by Oskar Källner -

Castlevania – Halvvägs genom

Jag har nu kommit lite mer än halvvägs genom Castlevania – Lords of Shadows. Tror jag i alla fall. Jag har bytt till andra DVDn (Xbox360) och har precis besegrat den onde kocken. 🙂 Det är ett riktigt bra spel. Inget snack om saken. Men jag kan ändå inte låta bli att känna hur något saknas.

Jag har försökte att reda ut mina känslor, men det är inte lätt.  Det positiva är lätt att se:

  • Fantastiskt vackra miljöer
  • Ett genomgripande väldesignat land, som faktiskt hänger ihop estetiskt.
  • Ett bra stridssystem med många intressanta combos att svänga sig med.
  • Roliga och varierande fiender.
  • Sköna bossfighter.

Det som stör mig:

  • Ibland missar de små enkla saker. Som att ibland har man ingen aning om vart man ska ta vägen. Kanske ska man ut och balansera på något räcke? Kanske ska man bara trycka på hoppknappen på rätt ställe? Kanske ska man dra ner en vägg? Men där finns ibland inga som helst ledtrådar. Sedan finns där nästan rena kontrollbuggar. Som att han ibland inte vill hoppa från en fasad till en annan när man drar och trycker på hoppknappen. Tills man kommer på att man “bara” ska trycka på hoppknappen, så hittar han rätt själv. Irriterande. Eller att den där eländiga trädgrenen ibland inte vill passa in i den där snurran man ska dra runt. Det finns många sådana där irriterande småsaker som hindrar spelets tempo och som de borde fångat upp i betatestningen.
  • Stridssystemet är som sagt bra. Men Gabriel känns egentligen väldigt bräcklig. Man måste hela tiden ducka och slå, ducka och slå. Då belönas man dessutom med extra magiorber som ger en hälsa och mer styrka. Men till slut tröttnar man faktiskt på att hela tiden vara undglidande och aldrig kunna gå rejält på offensiven. Jag har ju spelat en hel del God of War, och det sköna där är att ibland kan man ta fram storsläggan och bara jämna fienderna med marken. Man känner sig helt enkelt mer bad ass.
  • Det tredje är också något som jag tycker faller platt jämfört med God of War. Man kan tycka vad man vill om den brutale Kratos. Personligen gillar jag honom inte speciellt mycket. Men han är en väldigt färgstark karaktär. I jämförelse är Gabriel en liten mesig pojkspoling med personlighetsbrist.

Jag tror mycket av detta handlar om tycke och smak. Men än så länge måste jag säga att Castlevania är ett underbart spel, men det har vissa problem.

by Oskar Källner -

Onsdagsretro – Kings Quest 1 (1984)

Välkommen till det första avsnittet av Onsdagsretro. En serie där jag tänker ta upp spel från min uppväxt som berörde mig och som jag än idag kan tänka tillbaka på med värme. Detta var spel som lämnade spår, som precis som en riktigt bra bok, blev en del av mig.

När jag var nio år tog min pappa hem en IBM XT från jobbet. De skulle fasas ut för nya kraftfullare maskiner. Själv kunde jag knappt tro min lycka. En alldeles egen dator! Mina vänner kanske hade C64or, och vi satt ofta och spelade på dem. Det var alltid ett äventyr att mata in spelen från kasettbandet. Men denna IBM var en riktig dator med 10 mb hårddisk, 340 kb RAM, 5,25 tums diskettstation och allt!

Jag spelade många spel på vår IBM XT. Men det är några som fortfarande stannar kvar i minnet. Ett av de bästa var utan tvekan Kings Quest 1. För sin tid var Kings Quest ett helt revolutionerande spel. Det hade en animerad huvudkaraktär (en gubbe) som man kunde styra med piltangenterna. Grafiken var underbar CGA med fyra färger i en upplösning på 320×200. Ändå var det genom dessa små pixlar som jag upplevde ett av min barndoms största äventyr.

