifiering av kvinnokroppen. Jag har inget emot naket, eller sexuella situationer, men då bör det vara en integrerad del av historien, inte något som slängts in bara för att få fler tittare. Efter första avsnittet var jag rädd för att Game of Thrones skulle falla i den fällan, men efter tre avsnitt kan jag lugnt konstatera att det som varit med verkligen har varit invävt i själva historien. Det är bra, både för att det skapare bättre karaktärer, och för att det inte känns lika billigt.

Game of Thrones har alla chanser att bli något av det bästa på tv under 2011. Det ska bli spännande att följa alla dessa Starks, Lannisters och Targaryens i kampen om tronen.

by Oskar Källner -

V – Invasionen närmar sig

Det är som sagt inne med rymdinvasioner. I förra veckan skrev jag om Skyline, en b-film med a-effekter. Nu måste jag skriva några ord om den nya V-serien. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska göra med den!

När det ryktades att de skulle göra en remake på den gamla kultklassikern V så blev jag riktigt upprymd. Med goda erfarenheter från hur Battlestar Galactica hade förvaltat arvet och gått vidare, så såg jag fram mot en ny riktigt bra scifiserie. Och mina böner verkade bli bönhörda. För de första fyra avsnitten var grymt bra!

Men sedan hände något. Säsong ett var väldigt ojämn. Vissa avsnitt var riktigt bra, andra drogs med stora problem, framför allt i tempot som ibland saktade ner till kryphastighet. Säsong två, vars sista avsnitt jag såg häromdagen, har haft samma problem.

Men det är inte enda problemet de har. För att man ska identifiera sig och känna med en protagonist så vill läsaren/tittaren/spelaren känna att karaktären i fråga är smart och kompetent. Då kan läsaren själv känna sig smart när protagonisten gör något riktigt bra och man belönar sig själv med positiva känslor. Det kanske låter konstigt, men det är så det fungerar. Man vill ha historier med intelligenta människor som strider mot oändligt svåra odds, och ändå vinner, eller förlorar, men ändå gör det smart.

Det känns lite konstigt när de enda som känns kompetenta, smarta och målmedvetna, är rymdvarelserna. Anna och hennes lakejer är helt underbara. Motståndsrörelsen känns rörig, oorganiserad, ofokuserad och för att vara helt ärlig, ganska gnällig. För inte är det meningen att man ska börja heja på ödlorna?

Sedan finns det också strukturella problem. Man förväntar sig, i avsnitt efter avsnitt, en emotionell payoff, när motståndsrörelsen äntligen får till det. Men det händer liksom inte. Saker och ting sjabblas bort, ofta i onödan. Istället för att ta historien till nästa nivå, och öka spänningen, så sjunker det ständigt tillbaka till ett slags status que. I alla fall till sista avsnittet i säsong 2, då händer mycket. Nästan för mycket.

Jag tror en delförklaring är att de fokuserat på fel karaktärer. Det finns gott om potential i serien, men vissa val känns helt enkelt inte trovärdiga. Men med en omfokusering och lite vassare manus så skulle V åter kunna leva upp till den fantastiska premiss som etablerades under de första fyra avsnitten.

Missförstå mig rätt. V är inte en dålig serie. Den är klart värd att se. Men den kunde vara så mycket bättre, och det är frustrerande att se hur många chanser de missar. Hoppas de fixar till misstagen till säsong tre. Och att det inte är för sent. Stargate Universe fixade ju till sina initiala misstag från säsong ett och gjorde en briljant säsong två. De gick från att vara mediokert till en av de bästa scifiserierna på länge. Men det var för sent. Serien kapades ändå. Får hoppas att V inte röner samma öde.

by Oskar Källner -

Lysande bra “Game of Thrones” trailer

Jag är nog inte den enda som ser fram mot HBO´s nya storsatsning “Game of Thrones”. Den är baserad på G R R Martins stora fantasyserie “A song of Ice and Fire”, som är känd som en ganska bister, brutal och vuxen fantasy. HBO är samtidigt kända för att göra kvalitetsserier och de har några riktigt bra skådisar, bl.a. Sean Bean och Peter Dinklage. Jag tror att det här kan bli hur bra som helst.

