Upptäckte att “Jättestora frågor” i P3 tydligen gjorde en intervju med Ian McDonald när han var här i Sverige och besökte Eurocon. Ian McDonald är en av de största science fiction författarna med nomineringar och vinster av alla de stora litterära sf-priserna. Det blev en intressant intervju på nästan 18 min. Lyssna här
De som följt mig på debutantbloggen de senaste dagarna vet att jag spenderade helgen på Eurocon 2011. Eurocon står alltså för Europeiska science fiction kongressen. Under dessa dagar gästades vi av ett flertal internationellt kända författare: Ian McDonald och Elisabeth Bear som är hedersgäster. Men utöver dem har vi också Charles Stross, Hannu Rajaniemi, Amanda Downum och M. D. Lachlan.
Utbildningsradion från SVT var med under första dagen och filmade i stora salen. Nu finns det klipp från det på youtube. De kompletta inspelningarna kommer att landa på SVT-play till hösten, så se detta som en liten uppvärmare. Sedan filmade även SF-bokhandeln i gamla stan de intervjuer de hade i samband med författarsigneringarna.
Här är filmerna från SVT:
Här är filmerna från SF-bokhandeln:
Och sist men absolut inte minst, så intervjuades också våra svenska författare Nene Ormes och Karin Tidbeck på SF-bokhandeln.
I förra veckan köpte jag ett exemplar av det nya kulturmagasinet Fienden. Jag är den första att applådera ett magasin som äntligen vill skriv om dataspelens kulturella aspekter på ett fördjupande sätt.
Men efter att ha läst första artikeln stannade jag och kom inte vidare. Orsaken är att den lämnade en lite bitter smak i munnen. Det har inget att göra med valet av ämne eller stilen på artikeln, utan de pressetiska val som Fienden måste ha gjort under vägen.
Artikeln handlar om en ung kvinna som är djupt förälskad i Sonic the Hedgehog. Denna kärlek går bortom alla gränser. Om jag ska lita till den information som ges i artikeln, och jag har ingen orsak att betvivla den, så är det tydligt att hon är i stort behov av professionell medicinsk hjälp.
Kvinnans ”kändisskap” påbörjades då Sonic Online lyckades hacka hennes krypterade privata forum, Sonic Passion, och upptäckte att där doldes ett community som fokuserade på sexdrömmar med tecknade spelkaraktärer. Den som blev uthängd mest av alla var denna unga kvinna, som också var Sonic Passions grundare. Historien är ingen hemlighet. Vem som helst kan söka på nätet och få reda på grundläggande fakta, men Fienden har vinnlagt sig om att skriva en lång och detaljerad artikel om hennes uppväxt, kärleken till Sonic och hennes omåttliga jakt på rikedom och berömmelse. Det är lite som att läsa en thriller, med skrämmande detaljer och uppseendeväckande levnadsöden.
Men plötsligt väljer Fienden att aktivt engagera sig i historien! De åker ner och intervjuar kvinnan på plats. De ger henne just den uppmärksamhet som hon så hett eftertraktar.
Då börjar det kännas lite olustigt.
Eftersom sökandet efter uppmärksamhet är en så tydlig del av hennes sjukdomsbild, är då inte ett besök och en intervju lite grann som att ge sprit till en alkoholist? Är inte att fotografera henne, och till och med använda hennes ansikte som omslagsbild, att riskera att spä ytterligare bensin på elden? Fienden gör till och med en poäng i artikeln om hur viktig intervjun har blivit för kvinnan, hur mycket av sina hopp hon hänger upp på den. Hur tänker Fienden kring sitt pressetiska ansvar? Var drar man gränsen mellan att objektivt rapportera och att aktivt engagera sig? Och vilket ansvar är man beredd att ta efteråt, när artikeln är skriven och publicerad? Vilken effekt hoppas man att artikeln ska ha för henne?
