Category: Dataspel

Mellandagarna är sköna på så sätt att julen är avklarad, men det finns fortfarande tid kvar att vila innan vardagen sätter igång igen. Som brukligt är det också mellandagsrea på App Store så vad passar bättre än att sätta tänderna i lite spel som jag varit sugen på ett tag. Ett av de spel som plötsligt slumpas iväg för en tio-krona är det underbara Leo’s Fortune. Roligt nog är det tydligen svenskutvecklat, något jag insåg först på slutet då det dök upp massor av svenska namn, bland annat har fantastikförfattaren Andreas Roman stått för manus.

Det är ett fantastiskt hantverk som gått in i att skapa Leo’s Fortune. Man får följa den lilla östeuropeiska hårbollen Leo på jakt efter hans stulna guld. Det blir en resa genom mörka gruvor, ruinstäder och pirathamnar. Storyn är lite lagom trippig med grymma röstskådespelare som ger liv åt de små hårbollarna. Spelet är ganska lätt och man tar sig igenom det ganska snabbt, men det gör samtidigt inget då det är en så mysig erfarenhet och man lämnar spelet med en varm känsla i bröstet.

Det känns att det är ett kvalitetsspel, och då jag spelar det hela 18 månader efter att det släpptes så är också eventuella buggar sedan länge fixade. Grafiken är en fröjd för ögat, bandesignen är rolig och intressant och spännande nog är kontrollen väldigt tajt, vilket är lite oväntat för ett touch-skärmspel.

Leo’s Fortune rekommenderas å det högsta. För en tia, så här i juletid, så är det rena rama stölden. Köp en kopia och mys.

Det är många som ägnar november månad åt NaNoWriMo. Själv är jag ofta så pass trött av allt mörker att jag tar paus från skrivandet i just november och ägnar mig åt annat, som t.ex. datorspel. Jag var inne i App-Store på min iPad och såg ett nytt spel vid namn Beggars Ride som såg trevligt ut, gjorde ett spontanköp och hoppades att jag inte skulle bli besviken. Det blev jag verkligen inte. Snarare överträffade det alla mina förväntningar.

Plattformar som AppStore och den flora av spel som finns där påminner mig ofta om min barndom med C64:an och Amigan. Likheterna är många. Då, liksom nu fanns det en enorm flora av spel, där många inte var speciellt bra. Då, liksom nu, är många av dessa spel inte speciellt långa, utan kanske går att klara på en timme eller två, och det är okej. Det ger faktiskt en skön kontrast till de gigantiska AAA-spel som man ofta får till sin moderna konsol. Då, liksom nu, kan en liten studio, ibland bara bestående av en enda person, faktiskt skapa ett spel av riktigt hög kvalitet. Då, liksom nu, finns det vissa spel som har det där riktigt magiska känslan, de där guldkornen som ger den där extra spelupplevelsen. Beggars Ride är ett sådant guldkorn.

Spelet är väldigt putsat. Grafiken är på topp, styrningen sitter riktigt tajt (trots att det är touchskärm), musiken är skön i bakgrunden utan att ta över, och dessutom finns det en konstnärlig touch över alltsammans som jag verkligen uppskattar. Plattformandet blandas med ett väldigt snyggt invävt berättande, och tankar och insikter dyker upp på skärmen i ackompanjemang med olika plattformsutmaningar.

Spelet är ganska snällt. Det finns gott om checkpoints, så om man dör behöver man aldrig gå speciellt långt. Frustrationsnivån är väldigt låg. Spelet är tämligen lätt förutom mot slutet då de skruvar upp svårighetsnivån och bitvis skapar en riktig utmaning. Dessutom tycker jag att de har utnyttjat touchskärmens fördelar genom att skapa vissa krafter och pussel som fungerar perfekt med touchkontrollerna.

Beggars Ride är helt enkelt en skön upplevelse. Det är inte långt. Men det gör inget. Det är tillräckligt långt för att man ska kunna sjunka ner i det ordentligt, och det lämnar efter sig en mysig värme när det är klart.