Det har kommit ett antal intressanta trailers till serien. En av de tidigaste kan du se här. Men i dagarna släpptes en ny, längre och exklusiv trailer som ser helt lysande ut. Den går dock inte att embedda i sin egen blogg, utan du måste klicka här för att se den. Men det är det värt. Magi väntar dig, bara ett klick bort. 😉

by Oskar Källner -

Debutantbloggen: Pioneer One

Skriver idag på Debutantbloggen om den pionjära satsningen att göra en egen tv-serie, Pioneer One, med enbart donationer som finansiellt underlag.

Pioneer One har dessutom en riktigt intressant story, med en gammal sovjetisk rymdkapsel som kraschar över Nordamerika, innehållande … en ung man från Mars. Barnet till två kosmonauter som sändes dit i mitten på åttitalet. Läs mer på debutantbloggen…

by Oskar Källner -

Caprica är död, länge leve BSG!

Tydligen var det inte bara jag som tyckte att Caprica var ett totalt slöseri med tid. Syfy har beslutat att lägga ner serien. Inte en dag för tidigt! Jag älskade verkligen Battlestar Galactica och har samtliga DVDboxar hemma. Men Caprica kommer jag att förskjuta från mitt minne. Det har aldrig existerat.

Syfy verkar vara desperata att bli av med Caprica. I januari tänker de visa alla återstående avsnitt i ett enda långt marathon. De verkar ha insett hur illa det gått. Nu vill de bara bli av med serien så de kan fylla tablån med serier som faktiskt har tittare.

Men för den som vill ha nytt BSG material är ändå inte hoppet ute. Syfy har gett tillstånd att börja produktionen av en ny feature på totalt 90 min. Denna ska sedan klippas ner till 10st 9min avsnitt och släppas som webisodes. Namnet på den nya featuren är ”BSG: Blood and Chrome.” Man får följa en ung William Adama som stridspilot under det första Cylonkriget. De ska fokusera mer på action och äventyr. Ryktet går, att om den blir populär, så kanske de gör en ny tv-serie utifrån den.

Det ska bli intressant att se om de lyckas. Men jag vet inte om jag vågar hoppas på något. Caprica var ett totalt misslyckande, och jag är rädd för att ytterligare försök att mjölka guldkon bara kommer att förstöra BSG-franchiset. Titeln: ”Blood and Chrome” är inget som inger förtroende. Låter inte som något i nivå med det vi kommit att vänta oss av BSG, utan snarare som något riktat mot pubertala pojkar.

Nu ska jag inte bli allt för pessimistisk. Blood and Chrome kanske blir något riktigt bra. Saken är bara den att när de filmade BSG så hade de lyckats samla ihop en enastående grupp talanger: skådespelare, regissörer, författare, specialeffektfolk. Alla var väldigt duktiga och i den gemenskap de skapade blev något till som var mer än de inbördes delarna. De fick en synergieffekt…

Bara för att man sätter en berättelse i BSG-universumet så innebär inte det att det automatiskt blir lika bra som originalet. Det krävs det där lilla extra…

Men vi får vänta och se. Det kanske trots allt blir riktigt bra. Man får ju hoppas.

by Oskar Källner -

The Walking Dead – första avsnitten

Nu har jag sett de tre första avsnitten av AMCs nya serie The Walking Dead. (Baserad på serietidningen med samma namn.) Jag måste erkänna att jag är imponerad. Egentligen är jag ganska trött på hela zombiefenomenet. Det känns överexploaterat och lite banalt. Men The Walking Dead bevisar att man faktiskt kan använda en kliché och göra något intressant av det.

Det är stilistiskt filmat, med bra karaktärer och höga produktionsvärden. De har valt att lägga större fokus på överlevarnas relationer och konflikter, än på zombieslakt, vilket är helt rätt val. Zombieapokalypsen får istället fungera som en spänningshöjande fond till det mänskliga dramat.

Miljöerna är fantastiska i sin ödslighet och de vandrande döda är tillbörligt motbjudande. Rekommenderas!

Klicka här för trailern.

by Oskar Källner -

Stargate Universe – säsong 2 börjar starkt!

Jag gillar scifi. Ända sedan jag i tolvårsåldern slukade allt jag kunde komma över av Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein, så har jag scifi haft en speciell plats i mitt hjärta. Ingen annan genre har förmågan att på samma sätt vända och vrida på verkligheten och visa saker ur nya perspektiv.

Det är inte alltid som tv-serier inom genren når upp till samma höjder som böckerna. Egentligen händer det nästan aldrig. Det finns några undantag, t.ex. Babylon 5, Firefly och Battlestar Galactica, som visar vilka banbrytande konster som är möjligt med formatet.

