Author: Oskar Källner

The Silent Age är något så spännande som ett pusseläventyr med tidsresetwist. Det är något med iPaden och de spel som kommer via appstore som påminner mig så starkt om min tidiga tonårstid med C64:an, Amigan och PCn. Det var en tid då spelstudiorna ännu inte växt sig enorma och bara levererade AAA-spel. Tvärt om kunde nästan vilken snubbe som helst sätta ihop ett spel i sin källare, om man bara hade talang och resurser nog. Spel som Another World är bevis på det. Nu är vi inne i ännu en sådan period. Tack vare den plattform som iOS och Android erbjuder finns det nu tusentals små intressanta indieutvecklare som skapar nya spel. Där de stora studiorna inte vågar ta risker och testa nya saker så gör dessa indiehus allt de kan för att vara originella. Vissa saker blir bra, mycket blir skräp, men ibland kommer det guldkorn.

The Silent Age är skapat av den danska indiestudion House on Fire. Man är en vaktmästare som arbetar på ett stort och hemligt företag. En dag ska man ner och städa i de underjordiska valven när man möter en döende man som påstår att han kommer från framtiden där hela mänskligheten är utrotad. Han ger bort sin tidsreseapparat och dör. Den är fixerad på att resa 20 år in i framtiden. Med ett tryck på knappen kan man åka dit och tillbaka.

Det är egentligen ett peka-klicka äventyr av den klassiska skolan. Hämta en pryl här, använd det där. Dessutom kan man ta med sig prylar när man reser genom tiden, och det man gör i dåtid påverkar världen i framtid, vilket kan ge upphov till intressanta spelmekaniska lekar.

Det som ändå gör spelet så bra är stämningen. För hela den här problemlösningsgrejen är visserligen underhållande, men trots tidsresetwisten känns det som att man gjort det förr. Men musiken, miljöerna och de allmänna kusligheten är det som håller en kvar.

Spelet är just nu Gratis! i appstore. Jag tror att det kanske förblir så också. De frågar nämligen istället om en donation på slutet av spelet, så att de kan fortsätta att utveckla Episode Two. Jag ska erkänna att jag faktiskt donerade en slant. Det är nog första gången jag gör det i en app. Så det måste innebära att det faktiskt berörde mig.

Så detta är med andra ord den perfekta julklappen till dig själv. Gå till appstore, eller till google play om du har en Android och tanka ner. Och ha så roligt.

God Jul!

Beyond Good and Evil är en gammal favorit från PS2an. De hade rea på HD versionen på Xbox Live och jag kunde inte låta bli att köpa en version. Det är många år sedan jag senast spelade det. Men låt mig bara konstatera att det fortfarande håller. Det har verkligen åldrats med hedern i behåll. Det är fortfarande ett helt fantastiskt äventyr med underbar världsdesign, genomtänkt soundtrack, gripande story, smart spelkontroll, och en kvinnlig huvudperson som än idag, ofta lyfts fram som en föredömligt designad kvinnlig spelkaraktär.

Har du inte spelat det så gör dig själv en tjänst och gör det.

 

 Det är alltid roligt att lyssna på Peter Molyneux och hans fabulerande inför ett nytt spelsläpp. Han är verkligen en visionernas man och förmår att överföra sin egen entusiasm till sin publik. Detta för mitt första Fablespel. Jag har inte lirat ettan eller trean. Men jag har sett reklamen. Molyneux talar sig varm om hur man kan skapa sin egen unika karaktär och förändra ödet för det lilla fantasylandet man bor i. Nåja… Det var i alla fall roliga strider.

Fable 2 är ett bra spel. Jag hade kul när jag spelade. Men allt det där pratet om att skapa unika karaktärer och forma öden är bara tomt babbel. Det roligaste med spelet, tyckte jag, var striderna, berättelsen och att bli rik som ett troll. Striderna har ett ganska underfundigt men samtidigt enkelt system för att kombinera svärd, pistol och magi. Berättelsen är en ganska standardiserad fantasysoppa, men den är ofta humoristiskt porträtterad och gör sitt jobb. Och jag måste erkänna att det var roligt att systematiskt köpa upp varenda hus i hela spelet och bara se hur hyrorna ramlade in. Och ond eller god? Tja, det var mest en markör på en mätare inne i menyerna.

Spelet är dock inte alls det där öppna äventyret som det utger sig för att vara. Tvärt om är det ganska hårt skriptat och man kan visserligen välja i vilken ordning man ska ta olika äventyr, men det finns ofta bara en väg fram. Vill man ha något som är öppet på riktigt så ska man istället spela något av  Elder Scrollsspelen.

Sammanfattningsvis så kan jag ändå rekommendera Fable 2. Det finns nog med knäppheter och roliga saker att göra för att man ska känna sig både glad och nöjd när väl äventyret är över. Jag skaffade faktiskt 3:an och har testat det lite, men än så länge har jag inte fastnat. Tvåan känns faktiskt än så länge som det bättre av de två.

 

Jag älskar hela Ratchet ‘n Clank-franchiset. Ända sedan PS2ans glada dagar har de två kumpanernas äventyr varit en stor favorit. Därför är det en sådan besvikelse att konstatera att A Crack in Time faktiskt inte riktigt höll måttet.

