Under december månad har Sveriges förenade spelbloggar arbetat idogt för att kunna presentera 2010 års bästa spel. Nu är resultatet klart. Spel-Malmer som inte bara initierade utan också organiserade denna satsning har nu sammanställt bloggarnas gemensamma resultat. Domen har fallit. Nu vet vi vilket som var 2010 års bästa spel. Läs mer hos Spel-Malmer…
Med en en krypande och skräckinjagande känsla värdig Stephen King, levererade detta mästerverk en resa genom mörkret så desperat att den stundtals vilade på kanten till vansinnets avgrund. Med en grupp sköna karaktärer fångades pricksäkert känslan av den lilla byn, både före och efter mörkrets inbrott. Efter en mäktig final och två geniala expansioner fortsätter spelet att provocera och väcka nya tankar på ett fräscht och ibland genuint obehagligt sätt. Det är helt enkelt lysande.
Det finns inte så mycket mer att säga. Alan Wake är ett fantastiskt spel.
Se gärna: Min recension, mina första intryck (som inte var lika positiva), samt de utmärkelser det vann under Årets rollfigur och Årets ögonblick.
Och ett extra stort tack till Spel-Malmer som organiserat detta bloggprojekt. Tack! och gott jobbat!
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 1:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Med en helt ny känsla för apokalypsen och underbara karaktärer, levererade detta mästerverk en härlig resa genom så väl, en sprudlande och farlig värld, som genom två människors upptäckt av varandra och deras knoppande relation.
Det finns inte så mycket mer att säga. Enslaved är ett fantastiskt spel.
Se gärna: Min recension, mina första intryck, samt den utmärkelse det vann under Årets story.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 2:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.
Med en grafisk stil och ljuddesign som verkligen stack ut från resten, levererade denna lilla pärla en djup upplevelse som inte bara berörde utan också utmanade intellektet och lockade till tolkning.
Det finns inte så mycket mer att säga. Limbo är ett fantastiskt spel.
Se gärna: Min recension och tolkning, min artikel om Limbos medeltida bakgrund, samt de utmärkelser det vunnit under Årets överraskning, Årets innovation samt Årets ljud.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 3:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.
Idag är det valfritt tema. Så det är upp till var och en av bloggarna att själv välja var man vill lägga fokus. Själv bestämde jag mig för att fokusera på det knasigaste jag hittat i år. I och med de nya indieproducenterna så finns det plötsligt plats för mycket mer knas. 🙂 Idag vill jag fokusera på ett spel som känns helknasigt, men som när jag testade det, fann oroväckande vanebildande. Jag talar så klart om Plants vs. Zombies.
Tower-defense spel är inget nytt. Inte heller är zombies någon direkt nyhet, även om de just nu verkar vara mer populära än någonsin tidigare. Men att kombinera dessa två och dessutom använda “ekologiska” motmedel för att hålla de hemska zombierna borta, är bara helt enkelt brilliant.
Egentligen är spelet väldigt enkelt. Man har ett visst antal olika sorters plantor. Vissa suger upp solenergi, vilket är spelets valuta. Ju mer energi, ju fler nya blommor och frön han kan man köpa. Sedan har man blommor som spottar kulor, sådana som blockerar vägen, andra som fungerar som minor etc. Med dessa verktyg skall man då försöka stoppa zombiehordens framryckning genom din trädgård. De får inte nå fram till huset.
Med tiden dyker det upp allt fler varianter av både blommor och zombies. Det blir allt mer komplicerat, men ständigt lika roligt. Några banor kan vara lite frustrerande innan man kommer på rätt taktik, precis som det ska vara. Nu släpptes spelet redan 2009 till PC och MAC och har också funnits ute ett tag till iPhone etc. Men Xbox Live versionen släpptes först 8:e sept 2010. Så jag tycker det räknas. 🙂
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i en helt valfri kategori: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Årets shooter går för min del till en av årets riktiga tungviktare. En FPS som slipats om och om igen och nu befinner sig i femte generationen och som släpptes i år under så mycket hype att vilket spel som helst hade knäckts under det. Jag talar så klart om Halo Reach.