Stargate har aldrig tillhört den exklusiva skaran. Inte heller Star Trek i min mening. (Nu kommer jag säkert att bli lynchad av en mobb Trekkies, men det får man ta.) Stargate och Star Trek tillhör de där serierna där man kan plocka en episod då och då och utan större eftertanke äta dem som godis. En här, och en där. Godisbitarna är av varierande kvalité och ställer inga större krav.

Tanken var att SGU (=Stargate Universe) skulle bli annorlunda. Det skulle inte bara bli ännu en serie med tuffa amerikanska marinsoldater och knasiga forskare på äventyr i universum. Denna serie skulle med BSG som förebild få riktiga karaktärer. De skulle porträttera människor med riktiga känslor, med djup och trasiga kanter. Men samtidigt behålla det där äventyret som utmärkte de tidigare Stargateserierna.

Tyvärr var misslyckandet totalt. Istället för en spännande serie, med en bunt människor som slängts ihop på ett enormt skepp utom deras kontroll på andra sidan universum, så fick vi “Grey´s Anatomy in Space.” Detta kanske inte låter så illa om man råkar gilla Grey´s Anatomy. Men för egen del tröttnade jag till slut på alla hysteriska relationer. SGU höll på att gräva sig samma djupa grav.

Det var alldeles för mycket överdrivna relationsproblem, och alldeles för lite aktion. Missförstå mig rätt. Jag gillar karaktärsutveckling lika mycket som alla andra. Men det får inte ske på bekostnad av historiens tempo. Och det är faktiskt bra om några av karaktärerna är så pass sympatiska att man bryr sig…

SGU höll på att helt kantra ner i det stora såpträsket. Jag var nära att ge upp. Men mot slutet av säsong ett började det ta sig. De började finna balansen. Och nu efter de första avsnitten av säsong två är jag helnöjd. Äntligen verkar de ha funnit sin stil.

Huvudkaraktärerna börjar faktiskt fatta smarta beslut. De stöter på diverse aliens, och tvingas hantera dem. De blir invaderade av en grupp fiendesoldater från vår hemgalax. Ett tag lyckas faktiskt fienden ta över skeppet innan de till slut besegras. Nu står ledarskapet inför den svåra uppgiften att försöka integrera denna skara med originalbesättningen. Samtidigt håller ledarna hemligheter för varandra, och försöker själva tillskansa sig makten över skeppet.

Det är faktiskt riktigt tajt. Äntligen har jag funnit en scifi show att följa. Något som kan ge mig min behövliga veckoenliga scifikick! Hoppas bara att de håller kvaliteten upp och inte åter glider ner i träsket.

Men det ser lovande ut.

by Oskar Källner -

The Walking Dead – ny tvserie

Jag är egentligen inte en Zombiediggare. (Även om Shaun of the Dead var väldigt rolig.)

Allt för mycket av det jag sett håller allt för dålig kvalité. Efter de senaste årens zombieboom börjar dessutom temat kännas uttjatat. Varför blir jag då så intresserad av denna tvserie? Vet inte. Men trailern känns fantastisk. Kolla själva.


by Oskar Källner -

A Game of Thrones – snart en tv-serie nära dig.

För den som gillar scifi eller fantasy-serier finns det inte så mycket att se på just nu. Merlin är på tok för barnsligt, Battlestar Galactica är slut, Caprica visade sig vara skräp. Och jag vill inte ens prata om StarGate Universe…

Under de senaste två åren fick jag min fantasyfix av “Legend of the Seeker”. Inte direkt en kvalitetsserie med djuplodande karaktärer, men ändå alltid rolig och underhållande. Ibland gör det inget om något är simpelt, så länge som man ser på det med ett leende på läpparna. Tyvärr la de ner den serien i maj i år.

Men nu finns det plötsligt hopp, i alla fall på fantasyhimlen.

Jag har personligen inte läst George R R Martins böcker, men jag har förstått att de är väldigt mörka och riktade mot en äldre publik. Nu kommer en av hans fantasyserie “A song of Ice and Fire” att förvandlas till tv under namnet “A Game of Thrones.”

Det är en komplex saga med mycket intriger, slag och strider. De har dessutom fått tag i några riktigt bra skådisar. Eller vad sägs om Sean Bean och Peter Dinklage m.fl.

Här är en trailer samt en “Behind the scenes” för att få upp ångan. Serien beräknas komma ut under våren 2011.