The Silent Age är något så spännande som ett pusseläventyr med tidsresetwist. Det är något med iPaden och de spel som kommer via appstore som påminner mig så starkt om min tidiga tonårstid med C64:an, Amigan och PCn. Det var en tid då spelstudiorna ännu inte växt sig enorma och bara levererade AAA-spel. Tvärt om kunde nästan vilken snubbe som helst sätta ihop ett spel i sin källare, om man bara hade talang och resurser nog. Spel som Another World är bevis på det. Nu är vi inne i ännu en sådan period. Tack vare den plattform som iOS och Android erbjuder finns det nu tusentals små intressanta indieutvecklare som skapar nya spel. Där de stora studiorna inte vågar ta risker och testa nya saker så gör dessa indiehus allt de kan för att vara originella. Vissa saker blir bra, mycket blir skräp, men ibland kommer det guldkorn.

The Silent Age är skapat av den danska indiestudion House on Fire. Man är en vaktmästare som arbetar på ett stort och hemligt företag. En dag ska man ner och städa i de underjordiska valven när man möter en döende man som påstår att han kommer från framtiden där hela mänskligheten är utrotad. Han ger bort sin tidsreseapparat och dör. Den är fixerad på att resa 20 år in i framtiden. Med ett tryck på knappen kan man åka dit och tillbaka.

Det är egentligen ett peka-klicka äventyr av den klassiska skolan. Hämta en pryl här, använd det där. Dessutom kan man ta med sig prylar när man reser genom tiden, och det man gör i dåtid påverkar världen i framtid, vilket kan ge upphov till intressanta spelmekaniska lekar.

Det som ändå gör spelet så bra är stämningen. För hela den här problemlösningsgrejen är visserligen underhållande, men trots tidsresetwisten känns det som att man gjort det förr. Men musiken, miljöerna och de allmänna kusligheten är det som håller en kvar.

Spelet är just nu Gratis! i appstore. Jag tror att det kanske förblir så också. De frågar nämligen istället om en donation på slutet av spelet, så att de kan fortsätta att utveckla Episode Two. Jag ska erkänna att jag faktiskt donerade en slant. Det är nog första gången jag gör det i en app. Så det måste innebära att det faktiskt berörde mig.

Så detta är med andra ord den perfekta julklappen till dig själv. Gå till appstore, eller till google play om du har en Android och tanka ner. Och ha så roligt.

God Jul!

Beyond Good and Evil är en gammal favorit från PS2an. De hade rea på HD versionen på Xbox Live och jag kunde inte låta bli att köpa en version. Det är många år sedan jag senast spelade det. Men låt mig bara konstatera att det fortfarande håller. Det har verkligen åldrats med hedern i behåll. Det är fortfarande ett helt fantastiskt äventyr med underbar världsdesign, genomtänkt soundtrack, gripande story, smart spelkontroll, och en kvinnlig huvudperson som än idag, ofta lyfts fram som en föredömligt designad kvinnlig spelkaraktär.

Har du inte spelat det så gör dig själv en tjänst och gör det.

 Det är alltid roligt att lyssna på Peter Molyneux och hans fabulerande inför ett nytt spelsläpp. Han är verkligen en visionernas man och förmår att överföra sin egen entusiasm till sin publik. Detta för mitt första Fablespel. Jag har inte lirat ettan eller trean. Men jag har sett reklamen. Molyneux talar sig varm om hur man kan skapa sin egen unika karaktär och förändra ödet för det lilla fantasylandet man bor i. Nåja… Det var i alla fall roliga strider.

Fable 2 är ett bra spel. Jag hade kul när jag spelade. Men allt det där pratet om att skapa unika karaktärer och forma öden är bara tomt babbel. Det roligaste med spelet, tyckte jag, var striderna, berättelsen och att bli rik som ett troll. Striderna har ett ganska underfundigt men samtidigt enkelt system för att kombinera svärd, pistol och magi. Berättelsen är en ganska standardiserad fantasysoppa, men den är ofta humoristiskt porträtterad och gör sitt jobb. Och jag måste erkänna att det var roligt att systematiskt köpa upp varenda hus i hela spelet och bara se hur hyrorna ramlade in. Och ond eller god? Tja, det var mest en markör på en mätare inne i menyerna.

Spelet är dock inte alls det där öppna äventyret som det utger sig för att vara. Tvärt om är det ganska hårt skriptat och man kan visserligen välja i vilken ordning man ska ta olika äventyr, men det finns ofta bara en väg fram. Vill man ha något som är öppet på riktigt så ska man istället spela något av  Elder Scrollsspelen.