Missförstå mig rätt. A Crack in Time är inte ett dåligt spel. Det är riktigt bra. Men det når aldrig upp till samma briljans som Tools of Destruction. Det är byggt på exakt samma formula, men av någon orsak blir banorna aldrig riktigt lika bra designade, vapnen är aldrig riktigt lika maffiga, miljöerna är inte lika drivna, humorn är inte lika underfundig, berättelsen känns inte lika drivande och varför underanvänder de Captain Qwark? Han är ju en av de stora behållningarna med R&C. Och vilken idiot var det som kom på att det var en jättebra idé att ha rymdskeppsaktion på en stor och riktigt ful, 2D-arena. Till och med kartan känns fulare!

Återigen … Detta är inte ett dåligt spel. Tvärt om! Men jag hade hoppas på något som kunde mäta sig med Tools of Destruction, och det var det verkligen inte. ToD är fortfarande det bästa spelet i R&C-franchiset.

Just de ja… De har ju precis släppt nästa del. Det heter tydligen Into the Nexus. Får se till att skaffa och spela. För även om denna del var lite av en besvikelse så är det fortfarande bättre än det mesta där ute.

 

Jag hade hört mycket om hur bra Uncharted var. Så när jag väl skaffade mig en PS3a så var det ett av de första spelen jag köpte. Och visst är det bra. Uncharted är ett mycket välputsat högprofilspel som gör det mesta rätt. Jag förstår de stående ovationerna det fått, ändå kan jag inte riktigt dela dem. Det känns som att jag gjort det mesta förut, och då har det gjorts bättre.

Man kan säga att spelmekaniken i Uncharted består av två delar. Dels hoppar man omkring och klättrar på gamla ruiner eller längs höga bergskanter. Dels slåss man mot horder med fiender som envisas med att göra livet surt för vår hjälte. Klättrandet är roligt. Striderna är mindre roliga. Ärligt talat är striderna ofta riktigt tråkiga då de är enahanda och monotona. Fienderna verkar vara hur många som helst och man får vada fram genom fiendeliken. Visst får man bättre vapen ju längre fram man kommer, men det räcker inte riktigt.

Klättrandet är roligt. Problemet är bara att jag har spelat Prince of Persia-spelen i många år, och jämfört med de akrobatkonsterna står sig Uncharted slätt. Det är alltså inte dåligt, men förmår inte lysa i jämförelse med vad som kommit tidigare.

Det som är kvar är då den välskrivna berättelsen. Det är en historia helt i karaktär med de tidiga Indiana Jones filmerna. Den är rolig och charmig och röstskådespelarna gör ett bra jobb. Så trots att striderna mest är sega och klättrandet gjorts bättre förr, så är Uncharted ändå ett roligt och underhållande spel. Och rakt igenom har det ett högt produktionsvärde med bra musik och grafik. Jag har hört att tvåan är bättre på många sätt och jag är sugen på att se vad som händer sedan. Det är ju ändå ett bra betyg.

 

Ratchet ‘n Clank – Quest for Booty är lite av ett minispel. Det är över på några timmar och berättar historien som utspelas mellan Tools of Destruction och A Crack in Time. Det har alltså inte samma längd, eller tyngd, som ett av de större spelen. Det innebär inte att det inte är roligt. För det är väldigt skoj.

De har tagit det bästa från Tools of Destruction och låter oss leka vidare i en skärgård fylld med onda robotpirater. Och hur kan man inte älska robotpirater? Quest for Booty är alltså ett litet, men klart underhållande tillägg, till serien. Rekommenderas.

Jag är en stor fan av Ratchet & Clank-spelen från PS2an. Så när jag väl skaffade en PS3a så var de nya R&C-spelen några av de första jag ville testa. Och jag blev inte besviken. Tools of Destruction är nog det bästa spelet som skapats i serien. Grafik och design är fantastisk. Världen är lika galen som förut och de sköna science fiction miljöerna ser verkligen bländande ut i HD.

Dessutom har de lyckats skapa en riktigt intressant och medryckande berättelse. Karaktärerna levereras med ett röstskådespeleri som är helt perfekt (engelska versionen alltså, inte den svenska.) Humorn är spot-on, vapnen är galna och helt grymma, bossarna episka.. osv.

Ratchet ‘n Clank – Tools of Destruction är helt enkelt ett fantastiskt spel. Har ni inte kört det så testa. Rekommenderas starkt!

Asura’s Wrath är ett av de märkligaste spel jag spelat. Inte i sin egentliga spelkontroll, för den är för det mesta ett ganska klassiskt beat-em-up, utan i sin världsdesign och berättelse. Ibland känns det snarare som man sitter och tittar på en anime-serie, eller en bisarr japansk konstinstallation.

Det är en helt fascinerande värld som målas upp med inslag av både science fiction och fantasy. Berättelsen fungerar också mycket bra och innehåller intriger, galna gudar, kall brutal död och hat hett som helvetet. Det är synd att beat-em-up delarna inte alls håller samma kvalitetsnivå. Då hade spelet, liksom Azuras vrede, varit ostoppbart. Nu förblir det ett mycket intressant experiment i speldesign, men når aldrig den absoluta toppen.

Trots sina svagheter så är det ändå ett spel jag rekommenderar. Det är en fascinerande resa. Ta den.