“Men vad nu?” Kanske ni säger. “Vad är det här? Har inte Reach tidigare sågats? Blev det inte till och med utsett till årets besvikelse?“ Jo det är sant. Men min besvikelse gällde storyn. Den föll platt. Vad det gäller själva gameplayet så var det en av årets spelmässiga höjdpunkter.
Bungie kanske inte levererade den där känslomässiga smällen, men de levererade ett plasmafyrverkeri utan dess like! Jag klarade nyligen Singularity och har även testat på dess Live-multiplayer. Jag vet att många höjer Singularity till skyarna, men personligen var det snarare lite “Meh, jag har sett det förut.” Dessutom var det smärtsamt märkbart att Singularity spelas bäst på PC med mus och tangentbord. Det var helt enkelt inte anpassat till konsolens segare kontroll.
Reach däremot lider inte av några kontrollproblem. Efter år av experimenterande vet de vad som fungerar och vad som inte gör det. Fiender, autoaim, leveldesign, sikthastighet… allt är optimerat för att ge konsolspelarna den ultimata FPS-upplevelsen. Det är nog egentligen därför jag är så arg på att de sumpade storyn. För egentligen vill jag gärna spela om Reach, pga de häftiga eldstriderna, men samtidigt har jag svårt att känna mig motiverad, pga den taffliga storyn. Om jag skulle sammanfatta mina betyg för Reach så skulle väl storyn få 4/10 medan shootern skulle få 10/10. Så det landar väl på ungefär 7/10 totalt sett. Ett hedervärt betyg, men inte den koloss som hypades under våren.
Samtidigt finns det knappt inget som är roligare än att kasta in en plasmagranat bland ett gäng grunts och se dem flaxa omkring i panik. Eller den enorma tillfredsställelsen när man äntligen besegrat ett team av hunters. Det är där i stridens hetta som Reach verkligen lyser.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets shooter’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Detta är en genre som är lite svår att definiera. Vad exakt är ett äventyr? Är det en fantastiskt berättelse som drar iväg med oss? Det har vi redan pratat om i Årets Story. Är det spel inom den gamla hederliga pek-och-klicka-genren (typ Monkey Island.) Nej, jag tror vi måste se bredare än så. Jag tror att ett äventyr är det som i litterära sammanhang ibland benämns som Resan.
På sätt och vis är alla berättelser resor. Även om huvudpersonen kanske inte lämnar sin lägenhet, så gör den ändå en inre resa. Eller bör i alla fall göra det. Annars har berättelsen inget mål och ingen mening. Men oftare brukar det vara en rent fysisk resa och i fantasysammanhang är det nästan alltid en resa ut i det okända. Där får protagonisten upptäcka nya världar och mäta sina krafter mot mörkret. Därför känns det helt rätt att idag ta upp ett lysande spel som släpptes under hösten. Jag talar så klart om Castlevania: Lords of Shadow
Först trodde jag att det bara var en God of War klon. Men C:LoS visade sig vara så mycket mer. Visst finns det likheter i kontrollsystemet, men känslan är helt annorlunda. Gabriel känns mycket bräckligare än Kratos, och därför måste man spela mer taktiskt. Dessutom belönar spelet dig då du lyckas strida mer elegant, t.ex. får man många fler “magibollar” om man inte skadas av fienden.
Det är en fantastisk värld som man slungas in i. Utvecklarna har plockat det bästa från B-filmens underbara monstervärld, med vampyrer, varulvar, troll, häxor och andra märkliga varelser som tillsammans väver en färgsprakande verklighet. Dessutom känns det som att det finns ett oväntat djup i handlingen. Jag har ännu inte klarat spelet, faktum är att jag har ett antal kapitel kvar, men redan nu känner jag hur de stora frågorna börjar ställas. Vad är meningen med livet? Varför är jag här? Finns Gud? Om han finns, vad vill han då med mitt liv? Och hur kan det då finnas så mycket ondska i världen? Hur långt är jag beredd att gå för att rädda den jag älskar? Vilket pris är jag villig att betala? Vilket pris kan jag låta andra betala? o.s.v. Inte illa av ett actionspel. 🙂 Sedan vet jag ju då inte huruvida storyn verkligen klarar av att bära allt detta i mål. Men det ska bli spännande att se.