Sammanfattningsvis så kan jag ändå rekommendera Fable 2. Det finns nog med knäppheter och roliga saker att göra för att man ska känna sig både glad och nöjd när väl äventyret är över. Jag skaffade faktiskt 3:an och har testat det lite, men än så länge har jag inte fastnat. Tvåan känns faktiskt än så länge som det bättre av de två.

Jag älskar hela Ratchet ‘n Clank-franchiset. Ända sedan PS2ans glada dagar har de två kumpanernas äventyr varit en stor favorit. Därför är det en sådan besvikelse att konstatera att A Crack in Time faktiskt inte riktigt höll måttet.

Missförstå mig rätt. A Crack in Time är inte ett dåligt spel. Det är riktigt bra. Men det når aldrig upp till samma briljans som Tools of Destruction. Det är byggt på exakt samma formula, men av någon orsak blir banorna aldrig riktigt lika bra designade, vapnen är aldrig riktigt lika maffiga, miljöerna är inte lika drivna, humorn är inte lika underfundig, berättelsen känns inte lika drivande och varför underanvänder de Captain Qwark? Han är ju en av de stora behållningarna med R&C. Och vilken idiot var det som kom på att det var en jättebra idé att ha rymdskeppsaktion på en stor och riktigt ful, 2D-arena. Till och med kartan känns fulare!

Återigen … Detta är inte ett dåligt spel. Tvärt om! Men jag hade hoppas på något som kunde mäta sig med Tools of Destruction, och det var det verkligen inte. ToD är fortfarande det bästa spelet i R&C-franchiset.

Just de ja… De har ju precis släppt nästa del. Det heter tydligen Into the Nexus. Får se till att skaffa och spela. För även om denna del var lite av en besvikelse så är det fortfarande bättre än det mesta där ute.

Jag hade hört mycket om hur bra Uncharted var. Så när jag väl skaffade mig en PS3a så var det ett av de första spelen jag köpte. Och visst är det bra. Uncharted är ett mycket välputsat högprofilspel som gör det mesta rätt. Jag förstår de stående ovationerna det fått, ändå kan jag inte riktigt dela dem. Det känns som att jag gjort det mesta förut, och då har det gjorts bättre.

Man kan säga att spelmekaniken i Uncharted består av två delar. Dels hoppar man omkring och klättrar på gamla ruiner eller längs höga bergskanter. Dels slåss man mot horder med fiender som envisas med att göra livet surt för vår hjälte. Klättrandet är roligt. Striderna är mindre roliga. Ärligt talat är striderna ofta riktigt tråkiga då de är enahanda och monotona. Fienderna verkar vara hur många som helst och man får vada fram genom fiendeliken. Visst får man bättre vapen ju längre fram man kommer, men det räcker inte riktigt.

Klättrandet är roligt. Problemet är bara att jag har spelat Prince of Persia-spelen i många år, och jämfört med de akrobatkonsterna står sig Uncharted slätt. Det är alltså inte dåligt, men förmår inte lysa i jämförelse med vad som kommit tidigare.

Det som är kvar är då den välskrivna berättelsen. Det är en historia helt i karaktär med de tidiga Indiana Jones filmerna. Den är rolig och charmig och röstskådespelarna gör ett bra jobb. Så trots att striderna mest är sega och klättrandet gjorts bättre förr, så är Uncharted ändå ett roligt och underhållande spel. Och rakt igenom har det ett högt produktionsvärde med bra musik och grafik. Jag har hört att tvåan är bättre på många sätt och jag är sugen på att se vad som händer sedan. Det är ju ändå ett bra betyg.

Ratchet ‘n Clank – Quest for Booty är lite av ett minispel. Det är över på några timmar och berättar historien som utspelas mellan Tools of Destruction och A Crack in Time. Det har alltså inte samma längd, eller tyngd, som ett av de större spelen. Det innebär inte att det inte är roligt. För det är väldigt skoj.

De har tagit det bästa från Tools of Destruction och låter oss leka vidare i en skärgård fylld med onda robotpirater. Och hur kan man inte älska robotpirater? Quest for Booty är alltså ett litet, men klart underhållande tillägg, till serien. Rekommenderas.