För om man ska vara krass, och lite vanvördig, så är det egentligen inte så stor skillnad mellan Sonic Onlines outande av henne, och Fiendens artikel. Självklart är det en skillnad i grad, då Fiendens artikel är oändligt mycket mer mångfasetterad, men det är egentligen ingen skillnad i art. Båda skulle kunna sammanfattas med orden: ”Behold the freak.”
Och hur bra är det egentligen? Sedan är jag den första att erkänna att detta är min tolkning av artikeln. Ändå skulle jag gärna vilja veta hur Fienden reflekterar kring sitt pressetiska ansvar i allmänhet, och i denna artikel i synnerhet.
Nu ska jag se om jag kan komma igång med resten av tidningen.
Tack för ordet.
Med vänlig hälsning
/Oskar Källner
Så var Eurocon över. I tre dagar har människor från hela Europa samlats för att diskutera science fiction och fantasy. Det var en härlig kongress och förutom nästan hela sf/fantasysverige vimlade det av sköna internationella gäster.
På debutantbloggen har jag skrivit om var och en av de tre dagarna. Om författarintervjuer, samtalsgrupper och paneldiskussioner.
Dag 1 – Bokinledningar, viktigaste sf-författarna, sf-litteraturens framtid och slutligen Farscape!
Dag 2 – Fantasy inom akademin, lunch med M.D. Lachlan, feminism inom sf, transhumanism i postsingulära samhällen och vampyrens ursprung och framtid.
Dag 3 – Gophertjänst, Dark City vs The Matrix, Vikingar och varulvar, bruket av myter inom sf och fantasy och mycker mer.
Nu är jag peppad för mer! Detta gav mersmak.
Efter att Peter Jackson avslutade filmatiseringen av Ringentrilogin så var det många som trodde att han direkt skulle gripa sig an Bilbo. Men tydligen var Jackson lite trött på Midgård efter så många år i dess skogar och projektet gick från den ena regissören till den andra. Ett tag spreds till och med ryktet att filmen var död. Men så några år senare steg Jackson in igen och tog tillbaka filmen. Tack Jackson! 🙂
Här följer 10 min av material från bakom kulisserna hos Bilbo. Håll till godo.
Det här är något av det mest bisarra och kreativa jag någonsin sett. Som något ur en skum mardröm, eller något helt skruvad japansk anime. Kanske något för NASA att kolla på inför nästa gång de landsätter robotar på Mars? 😉
För några år sedan körde jag ett spel som hette Beyond Good and Evil på min gamla trogna PS2a. Låt mig bara konstatera att det var ett helt fantastiskt äventyr. Det hade en underbar världsdesign, genomtänkt soundtrack, gripande story, smart spelkontroll, och en kvinnlig huvudperson som än idag, åtta år senare, ofta lyfts fram som en föredömligt designad kvinnlig spelkaraktär.
Nu släpper de Beyond Good and Evil i en ny upphottad HD version på XboxLive. Vad kan man säga? Jag tankade ner demot och spelade genom det. Det verkar som att de inte har gjort speciellt mycket åt grafiken, förutom att ge det högre upplösning och högre uppdateringsfrekvens. Nu var BGaE redan från början ett mycket vackert spel, så det gör inte så mycket. Men det känns ibland att det är ett spel från 2003 man spelar.
Jag startade upp min gamla PS2 version, bara för att jämföra. Och det är faktiskt inte så stor skillnad som man kan tro. Självklart är HD versionen mycket snyggare över lag. Det blir inga pixliga konturer på objekt som ligger en bit bort, och allt flyter mycket bättre. Samtidigt insåg jag att vissa effekter, som ljuseffekter och skärmsuddningseffekter, inte hängt med till HD versionen. Kanske för att de effekterna använde saker som var specifika för PS2ans grafikkort. Lite slarvigt tycker jag ändå att inte bygga en emulator för dem.
Oavsett upplösning, så är det ett grymt bra spel. Om du inte spelat det tidigare så gå och köp det omedelbart! HD versionen kostar 800 mp, ungefär 80kr. Det är som hittat! Du kommer att få en spelupplevelse som är få förunnad.