Grafiken är bland det bästa jag sett på 360n. Och miljöerna är väldigt coolt designade. Jag vågar inte tänka på hur många timmar som måste ha gått in i all design och konst. För det är verkligen vackert. Inget känns någonsin platt. Inget känns någonsin fyrkantigt. Allt är organiskt, mjukt, rörligt. Det är svårt att beskriva utan att se det.
Jag är som sagt mitt uppe i spelet, och det är verkligen ett grymt äventyr. Faktum är att jag är så pass sugen att jag nog måste avsluta mitt skrivande och gå och spela istället. Det borde du också göra. 🙂
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets äventyr’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Idag ska vi ta upp årets bästa nedladdningsbara produkt, eller DLC (=DownLoadable Content) som det också kallas. Det kan antingen vara små indiespel, eller en av alla dessa expansioner som kommer till allt fler spel. Jag är ganska säker på att många kommer att ta upp expansionerna Overlord eller Lair of the Shadow Broker till Mass Effect 2. Själv skulle jag kunna lyfta fram de fantastiska The Signal och The Writer till Alan Wake. Även Limbo som ju var årets bästa indiespel, skulle åter kunna få sig en plats i rampljuset, Men för att variera lite så ska jag istället lyfta fram en liten pärla som jag haft väldigt roligt med några sena nätter. Det är snyggfult, töntcharmigt, knäpproligt och vanebildande. Jag talar så klart om DeathSpank.
Bakom DeathSpank står Ron Gilbert, mannen som är ansvarig för galenskaperna i Monkey Island. Och det märkts. Inte minst fungerar dialogsystemet precis likadant, och karaktärerna är minst lika knasiga. Man skulle egentligen kunna beskriva Deathspank som Monkey Island möter Diablo, med ett stänk av World of Warcrafts questande, och en atmosfär av HOMM2´s kartor. En av de saker jag gillar bäst med spelet är dess grafik. Den har en skön tecknad stil som för tankarna till barndomens kritor. Samtidigt har de skapat en god variation av miljöer och fiender. Ibland har jag faktiskt fått Warcraft-vibbar.
DeathSpank är en självmedveten parodi på allt vad hack-n-slash-RPG heter. Man gör quests, den ena knasigare än den andra. (Eller vad sägs om att springa land och rike runt för att samla 10 föräldralösa barn i en säck, eller hämta tacos till byns lytta, gamla smed, eller gräva fram borgmästarens nycklar i stans soptipp, eller hitta en svampförklädnad till en rädd liten gnom, eller fixa en “keep on trucking” poster till ett sjungande träd.) Man levlar up. Möter allt större monster och klubbar dem allt eftersom. Men även om questerna är likt förvridna WoW quests (typ hämta 10 demonskithögar) så är de aldrig så frustrerande som i Wow. Fienderna släpper snabbt och villigt ifrån sig det man söker efter.
Spelet är egentligen ganska simpelt, vilket är perfekt runt midnatt när hjärnan saktar ner. Du tar dina vapen (du kan hantera fyra vapen samtidigt), springar rakt in i närmsta fiendehord och slår vilt omkring dig. Tuffare fiender kräver mer taktik, där man måste parera och slå med korrekt tajming. Annars är man rökt. Sedan finns där magiska svärd, yxor, klubbor, trollstavar, trollformler och potions. Allt en äventyrare med smak för bacon kan önska sig. Ibland blir humorn lite väl töntig, men för det mesta håller den sig på en hyfsad nivå.
DeathSpank är inget mästerverk, men det är roligt, på ett hjärndött sätt. Det är lika bra att vara medveten om det. Söker man ett mästerverk ska man leta någon annanstans, risken är annars att man blir besviken. Vill man bara ha lite skön förströelse, lite knäpp men harmlös underhållning, då är DeathSpank något för dig.
Kolla gärna trailern.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets nedladdningsbara’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Det fanns väldigt många bra soundtracks i år. Egentligen skulle jag ha velat ge årets musik till Brutal Legend, för vem kan motstå en musikskatt med över hundra av tidernas bästa rocklåtar. Men då Brutal Legend kom ut förra året så måste jag istället plocka något från årets spel. När det kommer till ljuddesign var det däremot enkelt. Det finns bara ett spel i år som jag upplever har vågat göra något helt nytt i ljudväg. Medan andra vräker på så har de vågat skala av. Och det blev så oerhört mycket mer effektfullt. Jag pratar så klart om ljudbilden i Limbo.