Jag är en stor fan av Ratchet & Clank-spelen från PS2an. Så när jag väl skaffade en PS3a så var de nya R&C-spelen några av de första jag ville testa. Och jag blev inte besviken. Tools of Destruction är nog det bästa spelet som skapats i serien. Grafik och design är fantastisk. Världen är lika galen som förut och de sköna science fiction miljöerna ser verkligen bländande ut i HD.

Dessutom har de lyckats skapa en riktigt intressant och medryckande berättelse. Karaktärerna levereras med ett röstskådespeleri som är helt perfekt (engelska versionen alltså, inte den svenska.) Humorn är spot-on, vapnen är galna och helt grymma, bossarna episka.. osv.

Ratchet ‘n Clank – Tools of Destruction är helt enkelt ett fantastiskt spel. Har ni inte kört det så testa. Rekommenderas starkt!

Asura’s Wrath är ett av de märkligaste spel jag spelat. Inte i sin egentliga spelkontroll, för den är för det mesta ett ganska klassiskt beat-em-up, utan i sin världsdesign och berättelse. Ibland känns det snarare som man sitter och tittar på en anime-serie, eller en bisarr japansk konstinstallation.

Det är en helt fascinerande värld som målas upp med inslag av både science fiction och fantasy. Berättelsen fungerar också mycket bra och innehåller intriger, galna gudar, kall brutal död och hat hett som helvetet. Det är synd att beat-em-up delarna inte alls håller samma kvalitetsnivå. Då hade spelet, liksom Azuras vrede, varit ostoppbart. Nu förblir det ett mycket intressant experiment i speldesign, men når aldrig den absoluta toppen.

Trots sina svagheter så är det ändå ett spel jag rekommenderar. Det är en fascinerande resa. Ta den.

Jag spelade egentligen Batmanspelen i fel ordning. Jag började med Arkham City och det var först nu ett år senare som jag grep mig an det spel som startade alltsammans: Arkham Asylum. Allt kändes väldigt bekant, då jag redan är familjär med styrsystemet. Vad jag dock inte var beredd på var hur fruktansvärt bra det skulle vara. Det är inte riktigt lika bra som Arkham City, men väldigt, väldigt nära och om jag hade spelat dem i omvänd ordning är det inte alls säkert att jag skulle hålla AC högre.

Arkham Asylum bjuder på en riktigt bra historia, fantastisk kontroll, skönt smygande, intressanta fajter som kräver en hel del taktik, underbar grafik, helt magiskt röstskådespeleri och många ögonblick av ren surrealistisk yrglädje.

Detta är sannerligen ett av denna generations bästa spel. Ingen tvekan. Rekommenderas å det starkaste.

Halo 4 är riktigt snyggt. Riktigt, riktigt snyggt. Och det är en stabil shooter med bra kontroller och en intressant grafisk design. Mycket mer är det tyvärr inte. Där föregångarna hade en historia som berörde och ibland förbluffade så lämnar historien i Halo 4 mig totalt oberörd. Lite tråkigt men det känns som att med Reach och Halo 4 har de förlorat stinget när det kommer till berättandet och det har egentligen alltid varit det som attraherat mig till Halo-serien.

Missförstå mig rätt. Halo 4 är ett bra spel. Jag hade bara förväntat mig något mer. Och jag ska erkänna att det är skönt att ha lite nya fiender och slippa slåss mot The Flood.

Infinity Blade II är som namnet antyder mer av samma som ettan. Det är fortfarande bländande vackert, det är fortfarande en spännande miljö, grymma monster maffiga strider och dessutom finns det nu också många fler hemliga dörrar att låsa upp och skatter att hitta. Dessutom är det nu mycket lättare att parera, vilket gör striderna mycket mer underhållande och dynamiska.

Problemet är dock, precis som med ettan, att det fortfarande är väldigt repetitivt och efter ett tag, när man har klarat det mesta, så finns det inget annat att göra än att gå och grinda monster för att tjäna pengar och XP så man kan ta sig an de sista superbossarna. Det orkar jag inte göra. Så det får vara. Man känner också att det finns en intressant historia där någonstans i bakgrunden. Tyvärr kommer den inte fram riktigt.

Tredje delen är ute, men jag har inte hunnit spela det. Jag hoppas att de har behållit de fina miljöerna, det smidiga stridssystemet och stämningen, men att de kanske har lagt lite mer krut på berättelsen för att ge världen det djup den förtjänar.