Då var det ordnat. Nu har Fafner Förlag en egen Facebooksida. Där kommer det att komma ut lite mer inofficiell information än vad som kanske publiceras på hemsidan eller här på bloggen.
Gå med på sidan genom att “gilla” den. 🙂
Tänkte bara tipsa om en bok som en vän till mig skrivit. Hon heter Theres Stephansdotter Björk och boken heter Jacks rockiga resa. Det är en barnbok med hårdrockstema som riktar sig mot 6-9 åringar. Det är kanske inte riktigt min åldersgrupp, men det är ju många med mig som växte upp på 80-talet och fick världens bästa musik, hårdrocken, i livsblodet. Detta är ju ett utmärkt sätt att föra hårdrockens ädla musikkultur vidare till nästa generation. 😉
Jag hittade ett smakprov på nätet. Kunde inte hjälpa att älska den inledande meningen.
– Oh nej, nu har Ozzy har tagit en fladdermus igen.
Alla ni gamla hårdrockare vet precis vad det syftar på. För er andra som saknar hårdrockande allmänbildning (skäms på er) så lägger jag in en video längst ner som förklarar det hela.
Av någon orsak verkar provläsningen inte fungera i Internet Explorer. Kolla på den med Firefox eller Chrome.
Och så videon:
Det finns ett fåtal svenska skådisar som har lyckats göra karriär på andra sidan Atlanten. Lite närmare i tiden har vi t.ex. Stellan Skarsgård och Peter Stormare som båda varit med i ett större antal Hollywoodproduktioner. Men det har ändå varit ganska skralt på den fronten.
Men håller något på att hända? Kanske. Malin Åkermark fick ju väldigt mycket positiv kritik för sin roll i Watchmen. Och i december förra året fick vi den (shockande?) nyheten att Mikael Persbrandt blivit uttagen till att spela Beorn i Peter Jacksons The Hobbit (Bilbo). Det är iofs inte en huvudroll, men väl en viktig biroll. Vi får bara hoppas att det går bättre än med Tre Solar. Jag kommer ihåg när jag satt på biografen och trailern för Tre Solar kom upp. Persbrandt stod där med långt hår och uppsträckta händer. Hela salongen brast ut i skratt. Men Jackson vet förhoppningsvis vad han gör.
Någon annan som brukar veta vad han gör är Ridley Scott. Han har nu castat allas vår egen Noomi Rapace till huvudrollen i hans nästa film Prometheus. Det är helt klart de enorma framgångarna för Män som hatar kvinnor som banat väg för Rapaces framgång. Personligen känner jag mig mer förhoppningsfull inför detta projekt. Rapace kan faktiskt vara riktigt bra och Scott, även om han ibland är ojämn, har ändå en imponerande meritlista bakom sig med några av tidernas bästa filmer.
Intressant nog ska tydligen Prometheus vara placerat i samma universum som Aliens-mythoset. Det känns riktigt bra. Förhoppningsvis kan vi äntligen få en bra aliensfilm, den första sedan Aliens 3. Rapace har iofs ett enormt jobb framför sig om hon ska komma i närheten av Sigourney Weavers Ripley. Men hoppas kan man alltid.
Tydligen var det inte bara jag som tyckte att Caprica var ett totalt slöseri med tid. Syfy har beslutat att lägga ner serien. Inte en dag för tidigt! Jag älskade verkligen Battlestar Galactica och har samtliga DVDboxar hemma. Men Caprica kommer jag att förskjuta från mitt minne. Det har aldrig existerat.
Syfy verkar vara desperata att bli av med Caprica. I januari tänker de visa alla återstående avsnitt i ett enda långt marathon. De verkar ha insett hur illa det gått. Nu vill de bara bli av med serien så de kan fylla tablån med serier som faktiskt har tittare.