I Limbo finns inget soundtrack. Där finns bara ljud. Ensamma, ensliga, knäckande, sprakande, smällande, ekande, borttappade små ljud. Just för att där inte finns någon ljudmatta så blir ljuddesignen desto mer effektfull. Man sugs in, rycker till när det smäller, vrider sig när det sprakar, och lyssnar efter vartenda litet knaster. Det är bara att gratulera Playdead studios.
Då jag inte kan nominera Brutal Legend så får jag ta något annat och som tur är så finns ju soundtracket till Enslaved.
Det var enligt min mening perfekt avvägt. Den stimulerade de avsedda känslorna, och lyfte fram totalupplevelsen, men var aldrig så påträngande att den tog över. Nu är jag lite jävig här, inte bara för att jag gillar spelet, utan för att jag varit en stor fan av Nitin Sawhney i flera år. Han är en brittisk/indisk kompositör som blandar västerländska och asiatiska influenser. Lyssna själv på hans alster på Spotify.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ljud och musik’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Det finns många enskilda spelögonblick som utmärker sig i år. När jag blev överfallen av tre jättespindlar i Gears of War 2, då jag hoppade över en mammut med min coola bil i Brutal Legend eller då jag till slut bröt glasväggen i Limbo. Men det finns ett ögonblick som jag omedelbart kom att tänka på när den här kategorin skulle utses. Det var ett ögonblick där jag tänkte “Wow! Vad är det som händer? Det här var coolt!” Jag talar om när det började regna båtar i Alan Wake.
Det är mot slutet i Alan Wake. Beslutsamt kämpar man sig genom mörkret, allt närmare den förbjudna sjön. Där väntar hon på mig. Jag måste fram. Inget får stoppa mig. Mörkervarelser anfaller åt höger och vänster. Men med min trogna ficklampa samt några välplacerade pumphagelsalvor håller jag dem på avstånd. Jag kämpar mig uppför en slänt och det börjar blåsa mellan träden. Det är som om hela skogen har vänt sig mot mig och vill kasta ut mig.
Då plötsligt, från ingenstans, landar den framför mig med ett brak som får marken att skaka. Det är en båt, eller snarare ett skepp. För den är stor. Väldigt stor. Adrenalinet pumpar. Jag tar mig runt skeppet och fortsätter uppför backen. Pang! så faller ännu ett fartyg från himlen, bara någon meter framför mig. Den är om möjligt ännu större. Jag börjar springa, och runt omkring mig faller båtarna som om det vore regn.
Redan tidigare i spelet har mörkrets krafter visat prov på att kunna göra både det ena och det andra. De har slängt omkring både bilar och helikoptrar. Men när båtarna började landa. Det var helt enkelt bara det där lilla extra som höjde upplevelsen över det vanliga.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ögonblick’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Idag är det tanken att vi ska ta upp det spel som vi tycker levererade årets bästa historia. Just berättelser och berättande är ju något som ligger mig mycket varmt om hjärtat och även om spelmediet har mycket kvar att lära sig, så har det här året sett några riktigt intressanta experiment. Vi har t.ex. Heavy Rain, som jag visserligen inte spelat, men som fått både ros och ris för sin nästan filmiska upplevelse. Sedan har vi Alan Wake som gjort några riktiga djupdykningar in i den verklighet som annars brukar tillhöra Stephen King. Men jag vill ändå ge mitt pris till det spel som grep mig i hjärtat redan från första stund och slet med mig obönhörligt genom ett fantastiskt äventyr ända till den skruvade finalen. Jag talar så klart om Enslaved – Odyssey to the West.
Enslaved bjuder på en vacker apokalyps. Världen är inte en radioaktiv öken, utan man börjar i en grön överväxt stad. Här finns en rikedom och känsla för detaljer. Det känns att skaparna har tyckt det var roligt att arbeta med spelet. Manuset är välarbetat och skrivet av ett riktigt proffs, författaren Alex Garland. Men det viktigaste är ändå levande karaktärer. Och det är på det här området som Enslaved levererad. Monkey spelas av Andy Serkis. De har använt samma teknik som när Serkis spelade Gollum i Sagan om Ringen-filmerna. Resultatet är slående. De rör sig, talar och har en mimik som riktiga människor. Det känns som om de lever. På riktigt! Som om det finns själ bakom polygonögonen.