Kungariket Daventry har problem. Det har förlorat sina magiska föremål, en spegel, en sköld och en kista. Som den unge riddaren Graham ger man sig ut för att återbörda föremålen. Lyckas man, så blir man krönt till näste kung.

Det var en stor och fantasifull värld. I alla fall i en nioårings sinne. Jag minns än idag hur jag satt och ritade kartor över världen. Där fanns häxans hus. Där fanns draken. Där var berget med den tjuvaktiga dvärgen, osv. Och med en nioårings oändliga tålamod lärde jag mig att bemästra den ganska primitiva kommandotolken. Här fanns inget peka o klicka. Istället var det genom kommandon som ”look at grund” och ”pick up walnut.” som man tog sig fram genom spelet.

Det var inte ett lätt spel. Man kunde dö. Man kunde förlora föremål som man tvunget måste ha senare i spelet. Det var oförlåtande svårt. Gick det snett var det bara att ladda senaste savegame. Och det fanns inget internet. Ingen smidig walkthrough att ladda ner. Istället var det metodiskt utforskande som gällde. Känslan när man väl klarade spelet, helt på eget bevåg, var obeskrivlig.

Idag skulle jag säkert inte orka spela det mer än en kort stund, för nostalgins skull. Men i min barndoms minne kommer det för alltid att vara en förborgad skatt. Sedan spelade jag Kings Quest 2, 3, 4, 5 och 6. Och även om flera av dem var bra, speciellt femman, så är det ändå ettan som en gång vann mitt hjärta.

by Oskar Källner -

Beyond Good and Evil HD

För några år sedan körde jag ett spel som hette Beyond Good and Evil på min gamla trogna PS2a. Låt mig bara konstatera att det var ett helt fantastiskt äventyr. Det hade en underbar världsdesign, genomtänkt soundtrack, gripande story, smart spelkontroll, och en kvinnlig huvudperson som än idag, åtta år senare, ofta lyfts fram som en föredömligt designad kvinnlig spelkaraktär.

Nu släpper de Beyond Good and Evil i en ny upphottad HD version på XboxLive. Vad kan man säga? Jag tankade ner demot och spelade genom det. Det verkar som att de inte har gjort speciellt mycket åt grafiken, förutom att ge det högre upplösning och högre uppdateringsfrekvens. Nu var BGaE redan från början ett mycket vackert spel, så det gör inte så mycket. Men det känns ibland att det är ett spel från 2003 man spelar.

Jag startade upp min gamla PS2 version, bara för att jämföra. Och det är faktiskt inte så stor skillnad som man kan tro. Självklart är HD versionen mycket snyggare över lag. Det blir inga pixliga konturer på objekt som ligger en bit bort, och allt flyter mycket bättre. Samtidigt insåg jag att vissa effekter, som ljuseffekter och skärmsuddningseffekter, inte hängt med till HD versionen. Kanske för att de effekterna använde saker som var specifika för PS2ans grafikkort. Lite slarvigt tycker jag ändå att inte bygga en emulator för dem.

Oavsett upplösning, så är det ett grymt bra spel. Om du inte spelat det tidigare så gå och köp det omedelbart! HD versionen kostar 800 mp, ungefär 80kr. Det är som hittat! Du kommer att få en spelupplevelse som är få förunnad.

by Oskar Källner -

Mass Effect 1 – den slutgiltiga domen

Nu har jag spelat igenom Mass Effect 1. Inte bara en, utan två gånger. Bara det säger väl att det var ett riktigt bra spel. Brukar annars aldrig spela igenom ett spel mer än en gång. Men med ME var det roligt att köra en gång till och experimentera med andra valmöjligheter och andra stridstekniker.

Rent narrativt följer spelet en klassisk struktur.