Men för den som vill ha nytt BSG material är ändå inte hoppet ute. Syfy har gett tillstånd att börja produktionen av en ny feature på totalt 90 min. Denna ska sedan klippas ner till 10st 9min avsnitt och släppas som webisodes. Namnet på den nya featuren är ”BSG: Blood and Chrome.” Man får följa en ung William Adama som stridspilot under det första Cylonkriget. De ska fokusera mer på action och äventyr. Ryktet går, att om den blir populär, så kanske de gör en ny tv-serie utifrån den.
Det ska bli intressant att se om de lyckas. Men jag vet inte om jag vågar hoppas på något. Caprica var ett totalt misslyckande, och jag är rädd för att ytterligare försök att mjölka guldkon bara kommer att förstöra BSG-franchiset. Titeln: ”Blood and Chrome” är inget som inger förtroende. Låter inte som något i nivå med det vi kommit att vänta oss av BSG, utan snarare som något riktat mot pubertala pojkar.
Nu ska jag inte bli allt för pessimistisk. Blood and Chrome kanske blir något riktigt bra. Saken är bara den att när de filmade BSG så hade de lyckats samla ihop en enastående grupp talanger: skådespelare, regissörer, författare, specialeffektfolk. Alla var väldigt duktiga och i den gemenskap de skapade blev något till som var mer än de inbördes delarna. De fick en synergieffekt…
Bara för att man sätter en berättelse i BSG-universumet så innebär inte det att det automatiskt blir lika bra som originalet. Det krävs det där lilla extra…
Men vi får vänta och se. Det kanske trots allt blir riktigt bra. Man får ju hoppas.
Tillsammans med ett antal andra bloggar har jag blivit inbjuden att medverka i ”Årets Spel 2010.” Under ledning av Spel-Malmer (som kom med idén och organiserat det hela) så kommer vi varje dag i december fram till jul att publicera våra egna GOTY favoriter. (GOTY = Game of the Year.)
Jag kommer själv inte att kunna vara med i precis alla kategorier. T.ex. har jag inte spelat ett enda bilspel i år. (Av den enkla orsaken att jag helt enkelt inte gillar bilspel.) Men jag kommer att ha inlägg om: Årets överraskning, trend, kontrovers, innovation, rollfigur, story, musik, äventyr, shooter och mycket mer…
Det kommer att bli väldigt kul att se vad de andra skriver och jämföra sina spelupplevelser. Så välkommen tillbaka i december. Då blir det full rulle. 🙂
Ibland undrar jag hur folket i Hollywood får nya idéer. Kanske kastar de tärning. Eller kanske finns där en stor anslagstavla, fylld med lösryckta ord, som de kastar dart på.
Jag kan se det framför mig:
Steven Spielberg, James Cameron, George Lucas, Ridley Scott och de andra grabbarna (för detta är tyvärr fortfarande en grabbklubb) är samlade kring ett stort pokerbord. Cameron puffar över sin kortlek. Scott försöker hålla sitt pokerface. Lucas gör sin Darth Vader imitation. Spielberg tröttnar, ställer sig upp och kastar iväg en pil mot anslagstavlen. Den fastnar på “Aliens.”
“Den filmen har jag redan gjort,” säger Scott.
“Du menar Alien,” säger Cameron. “Aliens gjorde jag.”
“Vi har alla gjort filmer med aliens,” säger Lucas. “Ärligt talat står det mig upp i halsen. Det var knappt jag överlevde de nya Star Wars filmerna.”
“Det märktes,” säger Scott.
Lucas tittar surt ner i sin kortlek och mumlar något om “…bara för att jag ville bygga en ny svimmingpool.”
Spielberg kisar på lappen och tuggar sitt skägg. “Jag har redan gjort filmer om aliens som blinkar med stora lampor, aliens som ringer hem, aliens som jagas av män i svart, aliens i kristallskallar, robotaliens… Vad mer finns det?
“Undervattensaliens?” säger Scott.
“Den har jag gjort,” säger Cameron.”
“Jaja… blåmålade aliensmurfar då?”
“Den med.”