Jag älskar jag dynamiken mellan Monkey och Trip. Precis som jag fängslades av det ständiga diskuterandet och gnatandet mellan Prinsen och Farah i Prince of Persia så tycker jag att det är omåttligt intressant att se hur deras relation utvecklas och förändras. Sedan kan man med rätta ha synpunkter på huruvida författarna verkligen tog chansen och drog deras relation så långt som möjligt, eller om det finns outnyttjad potential. Men även om jag rent objektivt kan se hur man skulle kunna göra det bättre så hindrar inte det Enslaved från att leverera en av mina största upplevelser detta år.
Enslaved kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta som ett av de där spelen som fångade min fantasi och inte släppte taget förrän allt var över. Läs gärna min lite lätt lyriska recension.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets story’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
Idag är tanken att man ska nominera en rollfigur som stack ut. En karaktär som fångade ens uppmärksamhet och som blev något mer än bara ytterligare en NPC. Jag tänkte passa på att nominera en av årets skönaste sidekicks. För vad vore Frodo utan Sam? Vad vore Han Solo utan Chewbacca, eller Batman utan Robin? Varje hjälte behöver en vän som håller dem om ryggen. Den rollfigur som jag tänker ta upp idag fångade mig med sin glappande käft, sin dryga humor och sitt stora varma hjärta. Jag talar om Barry Wheeler.
Först trodde jag att jag skulle avsky honom. När han dök upp i Alan Wake påminde han om så många andra dryga, yviga glappkäftar som jag sett så många gånger förr. Jag brukar i regel störa mig på dem. Men snart upptäckte jag att Barry var annorlunda. Under hans yviga yttre klappade ett hjärta av guld. Han är kanske inte den modigaste, knappt heller den smartaste. Men det finns en sak med honom som är värd att uppmärksamma. Han är helt och fullt överlåten till sina vänner. Han är lojal intill döden. Utan Barry skulle Alan vara förlorad.
Så under spelets gång värmde jag sakta upp för Barry. Men det kom en scen där jag gick från att gilla honom till att älska honom. Det är när han plötsligt kommer ut ur en butik med en pannlampa på huvudet och en julgransbelysning virad runt kroppen. Han pratar stolt om hur det nu räcker med att han bara tittar på mörkervarelserna, så dör de. Plötsligt var han ganska smart. På sitt egna knasiga vis.
Han gör även en storstilad comeback i den sista DLCn ”The Writer”. Jag ska inte skriva för mycket om det, för jag vill inte spoila överraskningen. Låt mig bara säga att den sista achievement man får är en av de smartaste jag sett i ett spel, någonsin. Och det är tack vara Barry.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets rollfigur’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
För mig var det ingen tvekan vem som skulle uppmärksammas i den här kategorin. Det finns en person som har gjort ett ordentligt och varaktigt intryck på mig år 2010. Vad hon än gör så gör hon det med passion och kvalité. En av spelvärldens absolut främsta voiceovers. Jag pratar så klart om Jennifer Hale.
Jag träffade först på henne när jag tidigare i år spelade Brutal Legend. En orsak till varför det spelet ändå var så bra är för att röstskådisarna verkligen la ner själ och hjärta i spelet. Jennifer Hale gjorde rösten till spelets kvinnliga huvudperson, Ophelia, en skön karaktär med oväntat djup. Och hon gjorde det så grymt bra!
Sedan började jag spela Mass Effect och blev helt tagen av rösten på “Female Shepard.” Framför allt då man spelar som en syrlig Renegade tar hon verkligen ut svängarna. Jämförelsevis var “Male Shepard” riktigt blek. Jag kollade voiceovern och insåg att det återigen var Jennifer Hale.
Jag gjorde lite efterforskningar och insåg att hon är en rutinerad röstskådis. Hon har många spel, filmer och tv-serier i bagaget. I år är hon bland annat aktuell med Mass Effect 2, Spider Man: Shattered dimensions, No more Heroes 2 och Kingdom Hearts: Birth by Sleep. Och man märker att hon är ett proffs. För även om det är samma person som gjort rösten både till Ophelia och “Female Shepard” så låter de helt olika.
Titta gärna på den här intervjun med Hale där hon pratar en del om sitt jobb. (Intervjuaren är inte jättebra, men Hale är intressant ändå.)
En spelkaraktärs röst gör mycket för hela upplevelsen. Personligen kommer jag att hålla utsikt efter hennes framtida projekt. Om hon är med så är chansen mycket större att jag köper spelet.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets utvecklare’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.
I den stora spelindustrin finns det en tendens att kopiera fungerande koncept, om och om igen, till leda. Då och då dyker det upp nya innovativa lösningar, men det är nästan alltid bland de små utvecklarna som man finner de riktigt nya greppen. Årets innovation var för min del något oerhört enkelt, men som samtidigt fick allt att bli helt magisk. Jag talar så klart om Limbo.
Ibland behöver en innovation inte vara så stor, för att det ska ge något helt nytt. Att som i Limbos fall, göra världen helt i svart och vitt, är både så enkelt, och så radikalt, att jag är fortfarande är helt förbluffad. Den lille Pojken är själv en helt svart figur, förutom hans glödande ögon. Han är som en skugga, på resa genom dödsskuggans dal.
Visserligen har de använt sig av gamla stapelvaror som parrallaxscrollning, och högupplösta bakgrunder med lagom mycket suddlins i kanterna. Men det spelar ingen roll att just det gjorts förut. Ofta handlar innovation om att ta existerande tekniker, men att applicera dem på ett nytt sätt.
Att Limbo dessutom kan berätta en så bra historia, trots att de medvetet dämpar det narrativa flödet, är om möjligt än mer imponerande. Jag måste gå tillbaka till minnet av Another World på den gamla Amigan, för att finna något liknande. Det är subtilt, det är innovativt och inte minst, genialt.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets innovation’: Aftonstjaerna, BitGarden, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Årets kontrovers har inte varit någon jättegrej i bloggosfären. Däremot var den en rejäl kontrovers för mig, och fick mig att reflektera över mitt eget spelande och var jag egentligen drar gränsen. Jag talar om God of War 3.
Min kontrovers är väl snarare att det aldrig blev någon kontrovers. Medan God of War 3 fick massor av skäll (med rätta) i bloggosfären för sin unkna sexism, så var det väldigt få, om ens någon som tog upp hur de med tredje delen eskalerat våldet till tidigare osedda nivåer. Jag skrev en del om det men fick inte så mycket respons. Nu var visserligen varken ettan eller tvåan direkt oblodiga affärer. De var också brutala och våldsamma, men något hände med trean.
Det berodde inte bara den nya förbättrade grafiken, även om det var en del av det. Det berodde inte bara på att man slogs mot fler ”människor” och inte mestadels mytologiska monster, även om det var en del i det hela. Istället var det hur extremt grafiskt och utstuderat grymt Kratos tog livet av sina fiender. Det räckte inte med att bara döda dem. De skulle misshandlas, stympas, ögon petas ut, huvuden slås till köttfärs, blodet skvätta tills skärmen var helt röd. Det fick mig att må illa.
Klicka här för scenen där Kratos dödar Helios, en av många avrättningsscener.
Jag är inte en speciellt blödig typ. Jag har dödat fler spelmonster än jag kan räkna. Jag har skjutit demoner i Dooms mörka korridorer. Jag har bränt klagande zombies i Ravenholm. Jag har kört rakt genom båda Gears of War utan att blinka. Nyligen sköt jag mig igenom alla galna tidszombies i Singularity. Men GoW 3 blev för mycket. Där måste jag dra gränsen.
Så jag kommer nog tyvärr aldrig mer att spela ett God of War spel. Det känns lite synd, för samtidigt gillar jag spelupplägget och uppskattar att få slåss mot gigantiska mytologiska monster. Men nu finns det ju alternativ. T.ex. har Castlevania fått mycket höga betyg nästan överallt. Jag har ett lånat exemplar i hyllan som jag ska spela så fort jag har tid. Det ser jag fram emot.
Min fråga är väl egentligen. Varför var det inte fler som reagerade? Varför uteblev kontroversen?
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets kontrovers’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Pixelviking, Spel på allvar, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
att