  • Först en dramatisk händelse som slår sönder status quo och introducerar konflikten. – Eden Prime.
  • Sedan en period där man samlar ihop sitt gäng av äventyrare innan man ger sig av ut i universum. – Citadellet.
  • Man går igenom ett stort antal äventyr tillsammans, slåss mot nästan oövervinnerliga odds, i det ena desperata försöket efter det andra att komma ikapp fienden. – Feros, Noveria och Virmire.
  • Slutligen är det dags för den bombastiska och lite tragiska finalen där hjälten till slut återvänder till början för att ställa allt till rätta. – Ilos och Citadellet.

Historien som berättas är dock väldigt välgjord och detaljerad. De har ett väldigt fiffigt dialogsystem där man själv kan välja hur mycket man vill gröta ner sig i alla detaljer. Själv njöt jag av att lära mig så mycket som möjligt om galaxens historia, de olika raserna, och den tragiska historien om föregångarna.

Jag spelar som female shepard. Kan bara säga att Jennifer Hale är min nya idol när det kommer till röstskådespeleri. Hon är helt enkelt fantastisk. Hon ger femshep karaktär och personlighet. Hon blir aldrig platt, tvärt om kan man ana hennes inre styrka och överlåtelse. En fantastisk bedrift. Över lag är röstskådisarna mycket duktiga och förlänar en känsla av realism till hela detta fantastiska universum.

Men det finns dåliga aspekter av ME också. Det absolut sämsta är faktiskt de planetära sidouppdragen. Vid första genomspelningen gjorde jag så många sidouppdrag jag kunde komma åt. Det skulle jag inte ha gjort. De var ofta mördande tråkiga. Man släpptes ner, om och om igen, i sin terrängbil (Mako) på en generisk autogenererad värld. Körde lite. Tittade kanske till en gammal satellit och plockade lite vapenmoddar från den (och hur ologiskt är inte det att hitta vapen gömda i en kraschad satellit?) Körde fram till en generisk standardbyggnad. Sköt alla inuti. Uppdrag klart.

Detta fick man göra om och om och om och om igen. Otroligt tråkigt. Några få sidouppdrag var bättre designade med en aning story och lite egen känsla. T.ex. var det kul när man stängdes inne med en atombomb längst ner i en nedlagd gruva. Men de flesta sidouppdragen var allmänt menlösa. Faktum är att det var så tråkigt att jag nästan la av spelet.

Även striderna var ganska tråkiga. Fienderna sprang omkring som galna höns, utan strategi eller någon större känsla. Det var bara att stå bakom sin pelare och skjuta dem när de kom springande. Så testade jag att höja svårighetsgraden. Plötsligt lyfte hela spelet. Fienderna blev slugare. De tog skydd. De använde sina speciella förmågor. Om de stormade fram så kom de inte ensamma eller på led, utan i grupp. Plötsligt var de farliga. ME är inte tänkt att spelas på normal. Höj svårigheten ett hack, och njut.

Jag vande mig faktiskt vid Makon. Den har ett helt vansinnigt kontrollschema men efter ett tag kryssade jag faktiskt omkring bland flygande raketer och sprängde fiendetorn med välplacerade artilleriskott. Jag har hört att Makon är borttagen i ME2. Jag tror inte att jag kommer att sakna den, men lite surt att den är borta nu när jag blivit en baddare på att köra. 😉

När jag klarat spelet så körde jag om det en gång till. Denna gång struntade jag i alla sidouppdrag och gjorde bara huvuduppdragen. Första spelomgången gick på 26 h, andra på knappt 10 h. ME var ett helt annat spel när man körde det mer koncentrerat. Mer nerv, spänning och bättre disposition på tempot. Helt enkelt grymt kul!

Då jag har hållit på och redigerat min bok Drakhornet en hel del de senaste månaderna har jag börjat tänka en hel del i berättartempo och narrativ struktur. Om jag hade varit ”författaren” till ME1 så hade jag gjort kraftfulla redigeringar i sidouppdragen. Jag testade att ta ner extrauppdraget ”Bring down the sky.” Det ångrar jag inte. Det var ett typexempel på vad alla sidouppdrag borde vara. Det var fyllt med bra röstskådisar, många spännande vändningar och ett intressant moraliskt dilemma på slutet. Kartan man körde Makon på kändes inte bara som en autogenererad värld, utan faktiskt designad med lite tanke bakom. Om alla sidouppdrag hade hållit den kvalitén hade jag inte klagat. Om jag varit författaren till ME så skulle jag ha fixat alla sidouppdrag, så att de höll högre kvalité. Eller så hade jag raderat dem. Jag skulle aldrig lämnat dem som de var nu. Less is more.

Nu ser jag fram emot att ta mig an ME2. Hittade det begagnat för en spottstyver. Jag har hört att de gjort en hel del förändringar. Ska bli spännande att se huruvida de är till de bättre.


by Oskar Källner -

DeathSpank – Riktigt kul för stunden, men inte mycket mer

För lite över en vecka sedan klarade jag Deathspank. Det var kul. Det var inte genialt. Men jag hade roligt.

”Vad är DeathSpank?”, kanske du undrar. Ta en näve aktion från Diablo II, lägg till humor och dialoger från Monkey Island 2. Krydda med lite kartor i HOMM2s anda, och ett questsystem som inte är helt olikt WoWs. Tillrätta sedan hela anrättningen i en lite lagom ambitiös varmluftsugn, och Ta daaa! Du har Deathspank.

DeathSpank är själva sinnesbilden av en muskulös, korkad, men ändå godhjärtad hjälte med ett alldeles för stort ego. Hans jobb är (så klart) att rädda världen och för det behöver han en artefakt, som heter just artefakten. 😉 På vägen möter han pratglada demonhäxor, elaka kycklingar, dryga föräldralösa barn, elaka operasångare, trumpetande orcher, m.m.

Spelkontrollen är ganska tajt, och det är riktigt kul att plöja fram genom horder av orcher och skelett. Samtidigt är DeathSpank knappast odödlig, utan man får hålla noggrann koll på hans hälsa. Bandesignen är över lag riktigt bra, och designens tecknade stil är bara så skön. Humorn är för det mesta ganska kul, men blir ibland lite väl pubertalt töntig. Men det är så klart en smaksak.

Det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Spelet är roligt, men det är inte den där episka historien som du ligger vaken om nätterna och tänker på, eller minns tillbaka till tretton år senare. Det är ett skönt tidsfördriv några sena nätter. Men inte så mycket mer. Jag tycker ändå att det helt klart var värt sina 120kr, och jag är faktisk sugen på att köpa del 2, ”Thongs of Virtue.” Och det säger väl ändå något.

by Oskar Källner -

GOTY – Årets spel: 1:a plats

Motivering:

Med en en krypande och skräckinjagande känsla värdig Stephen King, levererade detta mästerverk en resa genom mörkret så desperat att den stundtals vilade på kanten till vansinnets avgrund. Med en grupp sköna karaktärer fångades pricksäkert känslan av den lilla byn, både före och efter mörkrets inbrott. Efter en mäktig final och två geniala expansioner fortsätter spelet att provocera och väcka nya tankar på ett fräscht och ibland genuint obehagligt sätt. Det är helt enkelt lysande.

Årets spel: 1:a plats går till: ALAN WAKE

Det finns inte så mycket mer att säga. Alan Wake är ett fantastiskt spel.

Se gärna: Min recension, mina första intryck (som inte var lika positiva), samt de utmärkelser det vann under Årets rollfigur och Årets ögonblick.

God Jul & Gott Nytt År!

Och ett extra stort tack till Spel-Malmer som organiserat detta bloggprojekt. Tack! och gott jobbat!

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 1:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

by Oskar Källner -

GOTY – Årets spel: 2:a plats

Motivering:

Med en helt ny känsla för apokalypsen och underbara karaktärer, levererade detta mästerverk en härlig resa genom så väl, en sprudlande och farlig värld, som genom två människors upptäckt av varandra och deras knoppande relation.

Årets spel: 2:a plats går till: ENSLAVED – ODYSSEY TO THE WEST

Det finns inte så mycket mer att säga. Enslaved är ett fantastiskt spel.

Se gärna: Min recension, mina första intryck, samt den utmärkelse det vann under Årets story.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 2:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.

by Oskar Källner -

GOTY – Årets spel: 3:e plats

Motivering:

Med en grafisk stil och ljuddesign som verkligen stack ut från resten, levererade denna lilla pärla en djup upplevelse som inte bara berörde utan också utmanade intellektet och lockade till tolkning.

Årets spel: 3:e plats går till: LIMBO

Det finns inte så mycket mer att säga. Limbo är ett fantastiskt spel.

Se gärna: Min recension och tolkning, min artikel om Limbos medeltida bakgrund, samt de utmärkelser det vunnit under Årets överraskning, Årets innovation samt Årets ljud.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 3:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.

by Oskar Källner -

GOTY – Årets knasigaste idé

Idag är det valfritt tema. Så det är upp till var och en av bloggarna att själv välja var man vill lägga fokus. Själv bestämde jag mig för att fokusera på det knasigaste jag hittat i år. I och med de nya indieproducenterna så finns det plötsligt plats för mycket mer knas. 🙂 Idag vill jag fokusera på ett spel som känns helknasigt, men som när jag testade det, fann oroväckande vanebildande. Jag talar så klart om Plants vs. Zombies.

Årets knasigaste idé: Plants vs. Zombies.

Tower-defense spel är inget nytt. Inte heller är zombies någon direkt nyhet, även om de just nu verkar vara mer populära än någonsin tidigare. Men att kombinera dessa två och dessutom använda “ekologiska” motmedel för att hålla de hemska zombierna borta, är bara helt enkelt brilliant.

Egentligen är spelet väldigt enkelt. Man har ett visst antal olika sorters plantor. Vissa suger upp solenergi, vilket är spelets valuta. Ju mer energi, ju fler nya blommor och frön han kan man köpa. Sedan har man blommor som spottar kulor, sådana som blockerar vägen, andra som fungerar som minor etc. Med dessa verktyg skall man då försöka stoppa zombiehordens framryckning genom din trädgård. De får inte nå fram till huset.

Med tiden dyker det upp allt fler varianter av både blommor och zombies. Det blir allt mer komplicerat, men ständigt lika roligt. Några banor kan vara lite frustrerande innan man kommer på rätt taktik, precis som det ska vara. Nu släpptes spelet redan 2009 till PC och MAC och har också funnits ute ett tag till iPhone etc. Men Xbox Live versionen släpptes först 8:e sept 2010. Så jag tycker det räknas. 🙂

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i en helt valfri kategori: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

by Oskar Källner -

GOTY – Årets shooter

Årets shooter går för min del till en av årets riktiga tungviktare. En FPS som slipats om och om igen och nu befinner sig i femte generationen och som släpptes i år under så mycket hype att vilket spel som helst hade knäckts under det. Jag talar så klart om Halo Reach.

Årets shooter: Halo Reach.

“Men vad nu?” Kanske ni säger. “Vad är det här? Har inte Reach tidigare sågats? Blev det inte till och med utsett till årets besvikelse?“ Jo det är sant. Men min besvikelse gällde storyn.  Den föll platt. Vad det gäller själva gameplayet så var det en av årets spelmässiga höjdpunkter.

Bungie kanske inte levererade den där känslomässiga smällen, men de levererade ett plasmafyrverkeri utan dess like! Jag klarade nyligen Singularity och har även testat på dess Live-multiplayer. Jag vet att många höjer Singularity till skyarna, men personligen var det snarare lite “Meh, jag har sett det förut.” Dessutom var det smärtsamt märkbart att Singularity spelas bäst på PC med mus och tangentbord. Det var helt enkelt inte anpassat till konsolens segare kontroll.

Reach däremot lider inte av några kontrollproblem. Efter år av experimenterande vet de vad som fungerar och vad som inte gör det. Fiender, autoaim, leveldesign, sikthastighet… allt är optimerat för att ge konsolspelarna den ultimata FPS-upplevelsen. Det är nog egentligen därför jag är så arg på att de sumpade storyn. För egentligen vill jag gärna spela om Reach, pga de häftiga eldstriderna, men samtidigt har jag svårt att känna mig motiverad, pga den taffliga storyn. Om jag skulle sammanfatta mina betyg för Reach så skulle väl storyn få 4/10 medan shootern skulle få 10/10. Så det landar väl på ungefär 7/10 totalt sett. Ett hedervärt betyg, men inte den koloss som hypades under våren.

Samtidigt finns det knappt inget som är roligare än att kasta in en plasmagranat bland ett gäng grunts och se dem flaxa omkring i panik. Eller den enorma tillfredsställelsen när man äntligen besegrat ett team av hunters. Det är där i stridens hetta som Reach verkligen lyser.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets shooter’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

by Oskar Källner -

GOTY – Årets äventyr

Detta är en genre som är lite svår att definiera. Vad exakt är ett äventyr? Är det en fantastiskt berättelse som drar iväg med oss? Det har vi redan pratat om i Årets Story. Är det spel inom den gamla hederliga pek-och-klicka-genren (typ Monkey Island.) Nej, jag tror vi måste se bredare än så. Jag tror att ett äventyr är det som i litterära sammanhang ibland benämns som Resan.

På sätt och vis är alla berättelser resor. Även om huvudpersonen kanske inte lämnar sin lägenhet, så gör den ändå en inre resa. Eller bör i alla fall göra det. Annars har berättelsen inget mål och ingen mening. Men oftare brukar det vara en rent fysisk resa och i fantasysammanhang är det nästan alltid en resa ut i det okända. Där får protagonisten upptäcka nya världar och mäta sina krafter mot mörkret. Därför känns det helt rätt att idag ta upp ett lysande spel som släpptes under hösten. Jag talar så klart om Castlevania: Lords of Shadow

Årets Äventyr: Castlevania: Lords of Shadow.

Först trodde jag att det bara var en God of War klon. Men C:LoS visade sig vara så mycket mer. Visst finns det likheter i kontrollsystemet, men känslan är helt annorlunda. Gabriel känns mycket bräckligare än Kratos, och därför måste man spela mer taktiskt. Dessutom belönar spelet dig då du lyckas strida mer elegant, t.ex. får man många fler “magibollar” om man inte skadas av fienden.

Det är en fantastisk värld som man slungas in i. Utvecklarna har plockat det bästa från B-filmens underbara monstervärld, med vampyrer, varulvar, troll, häxor och andra märkliga varelser som tillsammans väver en färgsprakande verklighet. Dessutom känns det som att det finns ett oväntat djup i handlingen. Jag har ännu inte klarat spelet, faktum är att jag har ett antal kapitel kvar, men redan nu känner jag hur de stora frågorna börjar ställas. Vad är meningen med livet? Varför är jag här? Finns Gud? Om han finns, vad vill han då med mitt liv? Och hur kan det då finnas så mycket ondska i världen? Hur långt är jag beredd att gå för att rädda den jag älskar? Vilket pris är jag villig att betala? Vilket pris kan jag låta andra betala? o.s.v. Inte illa av ett actionspel. 🙂  Sedan vet jag ju då inte huruvida storyn verkligen klarar av att bära allt detta i mål. Men det ska bli spännande att se.

Grafiken är bland det bästa jag sett på 360n. Och miljöerna är väldigt coolt designade. Jag vågar inte tänka på hur många timmar som måste ha gått in i all design och konst. För det är verkligen vackert. Inget känns någonsin platt. Inget känns någonsin fyrkantigt. Allt är organiskt, mjukt, rörligt. Det är svårt att beskriva utan att se det.

Jag är som sagt mitt uppe i spelet, och det är verkligen ett grymt äventyr. Faktum är att jag är så pass sugen att jag nog måste avsluta mitt skrivande och gå och spela istället. Det borde du också göra. 🙂

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets äventyr’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

by Oskar Källner -

GOTY – Årets nedladdningsbara

Idag ska vi ta upp årets bästa nedladdningsbara produkt, eller DLC (=DownLoadable Content) som det också kallas. Det kan antingen vara små indiespel, eller en av alla dessa expansioner som kommer till allt fler spel. Jag är ganska säker på att många kommer att ta upp expansionerna Overlord eller Lair of the Shadow Broker till Mass Effect 2. Själv skulle jag kunna lyfta fram de fantastiska The Signal och The Writer till Alan Wake. Även Limbo som ju var årets bästa indiespel, skulle åter kunna få sig en plats i rampljuset, Men för att variera lite så ska jag istället lyfta fram en liten pärla som jag haft väldigt roligt med några sena nätter. Det är snyggfult, töntcharmigt, knäpproligt och vanebildande. Jag talar så klart om DeathSpank.

Årets nedladdningsbara: DeathSpank

Bakom DeathSpank står Ron Gilbert, mannen som är ansvarig för galenskaperna i Monkey Island. Och det märkts. Inte minst fungerar dialogsystemet precis likadant, och karaktärerna är minst lika knasiga. Man skulle egentligen kunna beskriva Deathspank som Monkey Island möter Diablo, med ett stänk av World of Warcrafts questande, och en atmosfär av HOMM2´s kartor. En av de saker jag gillar bäst med spelet är dess grafik. Den har en skön tecknad stil som för tankarna till barndomens kritor. Samtidigt har de skapat en god variation av miljöer och fiender. Ibland har jag faktiskt fått Warcraft-vibbar.

DeathSpank är en självmedveten parodi på allt vad hack-n-slash-RPG heter. Man gör quests, den ena knasigare än den andra. (Eller vad sägs om att springa land och rike runt för att samla 10 föräldralösa barn i en säck, eller hämta tacos till byns lytta, gamla smed, eller gräva fram borgmästarens nycklar i stans soptipp, eller hitta en svampförklädnad till en rädd liten gnom, eller fixa en “keep on trucking” poster till ett sjungande träd.) Man levlar up. Möter allt större monster och klubbar dem allt eftersom. Men även om questerna är likt förvridna WoW quests (typ hämta 10 demonskithögar) så är de aldrig så frustrerande som i Wow. Fienderna släpper snabbt och villigt ifrån sig det man söker efter.

Spelet är egentligen ganska simpelt, vilket är perfekt runt midnatt när hjärnan saktar ner. Du tar dina vapen (du kan hantera fyra vapen samtidigt), springar rakt in i närmsta fiendehord och slår vilt omkring dig. Tuffare fiender kräver mer taktik, där man måste parera och slå med korrekt tajming. Annars är man rökt. Sedan finns där magiska svärd, yxor, klubbor, trollstavar, trollformler och potions. Allt en äventyrare med smak för bacon kan önska sig. Ibland blir humorn lite väl töntig, men för det mesta håller den sig på en hyfsad nivå.

DeathSpank är inget mästerverk, men det är roligt, på ett hjärndött sätt. Det är lika bra att vara medveten om det. Söker man ett mästerverk ska man leta någon annanstans, risken är annars att man blir besviken. Vill man bara ha lite skön förströelse, lite knäpp men harmlös underhållning, då är DeathSpank något för dig.

Kolla gärna trailern.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets nedladdningsbara’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

by Oskar Källner -

GOTY – Årets ljud och musik

Det fanns väldigt många bra soundtracks i år. Egentligen skulle jag ha velat ge årets musik till Brutal Legend, för vem kan motstå en musikskatt med över hundra av tidernas bästa rocklåtar. Men då Brutal Legend kom ut förra året så måste jag istället plocka något från årets spel. När det kommer till ljuddesign var det däremot enkelt. Det finns bara ett spel i år som jag upplever har vågat göra något helt nytt i ljudväg. Medan andra vräker på så har de vågat skala av. Och det blev så oerhört mycket mer effektfullt. Jag pratar så klart om ljudbilden i Limbo.

Årets ljuddesign: Limbo – Avskalat tills man ryser

I Limbo finns inget soundtrack. Där finns bara ljud. Ensamma, ensliga, knäckande, sprakande, smällande, ekande, borttappade små ljud. Just för att där inte finns någon ljudmatta så blir ljuddesignen desto mer effektfull. Man sugs in,  rycker till när det smäller, vrider sig när det sprakar, och lyssnar efter vartenda litet knaster. Det är bara att gratulera Playdead studios.

Årets musik: Nitin Sawhneys musik i Enslaved.

Då jag inte kan nominera Brutal Legend så får jag ta något annat och som tur är så finns ju soundtracket till Enslaved.

Det var enligt min mening perfekt avvägt. Den stimulerade de avsedda känslorna, och lyfte fram totalupplevelsen, men var aldrig så påträngande att den tog över. Nu är jag lite jävig här, inte bara för att jag gillar spelet, utan för att jag varit en stor fan av Nitin Sawhney i flera år. Han är en brittisk/indisk kompositör som blandar västerländska och asiatiska influenser. Lyssna själv på hans alster på Spotify.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ljud och musik’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

by Oskar Källner -

GOTY – Årets ögonblick

Det finns många enskilda spelögonblick som utmärker sig i år. När jag blev överfallen av tre jättespindlar i Gears of War 2, då jag hoppade över en mammut med min coola bil i Brutal Legend eller då jag till slut bröt glasväggen i Limbo. Men det finns ett ögonblick som jag omedelbart kom att tänka på när den här kategorin skulle utses. Det var ett ögonblick där jag tänkte “Wow! Vad är det som händer? Det här var coolt!” Jag talar om när det började regna båtar i Alan Wake.

Årets ögonblick: När båtarna regnade från himlen i Alan Wake.

Det är mot slutet i Alan Wake. Beslutsamt kämpar man sig genom mörkret, allt närmare den förbjudna sjön. Där väntar hon på mig. Jag måste fram. Inget får stoppa mig. Mörkervarelser anfaller åt höger och vänster. Men med min trogna ficklampa samt några välplacerade pumphagelsalvor håller jag dem på avstånd. Jag kämpar mig uppför en slänt och det börjar blåsa mellan träden. Det är som om hela skogen har vänt sig mot mig och vill kasta ut mig.

Då plötsligt, från ingenstans, landar den framför mig med ett brak som får marken att skaka. Det är en båt, eller snarare ett skepp. För den är stor. Väldigt stor. Adrenalinet pumpar. Jag tar mig runt skeppet och fortsätter uppför backen. Pang! så faller ännu ett fartyg från himlen, bara någon meter framför mig. Den är om möjligt ännu större. Jag börjar springa, och runt omkring mig faller båtarna som om det vore regn.

Redan tidigare i spelet har mörkrets krafter visat prov på att kunna göra både det ena och det andra. De har slängt omkring både bilar och helikoptrar. Men när båtarna började landa. Det var helt enkelt bara det där lilla extra som höjde upplevelsen över det vanliga.

Missa inte de andra bloggarna:

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen “Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ögonblick’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.