Spielberg kastar iväg ännu en pil. Den fastnar på “Cowboys.” Han gnuggar sig om näsan.
“Vad tror ni om det här grabbar? Cowboys & Aliens, kan det vara någonting?”
“Jag tror det finns en serietidning som heter så,” säger Lucas.
“Bra! Då behöver jag inte uppfinna hjulet själv. Var är min telefon, måste ringa och köpa rättigheterna.”
“Vem ska du ha i huvudrollen då?” säger Scott.
“Jag ringer väl Harrison Ford. Efter senaste Indiana Jones är han desperat nog att ta vad som helst” Med ett elakt flin lämnar Spielberg rummet.
“Varför ska alltid han få alla bra idéer?” säger Cameron, griper två pilar och kastar iväg dem. De hamnar på “delfiner” och “cybernetisk.” Ett plötsligt leende sprider sig över ansiktet. “Jag måste dra grabbar!” säger han och slänger sig ut genom dörren.
“Oj vad han fick bråtton,” säger Lucas. “Behöver han också en ny pool?”
Tro det eller ej. År 2011 är den här.
Regisserad Jon Favreau och producerad av Steven Spielberg:
Cowboys & Aliens.
Nu har jag sett de tre första avsnitten av AMCs nya serie The Walking Dead. (Baserad på serietidningen med samma namn.) Jag måste erkänna att jag är imponerad. Egentligen är jag ganska trött på hela zombiefenomenet. Det känns överexploaterat och lite banalt. Men The Walking Dead bevisar att man faktiskt kan använda en kliché och göra något intressant av det.
Det är stilistiskt filmat, med bra karaktärer och höga produktionsvärden. De har valt att lägga större fokus på överlevarnas relationer och konflikter, än på zombieslakt, vilket är helt rätt val. Zombieapokalypsen får istället fungera som en spänningshöjande fond till det mänskliga dramat.
Miljöerna är fantastiska i sin ödslighet och de vandrande döda är tillbörligt motbjudande. Rekommenderas!
Igår lördag, var jag på Gamex, Sveriges första riktiga spelmässa, och jag hade fruktansvärt kul. Det berodde egentligen inte så mycket på allt som visades på själva mässgolvet. Inte så att utställarna gjorde ett dåligt jobb. På många områden tycker jag att de lyckats mycket bra. Men det överlägset roligaste var självklart att få träffa alla sköna människor.
När man skriver och läser på varandras bloggar får man ju efter ett tag en slags känsla för varandra. Men det är bara vissa aspekter av den verkliga personen som syns bakom text och ikoner. Det är inte samma sak att mötas ansikte mot ansikte. Så det var väldigt kul att se vilka som dolde sig bakom alla namn och nicks. Det visade sig ju vara ett väldigt skönt gäng!
Efter Gamex stängde för dagen var vi en större grupp som drog till Bishops Arms för lite nattliga förfriskningar. Vi lyckades samtala om allt från: World of Warcraft, Game of the Year, 3Dgrafik, spotifyteknik, bokförlagens nära förestående kollaps inför ebook revolutionen samt olika bloggstrategier till blöjbyten, bebisfoton, Teletubbies och den kroniska sömnbrist som ofta uppkommer under småbarnsåren. Det var verkligen jättekul och ett stort tack till Emmy, SpelMalmer, SpelgubbsHenke, SvampriksLudde, Joon, Micke och alla andra som var där för en riktigt trevlig kväll.
Men tillbaka till själva Mässan. Emmy och jag testade vid tillfälle ett fäktningsspel till Sony Move. Detta filmades av SpelMalmer på Emmys videokamera och hamnade bara ett dygn senare på youtube. All cred till SpelMalmer och Emmy för denna filmsnutt. Se Emmys andra Gamexfilmer här.
Annars då? Gamex i korthet:
Det var väldigt roligt med:
Mest förundrad inför:
Intressantast:
Lite besviken på:
Vad jag skulle vilja se mer av inför nästa år: